Längtan till liv: Om utveckling, mognad och ett stycke tro

By Björn Wiedel

Livet angår oss alla. Vi skapar bilder av vad ett gott och rikt liv är och försöker forma våra liv efter de bilder vi skapat. Vi lever bara en gång brukar man säga och menar då att det är viktigt att göra
något av det liv man fått. Under ytan finns en längtan som kan leda oss framåt, uppåt och djupare - längtan till liv. Även om varje människa är unik möter vi alla frågor och utmaningar som ingen kan undgå. De tillhör själva existensen - att vara människa. Vi ställs inför val, vi lever med en längtan att ge vårt liv mening, vi vet att den tid som ges oss har ett slut och vi lever alla i beroende av
andra människor som också lever under samma villkor. Var finns det rika livet? Eftersom det finns så många olika röster i samhället behöver vi hjälp för att finna vår väg. Är kristen tro verkligen en hjälp i mötet med de existentiella grundfrågorna? Uttrycket ”ett stycke tro” pekar mot att våra frågor avgör om tron verkligen ger svar.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 7, 2016
• ISBN: 9789175698359

Björn Wiedel

Björn Wiedel är Teol. Dr. med inriktning mot religionspsykologi och religionspedagogik. Han har lång erfarenhet av undervisning i själavård och pedagogik från bl.a. Linköpings Universitet, Teologiska Högskolan, Stockholm och Bräcke diakoni i Göteborg.

Book preview

oss.

DEN JAG ÄR, DEN JAG BLEV OCH DEN JAG BLIR

Jag finns. Tanken slog ner i mig som en överraskning. Att jag inte tänkte på det tidigare. Jag var tvungen att stanna upp, ta ett djupt andetag, se mig omkring. Jag har funnits ganska länge med människors mått mätt, närmare bestämt i x antal år, och har alltid vetat att jag finns. Men detta är något nytt. Att finnas är något fantastiskt, storartat och samtidigt så vardagsgrått som en bilkö i rusningstid i november. Tanken att inte finnas kan väcka svindelkänslor liksom tanken på att finnas.

Vad är det som är så fantastiskt? Det som slog mig var skillnaden mellan att finnas och inte finnas. Vilken skillnad! En dag kom livet in i mig, mitt hjärta började pulsera, mina lungor lät frisk luft komma in i kroppen och mina ögon öppnades sakta mot det som kom i min väg. I skapelseberättelsen står att Gud inblåste livsande i människans näsa. Eller var det jag som kom in i livet? Livet fanns ju innan jag fanns och en dag för länge sedan välkomnades jag av livet. Jag blev insläppt och utsläppt. Just nu känner jag en stor tacksamhet och förundran över att vara inblåst av Gud och mottagen av livet.

Att bli insläppt i livet är inte en självklarhet. Det vet varje förälder som tvingats säga farväl till sitt barn innan livet hann börja. Det vet också varje barn vars mage svällt av hunger och huden torkat ut i brist på livets vatten. Det vet också många vuxna som aldrig funnit sin plats i livet, aldrig känt sig välkomna. Lika underbart som välkomnandet kan vara, lika förfärande smärtsamt kan det vara att upptäcka att livet inte alltid välkomnar oss.

Det liv vi fått gavs oss utan att vi blev tillfrågade. Ingen av oss har valt vår mamma och pappa eller platsen på jorden där allt började. Ingen har valt sin genetiska profil, sin hudfärg eller sitt temperament. Allt detta gavs oss som gåva eller börda. Vår uppgift är att ta emot denna gåva/börda och försöka göra det bästa av de möjligheter och svårigheter den rymmer. När gåvan överräcktes gavs oss också ett ansvar att göra något bra av det som gavs.

Att finnas i livet innebär att finnas tillsammans med andra som också finns, tillsammans med allt levande som också finns, tillsammans med markens alla växter och jordens grus som också finns. Livet är att vara hopblandad med allt som finns runt omkring oss. Våra kroppar är uppbyggda av samma material som omger oss. Allt och alla vi möter inbjuder oss till en upptäcktsfärd som handlar om att försöka förstå vad det är vi möter. Samtidigt är vi på en upptäcktsresa i ett inre landskap. Allt vi möter rör vid något inom oss som också behöver utforskas.

