Vägen från Stickefälle

By Torbjörn Stålmarck

Året är 1901 och syskonen Mandus, Algot och Ami har precis blivit föräldralösa. I tre månader har de ensamma tagit hand om gården i Stickefälle, samtidigt som de funnit tröst hos deras faster Stina Cajsa i Hökaslätt. Men en dimmig oktoberdag tar syskonens tillvaro en abrupt vändning, då deras förmyndare Ivar från Bredahorva kommer för att hämta dem. De ska bli utplacerade bland familjerna i Slätthög.Mandus får plats som dräng på en av byns gårdar, men efter några år får han nog och beslutar sig för att söka efter andra framtidsmöjligheter. Mandus har större ambitioner för sig själv och sina syskon. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726839500

Book preview

släktleden.

I

DE GICK DÄR OCH TOG upp potater ur åkern, höstblöt och kletig. Tre syskon tidigt i livet, sent på året. Det var i slutet av oktober år 1901. Mandus äldst, småvuxen och senig. Högg ivrigt och vant efter rotknölarna. Stoppade ner handen som en skopa. Lät jorden sila mellan starka fingrar och gnodde bort det smetiga så gott det nu gick. Fyllde den flätade korgen.

Algot vid hans sida gjorde sammalunda. En lång drasut, bra mycket längre än den äldre brodern. Mildare drag i ansiktet. Blev då och då tillsagd av Mandus att bättre och nogare ta bort av onödigt innan han slängde det som var till nytta och gagn i korgen.

– Du förstår väl att det tynger. Emi får dra på möet ändå.

Emi liten och senig som storebror. Bara barnet. Hon slet och drog i korgen fram över åkerstycket, vartefter som den fylldes. Passade också på att gräva på egen hand efter kvarglömt. Det gällde att ta vara på allt. Intet fick förfaras.

En mullvadsgrå spillra. Skogen tät kring åkern. Öppnade sig bara vid stugan och uthusen, det som var Stickefälle. Och mot sjön där nerom, skäggig som far hade varit, vass kring de grunda stränderna. Bäcken i sin ravin ett stycke bortom husknuten rann iväg till andra sjöar men hörde skogen till.

Där fanns inte flera gårdar inom synhåll. I skogen doldes kojor här och var med folk som tog sitt från vad naturen gav utan odling. När allt tröt gick de kring i socknen med en slak säck på ryggen. Som gamle Andreas.

Ingenstans några färger. Diset var som vattendroppar. Plånade ut vad av färg som fanns. Hönsen skrockade bortanför lagårn. Annars var tystnad, tills korpen flög lågt med sitt knarp över åkern.

Emi tittade till utan att dra händerna ur jorden. Då såg hon dem komma. Sprang fram till Mandus. Viskade eller kanske skrek. Pekade.

Där borta på andra sidan kom de i dimman. Tre män var de, eller som förstorade i denna fuktiga luft ett vidunder med tre huvuden. Det var inte lätt att rätt veta.

Mandus rätade på ryggen och vände sig åt titthållet. Såg de kommande an utan att blinka. Hopknipna käkar som vinkelhakar.

Algot en smula krumryggad ställde sig att glo med armarna mot jorden. Lite nyfiket undrande.

Emi tryckte sig nära till Mandus. Såg med stora ögon upp i hans förtvivlade ansikte.

FÖR SYSKONEN VAR DETTA VÄNTAT men oönskat. Väntat därför att deras föräldrar nu var döda. Carl Johan Andersson hade lämnat dem i högsommartid detta år. Hans hustru Vendla Christina Ahnström året dessförinnan.

