Mer än en överlevare: en handbok från ödemarken

By Josefin Lennartsson

Shit happens!

Det här är ingen självhjälpsbok som säger "jag gjorde så här och nu är mitt liv perfekt och felfritt och kommer fortsätta så resten av mitt liv". Livet är större än så!

Det här är en handbok för dig som längtar efter att bli mer än en överlevare. En livsberättelse som beskriver kampen men också möjligheten. Det här är min resa, och jag hoppas att den kan inspirera dig att göra din!

Jag delar min livsberättelse utifrån en kristen livssyn för det är den kontext jag är uppvuxen i och som jag spenderat större delen av mitt liv engagerad i. Du behöver inte vara troende eller känna till något om någon religion för att ändå få ut något av boken. Den röda tråden är det existentiella perspektivet som hjälpt mig genom livets utmaningar.

Kanske kan min vandring hjälpa dig en bit på vägen. Kanske kan den öppna en låst dörr eller vrida på ett perspektiv så att du ser horisonten. Ett kan du vara säker på: om du ännu inte hittat dina källor av liv, finns de fortfarande att finna. Kämpar du fortfarande i motlut och uppförsbacke, har du en magisk utsikt att upptäcka.

Håll ut! Det bästa har inte hänt än!

• Language: Svenska
• Publisher: Ett Hopp Och Livskonst
• Release date: Mar 9, 2022
• ISBN: 9789151921693

Josefin Lennartsson

Josefin Lennartsson är missionärsbarnet och teologen som lämnat kyrkan »tusen« gånger och som är obotligt fascinerad av Jesus. Hon har levt med PTSD i över 20 år och vet vad det innebär att leva med ständig ångest. Hon erbjuder existensiell vägledning i form av enskilda samtal, föreläsningar, kurser och retreater.

Book preview

INNEHÅLL

Förord

Inledning

Mer än en överlevare

KAPITEL 1 Shit happens...

KAPITEL 2 Herre Gud, jag har ångest!

KAPITEL 3 Misunderstood

KAPITEL 4 Befrielsen

KAPITEL 5 Rapport från ödemarken

KAPITEL 6 Uppvaknandet

Handbok från ödemarken

KAPITEL 7 Livet är en vandring

KAPITEL 8 Mina livsstrategier

KAPITEL 9 Människan är en berättelse

KAPITEL 10 Till vandringen

Slutord

Tack

TILL MINA FÖRÄLDRAR, Ulla och Mats,

för att ni skapat ett hem jag alltid kunnat återvända till.

Ett hem där jag blivit påmind om vem jag är

och där jag kunnat slappna av och hämta andan.

Den trygghet ni gett mig

har byggt broar över många oroliga vatten.

FÖRORD

till andra upplagan

Mycket hinner hända på några år, jag är inte längre på samma plats som när jag skrev den här boken, varken geografiskt eller själsligt. Du håller i andra upplagan av min debutbok och jag är väldigt stolt över den här boken och hur den nått fram till läsare över hela Sverige. När det var dags för en andra upplaga ville jag därför passa på att justera några områden som jag inte var helt nöjd med i förra tryckningen. Det är framförallt en grafisk bearbetning av boken för att göra den mer lättläst och några mindre justeringar av texten. Den största förändringen från första upplagan är slutet som fått en annan karaktär, det gamla slutet går fortfarande att läsa under hashtaggen #minresahem på Instagram.

Anledningen till att jag ville ändra det slutet var att det beskrev resan tillbaka hem till min barndomsbygd. Nu bor jag inte längre där utan min resa har fört mig vidare till ett vitt kalkstensfärgat hus strax utanför Visby, på Gotland. Här skapar jag nu en plats för vilan och blomstret. Om det livet och nya insikter jag fått på resan får du läsa om i kommande böcker.

