När Gud tog vägen om byn: Hans och Lisbet Lenell - i väckelsens frontlinje

By Bo Lenells

Den folkväckelse som drog fram över Sverige på1800-talet åstadkom tillsammans med arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen en andlig och moralisk upprättelse som påverkade hela samhällslivet. Boken ger en bild av hur detta andliga skeende tog sig uttryck i området runt Siljan i Dalarna. Det är en personlig skildring om den roll som skolläraren och predikanten Hans Lenell och hans hustru Lisbet spelade under denna genombrottstid för frikyrkorörelsen i Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 26, 2018
• ISBN: 9789177852391

Bo Lenells

Bo Lenells är utbildad pastor och var under ett antal år medarbetare i den världsvida missionsrörelsen Youth With a Mission. I drygt tjugo år var han journalist och redaktör på tidningen Hemmets Vän. Han är numera pensionär. Han har skrivit närmare tjugo böcker.

Book preview

Bibelcitaten är hämtade från P. Waldenströms översättning av Nya Testamentet, vars första upplaga kom ut 1886.

Den 22 mars 1850 föddes en pojke i Kersjonesgården i Vikarbyn, Rättviks socken. Han fick namnet Hans och var äldst av fem syskon. Hans föräldrar var Kersjones Anders Hansson, född 1824, och Brita Hansdotter, född 1827.

Året innan, den 27 januari 1849, föddes en flicka i Knutsgården i Lenåsen, Boda socken. Hennes namn var Lisbet, dotter till Knuts Hans Hansson, född 1815, och Anna Hansdotter, född 1823.

Hans och Lisbet gifte sig våren 1871, bosatte sig i Lenåsen och tog namnet Lenell.

Den här berättelsen utspelar sig under en omvälvande period i vårt lands historia. Ett bondesamhälle ställde om till industrisamhälle; ett folk som förslavades av fattigdom, dryckenskap och orättfärdiga maktstrukturer reste sig ur misär och förtryck; en kyrka med anspråk på ensamrätt till folksjälen fick se hur friförsamlingen växte fram med obönhörlig kraft.

I stormens öga levde min farmors föräldrar, och det är deras liv jag försöker skildra. Berättelsen – till största delen en verklighetsskildring men i vissa delar en fiktiv berättelse – rör sig hela tiden i en autentisk och dokumenterad miljö i slutet av 1800-talets och början av 1900-talets Sverige.

INNEHÅLL

Inledning

I vindens riktning

1. På livets villkor

2. Moraklockan

3. Baktråget

4. Byskolan

5. Förnyelsevåg

6. Födslovåndor

7. Konspiration

8. Hudiksvall

9. Svält

När väckelsen kom till byn

10. Rättvik

11. Nattligt besök

12. Bröllop

13. Striden om försoningen

14. När skolläraren blev predikant

15. När väckelsen kom till byn

16. Från by till by

17. Nattvardsstriden

18. Ett pris att betala

19. Missionshusbygge

Skräddarpredikanten och hans hustru

20. På hälsingevägar

21. Brevet hemifrån

22. Sköt´ du boka - jag klarar resten

23. I slott och koja

Med utsikt mot världen

24. Bollnäs

25. Trådar i livets väv

26. Världen brinner

27. Livsdagarna är räknade

28. Källans fånge

29. Ny frontlinje dras upp

30. Kakor i USA och sorg i Lenåsen

31. Festyra och slitdagar

32. Livet sätter punkt – och går vidare

Epilog

Källor

Inledning

En släde stannade utanför fjärdingsmannens hus. Det var tidig söndagsmorgon och fortfarande mörkt. Orsasjöns snötäckta yta kunde nätt och jämnt anas i väster när fångföraren Hans Karlsson Garney i skenet från en fotogenlykta gick fram mot huset på den plogade gången. Han hade ett ärende att uträtta.

Han visste inte om det, men stegen som ledde honom fram till huset skrev på en historia som var på väg att förändra det svenska samhället. Vi som nu tittar i backspegeln kan tydligt se förändringen. Men fångföraren Hans Karlsson Garney anade inte vad han var med och bidrog till.

