Våga vara människa: Predikningar under ett kyrkoår

By Margareta Brandby-Cöster

Vareviga söndag predikas det i våra kyrkor. I detta faktum ligger en ständigt på nytt given möjlighet. Predikanten förväntas ge röst åt det som måste sägas av upprättelse och frimodighet för att vi skall orka leva våra liv.

Förkunnelsen är huvuduppgiften för präster, även om predikan under senare år ofta kommit att ersättas av tystnad och meditation. Men alternativet till dåliga predikningar kan aldrig bli tystnad. Alternativet borde vara mer arbete med förkunnelsen.

Förkunnelsens uppgift är att krossa förtvivlan och väcka livsmod i hjärtat. I Martin Luthers spår med påverkan från dansk 1900-talsteologi formas här en profilerad förståelse av evangeliet. Det handlar alltså om det evangelium som låter oss leva hoppfullt och som hindrar oss att fly till inåtvändhet eller bortvändhet.

Predikningarna håller oss fast vid det ömsesidiga beroende som kallas livet och låter oss våga vara människor.

Det är ett hårt och tidskrävande arbete att predika vecka efter vecka, år ut och år in. Predikan är därmed ett hantverk som kräver en fast teologisk grund att stå på, en metod för att bedriva hantverket och en koncentration kring evangelium. Som en dokumentation av och en inblick i ett sådant arbete publiceras här ett antal predikningar för ett kyrkoår.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 29, 2018
• ISBN: 9789177857433

Margareta Brandby-Cöster

Margareta Brandby-Cöster (f 1947) är teol. de., fil. lic. och prästvigd 1970 för Karlstads stift. Hon har doktorerat på lutherska drag i Selma Lagerlöfs författarskap, har skrivit om luthersk teologi och har översatt en rad danska teologer till svenska.

Book preview

Den signade dag som vi nu här se

Av himmelen till oss nedkomma,

Han blive oss säll, han låte sig te

Oss allom till glädje och fromma.

Ja, Herren den högste oss alla i dag

För synder och sorger bevare.

Ack, låtom oss lova och bedja vår Gud,

När stunderna växla och skrida,

Så skola vi stärkas att hålla hans bud

Och vaka och tåligen lida.

Ja, låtom oss verka med allvar och flit,

Så länge oss dagen förunnas.

1937 års psalmbok 424:1,6

Innehållsförteckning

Förord

När boken är stängd börjar orden tala

Rimpredikan i Advent

Att ta emot livet rakryggad

Liv och lek

Ständigt lägger sig Gud i

Världens hjärta och Guds avbild

Vem är glad åt barnet?

Julens och folkbokföringens poäng

Ordets befrielse och tystnadens slaveri

Jag vänder mig till högre instans!

Gud ger liv åt oss gudlösa

När nuet kommer emellan

Hitom stjärnan

Frihet stavas service

Utvald och inlemmad

En annan härlighet

Skammens eller evangeliets livsform

Vill du bli frisk?

Räddande mörker

Livet – varken schack eller hasard!

Får nya tankar tolka Kristi bud?

Den krossade verklighetens hot och hopp

Dödande ro och levande oro

Vem ser människan bakom skulden?

Tystnadens demoni

Det tillräckliga livet

Att överlämna sig och ändå leva

Försoningens livgivande beroende

Rivna murar

Se människan!

Vilken uppståndelse?

Uppståndelsen – slut eller början?

Du räckte ut din hand

Fri och trygg som hos en dagisfröken

Beröringens gåva

Tänk om alla suckar kunde höras!

När andnöden upphör

Pingsten – ett värn för tron som en gåva

Kristi ok – vår bärhjälp

Våga vara människa

Jesu dop inlemmar i livet

Räddning istället för förvandling

Vad letar vi efter?

Midsommar och huliganer

Skriften på jordgolvet

Jag skall bara …

Bara smala vägar har mötesplatser

Kan man förspilla när man behåller?

Friheten att låta sig bindas

Omsorgens motkraft

Kristi enhet rymmer vår oenighet

Den uppbrutna gemenskapen

är tacksamhetens grund

Varför bygga kyrkor?

Synd, död, skuld och dom

Lydnad – vad skall vi med den till?

Var går gränsen för det tillåtna?

Slutenhet – gemenskapens hot

Livet – mötesplats eller brottsplats?