Jag berättar min livsberättelse utifrån en kristen livssyn för det är den kontext jag är uppvuxen i och som jag spenderat större delen av mitt liv engagerad i på olika sätt. I andra delen av boken handbok från ödemarken skriver jag mer om vad det innebär att ha en livssyn och även vikten av att få den att mogna och utvecklas i takt med din livsvandring. Jag nämner både Jesus och Gud i boken väl medveten om att vi associerar till de benämningarna på olika sätt. Min gudsbild har alltid varit varm och positiv; en kraft engagerad i mitt välmående. Den har känts som en magkänsla, en intuition och ibland som en inre röst. Men den förändras också hela tiden och därför vill jag inte att du ska lägga så mycket tid på att försöka förhålla dig till vilken Gud jag menar, utan till vilken funktion Gud haft i mitt liv.

Den här boken berättar om min resa där den existentiella dimensionen varit en viktig faktor för de beslut och steg jag tagit genom livet.

Det är också en tidskapsel från en del av min resa i livet. Den är varken mer eller mindre sann för att jag skrev den med de ord jag använde då. Idag har jag fler ord att använda och ännu fler nyanser till berättelsen, för det är så livet fungerar. För varje år har vi en möjlighet att växa i insikt och förståelse. Jag tror att min livsberättelse kan fortsätta beröra och inspirera. Därför har jag lagt ned ännu mer resurser på att göra den här boken tillgänglig för fler.

Jag hoppas mina ord får ge dig näring och att det hopp jag äger kan smitta av sig!

Josefin Lennartsson,

Gotland, februari 2022

INLEDNING

Det här är ingen självhjälpsbok som säger jag gjorde så här och nu är mitt liv perfekt och felfritt och kommer fortsätta så resten av mitt liv. Det här är ingen framgångssaga där alla problem plötsligt försvunnit eller där jag via nya regelsystem lärt mig kontrollera mina känslor.

Nej, det här är min berättelse om hur livet sällan blir som man har tänkt det och hur det kanske till och med kan vara själva definitionen av att leva. Det här är den handbok som jag många gånger önskat att jag hade haft tillgång till, en samling lärdomar och visdomar som hade gett mig tröst och vägledning för att kunna hitta min väg genom ödemarken. När jag var i femårsåldern var jag med om en händelse som påverkat hela mitt liv. Ett trauma som försatte min kropp i krisläge och som formade mig till en överlevare. Jag brottades med känslostormar och karga ökenlandskap inombords och lärde mig överleva på väldigt lite näring. Öknen är den plats där vi prövas och utmanas som människor och för att komma ur den behöver vi guider och en förståelse för var vi befinner oss. Det tog många år innan jag fick den hjälp jag behövde och på vägen har jag lärt mig väldigt mycket om vad det innebär att vara människa.

Jag valde inte vildmarken, den valde mig – och det här är min reseskildring.

Att bli helig är att bli hel, att bli helig är att bli hel… Smaka på orden! Vad har helighet med helhet att göra? Helighet, vad betyder det ens? Handlar inte det mest om vitklädda änglar uppe på moln, något som får oss människor att känna skuld och skam? Helhet, också ett provocerande ord för den som fått livet slaget i spillror.

För någon som brottas mitt i djupaste mörkret kanske det känns som ord som trycker ned ytterligare i gyttjepölen. Otillgängliga ord för perfekta människor. Men jag hoppas att min berättelse ska ge hopp. Jag är inte ett dugg perfekt. Det jag upptäckt är att det inte heller är meningen. I mina misslyckanden, i min kamp i det som är svårt i livet, där har jag funnit hoppet och livsgnistan som allra starkast. Det är i det brustna som heligheten har visat sig. Där glimrar den till som en himmelsk vision om vad som är möjligt. Helighet är en tillvaro där sanning och kärlek helt och hållet råder.

För mig var de där orden en sådan inspiration när jag läste dem för första gången. De fick mig att förstå att den brustenhet jag kände, allt trasigt inombords jag kommit att se hos mig själv, inte var permanent. Att bli talar om något som är pågående, något likt en resa, något man inte är på en gång utan som formas fram till.