Förmodligen hade han inte heller någon tanke på att han befann sig på en plats som geologiskt sett var resultatet av en dramatisk händelse av kosmiska dimensioner som inträffat hundratals miljoner år tidigare. Kanske hade han inte ens hört talas om meteoriten som med oerhörd kraft slog ned just där han nu klev fram mot huset. En väldig krater med en diameter på 50 kilometer bildades den gången. Det var då Siljansringen skapades, där Orsasjön ett stycke bakom hans rygg var en del av en väldig cirkel av stora och små sjöar som kom till när meteoriten träffade rätt i midjan på den Skandinaviska halvön. Den stora och underbart vackra sjön Siljan dominerar landskapet, och på andra kanten österut fullbordar Bodadalens många småsjöar den cirkelformade kratern. Men som sagt, denna högst anmärkningsvärda historia hittade inte in i Hans Karlssons tankevärld den här morgonen när han bultade på dörren.

Han blev genast insläppt.

Han hade blivit hitkallad av fjärdingsmannen i sin egenskap av fångförare. Om en liten stund skulle han sätta sig i den iskalla släden tillsammans med två brottslingar som skulle transporteras ända till landskansliet i Falun. Han upplevde säkert ingen dramatik i sitt uppdrag, det var mer eller mindre vardagsmat för honom. Men det andliga nedslag som var orsaken till hans uppdrag hade ändå en hel del dramatiska inslag, även om han inte själv var medveten om det. Hans roll i det drama som pågick runt honom var att genomföra en fångtransport till landskansliet i Falun. Det var inte märkvärdigare än så.

Det var fjärdingsmannen själv som beställt slädtransporten. Han hade två gäster som han nu skulle överlämna till rättvisan. De var häktade för att de under en affärsresa till Orsa hade begått brottet att delta i privata samlingar på flera platser i socknen. Vid dessa samlingar hade de samtalat om andliga ting, läst Bibeln och hållit andakt med husfolket. Därmed hade de brutit mot det så kallade Konventikelplakatet från 1726 som förbjöd sådana sammankomster utanför Svenska kyrkan.

Under ett av dessa stugmöten hade länsman dykt upp. Med en skrivelse i handen hade han avbrutit samlingen, och sedan hade han med myndig stämma läst upp skrivelsen, som författats och signerats av en prästerlig kommitté, tillsatt av Västerås domkapitel för att försöka komma tillrätta med den religiösa oron som den sista tiden yppat sig i orsabygden. De båda affärsmännen hade ålagts att omedelbart lämna Orsa. Tre timmar hade de fått på sig, vilket var en omöjlighet eftersom en snöstorm lamslagit hela bygden och gjort vägarna ofarbara. Snöstorm eller ej, sedan länsman hade förklarat samlingen olaglig, med hot om dryga böter, hade han tvingat de båda brottslingarna att ge sig ut i ovädret.

De två affärsmännen – den ene från Stockholm och den andre från Örebro – hade inte hunnit långt innan de blivit upphunna av en av dem som varit med på stugmötet.

Inte kan ni ge er av i det här vädret. Följ med hem till mig!

De hade tacksamt tagit emot inbjudan. Men också dit hade lagens långa arm nått i form av både kronofogde och länsman.

I lagens namn förklarar jag er, Forsell och Hejdenberg, häktade för brott mot Kunglig Majestäts plakat av den 12 januari 1726, hade kronofogde Kjellin sagt. Han hade sedan fortsatt med att under en lång stund överösa dem med hånfulla okvädingsord. När han äntligen slutat hade Forsell – stockholmar’n – sagt:

Om vi kommit och tagit in på gästgivargården och supit och bjudit den där prästerliga kommittén på en sexa och svurit och förbannat läseriet, då hade det nog inte blivit fråga om olagligheter. Men när vi nu kommit stilla och inte gör någon människa för när utan bara samtalar i andliga ämnen behandlas vi som brottslingar.

De hade blivit förda till fjärdingsmannen där de fått tillbringa natten bevakade av två män. Och nu, på söndagsmorgonen, stod alltså fångföraren Hans Karlsson Garney redo utanför med sin släde.

Elva mil och 24 timmar senare var de framme i Falun. Tillsammans med en tredje förbrytare fördes de mitt på dagen, bevakade av två fångknektar, genom stans gator upp till landskansliet. Ett halvannan timme långt förhör tog vid, ett förhör som huvudsakligen bestod av häftiga och grova anklagelser. Sedan fick de gå, förvisade från Falun och länet. Fem månader senare dömdes de båda av Orsa häradsrätt till böter, eller – om brist på medel – till 14 dagars fängelse på vatten och bröd.

