Guds dom och nåd: Predikningar för ett kyrkoår

By Sven Hector

Sven Hector (1906-85) var präst i Karlstads stift, under trettio år i Eda församling vid norska gränsen och därefter 1963-71 i Nyskoga församling i norra Värmland. Han var som teolog lutherskt förankrad och var politiskt marxist. På 60-talet satt Sven Hector under en mandatperiod i Sveriges riksdag för VPK men var aldrig partiansluten. Hans förkunnelse har en front mot pietismen och den subjektiva uppfattningen av tron. I stället betonar han kristen tro som det som gör motstånd mot människans flykt och självförhävelse. Evangeliet ger livsmod i vardagen och när Gud fäller sin dom är den grundad i den barmhärtighet som Gud visar oss när han blir människa. Predikningarna i denna postilla är hållna mellan 1939 och 1972 och omfattar alla kyrkoårets sön – och helgdagar.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 22, 2016
• ISBN: 9789175693330

Sven Hector

Sven Hector (1906-85) var präst i Karlstads stift, under trettio år i Eda församling vid norska gränsen och därefter 1963-71 i Nyskoga församling i norra Värmland. Han var som teolog lutherskt förankrad och var politiskt marxist. På 60-talet satt Sven Hector under en mandatperiod i Sveriges riksdag för VPK men var aldrig partiansluten. Hans förkunnelse har en front mot pietismen och den subjektiva uppfattningen av tron. I stället betonar han kristen tro som det som gör motstånd mot människans flykt och självförhävelse. Evangeliet ger livsmod i vardagen och när Gud fäller sin dom är den grundad i den barmhärtighet som Gud visar oss när han blir människa. Predikningarna i denna postilla är hållna mellan 1939 och 1972 och omfattar alla kyrkoårets sön – och helgdagar.

Book preview

fil.lic.

Mitt rike är icke av denna världen

Första söndagen i Advent 1940

I Högm Joh 18:36, 37¹

Då ett nytt år börjar på jorden brukar de jordiska konungarna och härskarna sända ut ett budskap till sitt folk för att sammanfatta hela sin politik, någon slags regeringsförklaring. När kyrkans år idag på första advent börjar, kan vi på samma sätt vänta oss ett sammanfattande ord från kyrkans konung för att ge svar på frågorna: Vem är du, vad vill du, vad har kristendomen att säga i dagens frågor? Och vi fick det här i den upplästa texten, Jesus sade till Pilatus: Mitt rike är icke av denna världen.

Hur låter den regeringsförklaringen? Ja, kanske vi vill säga: Den var väl ganska svag. Det är väl precis som om en jordisk konung skulle säga till sitt folk: Mitt rike är inte ert rike, dvs. jag bryr mig inte alls om er. Det vore väl ett snopet svar för alla dem som stod och väntade på vad deras konung skulle säga. På samma sätt låter kanske dessa Jesu ord för oss. Särskilt i våra dagar, när man från alla håll frågar om kristendomens program i denna tid, vilken ställning kristendomen skall ta i denna jordens kamp, så blir lätt även de kristna en smula generade för detta Jesu svar. Det liksom understödjer beskyllningen mot de kristna, att de vill smita undan världen, sitta för sig själva och drömma om något på andra sidan och sedan låta världen ha sin gång. Sådant är feghet och hyckleri och intet annat, säger världen ofta med rätt.

Men vi skall se, att det ligger mycket i dessa Jesu ord, som vi måste hålla fast, om vi någonsin skall förstå vad kristendomen har att säga. Jesus står där inför sin statshärskare och politik, precis som kristendomen står inför staten i dag, världen i dag, politiken i dag. Vad skall den säga till dem?

I Jesu svar ligger också vad han hade att säga om Pilatus rike: Ditt rike är av denna världen. Du kämpar för ditt, för ditt intresse, för din makt och prestige, precis som mina tjänare skulle kämpat för mig om nu mitt rike vore av denna världen.

