Skärvor och helhet

By Axel Hambræus

"Att skriva predikningar är en sak, att ge ut dem är en annan. Det är inte en homogen samling som här kommer ut. Den är brokig och bisarr, som livet självt. Några fattiga skärvor av den stora helheten.""Skärvor och helhet" är en predikosamling av författaren och prästen Axel Hambraeus. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726697926

Book preview

författaren.

Förord

Att skriva predikningar är en sak, att ge ut dem är en annan. En predikan har oftast en markerad tids- eller lokalfärg. När den är några år gammal, kan den sakna den motivering som en gång framtvingade den. Så har mången predikan i föreliggande samling en bakgrund som kanske endast författaren och hans närmaste vän-och åhörarkrets känner till. Predikan Frihet kom till några dagar efter de tre danska kvinnliga prästernas prästinvigning. Det stora lugnet i tidens storm är ett minne från studentkorstågens tid o. s. v.

Ändå torde det i varje predikan finnas något som alltid är aktuellt. Det är i förlitande härpå som författaren dristar sig att ge ut dessa predikningar, som jag kanske hellre skulle vilja kalla bekännelser. De skulle ändå aldrig ha kommit ut, om icke några av mina vänner med stor envishet förmått mig till det. Till en av dem, som dock vill vara okänd, står jag i den största tacksamhetsskuld för uppmuntran och för ett verkligt uppoffrande arbete med sovring av det vidlyftiga material, som under åren hopat sig, och för genomseende och justering av besvärliga manuskript.

Det är inte någon homogen samling som här kommer ut. Den är brokig och bizarr, som livet självt.

Några fattiga skärvor av den stora helheten.

Orsa, nyåret 1952.

Författaren

Vad Kristus ville

Vid passionsandakt

Orsa 1951

När vi lyssnar till ord ur Kristi pinas historia, försvinner det som vi kallar tid och rum. Alla århundraden, som ligger mellan nuet och den stunden detta skedde. Allt som hänt i historien. Alla kyrkor försvinner.

Så nära är oss detta, som hände det nu. Ty så mäktig och stark, så hög och ren är den gestalt, som talar och handlar i detta drama, att vi ser och hör honom själv. Allt vad människorna tänker om honom, tror eller tvivlar, hatar eller älskar inför honom, betyder så litet inför det, som han är i all sin ringhet, i all sin enkelhet och gåtfullhet, i sin sublima ödmjukhet och i sitt bjudande majestät.

Ingen, som ärligt och stilla vill lyssna, kan ta miste på den äkta men också djupt innerliga klangen i den stämma som talar i dessa ord.

Inget under, som han säges ha gjort, är så stort som han själv. Det behövs ingen förgudning av honom. Enbart det mänskliga hos honom är så stort, att det böjer oss ned i andakt och tillbedjan. Ty om tillbedjan är detta, att en fattig människa vill närma sig det allra högsta för att bliva lyft över sig själv och över världen, så vet vi ingenting, som mer kan lyfta oss än han, sådan han var i sin gudomliga mänsklighet.

Han, som en gång sade om sig själv: Den som har sett mig, han har sett Fadern, han säger i dag till oss: Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare.

Detta ord säger oss, vad han ville. Han ville inte stifta en religion eller bygga en kyrka, sådana ting bygger vi människor mer än nog. Men han ville stifta frid mellan människorna och bygga människan själv till ett Guds tempel.

Och därför är det underbart skönt att få gå raka vägen igenom alla mänskliga formuleringar och tankebyggnader och kyrkportar till honom själv, till ordet om honom och ordet från honom, till hans eget strålande väsen, som inte de många meningarna kan fördunkla.

Mycket i kristendomen har vi gjort till lära, och den ene lär si och den den andre lär så, om dopet, om nattvarden och mycket annat.

Men det är egentligen bara en sak, som kan kallas verklig kristendom, och det är att få uppleva och erfara och känna Kristus själv och det, som är det väsentliga i hans väsen. Och det verkliga beviset för att någon kom mit honom nära, förstått honom, känt honom, erfarit, upplevat honom, är att han i samma stund kommer nära bröderna i världen.

Ty kristendomen kan inte vara något isolerat. Den är gemenskap. Inte bara en trång, de likasinnades, de frälstas, de rättfärdigas gemenskap utan den gemenskap med människan som Jesus själv kände, då han älskade människorna och ville gemenskap med dem, också med de onda, de ofullkomliga, de syndiga människorna.

Det är denna kärlek utan gränser, denna generositet utan mått, denna längtan efter att få ge ljus och glädje och hjälp åt mörkret och olyckan i världen, som är kristendom.

Jesu nattvardsbord är det stora gästabudet, som skymtar i hans liknelser om himmelen, det är till fest han kallar: Gån ut på gator och gränder och nödgen människorna att komma in, så att mitt hus bliver fullt.

Och hans glädje är så stor, att han böjer sig ned och tvår sina lärjungars fötter. Han, Mästaren.

Sådan är han.

Och i stilla passionskvällar vill vi komma in i hans gästabudssal. Ty fast korset där kastar sin skugga in genom fönstren och fast korset kastar sin skugga över världen i dag, finns det en glädje, som når djupare in än någon annan och bär över mörka djup: den lidande kärlekens glädje.

Skärvor och helhet

3 e. Tref. Matt. 9: 9—13

Orsa 1951

Det är alldeles omöjligt att förstå hela sammanhanget i det, som skedde den där dagen, när Mästaren stannade vid tullbommen i en stadsport i Österlandet och sade till en tulltjänsteman, som hette Matteus: Följ mig!

Det finns i berättelsen ingen tydlig motivering för varför Jesus sade de orden till just Matteus, och varför Matteus ögonblickligen stod upp och följde honom. Denna berättelse låter oss ana, hur mycket som är oskrivet av Jesu historia och om de människors historia, som följde honom. Hela nya testamentet är att likna vid ett fynd, som man gör i jorden av några skärvor av en gammal vacker grekisk vas. Några skärvor bara med aningen om en skön form, med fragment av figurer och färger. När man ställer skärvorna samman, ger formerna och färgerna en aning om hela sammanhanget, om det ursprungliga konstverket. Man saknar med vemod allt det myckna, som fattas. Och ändå, ändå är ofta de få skärvorna nog, för att man skall kunna rekonstruera det hela. De få skärvorna är så sköna, så meningsfyllda, att