*

Den här händelsen utspelade sig för mer än 150 år sedan. Den var bara en av många små svallvågor som uppstod till följd av det andliga meteoritnedslag som förändrade så mycket på den skandinaviska halvön vid 1800-talets mitt.

Det här var inte det första, och absolut inte det sista, exemplet på hur läseriet i Orsa och andra platser i Siljansbygden motarbetades av både världsliga och kyrkliga myndigheter. Men trots att man på olika sätt, till och med genom ren förföljelse, försökte släcka läseriets brand tändes hela tiden nya brandhärdar på plats efter plats. 1800-talets väckelse var ett faktum. Inte bara i trakterna runt Siljan, utan på många håll i det fattiga och försupna Sverige. Hand i hand med en nyväckt nykterhetsrörelse och en nymornad arbetarrörelse vände denna folkväckelse upp och ned på landet. Och räddade byar och städer från andligt förfall och yttersta misär.

I väckelsens, nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens spår lyckades industrialismen och folkbildningen vända fattigdom till begynnande välstånd. Himmelens Gud hade sett i nåd till detta land långt upp i norr. En andlig meteorit hade slagit ned och ingenting var sig längre likt.¹

---

¹Innehållet i denna inledning bygger på E J Ekman: Inre Missionens historia, del 2 (reviderad upplaga utarbetad av N.P.Ollén), sid 537 - 541

1

I vindens riktning

l. På livets villkor

I bagarstugan på Kersjonesgården i Vikarbyn var det stora tråget fyllt av deg som stod på jäsning. Brita visste hur livsviktigt det här brödbaket var. Det som nu kom ur hennes händer måste räcka hela vintern.² Sommaren 1862 som nu låg bakom hade gett en god skörd, så de skulle väl inte behöva svälta under det kommande halvåret. Bara hon nu orkade med det tunga baket. Och höstsådden. Nu måste ju också potatisen upp. Och sedan var det allt annat som ännu återstod att göra innan hösten tog över på allvar.

Hon visste mycket väl vilka villkoren var: lika viktigt som att ladorna var fyllda var allt arbete som skulle göras för att förbereda för vintern. Men det var en sak att veta om det, en annan att klara av det.

Hon var bara tvungen att sätta sig en stund och vila. Ryggen värkte, och hon kände sig nästan svimfärdig av trötthet. Det berodde inte bara på allt slit med att hålla det lilla jordbruket vid liv och allt det som hon ensam måste klara av. Yrseln och illamåendet som tvingade henne till en paus hade också en annan orsak. Hon var i femte månaden. Hans, tolvåringen, skulle få ett syskon i vinter. Ett syskoni stället för lillasyster Kerstin som mjöldrygan tog livet av.

Hon fick inte låta sorgen, som fortfarande plågade henne, ta över nu. Hur skulle hon då orka med arbetet? Hon försökte tänka på det underbara som tog form i hennes livmoder. En mun till att mätta, ja, men framför allt något nytt att leva för. Var glad, Brita! Gud har sett till dig, han låter sin skapelse fortsätta och han har utvalt dig som sin medarbetare i sitt skaparverk! Var fruktsamma och föröka er ...

För ett ögonblick lyckades faktiskt glädjen tränga ända upp och lägga sig överst i hennes hjärta och tända ett ljus i hennes ögon. Men det ögonblicket var snart över. Tanken på barnet avlöstes av tanken på barnets far, Anders. Och ljuset i ögonen slocknade och ersattes av hårdhet. Eller kanske var det förklädd förtvivlan. Hon hade hoppats att det skulle vara annorlunda den här gången, att Anders skulle klara av att byta krogen mot gården. Det var ju här han hörde hemma – på gården som bar hans fäders namn!

Men han svek henne. Igen.

Under några veckor tidigare det året, innan det var dags för honom att återvända till huvudstaden för en ny period som säsongsarbetare vid byggena, då, innan han packade ränseln och gav sig av, hade det varit så annorlunda. Han hade varit hemmavid hela dagarna. Det hade känts som om han vänt tillbaka till henne, som om han hade bestämt sig för att det måste bli en vändpunkt nu. Och hon hade börjat tro på det. Vad annat kunde hon göra? Det var ett halmstrå, det förstod hon ju, men också halmstrån sträcker man sig efter när ingenting annat finns som kan hejda fallet.

