Jag hör dig från mitt fönster

By Toni Markus Panda

"Jag hör dig från mitt fönster" är den sjunde boken som författaren och predikanten Toni Markus Panda publicerar. I den här boken får vi följa med i en rad okonventionella andakter som ger perspektiv på livet. Den behandlar en rad olika ämnen såsom psykisk ohälsa, otillräcklighet och relationen till både församling och Gud.

• Language: Svenska
• Publisher: Förlag 3:16
• Release date: Jun 6, 2023
• ISBN: 9789198644272

Toni Markus Panda

Toni Markus Panda (tidigare Lappalainen) är en erfaren författare och predikant som inte bara publicerat sju böcker i och med den här publiceringen. Han har också drivit flera framgångsrika poddar och arbetat i församling samt varit en flitigt anlitad föreläsare.

Book preview

Innehållsförteckning

JAG HÖR DIG FRÅN MITT FÖNSTER

DE GODA NYHETERNA

DET ÄR LÄTT ATT FUSKA

UT OCH ANVÄND ERA GÅVOR

GÖR MIG MER LIK DIG

FÖRLÅTELSENS KRAFT

JAG VAR BLIND MEN NU KAN JAG SE

DU HÖR MEN DU LYSSNAR INTE

STOPPA JAGET OCH ÄLSKA VARANDRA

VI GER UPP

ÄR DU RELEVANT?

FAMILJEN

KOM SOM DU ÄR

DEN FRIA VILJAN

ATT TRO ÄR ATT VARA BLIND

VI ÄR FÖRTVIVLADE MEN INTE BESEGRADE

FÖR LIDANDETS SKULL

ÄR INTE JESUS DET CENTRALA

PRESTIGELÖST SÖKANDE

VÄLJ ALLTID GUD

FELVÄND ILLUSSION

TRO SOM ETT BARN

BARA EN UR KÄRLEK

EN SJÄL I TAGET

TROFASTHETEN FÖR OSS ALLA

DEN SISTA MÅLTIDEN

TECKEN TRO LIV

FRUKTAR DU INTE GUD?

SÅ, DET VÄXER

VAD ÄR SKILLNADEN?

VAD ÄR DU VÄRD?

JAG HÖR DIG FRÅN MITT FÖNSTER

Efter flera år av skrivkramp, rädsla, ångest, kaos, panik och högfärdighet, men också glädje så sitter jag här igen. Med en bok som jag skrivit där hjärtat har fått öppna sig. Där Gud har fått tala genom mig. Där Gud har fått tala till mig och där jag har fått återge det som hjärtat hör men inte kan se.

Framför allt har de två senaste åren visat sig vara ordentligt utmanande. De har innehållit familjekriser, ålderkriser och församlingskriser. Alltsammans i en salig blandning som fått mig att komma närmare i min relation till Gud, men också att distansera mig från människor. Jag kan på inget sätt rekommendera det förfarandet. Ska man komma närmare Gud så bör man göra det kontinuerligt, under en lång tid och med ett öppet hjärta, men som människor tenderar att närma oss Gud när vi uttömt alla andra alternativ.

Det vill säga, vi tror att vi vet bäst och har koll på allt, att det är vi som har lösningen. Vi tror att vi vet mer om oss själva än den som skapade oss, som känner varenda partikel i oss. Som har skapat varenda partikel av oss.

Är inte det ett märkligt förhållningssätt?

Jag menar bara att vi aldrig skulle hävda det när det gäller någonting annat. Jag skulle aldrig köpa en bil och när den börjar krångla av olika anledningar ifrågasätta tillverkarens svar på varför den krånglar. Om tillverkaren säger att jag borde ha servat bilen oftare för att slippa slitage i motorn så vore det ganska banalt och korkat av mig att säga att jag har en bättre lösning trots att jag inte kan något om bilar, än mindre om bilar som inte fungerar. Jag konstaterar bara att det sällan handlar om konstruktionsfel, utan att just underhållet som brustit.