Det hade funnits en förhoppning hos dem alla tre att de skulle få klara sig själva här på Stickefälle så länge de önskade och förmådde. Mandus var sjutton år och hade länge varit med att sköta stället. Det födde ett par kor och några getter, en hoper får och en gris. Höns. Mandus hade lärt sig att så och skörda på de tre rätt vidlyftiga åkrar som Carl Johan skapat ur kärrmarken neran berget såväl som på äldre tegar. Han visste hur man ömsade grödor och lät jorden vila i träda. Plöja med okade kor kunde han. Fisknät både knöt och hanterade han skickligt. Skogen visste han att bruka. De sista åren hade han skrätt bjälkar i jämn takt med fadern. Han var en säker jägare.

Den egna skogen hade Carl Johan länge låtit stå på tillväxt. Den var nu mogen för avverkning. På andra håll hade han i alla år köpt skog på rot och haft arbete och affärer med det. Ofta hade han varit hemifrån i dagar och veckor, eftersom han också var en efterfrågad timmerman.

Carl Johan Andersson hade hetat Medin som sin far, den förre indelte soldaten. Men redan i unga år hade han gjort sig av med det namnet. Inte för att han på något sätt stod i motsättning till krigsmakten eller ville ta avstånd från Anders Johannesson Medin. Nej, Medin hade varit klurig nog att avstå från soldattorp för att i stället gå på sold. Därför hade han kunnat skaffa sig egen gård och blivit bonde. Lämnat soldattillvaron, behållit soldatnamnet.

Skälet var ett annat. Soldatnamn spreds utan ringaste ordning som agnar för vinden över alla dessa bondsöner som kom dragande med sina farsnamn till det militära. Därför blev det flera i socknen som kom att bära samma märkvärdiga efternamn utan minsta samband med släktet. Bland andra en skomakare. Denne kom Carl Johan tidigt att fatta agg till.

Han hade kommit in till skomakarn för att hämta förre soldaten Johannesson Medins sulade och klackade stövlar. Han hade synat dem noga och funnit arbetet dåligt utfört. Det hade han påpekat för mäster. Denne hade då slagit hammaren i arbetsbänken så att pliggen for upp och rätt länge duggade ner kring hela skomakeriet. Undrat huru en sådan here kunde våga sig till att mästra honom, skomakar Medin.

Soldatens here tog sig då till att slänga tillbaka stövlarna för vidare översyn och bättring. Han slog igen dörren efter sig sedan han lovat komma tillbaka när arbetet var av godtagbart slag.

I detsamma ljusnade det i honom som av en blixt. Han ville inte dras med detta skomakarnamn genom livet. Anders hette fadern. Andersson fick det bli till evig tid.

När han lite senare gjorde sin pliktiga beväringsgång fick han heta Am den första omgången och Blad den andra. Men de namnen fastnade inte. Då insåg han att han gjort rätt. Beväringsnamnen och soldatnamnen var inte mera till att skatta än själva krigsmannanumret. Mycket talade han inte om det, ty fadern bar sitt namn som en medalj på bröstet.

Carl Johan Andersson hade i livet varit en ståtlig karl med rödbrunt hår och skägg och med milda ögon. Det var nog mest den varma blicken som fått Vendla Christina att gifta sig med honom. Själv var hon helt annorlunda, flickan från Bästerna by, liten, smidig och skarpögd.

Till hus och hem var den magra gården Stickefälle inte mycket att bjuda henne. Hon var kommen från en av socknens stora gårdar, Lötabacken, med bördiga fält och bra skogar, med hästar och fäkreatur i stora tal och med en mangårdsbyggnad som sannerligen inte gick av för hackor. En rasande grann lönnallé löpte från vägen och ända fram till byggningen på herrgårdsvis. Slikt var ägnat att sticka en och annan bybo som en högaffel i ögonen.

Kanske var det lite lättare för Carl Johan att få Vendla Christina till sig, eftersom hennes föräldragård gått i svårt förfall orsakat av den väckelsens svedjebrand, som dragit fram över Slätthög och stora delar av Småland. Viktigt hade det varit för dem som kommit till den rätta tron att folket i alla omgivande landskap kristnades ordentligt och frälstes ur kyrkans våld. Till detta hade Ahnström rätt snart känt sig kallad. En bror till honom hade som en ledstjärna redan tidigare givit sig av med den småländska elden till Stockholm, själva Sodom så full av synd om ock ännu inte hotad av biblisk jordbävning.