Allas liv börjar som en del av föräldrarnas liv i totalt beroende. Att vara ett embryo i sin mammas inre är totalt beroende. Att genom biologisk nödvändighet överta ett genetiskt arv från sina föräldrar är också ett beroende. Själva födelsen är startpunkten på något nytt. Med egna ögon och öron och med egna små händer undersöka världen är en oerhörd förändring med oändliga möjligheter. Men även i detta tillstånd är beroendet av föräldrarna näst intill totalt. Mötet med världen sker nästan helt på föräldrarnas villkor och det som möter barnet benämns och beskrivs av föräldrarna. Detta är en oskuldens tid därför att barnet har inget eget ansvar. Hela ansvaret vilar på dem som har vårdnaden. Hur omvälvande det första året än är kan man se det som en paradisisk tillvaro. Inte paradisiskt i betydelsen av ständig njutning och välbehag. Snarare handlar det om ett oskuldens tillstånd som kommer att brytas.

Det dröjer inte särskilt länge innan barnet säger jag vill inte eller jag kan själv och detta är viktiga händelser som berättar något om början till slutet på de band som var så starka när livet började. Det är dramatik. Det är utmanande. Det är glädjefullt men också oroväckande. De första stegen mot egen frihet har tagits och därmed förloras också ett stycke av den oskuldsfullhet som det lilla barnet vilat i. Paradiset håller på att gå förlorat men kommer alltid så länge människan lever att finnas kvar som ett minne – och en längtan.

Så länge navelsträngen binder samman barn och mor lever de båda ett gemensamt liv. När den klipps av på vår första födelsedag är det en händelse som kan dokumenteras med fotografi och journal. Men kvar finns en psykologisk upplevelsemässig navelsträng som inte kan klippas med ett enkelt handgrepp utan snarare genom en serie upptäckter och handlingar. Upptäckten av att vara en egen person, särskild, är en insikt som kräver tid och som vi aldrig blir riktigt färdiga med.

Att släppa in livet handlar inte enbart om att ta emot det från sin mamma och pappa. Att släppa in livet handlar också om att upptäcka och släppa in det liv som ligger utanför allt övertaget. Livet får gestalt inte enbart från det som ligger bakom. Det som ligger framför har möjligheter som historien inte känner.

Upplevelsen av sitt eget liv

Det är en poäng att fråga efter upplevelsen av just det liv man själv lever. Upplevelsen är inte en objektiv beskrivning av fakta utan ett subjektivt perspektiv inifrån personen själv. Man kan inte säga att den upplevda bilden är sann eller falsk eftersom det inte finns något facit där man kan kika efter hur livet verkligen bör upplevas.

Visst kan man betrakta en annan människa utifrån och försöka ge en beskrivning av hur denna människas liv ser ut - fattig, rik, frisk, sjuk, ensam, social, ung, gammal, passiv, aktiv etc. Vårt samhälle är fullt av sådana beskrivningar och de är dessutom behäftade med samhällets schablonartade värderingar.

När det kommer till den enskilda personens upplevelse av sitt eget liv är det inte alls säkert att denna upplevelse stämmer med vad omgivningen förväntar sig. En enskild människa kan av olika skäl uppleva fattigdom som ett befriat tillstånd. Jag tänker exempelvis på munken som valt fattigdom därför att det är möjligt att uppleva den som en rikedom. En del gamla människor ger uttryck för att det är förfärligt att bli gammal. Man gör vad man kan för att bromsa eller dölja åldrandet. Så möter man kanske plötsligt en gammal människa som säger att livet har aldrig varit bättre eller rikare än vad det är nu. Jag lever i min ålder och älskar det.

Ibland är det svårt att lyssna in sin egen upplevelse av sitt eget liv därför att omgivningen, kanske hela samhället, trummar in hur man bör uppleva sina egna egenskaper och erfarenheter, ja hur man bör uppleva sig själv. Runt oss svärmar hela tiden idealbilder av hur livet bör vara för att vara ett gott liv. Dessa ideal kommer till oss, för att inte säga tränger sig på oss, genom vänner och bekanta, genom reklamens förförelser och genom allt det vi hör, ser och läser genom massmediala budskap. Ibland måste man avstå från yttre inflöden för att få tid och tillfälle att samtala med sig själv och ge sig tid att lyssna inåt?