Kärlek och människovärde

Den tredje mannen

En värstingresa för livets skull

Rum för liv

Dagens namn är Martin Luther

Vaksamhet och tillit

Närvarande eller välutrustad – vilket är bäst?

Guds dom – vår räddning

Förord

Vareviga söndag predikas det i våra kyrkor. I detta faktum ligger dels en ständigt på nytt given möjlighet, dels upprepningens tristess. Predikanten förväntas ge röst åt det som måste sägas av upprättelse och frimodighet för att vi alla skall orka leva våra liv och måste därför vara uthållig i det arbetet.

Insatt i det heliga predikoämbetet står det i mitt prästbrev från den 17 maj 1970. Det låter högtidligt och är förpliktande, och predikandet är verkligen ett hårt och tidskrävande arbete för oss som ägnar oss åt det vecka efter vecka, år ut och år in. Vi som predikar ständigt och under många år utför ett hantverk. I det måste vi ha en fast teologisk grund att stå på, en metod för att bedriva hantverket och en koncentration kring evangelium.

Predikan är en tillfällighetsprodukt, samtidigt som den har krav på sig att dela ut livsmod till den som kommer till kyrkan. Förkunnelsen är huvuduppgiften för oss präster, även om predikan under senare år ofta ersatts av tystnad och meditation. Men alternativet till dåliga predikningar kan aldrig bli tystnad. Alternativet borde vara mer arbete med förkunnelsen.

Som en dokumentation av och en inblick i ett predikande liv har jag samlat ihop ett antal predikningar för ett kyrkoår. Boken kom ut första 2006, trycktes upp på nytt 2007, men tog sedan slut.

De flesta av predikningarna här har hållits i Masthuggskyrkan i Göteborg 1988-1995 och i Karlstads domkyrka 1995-2005. På grund av den historiska förankringen har jag för en del av predikningarna angivit när och var de hållits. För några år sedan fick vi en ny evangeliebok med delvis nya predikotexter. Kyrkoårets huvudsakliga inriktning är dock kvar och därför tror jag att den förkunnelse som jag delar med mig av här har sin relevans trots att en stor del av predikningarna hållits före 2003.

I predikoämbetet har jag fått ta emot mycket hjälp och många influenser från andra predikanter och teologer, inte minst från danska teologer, som betonar sambandet mellan det teologiska arbetet och förkunnelsen. Jag har också, såväl i min förkunnelse som i översättningar av dansk teologi försökt dela med mig av vad jag fått. Av mina gamla kära kolleger här i Karlstads stift, Albin Renström och Sven Hector, båda nu döda sedan länge, har jag fått mycket av radikal samhällsanalys och klarsynt evangelisk förkunnelse, som varit till hjälp både för uthålligheten och för den teologiska reflektionen. Gustaf Wingrens teologi i Martin Luthers spår utgör kanske den viktigaste förutsättningen för min förståelse av evangeliet och Selma Lagerlöf har med sitt berättande bidragit till en fördjupad insikt om hur det levande ordet knyter oss till verkligheten. Samtalet kring predikan under många år med min vän och kollega Anne Strid och med Henry, som jag delar livet med, har utgjort en kraft, utan vilken jag skulle ha haft svårt att utföra min uppgift.

Vad som är avgörande för att gudstjänstens tal skall bli förkunnelse, är alltså inte konstfärdigheten eller artisteriet. Avgörande är att vi predikanter inte enbart talar till de andra, utan ser att vi själva, i lika hög grad som församlingen, tar emot och lever av det Ord vi förkunnar. Så får vi försöka att trofast dela ut och lyssna till det evangelium, som låter oss leva hoppfullt och som hindrar oss att fly, vare sig till den inåtvända fromhetens självgodhet, den inbördes gemenskapens självklarhet eller till den idealiserade drömvärldens vila, utan som håller oss fast vid det ömsesidiga beroende som kallas livet och som låter oss våga vara människor.

Karlstad den 1 maj 2018

Margareta Brandby-Cöster

När boken är stängd börjar orden tala

Första söndagen i Advent 1998 – Luk 4:16-22

När boken är stängd börjar orden tala. Det är en erfarenhet vi alla har gjort! Ta bara kokboken! Den är bra att läsa i, men om vi ständigt har den i handen när vi lagar mat, och mäter på grammet och decilitern, blir det ingen finess och frihet i vår matlagning. Det är först när vi har så pass klart för oss vad receptet innebär att vi kan lägga undan boken, som vi kan börja ta en nypa mer eller mindre, öka eller dra ifrån och nå resultat.