Också hallänningarnas något mindre svärtade själar var det viktigt att föra över till den rätta sidan. Vendla Christinas far tog sig an den uppgiften och lämnade därför gång efter annan gården i hustruns och barnens vård och gav sig med häst och vagn över till kustfolket i väster.

Gården förföll naturligtvis, trots att hela familjen vid skördetid hördes uppstämma böner och lovsånger utifrån fält och hagar, där himmelen tycktes mest mottaglig för sådan verksamhet. Det lilla som blev kvar sedan gården måst säljas lastades på en kärra. Så gav man sig iväg till Halland för gott med den yngsta dottern. De äldre hade redan spritt ut sig på olika håll bortom socknen, till Halland och Amerika mest.

Vendla Christina ensam räddade sig kvar i hemsocknen genom att gifta sig med sin barndomsvän, den oftast godsinte Carl Johan Andersson.

Det var så turligt att klensmeden Samuelsson där uppe i Stickefälle just lagt ner sin rörelse på grund av sjukdom och död. Carl Johan köpte gården och tog Vendla Christina med sig dit. Hemifrån soldaten Medin fick han en ko och att par får och även en kista med goda verktyg samt icke så ringa utsäde.

Någon egen hemgift fick inte Vendla Christina till boet. Av Carl Johans mor fick hon en sjal. Den hade soldaten kommit hem med som byte från dansk-tyska kriget. Någon enstaka gång hade den använts vid högtidliga tillfällen och kyrkogång. Men som en dyrgrip hade den mest legat nedstoppad i klädkistan. Så blev den också bevarad av Vendla Christina.

Det var lustigt med den store Carl Johan hur han fick stället att blomma med rabatter runt stugan och grönsaksland, fruktträd. En lönn till minnet av hemmet i Bästerna för Vendla Christina mitt på gårdsplanen och många oxelträd bort mot ladugården. Han blev rent av känd bland grannar på långa avstånd för att vara något av en trädgårdsmästare.

Vendla Christina såg vad som måste till av mycket annat. Kvick som en vessla var hon. Såg allt, tycktes sällan blinka. Fann och pekade ut vad som måste vidgöras för att skapa praktisk trivsel i det gamla smedbostället, för hon kände snart att hon själv bar frukt.

Det betydde att de måste se om sitt hus och planera sin utkomst inte bara för sig själva utan för allt det liv som var att vänta här uppe vid skogskanten med de magra tegarna och den myckna obrutna marken. Bäcken och sjön, jorden och skogen, det var själva livhanken som det gällde att rätt utnyttja.

Han tog om henne och pekade bort i bäckens riktning.

– Där sir du Hökasjö. Far brukar säga att närheten till en sjö är värd en ko. Vi ska nock klara oss.

Flera år senare skulle Vendla Christina säga, rädd och upprörd:

– Det må så vara att närheten till sjön är lika möet värd som en ko, men bäcken har i dag velat ta ett liv ifrån oss.

Det var Algot det gällde. Han var då tre år. Mandus och han hade lekt vid bäcken. Mandus sjösatte ett barkstycke och sprang nedströms för att se vart det tog vägen. Han fann det inkilat i en grästuva som hängde ut över vattnet. När han reste sig upp var Algot borta. Mandus gick tillbaka uppför bäcken och såg honom liggande på bottnen. På rygg låg han där med ögonen vidöppna i det klara vattnet. Mandus sprang hem så fort han kunde och skrek med mera förvåning än skräck i rösten:

– Mor, mor, kom och si etter. Algot ligger på bottnen och glor.

