Passionen har inga gränser

By Eva Swedenmark

Efter den omtumlande, men framgångsrika auktionsresan till New York är systrarna Vera och Mimmi tillbaka i vardagen i stockholmsstadsdelen Aspudden och i second hand-butiken Syster Yster, men nu med pengar på fickan och ett helt annat självförtroende. Tack vare Margots fantastiska klädkreationer gjorde systrarna succé på andra sidan Atlanten och nu skapar hon nya kläder av gamla, med nyfunnen glöd och livslust!

80-plussaren Viola, som gav sig iväg på ett alldeles eget Amerika-äventyr, har lyckats få med sig sin ungdomskärlek Rick hem till Sverige, och det efterlängtade bröllopet närmar sig. Men Rick får ett ovälkommet besked från Staterna, och tvingas bege sig tillbaka. Innebär detta slutet på den spektakulära kärlekshistorien?

Medan Vera tycks vara nöjd med att lunka på i sina egna gamla fotspår, tar systern Mimmi tillfället i akt och iscensätter även en makeover av sin lägenhet. Sedan fattas bara någon att dela den med, Mimmi är förbaskat trött på att vara singel. Men är det någonstans kärleken tycks ha extra lätt att spira, så är det kring den lilla butiken Syster Yster …

”Passionen har inga gränser” är den tredje delen i Eva Swedenmarks oemotståndliga serie om den något udda, men ack så charmiga, skara människor som sammanstrålar kring en second hand-butik och som är levande bevis på att livet inte är slut bara för att man nått pensionsåldern, snarare tvärtom.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 25, 2018
• ISBN: 9789188321329

Book preview

1994

Personer:

Vera, äger välgörenhetsbutiken Syster Yster, var gift länge med Wille, nu död.

Mimmi, Veras syster, också ägare till Syster Yster, var gift med Lasse, nu död.

Bosse, har en budfirma, allt i allo på Syster Yster, har en fru som sakta försvinner bort i Alzheimer.

Rafael, Bosses kollega på budfirman, chilensk flykting.

Lotten, tidigare praktikant, numera anställd, på Syster Yster.

Petra, pensionerad dansös som var gift med Petrus som dog knall och fall.

Adam, låtsasbarnbarn till Viola, bor numera i Tierp.

Viola, mogen kvinna 80+ som bor i samma hus som Petra.

Margot, yvig klädkonstnär från Midsommarkransen, knäcker extra på Syster Yster.

Geraldina, har Frissan, frisersalong i Aspudden.

Göran Bourén, dockinköpare på fina auktionsfirman Antika Affärer.

Rick, före detta amerikansk desertör, Violas förlorade, men nu återfunna, kärlek.

Cyndee Ekman, firad sångerska, med licens att viga.

Bageriet Bra Bröd med personal.

Anitra, fotograf i Aspudden.

1

Viola kommer hem från New York idag! Och hon har Rick med sig. Adam kom inrusande i den lilla secondhandbutiken Syster Yster i Aspudden.

Han hade tagit den branta backen ner från flickvännen Lottens lilla lägenhet mot affären i så hög fart på sin bräda att de ljusa lockarna stod rakt ut från huvudet och nu stannade han till utanför Syster Yster med en perfekt sväng.

Därinne var ingenting sig likt. Av den lilla röriga butiken hade det blivit en, visserligen fortfarande liten, men annorlunda affär. Målsättningen var densamma: samla in saker, sälja dem och skicka hela vinsten till olika goda projekt i världen. Framför allt ett som gynnade flickors utbildning och utveckling i Liberia.

Lugn, lugn vännen, sa Vera, en av butikens två ägare och grundare. Vi vet att de kommer, vi har redan förberett mottagandet.

De kommer att vara så trötta och jetlaggade när de landar, sa Mimmi, hennes syster, tillika den andra ägaren. Inte mycket lönt att dra igång ett stort jippo för det, vi har ju all tid i världen att fira sedan.

Adam såg inte ut att tro eller instämma i ett ord av vad hon sa.

Men Madre Mia, ni känner ju Viola. Hon kommer inte alls att vara trött, hon kommer att vara helt sprallig och galen. Och hon har Rick med sig, hon vill ju visa honom allting, fattar ni väl, innan de däckar på soffan i hennes lägenhet.

Vera skrattade.

