Själen har inga rynkor

By Eva Swedenmark

I Stockholmsstadsdelen Aspudden driver de två pensionerade änkesystrarna Vera och Mimmi sitt drömprojekt: second hand-butiken Syster Yster. Till sin hjälp har de den unga käcka praktikanten Lotten, den buttra men effektiva sömmerskan Margot och transporthjälpen Bosse.

Allt är dock inte frid och fröjd, vilket den nyinflyttade före detta dansaren Petra blir varse. Åttioåriga stamkunden Viola uppträder alltmer virrigt, och yrar om ett 'barnbarn' hon måste sörja för. Dessutom stjäl folk skänkta kläder som placerats utanför butiken, och när Petra konfronterar en av förövarna blir hon bryskt omkullknuffad. Men olyckan visar sig vara Petras lycka. De trevliga butiksägarna och Bosse tar hand om henne, och Petra inser snabbt att Syster Yster är välgörande även för kropp och själ. Hon sörjer alltjämt sin make Petrus förtida död och till råga på allt har deras dotter Amanda flyttat till New York. Bosse visar sig dock vara mer än villig att råda bot på Petras ensamhet och melankoli.

Författaren Eva Swedenmark har etablerat sig som en av de främsta inom genren mappie-lit och nu släpper hon en unik serie lustfyllda berättelser där fokus återigen ligger på hur kvinnor 60 idag lever och förväntas leva sina liv.

'Ingen har allt, alla har något' är en härlig serie kortromaner primärt skrivna för det digitala formatet där 'Själen har inga rynkor' är först ut. Vi får följa en brokig skara människor som alla på något sätt kommer i kontakt med secondhand butiken Syster Yster och vars liv förändras i både stort och smått!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 28, 2017
• ISBN: 9789188321299

Book preview

skor

1.

Mamma! Jag kommer att längta så mycket efter dig! Lova att du gör en massa roliga saker så ses vi snart. Amanda kramade sin mamma en sista gång, tårarna rann utför hennes kinder.

Hennes väskor stod redan vid hissdörren, hon hade gått tillbaka till sin mamma en sista gång för att krama henne farväl. Petra log mot henne och tog henne i sin famn. Hon saknade redan sin dotter.

Vem vet, jag kanske flyttar efter dig till New York! sa Petra. Leendet stramade i mungiporna där hon stod vid den öppna ytterdörren och såg sin dotter Amanda baxa in sina två tunga väskor i den trånga hissen. Tårarna fortsatte att rinna utför Amandas kinder.

Petra log och vinkade.

När hissen började sin väg nedåt försvann leendet. Hon drog igen dörren. Lutade sig mot den och lät tårarna hon behärskat strömma fritt.

Amanda, hennes enda barn. På väg till New York för att vara med i en musikal, sjunga och dansa. Hennes dotter var lycklig över det men hon hade samtidigt så dåligt samvete för att hon lämnade sin mamma i Stockholm.

Petra var nyinflyttad, hon hade just slagit sig ner i en lägenhet i Aspudden, nära Amandas nu uthyrda lägenhet. Hon hade lämnat sitt liv i Härnösand för att de två skulle bo nära varandra, umgås och hjälpa varandra.

Vi får en nystart båda två, hade Petra och Amanda kommit överens om. Petra vantrivdes i Härnösand när Amanda flyttat till Stockholm för att gå i en musikalskola. Så hon hade sålt huset och flyttat iväg

Det hade varit underbart. I tre månader. Ända tills Amanda fick detta fantastiska erbjudande om en roll Off Broadway.

Petra hade varit så glad hon också och väl dolt den smärta och saknad hon samtidigt kände. Men hon hade inte en tanke på att visa det,

Åk! sa hon till sin dotter. Det är ditt livs chans. Tar du den inte kommer du alltid att ångra dig.

Men mamma, du blir så ensam …

Jag blir aldrig ensam, jag har ju massor av saker på gång och när du kommer hem blir det jag som visar dig alla mysiga restauranger och ställen på Söder, sa Petra och tyckte själv att hon lät nästan för käck.

Men Amanda valde att tro henne.