En stor del av mitt liv har jag brottats med ångest och den fick mig att tro att det var så här det alltid skulle vara. Men ångesten hade fel, jag var inte bunden att ha det så jämt. Det var inte en del av vem jag var, min identitet. Jag var på en resa mot att bli mer hel. Det jag börjat upptäcka är att helheten inte sitter i avsaknaden av det trasiga, utan är en viktig del i just min helhet. Hela jag får plats det fina, det fula och det som gör ont. Att acceptera alla sidor är en helig process, den gör mig mänsklig och vacker.

Orden fick mig att förstå att min djupaste identitet sitter i något annat, något ursprungligt, något värt att sträva efter men som jag kanske aldrig fullt ut kan nå. Att bli helig är att bli hel, och däri ligger min identitet –i strävan efter att nå den helheten.

Jag har levt med posttraumatisk stress i över 20 år, och det har så klart präglat mig och min historia väldigt mycket. Men i stora delar tror jag att alla som brottats med mörkret inombords – det som ibland kan kallas för ångest och depression – kan känna igen sig i min berättelse. Eftersom jag tror att vi alla på ett eller annat sätt påverkas av disharmoni i våra liv och relationer, hoppas jag att alla kan få med sig något av sin läsning, även den som inte behövt söka hjälp för sin psykiska ohälsa.

Du kommer inte igenom livet utan en viss beskärd del av sorg och smärta. Det ingår i konceptet att vara människa att vi också får bära på bagage av erfarenheter som skapar avtryck i oss. Människor rycks ifrån oss, bilar krockar, ben bryts och hjärtan som bara vill älska blir krossade. Livet för med sig sår genom olika sammanhang och erfarenheter.

Det jag vill visa i den här boken är att du kan försonas med såren. Du blir inte fri från minnena och kan inte få dina erfarenheter ogjorda, men det finns vägar genom de öknar erfarenheterna orsakat och ut på en andra sida. Den andra sidan kan vara frihet, frihet från smärtsamma minnen som jagar dig, frihet från bitterhet och frihet från sorg.

Men när såren läkt, finns det ändå ofta ett ärr kvar. För mig har det där ärret blivit en del av mig. Många gånger ser jag på det med glädje, eftersom jag nu på andra sidan kan påminna mig om hur jag blivit fri, hur såren inte längre gör ont eller påverkar min vardag. Efter ett tag vill jag till och med bära mina ärr som smycken. De lärdomar jag dragit på grund av dem är bland det finaste och bästa jag har, och jag har kommit att inse att det är just dessa som skapar den jag är. Mina ärr blir med och skapar den jag innerst inne vill vara och präglar det avtryck jag får lämna här på jorden.

Mitt mål med den här boken är att öppna en dörr på glänt till ett hopp och att det i sin tur får inspirera och stärka dig till att bli mer än en överlevare. Du är värd att få leva ditt liv till fullo. Du är värd att känna trygghet. Du är värd att känna att du är värd någonting.

Du är värd att känna dig älskad.

Det här är min resa, och jag hoppas att den kan inspirera dig till att göra din! Ett kan du vara säker på, och det är att om du ännu inte hittat dina källor av liv, så finns de fortfarande att finna. Kämpar du fortfarande i motlut och uppförsbacke, har du en magisk utsikt att upptäcka. Håll ut! Det bästa har inte hänt än!

MER ÄN

EN ÖVER LEVARE

Livet blir inte alltid som man har tänkt det, och det vanligaste är att det inte blir ett dugg likt vad man tänkt. Det finns många olika sätt att ta sig igenom livet, och jag har ju knappt kommit halvvägs. Ändå ger jag mig på att skriva en bok om just detta, hur jag har hanterat och sett på mitt liv utifrån erfarenheter som präglat mig mer än jag någonsin hade önskat.

Samtidigt finns i efterhand knappt något av allt det som hänt som jag skulle vilja vara utan. All skit och alla tårar har tagit mig hit. Hit till en plats i mig själv jag tycker väldigt mycket om och till ett liv jag älskar att leva.

Men det har inte alltid känts så och det har inte alltid varit så enkelt...