Tänker vi efter, är det nog på samma sätt med det mesta som finns att hämta i böcker. Sagorna vi läst, romanerna vi slukat, dikterna vi njutit av, handböckerna vi fördjupat oss i – det är när vi har lagt ifrån oss böckerna och lever våra liv och vardagar, som vi plötsligt känner att orden från böckerna betyder något. Då kan vi tänka: Det var livet det handlade om!

Jesus står upp i synagogan i Nasaret och läser ord från profeten Jesaja. Profeten skriver: Herrens ande är över mig ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt. Så slår han igen boken. Ja, det gör han egentligen inte, eftersom boken består av en rulle. Men han rullar ihop den och lämnar den ifrån sig. Sedan börjar han tala: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. När boken var stängd började orden tala. Det som boken sa om framtiden, blev till ord in i nutiden. Befrielse för fångna, frihet åt förtryckta, är inte bara tankar och förhoppningar, säger Jesus. Det finns här och nu.

Under de senaste tio åren har vi ju sett ganska mycket av detta i världen omkring oss. Vi har sett hur människor i fångenskap har begärt sin frihet tillbaka. Vi har sett att när den skrivna analysen och den formulerade ideologin är utarbetad, så kan man ändå inte lägga resultatet på verkligheten och försöka att med boken i hand forma ett samhälle. Då, när man har sin analys och sin ideologi klar, måste man stänga boken och låta tankarna komma i omlopp bland de människor de berör.

Vi kan inte forma livet efter lärosatser och doktriner, men lärosatser och doktriner kan vara en hjälp för oss när vi strukturerar livet. Nu säger Jesus, att så är det också med själva livets grund. Vi kan formulera den grunden i böcker. I vår bibel kan vi höra människor tala om hur Gud handlar, men vi kan inte forma livet med bibeln och vi kan inte skapa människor efter bibelns avbild.

Nej, när bibelordet ger oss vissheten om att Guds frihet finns och att våra liv vilar i Guds hand, kan vi stänga boken och våga leva av den tilliten. När Jesus rörde sig bland människor kom man ofta att säga om honom: Han gör ju inte som skriften säger! Han sätter sig över boken! Det stämmer inte! – Men människor blev räddade. De fick nytt mod och kunde leva vidare. Vad man inte såg var, att han inte alls övergav boken, utan han lät den bli ett levande ord, som sökte sig fram till ett möte med den människa, som behövde hjälp och tröst. Han gjorde inte bokens ord till en ny pålaga för redan tyngda människor. Han lät istället ordet om Guds trofasthet befria och ge mod. Sådan är den kristna tron.

Vi sliter och släpar. Vi går alla omkring med en massa bekymmer både för oss själva och för andra. Vi oroar oss för våra liv och bävar inför världens framtid. Vi har ofta svårt att få rotfäste. Ibland säger vi kanske: Jag är inte speciellt religiös, men jag tycker det är vackert och stämningsfullt nu i advent. Jag ber min aftonbön och jag tror på Gud på mitt eget sätt. Men det där med att kunna säga ja till alla kyrkans formuleringar och bibelns underlighet är svårt, så jag kan nog ändå inte räkna mig som kristen. Då – när vi säger så – har vi fallit offer för fördomen, att vi måste stoppa in våra liv i en bok, en lära eller en doktrin. I själva verket är det tvärtom.

Jesus slog igen boken. Han tvingade inte in människor i någon bok eller några läror, men han blev själv ett levande Guds ord till var och en som var modfälld och uppgiven. Idag är friheten och hoppet en verklighet när jag är här, tycktes han säga. Därför behöver vi inte fundera över om vi passar in. Vi får lita på att den Guds frihet och nåd som profeten Jesaja talade om och som Jesus en gång läste om, lever hos oss som Guds trofasthet idag, i våra liv. Jesus skrev ju inte någon bok. Han lämnade faktiskt inte en skriven rad efter sig. Kanske därför att han insåg, att det är lätt hänt att man vill bosätta sig i boken istället för att leva i verkligheten. Otaliga gånger har vi sett, att om vi inte vill släppa boken – må vara att den handlar aldrig så mycket om frihet och liv – blir resultatet bundenhet, fångenskap och död.