2

Hissen, den förbaskade gamla hissen. Den hade ju fungerat tidigt på morgonen när Amanda åkte iväg. Petra hade väntat en stund för att sedan gå ut för att köpa croissanter till frukost. Och så fungerade inte hisseländet. Hon var beroende av den. Höftledsoperationen hade gjort henne bättre men hon hade fortfarande ont.

Hon skulle tvinga sig att gå ner för trapporna. Lite motion är bara nyttigt, upprepade hon tyst för sig själv. Nu hade hon kommit ner till andra våningen, snart nere. Hon stannade till. Det värkte.

Vilken korkad idé att gå ner för alla trapporna. Det gjorde ont. Innan operationen hade hon dansat nerför trapporna. Inte tog hon hiss. Nu var hon beroende av den. Stod den stilla, vilket hände, kom hon inte ut helt enkelt. Petra vägrade acceptera det.

Hon satte sig ner i trappan. Vila lite, gå sen.

Hon var livrädd för att någon skulle komma och se henne, hon hade sin stolthet. Samtidigt lyssnade hon ändå efter steg, kanske någon snäll person kunde hjälpa henne upp på benen och sedan uppför trappan, tillbaka till lägenheten igen. Där hon skulle tvingas vänta tills hissen gick igen.

Vilket nederlag.

Men om hon å andra sidan lyckades komma ner, hur skulle hon då komma upp igen? Om hisseländet strejkade då också. Det fick bli en senare fråga.

Hon hörde steg.

Det var hissreparatören. En medelålders man med flint och tung andhämtning.

Men lilla tanten sitter du här? frågade han förvånat.

Tänk att jag gör det, svarade hon. Lilla gubben!

Sedan reste hon sig värdigt och gick med högburet huvud de två trapporna ner med stavarna instuckna under armen.

Hon stod bara inte ut med hans stackars-lilla-gamla-tant-blick. 65 var väl ingen ålder?

Men kanske gjorde stavarna att hon såg äldre ut? Hon måste träna bort behovet av dem.

Hon bet ihop, kan själv. Hon hade alltid varit en som klarat sig själv. Nu skulle hon unna sig en extra croissant med choklad i som belöning och som tröst för att Amanda nu satt på ett plan till USA.

Sen skulle hon gå upp alla trappor. Hon lovade sig själv att aldrig någonsin mer sätta sig ner i trappan och vila, om hon så nästan skulle svimma av ansträngningen att ta sig upp eller ner.

Ingen skulle tanta henne!

3

Vera var försenad, igen. Nu trampade hon på så snabbt hon kunde för att hinna fram i tid. Det var ju hennes tur att öppna affären idag.

Det duggade och luften var sval. Vera var varm efter cykelturen när hon svängde av från Hägerstensvägen in på det lilla torget vid Aspuddens tunnelbana. I ett av de gamla vackra stenhusen låg Syster Yster. Butiken som de startat efter pensioneringen, hon och hennes syster Mimmi, för att kunna göra nytta för människor i nöd. Som alltid blev hon glad när hon såg skylten. Deras affär, deras dröm som de förverkligat. Hon kunde efter två år knappt tro att drömmen blivit sann. Det hade börjat som ett skämt långt innan deras pensionering, som en vilja att göra något gott i världen i stället för att lämna ett aktivt yrkesliv och göra ingenting.

Tänk om vi skulle arbeta ihop, du och jag, hade Mimmi sagt när pensioneringen närmade sig. Om vi nu skulle öppna den där affären vi skojat om, samla in begagnade kläder, böcker och prylar, sälja dem i en liten lokal och låta vinsten gå till något som gör nytta åt behövande.

Syster Yster , hade Vera spontant svarat.

De hade planerat affären de drömde om i flera år. När Vera gick i pension först av dem letade hon länge efter en lokal de skulle ha råd med. På kvällarna funderade de på allt de kunde göra. Året efter gick Mimmi i pension, då öppnade de sin affär i en lokal i Aspudden som låg precis mitt emellan deras egna hem. Vera bodde i Midsommarkransen och Mimmi i Mälarhöjden.

Nu var drömmen verklighet.

Attans. Vera såg att Mimmi redan stod utanför affären, och väntade, hopkrupen i sin dunjacka, utan mössa eller paraply.

Och här kommer du äntligen, sa Mimmi. Jag har stått här och huttrat en evighet, skulle inte du öppna den här veckan? Jag tog inte med nyckeln. Hon tittade menande på klockan på sin mobil.