Kapitel ett

SHIT HAPPENS

Resan tillbaka

Jag var bara fem år men hade redan varit med om något som skulle påverka resten av mitt liv.

Trettio år senare återvände jag och familjen till byn där vi bodde. Byn som både omfamnat oss och gett oss varma minnen.

Men lika många minnen bestod av misslyckanden och sorg. Det var nog en av de bidragande orsakerna till att det tagit så lång tid för oss att återvända. En annan anledning var inbördeskriget, som pågått i nästan 20 år sen vi flyttade tillbaka till Sverige.

Men nu var vi tillbaka. Vi hade åkt bil i över tio timmar och var snart framme. När vi svängde in på vägen uppför kullen, där sjukhuset och missionsstationen låg, började det pirra i magen. Jag visste inte om att jag skulle känna igen mig.

Jag började filma med telefonen för att om möjligt fånga hemkänslan som vällde upp inom mig. Vägen rundar sjukhusets södra flygel på väg upp mot missionen, och när vi svängde upp på planen framför kyrkan, var jag hemma. Jag var äntligen tillbaka på en plats som under trettio år fattats mig. Jag hade inte riktigt förstått hur mycket jag saknat att vara där, eller hur hemma jag skulle känna mig bara av att komma tillbaka till den platsen.

Det började skymma, så det gick inte riktigt att se hela omgivningen. När vi åkte upp mot gästhusen var det så mörkt, att det inte gick att se om det var sig likt.

När vi steg ur bilen möttes vi av församlingens pastor och en grupp från församlingen. De ställde sig runt oss och började sjunga en välkomstsång på sitt stamspråk. Jag kunde urskilja tack Jesus och kunde inget annat än instämma.

När ögonen vant sig och de nästan sjungit klart, såg jag att en av männen i gruppen var någon jag kände igen. Det var Aron, pappas närmsta vän. Vi visste inte ens om att han fortfarande var vid liv. Inget var självklart efter inbördeskriget och dessutom var han ju rätt gammal.

Det blev ett känslosamt återseende, kanske delvis för att åren i Liberia under lång tid känts så avlägsna, nästan som något vi hittat på. Det var så länge sedan vi var där att jag ibland känt det som en av de där sagorna man vuxit upp med. Det kändes ungefär lika verkligt som Narnia. Men nu var vi här och en av huvudpersonerna stod framför oss och gjorde overklighetskänslan sällskap.

Dagen efter gick jag ut efter frukost för att se mig omkring. Missionsstationen bestod av en kyrka, ett sjukhus och en skola samt hus där missionärerna kunde bo. Nu fick vi bo i ett gästhus, som låg till vänster om huset där vi bodde då för trettio år sedan. När vi kom kvällen innan hade vi inte kunnat se hur det såg ut på resten av tomten, men nu sken solen och gräsmattan bredde ut sig framför oss.

Till höger om huset vi nu bodde i låg en arbetsplats, där män höll på för fullt att gjuta byggstenar. De höll till ungefär där mitt minne placerar papayaträdet bakom vårt hus. Rakt fram borde det stå det huset, men nu låg det bara högar av tegelsten och jord där. Mitt i stenhögarna stod en bit av en husvägg kvar, ungefär en meter hög. På vissa håll kunde man skymta en grund. Men huset var borta, det hus där vi bott, firat jul och suttit på verandan och sett ut över byn. Där på verandan hade vi tagit hand om de nyfödda hundvalparna och där hade jag lekt med min hund Ladie.

Nu var allt borta. Jag gick där med min kamera och försökte fånga det som fanns kvar, och utsikten från huset var fortfarande magisk. Man kunde se ut över hela byn, och det var vackrare än jag hade mints det. Röken från hushållens matlagning lade sig som en tunn hinna runt palmerna, och solens sken fick allt att glittra.