Adam, du är för söt. Men redan igår röjde Petra och jag hennes lägenhet. Vi städade och skurade och fixade, bar in färska blommor, slängde torra krukväxter och fyllde kylen med saker att äta och dricka. Och flickorna på Bra Bröd har ställt en hel påse med bröd där, de lyckliga tu kommer att möta en doft av bageri och såpa när de kliver in i lägenheten.

Adam kramade först Vera, sedan Mimmi innan han sjönk ihop i kafferummet.

Varför fattar jag aldrig att ni har sådan koll! sa han och tittade beundrande på systrarna Vera och Mimmi.

Han mindes de alldagliga systrarna, med grånande hår, klädda i rejäla, charmlösa koftor, så som de hade sett ut när han träffade dem för första gången. Då hade han själv varit en olycklig ensam tonåring på rymmen, som stulit saker från deras butik för att sälja och på så sätt överleva. Nu bodde han – tack vare mötet med Viola – hos Veras och Mimmis bror i Tierp, där han även stortrivdes på gymnasiet.

Och de båda systrarna hade, från att ha varit små färglösa larver, nu slagit ut i sin fjärilsdräkt, tänkte han nu. Snygga i håret, vackra kläder. En resa till New York hade förvandlat dem.

Ändå var det inte så att de låtsades vara några andra än de var. De bar sina år med heder och var så trygga. Han såg uppskattande på dem.

Vad snygga ni är! sa han.

De skrattade och skakade på sina huvuden.

Adam din smickrare.

Men jag menar det, snygga på ett så självklart tidlöst sätt.

Veras hår var som en röd hjälm, Mimmi bar med stolthet sitt silverfärgade långa hår. Till vardags hade ingen av dem makeup men de kläder de hade nu var inte längre oformliga och beigefärgade utan välsittande, bekväma och vackra samtidigt.

Deras vänner Petra och Margot hade helt enkelt bestämt sig för att de skulle leva upp till att vara de exotiska ägarinnorna av butiken där den fantastiska dockan haft sitt hem. Dockan som sålts för miljonbelopp på auktion i New York och gjort de båda systrarna välbeställda och framför allt gett dem möjlighet att köpa lokalen där Syster Yster var inrymd. Nu behövde de inte oroa sig, det tidigare vräkningshotet var nu avvärjt.

Petra, en av deras mest entusiastiska kunder och numera medarbetare i affären – och Margot, den tidigare dystra klädkonstnären som nu blommat upp – hade tillsammans konspirerat inför systrarnas avresa till New York. De ville ge damerna ett utseende i nivå med den vackra docka som skulle säljas. Efter sina inledande våldsamma protester hade både Vera och Mimmi insett att de tidigare gett upp sitt yttre och åldrats på ett sätt som bara var tråkigt och deprimerande. Nu utmanade de sig själva och världen i stället. Den insikten och deras nya utseende hjälpte dem att våga mer.

Framför allt hade de vågat kliva ut ur osynlighetens anonymitet och fängelse och upptäckt vilka de ville och kunde vara.

Inte osynliga åldrande kvinnor som samhället inte längre räknade med, utan kvinnor i sin bästa ålder som krävde respekt för vilka de var, vad de tyckte och tänkte.

2

De väntade alla otåligt i Syster Ysters fikarum: Mimmi och Vera, den lilla secondhandbutikens ägare, Lotten, den senaste entusiastiska medarbetaren och Adam, hennes unga stora kärlek. Adam hade tagit ledigt från sin skola för att möta Viola som han adopterat som sin mormor efter att ha rymt från flera eländiga fosterhem. Petra och Margot, som båda först kommit till affären som blyga, osäkra kunder var förstås också där. Margot hade lockats dit med en dröm om att kunna och våga sy igen, Petra hade kommit dit mer driven av helig ilska efter att ha bevittnat hur Adam i desperation stulit skänkta saker som placerats utanför affären. Nu var de Syster Ysters bästa medarbetare och de hade alla blivit nära vänner.

Frissan Geraldina hade tagit en paus mellan kunderna och likaså gjorde flickorna från Bra Bröd, som också bidragit med alla nybakade kanelbullar som spred sin frestande doft i affären.