Så är det både i religiösa och politiska sammanhang. Om man tror att doktrinen är livet och inte låter doktrinen ge mening åt livet, blir man doktrinär och fastlåst. Om man tror att t.ex. bibeln är fundamentet och inte Gud själv, blir man fundamentalist och trångsynt. Men när vi läser vår bibel och hör profetens ord om frihet och en ny glädje, får vi slå igen boken och veta att detta är inte bara fromma förhoppningar inför framtiden.

Just idag, denna första Advent, bärs vi av Guds nåd och just idag får vi veta att Gud själv ger oss nya möjligheter och ett nytt hopp. Och när Moa strax döps är det betecknande att hon får ett ord över sitt liv, men hon behöver inte ens kunna läsa i en bok för att omfattas av det ordet. I dopet får hon, precis som vi alla, höra att våra liv bärs av ett löfte, inte om att bli skonade eller få höra till de lyckliga undantagen i tillvaron. Nej, vi bärs av löftet att hurdant än vårt liv gestaltar sig är Gud med och därför finns där möjlighet. När boken är stängd börjar orden tala och när Moa idag blir döpt lever Gud i hennes liv och hon själv – precis som var och en av oss – kan våga leva och växa och vara människa.

Rimpredikan i Advent

Matt 21:1-9

För många år sedan kom jag på att jag kunde använda hattstugemetoden för familjegudstjänsternas förkunnelse. Det är en fyller-i-vers det handlar om. Barnen är med på noterna och tycker det är roligt och det blir sammanhang i gudstjänsten. Har man väl börjat kan man göra sådana här försök till alla möjliga helger och gudstjänster! Man behöver – som var och en ser av mitt försök – inte vara poet, det räcker med vana från julklappsrim!

Det var en gång en åsna, som ingen ville ha

det var istället hästen, man tyckte var så (bra).

För åsnan den är liten och inte jättestor

men hästen den är större än du nå´nsin (tror).

Och den som då var kung, han ville ha en häst,

som var så stor och ståtlig, och sprang fortast och (bäst).

Så åsnan stod och tjurade, var ledsen och sur,

han tänkte: Mig vill ingen ha, jag har ju ingen (tur).

Då kom där plötsligt någon och tog i åsnan tag

och sa i hennes öra: Kom med ett litet (slag)!

För här finns en som gärna vill rida på dig.

Han är kung och har gått länge. Han måste vila (sig).

Vad knepigt, tänkte åsnan, att kungen vill ha mig!

Han brukar ju ta hästen när han förflyttar (sig).

Han såg så konstig ut, den kungen som kom fram.

Han hade enkla kläder och var grå av vägens (damm).

Han hade inga vapen, ingen krona eller prakt.

Men i hans ögon lyste det av godhetens (makt).

Så satte han sig upp och red i vägens damm

och åsnan såg att mänskor från alla håll kom (fram).

De svängde sina mantlar, i rösterna fanns skratt,

de viftade med palmer, allt var roligt och (glatt).

Det var många som började sjunga en sång,

som åsnan aldrig hade hört nå´n endaste (gång).

Man sjöng Hosianna, Davids son,

välsignad vare han, som kommer långt (ifrån).

Välsignad vare han, som nu är oss nära.

Han ger oss sin glädje. Vår sorg vill han (bära).

Och åsnan förstod att kungen utan prakt,

han hade annan, ja, en annorlunda (makt).

Och Jesus var hans namn och han kände alla dom

som var ensamma och ledsna och som ingen tyckte (om).

Därför tänder vi vårt ljus i vintermörkret här.

Det lyser och berättar om en kung, som har oss (kär).

Ja, till och med åsnan, så ensam och liten

fick på ryggen en kung som var trött och (sliten).

Så är Gud god mot oss som är små

ja, också så små, att vi inte lärt oss (gå).

Och detta är vi glada för nu i advent,

och därför har vi nu vårt allra första ljus (tänt).

Nu vet vi att Jesus är vår kung och vårt ljus

som vi får ha ibland oss i vart… -(hus).

Att ta emot livet rakryggad

Andra söndagen i Advent – I årg Luk 21:25-36

Att krypa ihop i fosterställning – det är att rulla ihop sig så att man får plats i det skyddsrum man behöver och som man har befunnit sig i redan innan man föddes. Men vi föds och vi sträcker på oss. Det lilla barnet sträcker sina armar ut mot världen och möter föräldrarnas blick och armar.