Jag vände mig mot platsen till höger om vårt tidigare boningshus. Där började kullen slutta brant nedåt. Nedför den backen hade pappa fått församlingen att göra i ordning en risodling. Precis innan det började bli brant minns jag att det stod ett mangoträd och någonstans i närheten fanns även ett litet hus, eller skjul som jag mindes det. Nu gick jag mot den platsen, och till min förvåning stod väggarna kvar. De väggar som under nästan 30 år besökt mig dygnets alla timmar stod kvar, de väggar som bar minnen av sår som skapades när jag var fem år. De stod kvar!

Huset vi bodde i, och som jag hade så fina minnen ifrån, hade knappt en synlig grund kvar. Men huset som gett mig mardrömmar och hållit mig gisslan sen den där händelsen, det stod kvar. Det var så overkligt. Hur kunde det stå kvar utan tak eller vettig funktion?

Ja, kanske var det just därför. Vårt hus hade under inbördeskriget varit hem för åtminstone en krigsherre. Därför var det ingen som sörjde att det huset förstördes och plundrades. Men ett skjul, som inte ens hade dyrbart tak, var det ingen som brydde sig om. Inget värdefullt fanns att ta där.

Förutom för mig. Det var där jag förlorade något värdefullt. Det var där mitt liv blev förändrat. Detta var platsen som orsakade en lång tid av sår och mörka vägar som gick i en tydlig spiral nedåt i ångest och skam.

Kanske fanns det en övernaturlig poäng med att väggarna stod kvar, att de skulle stå där och möta mig igen trettio år senare.

Stå där som symboler för avlägsna minnen, som skapat så många problem för mig.

Stå där och tala om omständigheter som man inte kan styra över, tala om livets gång och om trasigheten som den här jorden härbärgerar.

De var inte byggda för att skydda händelser som skapar sår, utan de var byggda för ett annat syfte. Men ändå hade de fått vara en del av ett övergrepp som förstört så mycket i mitt liv.

Nej, det var inte deras fel, för de stod ju bara där. De hade väl aldrig trott att de skulle bli verktyg för något ont. Den som en gång byggde upp väggarna, hade nog inte heller det i sin tanke, när han la murbruk mellan byggstenarna.

Så är det ju. Onda saker händer här i livet, och även om något är skapat i all välmening och med helt andra funktioner, kan det bli använt också för sådant som sårar och förstör. Det är en del av förutsättningarna i den värld vi lever i. Det får inte bara vara harmoniskt och vackert. Ondskan har kommit in och gör allt i sin makt för att förstöra det Skaparen byggt upp. Ingen är skyddad från den verkligheten, och vi kommer aldrig under vår tid på jorden kunna göra något som helt skyddar oss från den verkligheten. Att tro något annat är verklighetsfrämmande och kan skapa rejäla problem i att hantera livets upp och nedgångar.

Väggarna stod kvar och jag gick runt och försökte ta in deras verklighet. I och med att de stod kvar, kunde jag också börja ta mig själv på ännu större allvar. Jag hade inte hittat på. De stod där minnet placerat dem. Det var högt gräs i rummen nu. Det var det inte då, men i övrigt överensstämde de med mina minnen. Jag hade inte hittat på och det som hemsökt mig under så många år var verkligt.

När jag stod där vid väggarna ställdes jag samtidigt inför ett val. Jag kunde antingen klä väggarna med bitterhet och beskylla dem för ondskan som mött mig på den platsen. Eller så kunde jag se på väggarna med en sorg över hur livet sällan blir som man tänkt det.

Jag valde det senare, för jag hade ingen att skylla på. Inte ens då kunde jag få fram någon ilska eller bitterhet mot dem som utsatte mig för övergreppet, dels för att jag inte har några ansikten på dem och dels för att det inte spelar någon roll. Jag vet inte om de var medvetna om vad de utsatte mig för. Och även om de var medvetna om det – vad skulle bitterhet mot dem göra för skillnad för mitt liv nu?

Jag är ett missionärsbarn

Mina föräldrar träffades i Etiopien, pappa var lärare på en mekanikerskola i Awassa som ligger söder om huvudstaden Addis Abeba och mamma var sjuksköterska på ett sjukhus i Jibla, Yemen. Ungefär ett år efter att de träffats för första gången gifte de sig och flyttade in i