Carl Johan kom hem från skogen tillsammans med sina två äldre söner, Göran och Oskar. Han hängde av sig storvästen och strök Vendla Christina över håret.

– Vi får tala med dem att di är mer försiktiga, sade han.

Döden blev en återkommande gäst, men han prövade aldrig mer att ta vägen över bäcken.

HÖSTDAGEN DÅ DE TRE SYSKONEN hämtades från potatisåkern ändades på det mest olyckliga sätt. Det förövades inbrott i det övergivna hemmet där uppe vid Stickefälle. Något sådant hade tidigare inte inträffat. Inte hade man väl ens på natten behövt låsa dörren. Man stängde den bara om sig. Ville någon in knackade han på. Eller man öppnade och hoade. Steg aldrig på om där inte var någon inne. Kom där ingen gick man vidare.

Far låste aldrig, mor inte heller. Barnen hade gjorts vana vid att ingen fara hotade på så vis. Människor var alla välkomna, bönder som skogsfolk. De var ofta väl kända och inte i klammeri med någon. Kom där en strykare kunde man väl undra ett slag, men det var aldrig något som hände. Alla visste att där heller inte fanns gods och guld att hämta hos småbönder.

Vatten behövde man inte fråga efter, det kunde man ta ur brunnen eller ösa med kupade händer direkt ur bäcken. Ville man ha till att äta, ett brödstycke, en fläskbit, då var även en okänd fri att höra efter. Men man bröt sig inte olaga in hos folk, i synnerhet inte småfolk. Det var bekant att dessa gårdar i skogsbrynet var rastställen för dem som vandrade ständigt omkring. Ja, också för dem som till och från behövde hjälp med dagligfödan. Man blev bekant även om man höll ett visst avstånd. Något gick där alltid att språka om.

Nog hände det att man inte kunde vara säker på om det var räven eller någon annan som slitit åt sig en höna eller rent av tuppen. Det skrockade till och försvann en någon gång. Var inte mycket att göra åt den saken. Det var naturens förunderliga ordning.

Men att bryta sig in i själva huset och ta sig genom ett fönster sedan man slagit det sönder, det var brott mot all mänsklig samlevnad.

Algot, som nyligen var konfirmerad, sade efteråt, när de alla var samlade hos faster Stina Cajsa på Hökaslätt:

– Det är att bryta mot teminstingen två av Guds tio bud, det åttonde och det tionde. Den otäckingen har inte bara stulit. Han har också haft lust till sin nästas hus. Detta var grymt svårt, eller va, Mandus?

Mandus bet ihop käkarna så att bestämt en av de molvärkande tänderna sprack.

– Di ska få si, di ska få veta’t.

Faster Stina Cajsa riste på huvudet.

– Tänken inte på att hämnas, barn.

– Men det står i bibelen, har inte faster Stina Cajsa läst at? Och den som gör sinom nästa skada, honom skal man göra såsom han gjorde; Skada för skada, öga för öga, tand för tand; såsom han hafver gjordt ene människa, så skal man göra honom igen.

– Ja, ja, kära Algot, även själ för själ står där. Därföre, just därföre kom Jesus Kristus te människorna för att säga att det var fel det som tidigare var sagt. Det var alldeles på tok fel. Så kunde man bara inte leva. Han sa att vi ska ödmjuka oss och att vi ska vända annra kinden te. Det var vad han sa.

– Ska vi vända annra kinden te? Vad menar I med det?

Det tycktes vara för dem som om hon övergivit dem när det var som allra svårast. Hon var annars allt de hade att lita till. Det visste hon så väl. Nu som förr. Hon hade sett till dem när modern låg sjuk och för döden. Hon talade alltid uppmuntrande med dem. Hon gav stöd och råd och var trots allt som ett leende när hon kom in i stugan.

När Carl Johan var till att dö satt hon och höll honom i handen mest hela tiden. Talade med honom och mumlade som en vaggsång, tyckte de. Och sedan far tynat hade hon varit deras bestående ankarplats.