Vad har kristendomen att säga till denna världens mäktiga? Just detta: Kom ihåg att ditt rike är av denna världen. Inbilla dig inget annat. Finns det något mera angeläget ord att säga i denna tid, då alla riken i världen vill svepa sig i gudomlig mantel och mena att de kämpar för Guds sak, att de uttrycker Guds vilja. Och det är inte i vissa stater bara, utan överallt, också här hemma. Tro inte, att det är för Guds sak ni kämpar, då ni kämpar för er egen. Att begripa detta, det är första steget på vägen till sanningen, om vilken Jesus också talar i dessa ord. Alltför länge har kristendomen vrängt Jesu ord, där den stått inför världens Pilatustyper och sagt: Ditt rike är icke av denna världen, det är evigt och gudomligt, ja, dig skall man dyrka som Gud själv. En annan frestelse, som alltid legat nära till hands för den kristna kyrkan, har varit att vränga Jesu ord på ett annat sätt och säga om sig själv: Mitt rike är icke av denna världen.

Men det är inte endast världens stora härskare, som på detta sätt vill omge sig med en helig och gudomlig, så att de skall hållas för ofelbara, var och en av oss är på samma sätt en sådan härskare i vår värld. Tänk i vårt vardagsliv, där vi står inför vår nästa. Är det inte just denna regel: Mitt rike är Guds rike, allt jag säger och gör måste vara gudomligt, rätt och riktigt, mitt rike är icke av denna världen. Det är jag som har rätt emot min nästa, jag som är konungen och Gud.

Sannerligen, det finns intet ord som är mer angeläget för oss alla att få höra än detta: Ditt rike är av denna världen, dvs. du kan inte ställa dig över något på denna jorden, inte mena dig vara herre över din nästa. Allt det som hör denna jorden till, synd och våld och förgängelse, har du varit med om att sätta i scen. Att lära sig begripa detta, det är att stå inför den sanning, varom sanningens konung talar idag.

Nu har det varit ganska lätt för kyrkan och de kristna att fördöma världen, så länge de fick undanta sig själva från den. Man har vrängt Jesu ord och velat säga: Vårt rike är i alla fall inte av denna världen. Men det var bara Kristus som kunde säga detta, inte kyrkan och de kristna om sig själva. Ingen kommer ifrån sanningen, att hans rike hör denna världen till, inte heller de kristna. Först när en kyrka har lärt denna sanning och fått denna ödmjukhet är den skickad att predika för människorna.

Och vad skall den predika? Har den endast detta säga, att allt kött är gräs och alla riken på jorden som ett blomster på marken – torkar bort och förvissnar, fåfängligheters fåfänglighet? Här finns intet annat än riken, som hör denna världen till.

Jo, den skall i alla dessa riken peka på honom, som sade: Mitt rike är icke av denna världen. Inte peka på sig själv och säga så, utan peka på honom. Mitt i denna värld har Guds rike, som icke är av denna världen, kommit in, inte som något vi kan smycka oss med utan som en väldig Herres hand, som vill skaka oss så hårt, att allt det vi försöker pynta oss med ramlar av oss, som håller oss så hårt, att inga syndens, dödens och förgängelsens makter till slut kan nå oss.

Vill du ställa in dig under detta rikes konung, detta kyrkoår? Det betyder inte att du så småningom själv skall bli en konung utan att du ständigt på nytt skall höra sanningens ord. Du behöver komma ifrån ditt vanliga år och börja en ny tideräkning. Ditt år består annars av en förvirrande hop dagar, som ramlar på varandra, dagar, då du söker rädda dig med lustigheter, dagar då du söker rädda dig med arbete men alle-samman slutligen dagar vars tomhet stirrar emot dig. Det blir något nervöst och förvirrat över hela ditt liv. Det beror på att du viker undan sanningen.

Ställ in dig under sanningens konung. Börja räkna ditt år efter vad han säger till dig, från första adventsöndagen ända till nästa års domssöndag. Varje söndag här i kyrkan skall du höra ord, som träffar djupen av ditt liv utan vilken upplysning du aldrig blir en riktig människa. Kom inte bara någon gång, när det faller sig. Bibelns ord måste höras i hela kyrkoårets sammanhang. Sanningens konung hör man inte bara då och då, när man tycker det passar.

