Dan Andersson: Dikter

By Books on Demand

Dan Andersson - 1888-1920 - var en svensk poet, författare och spelman med arbetarklassbakgrund. Han är idag en av Sveriges mest populära poeter.

Vi har här samlat dikter hämtade från Dan Anderssons:
Kolvaktarens visor -1915, Det kallas vidskepelse -1916, Svarta Ballader -1917 och Efterlämnade dikter -1922.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 24, 2019
• ISBN: 9789178514694

Book preview

Verba volant, littera scripta manet..

Innehållsförteckning

En kort biografi om Daniel Andersson

Kolvaktarens visor del I (1915)

Visa vid kolvakten

Kolvaktaren

Gengångare

Pajso

Benkvarnen

I timmerkojan på Sami

Den gamle

Döden

En svanesång

Du liv...

Gunnar Vägman

Jag väntar...

Till kvinnan

Min väg...

Till Astrid Dolores vid skilsmässan

Botgöraren

Sizzi

Onda tankar

Gässen flytta

Visa, tillägnad all ömklighet

Sista natten i Paindalen

Vårkänning

Jöns Lekares kvinnor

I.

II.

Helgdagskväll i timmerkojan

När Gasken dog

Tjuvskytten

Hemlängtan

Den sista sången

Det kallas vidskepelse (1916)

Företal

Spådomen om varma källorna

En landstrykares morgonsång till solen

Olles förbund med makterna

Svarta ballader (1917)

Omkring tiggarn från Luossa

En spelmans jordafärd

Spelmannen

Karis-Janken

I.

II.

III.

IV.

Tiggar-Stinas middagssång

Jägarns vaggsång

Ung Harald

Tiggaren Simons sång

Hemlös

Visa

Vaknatt

När mor dog

En strof till Huck Finns minne

Minnet

Till min syster

En gamling

Syner

I.

II.

III.

IV.

Predikaren

Fången

Den druckne matrosens sång

Vår döde vän

Purgatorium

Angelika

Kvarnsången

Spinnerskan.

Kvarnsången.

En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman

Jag har drömt...

Vaggsången vid Kestina

Gillet på vinden

Efterlämnade dikter (1922)

Till min längtan

På Havet

Sång till Västanvinden

En ballad till mor

Till min far

Över gränsen

Bekännelse

Vandraren

Julvisa i Finnmarken

En visa till fiol

Ett rus

Avskedssång till Finnmarksskalden broder Joachim vid hans avresa från Göteborg en höstkväll.

Jungman Jansson

På färdvägarna

Minnet

Snöharpan

Höstmelodi

Hymn

Kopparskålen

En vaknatt

Till kärleken

En ung fader talar

Till smärtan

Jag sjungit...

Epilog

Nu mörknar min väg...

Jag önskar...

Min broder, jag vet...

Barndom

Ett skaldeförsök

Två dikter

Vaggvisa

Generalen

Inferno

Kroginteriör

Sång till min lykta

Visan om hur Per Ols Per Erik älskade en platonisk kärlek

Stora, stolta kärlek

Brännmors visa

Ett dagboksblad

Nattvandrare

En visa i tacknämelighet

I dag klev jag opp...

Memento mori

Har du tänkt på...

Jag har mod...

O, du min faders borg...

Underligt det är...

Kväde över en vän som tog sitt liv ung

Namnet

En midsommarvisa

Den hemlöse

Ur gossens hjärta...

Högt bland bergen...

Till en gammal man

Och nu var det natt...

Välkommen, o vår!

O, Krishna...

Midsommarsol

Morgonväkt

En liten visa

Från klippans krön...

En kort biografi om Daniel Andersson

Daniel Dan Andersson föddes 6 april 1888 i Skattlösberg, Grangärde socken (i nuvarande Ludvika kommun) och avled 16 september 1920 i Stockholm. Dan var en svensk författare och poet, som även tonsatte några av sina egna dikter. Den 19 juni 1918 gifte han sig med småskolelärarinnan Olga Turesson.