Vera ville avvärja diskussionen om tid och nickade åt påsarna som var travade utanför dörren i skydd av det lilla taket.

Folk har varit generösa i natt. Det är många påsar. Ska vi ta in dem direkt och börja sortera? frågade Vera och låste fast cykeln i lyktstolpen.

Mimmi skakade på sig som en våt hund och strök den blöta luggen ur ögonen.

Jag gör ingenting innan jag får kaffe. Har de stått där hela natten kan de vänta en halvtimme till. De är ju under tak. Och det är ingen som varit här och knyckt saker ur kassarna idag.

Vera låste upp och de gick in genom lageringången till ett överbelamrat rum. Överallt stod det påsar och kartonger och stora behållare på hjul att placera varorna i. I ett hörn fanns en symaskin nästan dold av en hög kläder.

Kreativa kaosrummet, kallade Vera det, medan Mimmi muttrade om skräprummet. Bakom lagret fanns ett trivsamt fikarum, utan fönster visserligen, men med en sliten sammetssoffa fylld av kuddar bakom ett avskavt teakbord, några udda men bekväma fåtöljer, en vattenkokare och en kaffeapparat.

Vera skyndade sig att sätta på kaffe. Mimmi tog tacksamt emot muggen och drack medan hon bläddrade i dagens tidning och småpratade. Det här var deras lugna stund, då de hann prata och planera dagen innan kunderna kom. Hon läste lite här och där, mest rubriker. Så stelnade hon till.

Har du hört något om renovering? Om att våra gamla hus ska bli bostadsrätter och renoveras till lyxklass som det står här?

Det har väl pratats en del om dyra bostadsrätter men det blir nog inget med det, svarade Vera. Det är säkert bara snack.

Mimmi höll upp tidningen. Här står det svart på vitt. Hela kvarteret ska lyxrenoveras, tjusiga lägenheter och exklusiva butiker ska det bli efter ombyggnaden av några av de gamla husen. Kolla skissen. Ser du var de eleganta butikerna ska ligga? Här, i hörnet. Hon pekade. I vårt hörn. Nu måste vi stänga affären, jag visste det.

Visste du? sa Vera förvånat.

Jag visste så klart att det måste bli så, det går för bra för oss, så får det inte vara, då kommer en vändpunkt. Nu bär det utför igen, som det alltid gör, sa hon och suckade ljudligt. Vi tvingas stänga.

Äsch Mimmi, din gnällfia, det löser sig, oroa dig inte nu. Vi måste tala med hyresvärden. Vera blev orolig hon också. Men i deras syskonrelation var hon optimisten och Mimmi pessimisten.

Mimmi fnös.

Som om det skulle hjälpa. Det enda språk han förstår är Money, money, money. Hon gnolade dystert på den gamla ABBA-låten.

Jag sa det från början, fortsatte hon, vi skulle ha köpt lokalen av honom, inte bara hyrt.

Vera skakade på huvudet.

Och var tänker du att vi skulle hitta pengar till det? Har du dolda fonder kanske? Jag har det inte. Jag är glad att vi kan betala hyran, den är saftig nog redan som det är.

Båda tystnade.

Nu tar vi en påtår, Mimmi, så du blir på bättre humör. Och kanelbullarna från igår blir som nya om vi värmer dem i ugnen.

Svampiga mikrobullar, fnös Mimmi. Sedan är det bäst att vi tar itu med alla de där kassarna utanför dörren, innan det kommer några klåfingriga besökare.

4

Nu var de där igen, människorna som stal hos den charmiga lilla affären Syster Yster, såg Petra. Hon brukade skänka kläder dit när hon fick för sig att sortera sin alltför omfångsrika garderob. Eller när hon kunde förmå sig att släppa något som tillhört hennes käre Petrus.

Men hon såg ofta tjuvar som bara helt sonika plockade kläder och prylar ur de påsar som givmilda människor ställt dit efter stängningstid. De verkade inte ha det minsta dåligt samvete för det utan plockade helt ogenerat på sig saker innan affären öppnade.

Petra hade just köpt sina croissanter i bageriet på hörnet efter att ha tagit sig nerför trapporna till slut. När hon var på väg upp till det efterlängtade kaffet