Människan är en berättelse. När vi berättar något om oss själva lyfter vi fram i ljuset något av vad vi upplevt och kanske också hur vi upplever det vi berättar om. Vi berättar inte bara sakligt punkt för punkt som en uppläsning ur ett protokoll. Vår berättelse avslöjar också något av vår egen upplevelse av det som hänt. Kanske berättar vi med skratt för att visa att vi tycker det hela var lustigt. Kanske berättar vi med gråt eller djupt allvar och visar därmed att det som hänt berör oss på ett djupare plan. Vår förhoppning är då att den som lyssnar ska ta del av och förstå något av den innebörd berättelsen har för mig som berättar. Berättelsen är min och därmed en del av mig själv. Därför är det inte oviktigt hur den förstås och tas emot av den andre.

När man betraktar sig själv med andras ögon kan det försvåra den egna betraktelsen av sitt eget liv. Att spegla sig själv i andra är ofrånkomligt och en viktig källa till vår uppfattning av oss själva. Särskilt tidigt i livet innan självbilden fått en tydlig gestalt har omgivningens spegling stort inflytande. Om mamma och pappa och andra viktiga vuxna beskriver ett barn blir det lätt en sanning för barnet. Barn bedöms, fostras, vägleds och påverkas på tusen sätt. Det är gott och väl. Men parallellt med detta tillflöde utifrån behöver en ung människa också lära sig se sig själv inifrån sin egen upplevelse, att äga en inre spegel. Att bli en anpassad människa som följer och lyder de vuxnas vägledning uppskattas ofta av de vuxna. Att öva sig i att lyssna till och följa sin inre röst behöver inte leda till missanpassning. Det kan leda till samtal.

I vuxenlivet blir samspelet mellan yttre anpassning och inre frihet ett tema med många variationer. I viktiga vägval och dagliga småhändelser finns detta samspel med som två osynliga kompasser. Den yttre kompassens närvaro är så invand att vi inte tänker på hur den pekar ut vår dagliga kurs. Att stanna upp och fråga sig själv hur ett eget samtal kring anpassning utifrån och lyssnande inifrån låter kan vara en viktig handling. Ett livsmönster framträder. En bild av vem jag är eller vill vara blir tydligare.

Upplevelsen av sig själv kan vi aldrig komma ifrån. Den är alltför nära. Inte heller kan vi, eller bör vi, komma ifrån den spegelbild som vår omgivning visar upp för oss. Vår yttre omvärld måste erövras så att vi kan uppleva oss hemmastadda i världen. Omvärlden erbjuder oss ett antal roller som underlättar livet för oss. Tidigt övar vi oss i dessa roller genom barnsliga rollekar där vi prövar hur det är att leka mamma eller pappa, polis eller tjuv, lastbilsförare, kamrat eller doktor. I vuxen ålder har vi en arsenal av roller alltifrån, vän, make, förälder, granne och skötsam samhällsmedborgare. Till dessa måste vi nämna yrkesrollen som i vår kultur väger tungt. Att inte ha en yrkesroll leder i vårt samhälle lätt till en upplevelse av att vara utanför och representerar därför ett stort värde. Om vi får frågan om vem vi är svarar vi ganska ofta med att berätta att vi jobbar som… och så följer en redovisning av yrke eller anställning. Vi till och med säger att jag är lärare, snickare etc. Detta fenomen säger något om hur vi uppfattar oss själva och vår identitet i ljuset av yttre mönster.

En annan företeelse som är nära kopplad till vår självbild och självkänsla är upplevelsen av kroppen. Kroppen kommer oss närmare inpå livet än de olika roller vi lärt in och som vi kan gå in i men också ut ur. Kroppen kan vi inte gå ut ur. Den inte bara följer oss, vi är våra kroppar i en helt annan mening än våra roller. Hur vi förhåller oss till och upplever vår egen kropp påverkas starkt av samhällets ideal av hur en kropp bör se ut och fungera. Utifrån når oss en ständig ström av bilder kring värdet av en vacker kropp. När vi tar in och accepterar dessa budskap blir vi också öppna för att påverka vårt utseende i riktning mot dessa ideal. Den marknad som idag vuxit fram kring skönhetskirurgi, kosmetika och olika bantningskurer samt träningsmetoder är ett mått på hur mycket vi låter vårt värde bestämmas av kroppsideal. Vi är beredda att betala både stora summor pengar och ta ansenliga risker därför att utseendet representerar vårt värde som människor. Människors självbild och självkänsla är måltavla för starka marknadskrafter och kraftfulla