Dan Andersson räknas till proletärförfattarna, men hans diktning var inte begränsad till denna genre. Han skrev även under pseudonymen Black Jim och då främst i Göteborgstidningen Ny Tid. Dan föddes 1888 i skolhuset i Skattlösberg och döptes måndagen den 16 april i samband med examen i skolhuset. Han hade tre bröder, Gustaf, Anders och Simon. En syster Anna föddes 1892, men dog ett halvt år senare. Nästa syster som föddes 1899 fick också namnet Anna och var den som tillägnades dikten Till min syster vid sin 18-års dag.

Andersson växte upp under knappa förhållanden i byn Skattlösberg, där fadern, folkskolläraren Adolf Andersson och hans fru Augusta Scherp, tidigare lärarinna, arbetade i skolhuset. Byn ligger i de så kallade finnmarkerna i södra Dalarna, dit svedjefinnar flyttade för att bryta bygd. Dan Andersson hade på faderns sida anor från dessa finska nybyggare. Modern härstammade från valloner.

År 1893, som femåring, lärde han sig att läsa. 1896, vid åtta års ålder, slog han på beting vid en gård i Lövberget, fick en fiol, lärde sig spela själv, och lärde sig också engelska. 1901 blev han blåbandist och medlem i logen Skogsblomman, senare i godtemplarlogen i byn Flen i Floda socken. I början av 1902, vid 14 års ålder, tog Dan på egen hand tåget till Göteborg, båten till Grimsby, tåget till Liverpool, båten till New York och slutligen tåget till Minnesota. Det var till faster Sara och Carl Petter Anderssons farm i Forest Lake, norr om Minneapolis i Amerika han åkte och bodde och arbetade på deras jordbruk. I början av sommaren åkte han till Sandy Lake, 15 km norr om Tamarack i Aitkin County i norra Minnesota, där farbrodern Simon Andersson bodde. Tanken var att undersöka om hela familjen skulle följa efter, men han skrev i ett brev hem till Sverige att det inte var mycket bättre förutsättningar för familjen i Amerika än hemma, varpå fadern skrev tillbaka att han skulle åka hem. Han återvände till Sverige och var tillbaka i Skattlösberg i slutet av året.

Dans första publikation, vid 14 års ålder, blev Brefkort från Grangärde finnmark. Den trycktes den 24 januari 1903 i Bärgslagsposten. Det skulle sedan bli många fler brefkort i vilka han beskrev finnmarkens befolkning och storslagna natur.

1905 lämnade den redan åldrade Adolf den trygga lärartjänsten i Skattlösberg för att leva närmare jorden och flyttade med familjen till det avsides belägna kolartorpet Mårtenstorp. Åren 1911-1915 bodde Dan med föräldrar och syskon åter i Skattlösberg, i Luossastugan. Han skrev en hel del berättelser och dikter under denna tid. Under åren 1912 – 1913 reste Dan omkring i Sverige som ombudsman för Templarorden och därefter gjorde han en seriös satsning på att bli författare. Han bodde då tidvis hos föräldrarna i Loussastugan, annars annorstädes och då bl.a. i den fastighet i Ludvika som huserar Dan Andersson museum.

Under åren 1914-1915 läste Dan på Brunnsviks folkhögskola.

Efter Luossastugan flyttade familjen till en stuga i byn Gräsberg strax norr om Ludvika. Sommaren 1915 var Dan med sin far och reste denna stuga. På vinden till stugan gjordes det en kammare åt Dan där han kunde skriva.

Dan Andersson var under åren 1917-18 anställd på Göteborgstidningen Ny Tid. Han bodde på Linnégatan och efter arbetets slut satt han ofta på ölstugan Tullen. I dikten om Broder Joachim skriver han om sin hemlängtan och gör en kolarkoja av Tullens svarta krog. Enligt ett brev till systern lade han dikten på redaktionsbordet en kväll - för att skrämma redaktören att jag rymt.