Men – vi vet också att vi som människor utanför livmoderns skydd mycket snart på nytt kryper ihop, som vi gjorde där inne. Vi gör det när vi behöver komma bort från krav, eller när vi behöver skydda oss från det som hotar och gör oss rädda eller skadar oss. Och som världen ser ut kryper vi kanske ihop oftare än vi borde göra för att må bra som människor. Det tydligaste exemplet på detta idag är väl de apatiska flyktingbarn, som i fosterställning avskärmar sig från den värld och det land som inte vill ta emot dem.

Jesus säger till sina lärjungar: Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck, i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas.

Den här beskrivningen av hur världen står i brand och hur tillvarons grundvalar vacklar hade ju inte behövt vara hämtad ur bibeln. Detta läser vi om varje dag i tidningen och ser på bilder, som snabbt når oss från hela världen. Nej, det är de följande orden av Jesus som är så underliga för oss att få höra: När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Detta är inte en prognos. Det viktiga för Jesus är inte förutsägelser om annalkande oväder eller om katastroftider. Nej, detta är ett löfte till oss: När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Hur går detta ihop – att våga räta på sig just när man helst vill krypa under täcket?

Vaçlav Havel, tidigare Tjeckiens president, skrev en gång till sin hustru, när han som regimkritiker satt i fängelse i början av 80-talet: Jag skrev till dig vid nyår att det viktigaste av allt är att du inte förlorar hopp och tro … Äkta tro är något betydligt djupare och hemlighetsfullare än alla optimistiska eller pessimistiska känslor och är avgjort inte beroende av hur verkligheten för ögonblicket ter sig.

Detta tror jag hör hemma också i vår tid av prognoser, av utsikter inför framtiden, av hotbilder och tusenårsskiftets hysteri. Ge inte upp din tro och ditt hopp, sa Havel. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig, sa Jesus.

Den uppmaningen riktas till oss idag. Det är ett löfte om att också när allt inte går bra, också när kaos bryter ut, också när de storstilade planerna slår fel eller de hotfulla prognoserna skrämmer oss – också då är Gud med oss. Livet – det goda och starka – finns och växer mitt i det svåra och svaga, mitt i vårt kaos och därför kallas också Gud idag för uthållighetens och tröstens Gud.

Mitt i vår värld och våra liv som präglas av svaghet och nöd, ondska och plågor, och där vi riskerar att låta framtiden bli en förstoring av allt detta som vi kan förutse, finns det något annat som vi inte kan förutse. Mitt i allt detta finns en styrka, ett liv och ett hopp som vi inte av oss själva kan se, men som vi får lita på är Guds gåva till oss. Och när vi nu ser alla tidens svåra och onda tecken, och gör oss bilder av vår egen framtid eller av världens framtid, så bör vi alltså inte bara lita till det vi ser och kan dra slutsatser av, vad gäller elände och svaghet. Vi bör också lita på den kraft som vi inte kan se, det hopp som vi kanske inte känner och det ord som vi inte kan säga oss själva, nämligen att Gud möter oss i den framtid vi går emot.

Himmel och jord skall förgå men mina ord skall aldrig förgå, säger Jesus. Det är ingen prognos om hur framtiden skall bli. Det är ett löfte om att hurdan än framtiden blir, så möter oss Gud där, därför att hans ord säger oss att han är oss närmare än vi själva är. Det löftet ger han oss för att visa att i den kamp som pågår i våra liv och i världens liv, är den kärlek som inte syns, starkare än den förstörelse som syns, och det hopp som inte märks, mäktigare än den hopplöshet som visar sig i att vi kryper ihop och förtvivlar. Därför kan vi få stå upprätta och vara hoppfulla också när livet förändras, när vi tvingas lämna det vi har byggt upp, när vi behöver göra uppbrott och gå in i det okända.

Så kan Anders, som döps här idag, få växa och sträcka sig mot livet och veta att Gud kommer honom till mötes, inte bara faror och mörker. Till honom säger Jesus idag: Jag är med dig alla dagar till tidens slut. Och när vi rätar på oss blir vi också rakryggade. När vi rätar på oss kan vi se omvärlden sådan den är och ta emot livet så som det kommer till oss. Och då – när vi är rakryggade – kan vi våga att med vår ryggtavla skydda andra som är svagare än vi, och vi kan våga vara modigare för andras skull än vad vi trodde oss om. Allt detta får fylla oss med glädje – vi som är äldre och Anders som nyss har börjat sitt liv – så att vi idag kan lyfta upp våra huvuden och ta emot vår framtid utan ängslan och med ett öppet sinne.