Människors år och riken befinner sig i upplösning, så som det alltid har varit. Ett år står fast, ett rike står fast, kyrkans år, Guds rike, ett rike som icke är av denna världen. Men som Jesus säger: Detta rike har kommit i världen för sanningens och barmhärtighetens skull. Så kan också du gå ut i världen i lydnad för sanningens och barmhärtighetens konung.

¹ 1921 års Evangeliebok.

Attente de Dieu (Weil)

²

Andra söndagen i Advent 1960, Vitsand 1969

II Aftonsång Jak 5:7–10

Finns det en Gud?

Vad är meningen med livet?

Hur skall vi leva?

Vad sker efter döden?

Dessa frågor är våra frågor.

Om någon menar

att han inte bryr sig om dessa frågor,

lever lika bra utan dem –

så bedrar han sig själv.

Vad har kyrkan för svar på dessa frågor,

människolivets frågor?

Allt flera människor börjar fråga därefter.

Det är, som man åter börjar ana

att de har ett särskilt svar.

Ett svar man inte kan få någon annanstans.

Och tydligare kan detta inte uttryckas

än i de ord vi läst:

Biden nu tåligt mina bröder…

Underligt svar.

Vi vill ha bestämt och tydligt svar.

Vi är vana att höra:

Så och så är det.

Sådan och sådan skall du vara.

Detta och detta skall du få.

Så och så skall det bli.

När vi frågar efter Gud

och meningen med livet

vill vi ha svar av samma sort.

Men i stället får vi höra:

Biden nu tåligt…

Dvs.

VÄNTA…

Det hade vi ju inte väntat.

Vi är inte vana att vänta.

Vi vill ha allt med en gång –

också svaret på allt.

Och är beredda att betala.

Smakar det något, så kostar det något.

Därför säger vi också till kyrkan:

Tala om vad det kostar

att få frid

att få glädje

att få mening i livet.

Och kyrkan svarar med de ord vi läste:

VÄNTA!

Och vi svarar otåligt:

Vänta – vem har inte väntat?

Först otåligt efter att få det vi frågade om.

Sedan, när vi inte fick något,

en slags dvala:

Leva så gott det går

i ouppfylld väntan.

Men kyrkan fortsätter att säga:

Vänta!

Vänta på ett annat sätt.

Biden nu tåligt, mina bröder.

Vi kan inte förstå detta,

vi vill ha ett exempel

på rätt kristen väntan:

Något helgon,

någon storman i andens rike,

någon kristen personlighet,

någon fin människa,

någon duktig och framgångsrik man

som vi kan ha som exempel.

Någon som kan visa med exempel

hur man skall leva,

vad det vill säga att tro på Gud.

Och orden vi läste kommer också med ett exempel:

Se åkermannen…

Men vad är det för exempel?

Vad gör åkermannen?

Hur ser en sådan man ut?

Det står inget annat om honom

än att han väntar…

väntar på jordens dyrbara frukt…

När bibeln skall förklara

vad väntan är

måste den finna ett exempel

som sätter människan ihop igen

med hela skapelsen.

Annars vill människan skilja sig från skapelsen.

Det är hennes syndafall

och syndafallet är just detta

att hon inte förstår

vad väntan är.

Hon vill ha allt med detsamma

för egen del,

jordens dyrbara frukt,

andra människor,

himlar och salighet,

allt för egen del

med detsamma.

Ty ormen hade inbillat henne

att hon var Gud…

Men när sanningen och verkligheten

lär henne något annat,

att hon på det sättet inte får

det hon väntade efter;

lycka, salighet, jordens dyrbara frukt,

då vill hon lägga samman alla redskap

och mena att allt är hopplöst,

att väntan bara blir detsamma

dödens, hopplöshetens väntan…

Men hela skapelsen omkring henne

väntar på ett annat sätt…

träden, gräset, stjärnorna,

åkern…

Se åkermannen…

Han väntar så:

För det första vet han

att det inte är han som skapar och erövrar

jordens dyrbara frukt…

Men samtidigt vet han,

att han och hans arbete är med.

Han väntar inte efter bekräftelse på sig själv,

lönen för sin möda

men efter en dyrbar frukt

som just han får som gåva

därför att han, så att säga naturligt, är med i det hela…

Så är det att leva

i en rätt väntan.