I juni 1918 gifter sig Dan med lärarinnan Olga Turesson som han träffat före journalisttiden.

I en liten stuga på Gonäsheden utanför Ludvika var det meningen att Dan Andersson skulle bo med sin hustru Olga och deras då ofödda barn. Olga Andersson, född Turesson, var lärarinna i Gonäs, där paret hade blivit uppsagda från en lägenhet nära skolan eftersom posten behövde en lokal. Lösningen blev en flytt till Gonäsheden. Flytten förbereddes. Dan ska ha hunnit utföra en del tapetsering, målning och isoleringsarbeten i det nya hemmet.

Men Dan hann aldrig flytta in. 16 september 1920 avled han av vätecyanidförgiftning på Hotell Hellman, i Klarakvarteren, i Stockholm. Hans rum hade behandlats mot vägglöss och inte vädrats ut enligt föreskrifterna. Vid Dans död var hans hustru Olga gravid i sjätte månaden.

Änkan Olga Andersson flyttade i alla fall in i huset och parets barn Monika kom att bo där sina första tre och ett halvt år, innan den lilla familjen fick en lärarbostad i Blötberget.

Källa:

www.litteraturberget.se

sv.wikipedia.org

dansallskapet.hemsida24.se

www.gp.se (artikel: Järntorget 6, 30 aug 2002)

Kolvaktarens visor del I

(1915)

Kolmila

Visa vid kolvakten

(Mårdberget 14 december 1913)

Svart smyger natten kring stenströdda land -

somna ej, somna icke in!

Om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand

och den brödlöses sorg skall bli din.

Kring rider vinden, klagande, kall,

bitande, stickande hård.

Hän över trädlösa vidder kör i vall

härjaren från Rolösa gård.

Här vid din brandeld är han from som ett lamm,

bits ej, rivs ej en gång.

Mumlar och viskar och smeker sig fram -

vaggvisemild är hans sång.

Lyssna ej till sången, värna ditt bröd,

väktare, tills vakten du gjort!

Snart stiger solen i blodglans röd

ut de östliga skogarnas port.

Då får du glömma din ödemarksnöd -

somna ej, somna icke förr!

Då får du sova och drömma dig död

bakom kolkojans sotiga dörr.

Kolvaktaren

Tåligt, manligt vakande,

kärlig sömn försakande

vakt vid kolen satt.

Spröda, hårda händerna

röra lamt i bränderna,

som gnistrande och glödande,

av röda flammor flödande,

ge ljus åt snårens natt.

Röken kväljer kvävande,

nät av ångor vävande,

het och stark och frän.

Kolen kallna klingande,

knäppande och ringande,

i höga svarta hoparna

vid askbeströdda groparna

emellan frusna trän.

Långa äro stunderna

långt i ödelunderna,

mil från folk och hus.

Rävarna gå jagande,

skallen gnälla klagande

som hungergråt från skogarna

och hagarna och slogarna

och frusna hedars grus.

Glatt från gula lågorna

flyta värmevågorna

mot mitt breda bröst.

Flammorna gå lekande

skänka kärligt smekande

värme åt en frysande

och med glädje lysande

sken till ögontröst.

Snart är morgon gryende,

då gå jättar flyende

ned till Hanga hed.

Där är lugnt bland enarna,

där är bon i stenarna

där bli trollen räddade,

i djupa gömslen bäddade,

vid aldrig vandrad led.

Gengångare

Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,

håll öppen, håll öppen din dörr!

Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll

komma vi, komma vi som förr.

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå

och vilat våra gammalmansben -

vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,

för att värma oss i månens sken.

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nordvinden härjar hård,

må vi bänka oss ned i en domarering

på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har den aldrig kvävt.

Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat

som skall spöka tiderna ut,

och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,

och vår jämmer är utan slut.

Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav

för att krämares domare bli -

de män som skuro vår plågas stav

äro döda och vandra som vi.

Gengångare

Pajso

Du åldriga Pajso,

som leker så ystert

bland fallande dammar

och rännor som