När jag började skriva igen för ett år sen, drygt tre år efter min senaste bok, så var det en trög verksamhet jag ägnade mig åt. Det var så trögt att jag vara slutade att skriva. Varje gång jag satte mig på mitt kontor för att skriva så var det bara stopp.

Jag hade inget kvar att säga.

I stället började jag snurra på min kontorsstol och blicka ut från fönstret i mitt kontor. Utanför rann Ångermanälven på samma sätt varje dag outtröttligt. Det passerade tåg utanför samma fönster, dag ut och dag in. Säsongerna förändrades. Sommaren blev till höst och till min fasa blev hösten till vinter, och det blev mörkt.

Så mörkt.

Det blev faktiskt så mörkt att jag tappade lusten att fortsätta. Med allt. Med livet, med boken, med allt.

Jag slutade snurra med stolen och jag slutade att titta ut genom fönstret. Jag slutade glädjas och jag började sörja. Mitt hjärta blödde. Dag efter dag. Jag grät mer än jag pratade, jag pratade mer än jag tänkte och jag såg bara ett mörker och jag slutade titta. Jag tänkte att det här måste vara slutet, eller åtminstone början på slutet. Det är så här det måste kännas att dö. Det är inget dramatiskt som måste ske, det bara händer sakta och med en sorts kontinuerlig rörelse från livets puls till dödens svarta rum. Muskler och leder blir succesivt sämre tills de är helt ofunktionella.

Jag dör nu.

Det är bokstavligen slut nu.

Jag lutade mig bakåt i stolen. Jag stängde av mobiltelefonen. Jag stängde av radion. Jag stängde av datorn och jag snurrade stolen ett kvarts varv, med ansiktet ut mot fönstret, mot den pulserande Ångermanälven. Ingen sol som värmde mitt ansikte, inget hopp som sken igenom min kropp, inga vackra träd som ingav hopp. Bara tomhet.

Jag blundade och bara väntade på att få försvinna ur tiden, att aldrig mer få existera på den här platsen igen. Tystnaden var öronbedövande utan att ett ord låg i luften. Ljudet av vinden mojnade och tystnadens brutalitet blev än mer påtaglig.

Så här känns det när livet rinner ur en tänkte jag.

Tystnaden blev långvarig. Alldeles för lång.

Tystnaden är en märklig företeelse för att den verkliga tystnaden framhäver en ljudkuliss som är oumbärlig. Tystnaden kräver sin hjälte och utan dess hjälte och vägledning befinner man sig i ett fritt fall där skärselden känns som det mest välkomnade ljudet du någonsin kan tänka dig.

Mitt i all denna hysteri och galenskap började något sakta förändras. Mitt i den där ljudbilden av dån fanns nu ett svagt kvitter. Det var ömt och svagt, men ändå urstarkt. Jag tog mig igenom undervärldens hinderbana och det enda som ledde mig var fågelsången som dovt ritade kartor längs detta helvete av ångest och nedstämdhet. Mina öron kunde inte höra något alls men mitt hjärta hörde tillräckligt. Kvittret blev starkare och starkare. Snart förändras kvittret till en känsla. Som blev till värme som i sin tur blev till ord som sakta formades till tydliga instruktioner. Som sedermera förvandlades till en portal där jag kunde sortera ut varenda tanke som gäckat mig dag och natt.

Plötsligt kom sömnen tillbaka i mitt liv. Kärleken kom tillbaka och framför allt urskiljningen mellan de falska profeterna och de som är på riktigt.

Du kan kalla det vad du vill.

Jag kallar det för Guds röst som inte bara föreslog vad som skulle hända utan med tydlighet kom med både löften och krav. Min brinnande buske var ett fönster riktat mot Gud. Ett talande fönster som öppnade upp allt, en välsignelse.

Sen kom den där insikten som Gud hade från början men som jag snappat upp i ultra slowmo. Jag vände mig mot Gud, mot ljuset, och konstaterade snarare än något annat att det här kommer bli ett herrans liv. Många kommer vända sig emot mig och ännu färre