De hade haft det så fint tillsammans de dagarna. Nästan som i början av deras äktenskap. Kanske ändå ...

Nu hade Anders kommit tillbaka från Stockholm. Men inte till gården i Vikarbyn i första hand. Utan snarare till krogen inne i Rättvik. Han var fånge i det gamla mönstret. Och hon själv tappade taget om halmstrået och föll handlöst ned i mörkret. Varför, Gud?! Vad var det för mening med alltihop?

Då rörde det sig kraftigt innanför hennes kjol. Som om barnet hon bar på hade hört hennes förtvivlade fråga och gav svar på tal. En ny liten varelse var på väg, en liten människa, så helt beroende av henne, så värnlös utan hennes kärlek.

Värnlös. Någon behövde henne. Hon måste ta sig samman. Långsamt tog hon sig ur förlamningen och återvände till arbetet. Potatisen väntade otåligt på henne. Och sådden. Och ...

---

²Brödet bakades i regel på råg till tunna brödkakor med hål i mitten som torkades och förvarades på en stång i taket. Det gjorde att det var mycket hållbart, och man behövde inte baka mer än en eller två gånger om året. Men då blev det jättebak, och degtrågen var stora som små badkar. Se Jane Fredlund, Så levde vi då, sid 37.

2. Moraklockan

Det var vackert här. Sluttningen ned mot sjön bjöd frikostigt på naturscenerier som kunde ta andan ur vem som helst, i synnerhet om man sökte sig uppåt mot Granmor och Röjeråsen. Och mitt i blickfånget, där sluttningen nästan nådde fram till Siljans strand, låg Vikarbyn. Men folk som bodde här tänkte sällan på sin vackra bygd. Man var väl hemmablind. Det skulle bara vara så här. Eller så var det den dagliga kampen för brödfödan som gjorde att byns sällsynta skönhet inte var något man ordade om eller ägnade tid åt.

Stora landsvägen, som löpte mitt genom byn, delade den i Ovan byn och Nedan byn. Kersjonesgården låg strax intill vägen, på nedansidan, med sitt knuttimrade boningshus, ladugården och den lilla bagarstugan. Storskiftesreformen, som påbörjades under det förra seklet och syftade till att effektivisera det svenska jordbruket, hade gått långsamt. Det var först ett trettiotal år tidigare som den hade börjat påverka gårdarna i Dalarna, och fortfarande möttes det av motstånd i Siljansbygden. Vikarbyn var ännu relativt oberörd av reformen. I likhet med de flesta gårdarna i byn hade Kersjonesgården sina åkerlappar spridda på flera håll.

Anders Hansson, herreman på Kersjonesgården, sågs sällan på de små tegar som hörde till gården. Desto oftare syntes han på krogen inne i Rättvik, sex kilometer österut. Det var Brita som fick bruka jorden. Det var hon som fick ta hand om de olika sysslorna på gården och i stugan. Några djur hade man inte, inte nu längre, men för Brita var det ensamma slitet på åkrarna och de dagliga göromålen hemmavid svårt nog. Visst hade hon lite hjälp av Hans. Men hon ville så gärna att han skulle kunna gå färdigt skolan. Och kanske fortsätta utbilda sig sedan. Om hon bara kunde ge honom chansen att studera var hon villig att slita ont för egen del. Just nu var skolhuset, byns stolthet, viktigare än hemmet.

På sluttningen ovanför Vikarbyn, ett stycke nordväst ut, låg ett antal gårdar samlade i byn Västbjörka – eller Börcha, som man hellre sa där på byn. Där hade Brita vuxit upp i ett soldattorp tillsammans med sina tre äldre bröder. Det var inte lång väg dit från Kersjonesgården, bara ett par kilometer. Men hennes besök hos mor och far hade varit lätträknade, och föräldrarna hade aldrig hälsat på henne. De hade aldrig accepterat att hon gifte sig med Anders.

Nu hade hennes käre far Hans dött, 75 år gammal. Det hade skett under midsommarveckan. Brita hade varit hem till Börcha ett par gånger efteråt för att se till mor Anna. Men gumman var frisk och stark och tycktes inte behöva Britas hjälp. Ensamheten tycktes hon också klara av. Däremot klarade hon inte av att dölja avogheten mot mågen. Den levde kvar där i soldattorpet, satt liksom i stugväggarna med