Att rätt vänta,

det är just att leva rätt.

Så är vi infogade i skapelse, frälsning

och för att vara oss riktigt nära

i detta så föddes Gud själv

till oss i den mörka natten,

lades Guds egen son ned i

den mörka jorden som ett vetekorn,

som frälsningens dyrbara frukt.

Så varen ock i tålige, styrken edra hjärtan.

Vänta – skall ni få se.

Hur skall människan kunna lära sig

vänta rätt,

dvs. leva rätt…?

Det räcker inte med naturen –

hon förstår ju inte naturen.

Det räcker inte med livsvisdom,

hon förstår ju inte sitt eget liv.

Endast i en kyrka finns de tecken

som vänder henne rätt

i hennes väntan.

En kyrka är den rätta väntans plats.

Dit skall ej världens hets och oro nå,

den värld som inte kan vänta,

som med en gång måste erövra

lyckan, säkerheten, saligheten…

men ändå inte en plats

där vi kan ta igen oss från livet,

lägga samman alla redskap och ge upp

i tomhetens och dödens väntan.

Nej, se åkermannen.

Minst av allt är han vid sidan av sin åker,

då han väntar på dess dyrbara frukt…

På samma sätt är vi i kyrkans liv

infogade i skapelsens, frälsningens sammanhang.

För att vara oss nära i detta sammanhang

lades Guds egen son ned i jorden,

som ett vetekorn,

som frälsningens dyrbara frukt.

"Så varen ock I tålige,

styrken edra hjärtan…"

² Attente de Dieu var titeln på en text och en bok av Simone Weil (1909–43), på svenska Väntan på Gud (översättning Karin Stolpe, Bonnier, 1957).

Nedbantning

Det jämnar ut sig…

Tredje söndagen i Advent 1953

III Högm Luk 3:1–15

Om en stor utjämning talar dessa ord. Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas. Men vad är det för slags utjämning det är fråga om? Vi måste se till att vi inte blandar ihop den med en av våra älsklingstankar.

Ett av våra älsklingsuttryck i livet lyder: Det jämnar ut sig… Det kan nog från början ha legat en stor och djup levnadsvisdom i det uttrycket, ungefär i stil med Predikarens ord: … Fåfängligheters fåfäng-lighet… en människas dagar äro såsom gräset och blomstren… när vinden går däröver så är det icke mer. Till slut blir också våra gravar jämnade med jorden.

Men det är ganska betecknande att lägga märke till, vilket innehåll det uttrycket, det jämnar ut sig så småningom, får i vår mun. Det glider allt mera över till att bli en slags ursäkt för oss, det får stilen av en axelryckning över sig. Vi tänker så där i allmänhet om vårt liv: Det skall väl gå jämt upp i alla fall till sist. Lite här och lite där, så väger det jämt. Väl har jag inte varit alla gånger som jag borde varit, men, men något gott har jag väl också gjort och menat väl har jag gjort hela tiden. Den gången och den gången jag gjorde illa mot min medmänniska berodde det på, att hon först burit sig illa åt mot mig, så det tar väl ut vartannat, det jämnar ut sig! Och vad är det att säga om de gångerna då falskheten och ohederligheten kom in i mitt liv, det gick ju bara i stil med den allmänna ohederligheten omkring mig, så det jämnade ut sig ganska behagligt. Alla andra gör ju så, då är det väl rätt och då bör jag också göra så, så att alla blir lika. Och vad är det att säga om människolivet? Lite ljust och lite mörkt, hopblandat så att det hela till sist jämnar ut sig i ett gråaktigt töcken, ungefär som det som ligger över höjderna denna vinterdag.

Detta är vår vanliga livsfilosofi, det dogmsystem, den s.k. moderna människan lever efter. Och när hon säger att hon ingen livsåskådning har och inte tror på några dogmer, så är det denna filosofi och denna teologi hon har, så som hon utlägger adventets bibeltext.

Men i en helt annan mening talar bibelns ord om utjämning. Ty det som här ger innehåll åt detta ord är, att det står i samband med ett annat ord, nämligen Herren, Herrens ankomst. Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas, inte därför att vår önskedröm är att allt skall jämna ut sig för oss, utan för att bereda väg för Herren.