De var alla otåliga och förväntansfulla. Viola, deras granne, en god bit över åttio år, hade chockat dem med att i största hemlighet ta sina sparpengar och resa till New York, inspirerad av sina relativt unga vänners resa dit. Ännu mer förvånade hade alla blivit när Viola presenterat sitt livs kärlek för dem, en person hon burit i sitt hjärta i alla år, men aldrig talat om tidigare. Rick, den amerikanske desertören från Vietnamkriget i slutet av sextiotalet var mannen som hon aldrig kunnat glömma, som hon nästan gett upp hoppet om att träffa igen. Men livet ville något annat. Och med hjälp av alla guldtior hon i åratal sparat i petflaskor i garderoben drog hon iväg till New York, alldeles ensam, för att försöka hitta sitt livs kärlek. Friskt vågat visade sig vara mer än hälften vunnet.

Nu var hon på väg hem och Rick var med henne.

Rafael och Bosse var Syster Ysters trogna chaufförer. De hade sin budfirma ihop sedan många år, men när det gällde transporter för Syster Yster tog de aldrig betalt.

Nu satt de utanför terminal fem på Arlanda och väntade på att hippieparet i mogen ålder, på hemresa från New York, skulle landa. De skulle så klart bli skjutsade hem till Aspudden av affärens egna chaufförer i den fina, nypolerade budbilen.

Jag skulle kanske ha följt med dig till New York ändå, Bosse, sa Rafael när de satt på parkeringen och väntade. Det verkar ju ha varit en oförglömlig resa för alla er som åkte, trots allt.

Bosse hade verkligen försökt övertala honom att följa med och överraska Petra, Mimmi och Vera på deras resa till USA för att sälja den återfunna dyrbara dockan.

Men Rafael hade stannat hemma, under förespegling att någon måste sköta budfirman. Han hade inte gillat Bosses, inte uttalade men ändå tydliga, motiv för att fara. Bosse var driven av svartsjuka för vad hans nya förälskelse Petra skulle göra där. Det var mer av kontrollbehov han rest än av passionerad längtan. Det gillade inte Rafael. Men allt sedan de kommit hem tycktes Bosses demoner ha lämnat honom i fred.

Men Rafael var också rädd, vilket var en kanske ännu starkare anledning för honom att inte resa. Visserligen var han svensk medborgare sedan länge, men hans ursprung var latinamerikanskt. Han hade kommit till Sverige som politisk flykting från Chile och stannat kvar.

Otryggheten fanns i honom. En hemlig skräck som han inte vågade berätta om för någon, skräcken för att inte få åka tillbaka till Sverige om han lämnade landet som en gång tagit emot honom. Även om det sedan många år tillbaka varit fullt möjligt för honom att återvända till sitt hemland.

Han hade inte åkt på semester utomlands en enda gång sedan han kom till Sverige 1974, året efter militärkuppen i Chile 1973 då den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende störtades av den chilenska militären under ledning av general Augusto Pinochet, med stöd av USA.

Rafael var 17 år då och han hade aldrig återvänt till Chile. Han ville heller aldrig berätta för någon om de politiska åren där, om förföljelsen, tortyren och fängslandet. Hans egen radikala familj hade utplånats, hans föräldrar och kusiner hade fängslats och dödats. Rafael hade själv blivit fängslad med många andra av sina vänner och instängd med dem på fotbollsarenan i Santiago de Chile. Men han hade mirakulöst blivit räddad tack vare den svenske ambassadören i Santiago, Harald Edelstam, som efter det var hans evige idol.

Rafael var en rädd man, trots att han såg så stark ut med de muskulösa tatuerade armarna, det svarta håret och mustaschen.

Han hade nästan gift sig med svenska Gunilla från Sandviken en gång, men det hade inte blivit något av deras giftermål. Hon kunde inte förstå varför han var så förtegen om sin bakgrund och varför han inte ville resa med henne till Mallorca på den resa som skulle ha blivit deras bröllopsresa och som hon hade överraskat honom med.

Det blev inget av varken bröllopet eller resan.

Så Rafael hade inga barn och ingen familj. Alltmer hade Syster Yster blivit hans hem, hans släkt och hans närmaste vänner. Men inte ens till dem eller Bosse anförtrodde han sina innersta rädslor och känslor.

Nu landar de! Bosse tittade på klockan. Sedan ska de ha ut sitt bagage. Ska någon av oss gå in och stå där när de kommer ut så de inte tar buss, tåg eller taxi? Jag vet inte om de fattat att vi är här för att hämta dem.

Gå du, sa Rafael. Jag väntar här.

Han fördrev väntetiden