Allting som vår glädje väcker

kommer till oss utifrån.

Gömd är den som åt oss räcker

kraft och hälsa som ett lån.

Våren ständigt återvänder.

Ingen sett Guds skaparhänder.

Gustaf Wingren i Credo (CWK Gleerup, 1974)

Liv och lek

Tredje söndagen i Advent – II årg Matt 11:12-19

När barn leker, då är leken livet. Då leker de inte sjukhus, rymdstation, mamma-pappa-barn eller monster och häxor. Då är de allt detta och leken leder dem in i en verklighet och får dem att växa och bli delaktiga.

Om vi går på teatern, så är vi till en början åskådare men om pjäsen är bra så förvandlas vi efter en stund till deltagare. Vi skrattar och vi gråter och rivs med i en verklighet som blir vår i den stunden. Så blir leken och dramat det som kan få oss att lära känna vår verklighet, få insikt om vårt eget liv i all dess dubbelhet, med skratt och gråt, med kärlek och besvikelse, med godhet och ondska.

Däremot är det farligt när vi förvandlar verkligheten till en lek eller till teater. Då blir vi åskådare i livet och då spelar vi våra roller inför var-andra och möter aldrig våra egna liv och inte heller varandra. Och kanske har det alltid varit så. Kanhända är det allmänmänskligt. För det låter så modernt när vi idag hör Jesus säga: Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga. Sedan talar han om Johannes döparen, som framträdde innan Jesus kom, och som talade om Jesus och att han skulle komma. Jesus säger: Johannes kom och han varken äter eller dricker och då säger man: Han är besatt. Människosonen kom och han äter och dricker och då säger man: Se vilken frossare och drinkare …

Jesus ser att vi har svårt för att låta oss dras med av livet för att lära känna verkligheten. Istället förblir vi betraktare och därmed utanför och icke delaktiga. Och för oss är kanske betraktandet mer än tidigare inbyggt i vår vardag. Vi tittar på tv, dvs. vi låter oss underhållas utan att vara delaktiga. Vi ser nöden utan att behöva drabbas av den. Vi betraktar orättvisorna i världen och det ökar bara vår vanmakt. Istället bedömer vi, förfasar oss, kritiserar och jämför, men håller oss själva utanför. Vi vill att andra skall dansa efter vår pipa eller vi betraktar oss som offer för andras pipor.

Den här dagen hette tidigare Vägröjaren. Idag är rubriken mer direkt, är en uppmaning; Bana väg för Herren! Sluta att vara åskådare – bli delaktig i livet!

Johannes kom före Jesus och berättade om honom, och på det viset förberedde han människor på att Jesus skulle komma. Och vi kanske behöver en förberedelse, en bruksanvisning, för att kunna förstå varför Jesus egentligen kom. Använder vi Jesus eller vår kristna tro till att förstärka våra bedömningar av andra människor eller av oss själva, eller finns det något annat vi behöver veta för att ha någon glädje av Jesus och tron? Ja, jag tror faktiskt det.

Jag tror att det Jesus vill säga oss idag, när han stönar över oss, är ungefär detta att vi varken vill närma oss livet genom leken eller genom det liv vi lever. Vi väljer att spela våra roller och då möter vi aldrig livet och därmed kommer vi heller aldrig att behöva någon som Jesus. För om vi inte kommer nära våra egna liv, kommer vi aldrig att misslyckas, och då kommer vi aldrig att behöva någon som ger oss upprättelse och nytt livsmod.

Det märkliga är, att när Jesus levde sitt liv var det en del människor som aldrig mötte honom, fastän de fanns i hans närhet. De som betraktade och bedömde livet, men som inte var delaktiga av sorgen eller glädjen eller kampen, tog avstånd från honom. För dem blev han ett system som skulle bekämpas eller en främmande fågel i en välkänd terräng.

Men de som var så nära sina egna liv att deras liv eller relationer bröt samman eller att ansvaret för livet blev för tungt att bära, de tog emot honom och fick nytt mod av honom. För det var just delaktigheten som var hans nyckel till de andras liv och delaktigheten kräver alltid två parter. Bara de som var berörda av livet, behövde honom.