Vad menas då med, att Herren kommer till vårt liv? Jo, det blir raka motsatsen till vad vi menade, när vi söker leva i den tron, att livet är en slags automatisk inrättning, som av sig själv går ihop till sist. Det är i stället någon som kommer till det, som är Herre över det och då förändras hela sammanhanget. Allt jag gör under livet, av vad slag det vara må, är inte några löst kringflygande bitar, som kan plockas ihop till slut, så att det väger jämt. Det är istället gärningar, som hänger ihop – med varandra, med mitt hjärta och med den de är gjorda emot, hänger ihop så att de bildar själva mönstret, det krokiga i mitt liv, ja, hela mig själv. Allt samman bildar en helhet som är jag själv. Och där står jag och hur skall jag kunna finna en ursäkt? Det onda jag gjort, det var ju ingen tillfällighet utan kom från mitt hjärta, var hela jag. Och inte kan det försvinna, även om jag skulle söka glömma det, så finns det ju kvar som märken på den jag gjorde det emot. Nej, hur skall mitt liv kunna jämna ut sig så där av sig självt? Skall något kunna sägas om det, så måste det vara ett ord från någon som kommer till det, som kan bedöma och döma det, någon som är Herren.

Att göra stigarna jämna för honom, det är att utlämna sitt liv utan ursäkt till en rättvis dom av honom som är Herre.

Men denna dom och denne Herre – är inte det något som ligger så långt i framtiden och så högt över våra huvuden, så det blir någon råd med det? Tanken på en Gud så där i allmänhet och en dom så där i allmänhet, någon gång över världen – den tanken kan väl människan stå ut med, så att hon t.o.m. tycker det är en ganska uppbygglig tanke. När därför, som det står här, folket frågade honom och sade: Vad skola vi göra…, så hade de väl väntat sig en allmänt uppbygglig predikan om hur stor denne Herre är och hur rättvisa hans domar är och vilka extra helgon de måste vara, som kan bestå inför honom. I stället får de höra: Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon och kräven icke ut mer än vad som är eder föreskrivet och tilltvingen eder icke penningar av någon genom hot eller på annat otillbörligt sätt osv. – Ja, det låter väl ganska slätstruket, var det inte mer? Men det tål kanske att börja med, eller hur? Och den Herre, som Johannes här talar om, det var den av vilken man till slut tog livklädnaden och kastade lott om, vilken vi tilltvingade oss genom hot, och av vilken vi utkrävde liv. Så i dessa vardagslivets små slätstrukna krav är det honom vi har att göra med. Och är det någon, som menar sig ha uppfyllt dem, så är han lik ett berg, en höjd, som måste sänkas. Och är det någon, som med allt sitt livs allvar förstår det vi sammanfattar i syndabekännelsen, så är han lik en dal som skall fyllas, något krokigt som skall bliva rakt. Så att allt skall bli jämnat för Herren och allt kött se Guds frälsning.

Johannes lampa

Fjärde söndagen i Advent, Nyskoga 1965

III Högm Joh 5:31–39

En gammal saga berättar

om en man som hette Aladdin,

vilken på något underligt sätt

fått tag på en lampa,

som var så underbart beskaffad

att bara han gned på den

uppenbarade sig en ande

som uppfyllde alla hans önskningar.

Om Johannes, sade de ord vi läste,

att han var den brinnande, skinande lampan

och att människorna

skulle fröjdas i dess ljus.

Det är efter en sådan lampa

vi människor söker,

även om det skulle vara en lampa

med så strängt och skarpt ljus

som Johannes lampa,

han som inte lovade människorna

himmelen direkt

utan predikade bättring

som vägen dit.

Det blir gärna

en slags Aladdins lampa ändå,

för ibland tar människorna gärna på sig

en hel del besvär och försakelser

som de kanske kallar bättring,

blott de kan bli säkra på

att på den vägen nå

sina önskningarnas mål.

Ja, i våra dagars kristendom

ser man gärna Jesus

som en sådan Johannes

och kristen tro

som en sådan Aladdins lampa.

Men Jesus säger här

i de ord vi läste:

Jag är förmer än Johannes.

Vad är det då som