Medan det ännu är dag

By Bo Lenells

När pandemin slog till och invaderade en hel värld förändrades vardagen på ett smärtsamt sätt för alla. Det blev det ett annorlunda år 2020, och frågan som alla ställde var: När ska allt återgå till det normala igen?
För den kristna kyrkan, som i likhet med många andra tvingades till drastiska förändringar, kan svaret bli överraskande. Gud vill kanske inte att hans folk ska gå tillbaka till det normala! Han kanske vill göra något helt nytt! Kan det vara så att tiden är inne för hans löften till oss människor ska gå i fullbordan?
Han vill ge världen hopp. Han vill ge framtidstro till människor, Han vill upprätta sitt rike. Men han gör det inte utan sin församling.
Så frågan till kyrkan idag blir: Vågar vi fortfarande be "låt din vilja ske på jorden så som i himlen"?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 17, 2020
• ISBN: 9789180073769

Bo Lenells

Bo Lenells är utbildad pastor och var under ett antal år medarbetare i den världsvida missionsrörelsen Youth With a Mission. I drygt tjugo år var han journalist och redaktör på tidningen Hemmets Vän. Han är numera pensionär. Han har skrivit närmare tjugo böcker.

Book preview

skrivits.

1. Sommaren som ställdes in

Det var midsommardagen år 2020. Den här dagen skulle vara den ljusaste, mest lustfyllda och mest hoppingivande dagen på året. Den var röd i almanackan, den var varm och skön med en blå himmel över ett sommarfagert Sverige. De yttre förutsättningarna fanns på plats för att den här dagen skulle vara en dag att njuta av.

Men inte det här året. Ingenting var sig riktigt likt, och inte mycket talade till sommarens fördel detta år. Allt det härliga som hörde den här årstiden till hade skjutits i sank av en liten elaking till virus, som varken tog hänsyn till semesterplaner eller människors behov av att vara tillsammans. Inte ens det svenskaste av allt, firandet kring midsommarstången, fick nåd av den allsmäktige glädjedödaren som invaderat världen och vänt upp och ned och ut och in på hela tillvaron under hela våren. Många hade hoppats på sommaren – då skulle prövningen vara över. Men så blev det inte.

Ställ inte in – ställ om! blev det mantra som upprepades om och om igen denna annorlunda sommar. Men alltför ofta blev just inställt det besked som alltför många tvingades ge. En ny verklighet hade lagt sig som en våt filt över Sverige och världen.

Också vädermässigt var världen i olag. Försommaren hade växlat från extrem värme och torka till regn och hårda vindar, och man insåg att klimatkrisen nu definitivt satt sin stämpel på planeten.

Just den här dagen, midsommardagen, hade Greta Thunberg inlett raden av sommarpratare i Sveriges radio. Den 17-åriga klimataktivisten, som skakat om världens politiker med sina anklagelser om att inte vilja ta ansvar för kommande generationers möjlighet att överleva den globala uppvärmningen (How dare you!!?), skakade nu om radiolyssnarna med att kallt konstatera att vi har 7,5 år på oss att vända utvecklingen och undgå en total katastrof.

Vår planet har fått feber. Läget börjar bli kritiskt.

I år, 2020, måste utsläppskurvan ha vänt brant nedåt, om vi fortfarande ska ha en liten chans att nå de mål som världens ledare kommit överens om, sa Greta i sitt sommarprogram. Antingen överlever vi som civilisation, eller så gör vi det inte. Det räcker inte längre att göra allt vi kan. Vi måste nu göra det omöjliga. Och det är upp till dig och mig. För ingen annan kommer att göra det åt oss.

Det var ord och inga visor. Men på slutet, efter alla exempel hon hade gett på hur hopplöst det ser ut för moder jord, försökte hon ändå ingjuta mod och beslutsamhet och plantera ett hopp om att det finns en chans till förändring som till slut kan rädda vår planet. Om vi bara agerar nu.

En vecka senare publicerades en nyhet som med illröda, brandheta streck strök under Gretas varningar: Extremvärme i Arktis – miljontals hektar brinner i Sibirien. Visserligen var det en geografiskt begränsad katastrof, men när permafrosten tinar som en följd av bränderna kommer enorma mängder växthusgaser att frigöras och göra katastrofen global.

Under de följande dagarna och veckorna presenterades siffror och kurvor för att beskriva pandemins framfart på alla kontinenter, precis som det gjorts under hela våren. Omfattande restriktioner och en lång rad drastiska åtgärder för att stoppa smittspridningen fortsatte att begränsa rörelsefriheten för invånarna i land efter land. Skolor och gränser var stängda, flygplan stod parkerade på marken, konserter var inställda och gudstjänster blev digitala. Anställda på företag jobbade hemifrån där så var möjligt, de gamla var isolerade i sina hem eller på vårdinrättningar, vårdpersonal på sjukhusen jobbade under omänsklig press och regeringarna fattade beslut om gigantiska räddningspaket för att rädda jobben.

Så snart man tyckte sig se tecken på att åtgärderna gav effekt började man lätta på restriktionerna och folk började hoppas igen. Men ny panik uppstod när lättnaderna på många håll gav nytt bränsle åt viruset.

Den 27 juli detta år, exakt hundra år efter att min egen farfar hade dött i en annan pandemi, spanska sjukan, hade en kvällstidning den här rubriken på sina löpsedlar: Spanienpaniken: Kom inte hit! 44 000 befaras döda. Visst, det var en typisk sensationsrubrik med mycket tveksamma referenser till verkligheten. Men i sin orimlighet speglade den ändå något av den desperation som brett ut sig i världen.

Det var sommar i nådens år 2020 e Kr. Eller nödens.

2. Omstart

– Mitten av augusti 2020 –

Sommaren gick in på upploppet. En ovanligt kall julimånad hade gett plats för en augustihetta som fick luften att dallra. Sommarens värme kom till Norden i en andra våg.

Min