Nu satt hon där och såg ut genom fönstret. Tänkte, att visst kunde människorna vara onda, men straffet att utföra är Herrens. Hon såg skogen och himlen där ovanför. Såg kanske intet. Satt där väl bara i tankar. Sökte få blicken bort från de arma barnen en stund.

Sedan sade hon:

– Hyggligheten behöver vi inte ha bibelen för, förstår ni barn. Den har vi inom oss.

Emi kände lite gråt men fick bort den med att spänna och slita i senorna kring den magra halsen.

– Faster Stina Cajsa, sade hon till slut. Så brukade mor också säga. Och far med ibland.

Ivrigt spärrade hon upp ögonen och tittade stint:

– Mor sa att det var bibelen som rent av tagit gården ifrån morfar och mormor och sänt iväg dem ända till hedningarna. Hon ångrade alltid att hon sagt det. Men så sa hon, och så sa far också.

– Di hade kallelsen, Ahnströms. Kallelsen, förstår I barn, den är inte te att stå emot.

Hon satt där mager och lång, lite krokig av allt arbete och alla åren. Tog om Emi och drog henne till sig. Kände en sådan sorg och en sådan ömkan över dessa de allra minsta. Hur skulle det gå för dem? Måtte hon få stanna kvar hos dem ännu några år i livet.

– Straffet ska vi lämna te honom där ovan att utdöma. Det är inte vår sak, förstår ni.

Algot böjde sig ner och såg ut genom fönstret mot le’et och gångstigen, som ledde bort mot Stickefälle. Grunnade.

– Det var allt bra synn att di låste dörren när di hämta oss, mumlade han. Den kunde fått stå oreglad som förr. Då hade fönstret inte gått sönner.

Mandus stod kort och rak, lite bredbent och såg också han ut genom rutan. Fräste sedan som ett piskrapp.

– Di ska få si, di ska få veta’t.

Det gick någon tid, och det gamla hemmet i Stickefälle stod där tomt och låst. Fönstren igenspikade fast där inte längre fanns så mycket att ta. Det var mest själva skalet kvar.

Så var det bestämt någon i socknen som sagt att han trodde sig ha sett när det hände. Han sade sig ha haft vägarna förbi Stickefälle den där kvällen. Om detta talade han också med Ivar i Bredahorva. Av vad skäl han varit där kunde han inte redogöra för, men det var väl vanlig mänsklig nyfikenhet. Det trodde alla och förstod. En och annan visste faktiskt med sig att man gjort detsamma den kvällen. Men höll tyst med det.

Det hade varit som att smyga kring på galgbacken en gråmörk höstkväll. Det var att känna döden lura tungt över stugan. Det var att i dimman ana snaran de fått om halsen innan de skurits ner och förts bort. Alrunor vred sig suckande i jorden.

Han hade sett att där inte kom någon rök ur skorstenen. Fönstren var tomma. De var inte längre vända utåt för att ge natten ljus och ta emot vad dagen gav. Där var bara nattens mörker. Lite varstans hade det tassat och smugit. Och plötsligt hade det onda och svåra som lurat kring huset samlat ihop sig till en kolsvart skugga. Då hade han ängslats och trott att det var något väsende. En människa kunde det väl knappast vara en sådan sorgens afton. Ett väsende, något svart och otäckt.

När han så hört att det slog emot fönstret liksom mera på människovis hade han sprungit därifrån så fort han förmått på den halkiga stigen.

Någon annan sade efteråt att det måtte ha varit djävulen själv, ty då hade man under ljusan dag sett märken av hovar. Andra hade hört talas om häst och vagn. Spår hade man sett efter hjulen. Alldeles nödvändigt hade det ju också varit med kärra för att forsla bort det stulna. Sådana spår var inte vanliga att se på Stickefälle. Det kunde ha varit tattare, det var väl det troliga, även