Röksvamp

By Fay Weldon

I Liffeys näst intill perfekta äktenskap med Richard saknas endast två saker: ett barn och ett hus på landet. Och när hon en dag upptäcker den pittoreska Honeycomb Cottage vet hon genast att hon hittat rätt. Richard är däremot inte lika entusiastisk. Måste de verkligen flytta så långt ifrån London? Liffey får så småningom sin vilja igenom och det unga paret flyttar in i stugan i Somerset. Richard arbetar dock fortfarande i London och övernattningarna där blir snart alltmer frekventa. I sin ensamhet tvingas Liffey vända sig till det udda grannparet Mabs och Tucker för umgänge. Vad hon då inte vet är att grannfrun har ett annorlunda intresse - hon håller på med trollformler och dekokter. När Liffey senare visar sig vara gravid slår det plötsligt slint i huvudet på Mabs. Svartsjukan tar över och i det dolda arbetar hon febrilt för att förhindra att barnet föds. Men det liv som växer inuti Liffey har redan nu en stark självbevarelsedrift... "Röksvamp" är en spännande roman med övernaturliga inslag från den omåttligt populära författaren Fay Weldon. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 8, 2018
• ISBN: 9788711739785

Fay Weldon

Fay Weldon is a novelist, screenwriter and cultural journalist. Her novels include ‘The Life and Loves of a She-Devil’, ‘Puffball’, ‘Big Women’ and ‘Rhode Island Blues’. She has also published her autobiography ‘Auto da Fay’. Her most recent novel was the critically acclaimed ‘She May Not Leave’. She lives in Dorset.

Book preview

I begynnelsen

Många människor drömmer om en stuga på landet. Liffey drömde i många år och såg drömmen bli verklighet en het söndagseftermiddag i Somerset i september. Bina surrade, himlen var sidenblå, blommorna glödde och på dörröverstycket, under de röda klängrosorna, stod namnet Honeycomb Cottage inkarvat. Bikupan. Liffey visste att hon måste ha stugan. En fälla slogs igen om henne.

Det var själva förvärvet av stugan som var fällan – inte längtan efter den. Det var en fälla som hade gillrats med Liffeys förträngda begär och undanträngda lidelser som bete, hade utlösts av hennes drömska längtan efter svunnen lycka och låsts till om henne av hennes rädsla för förändringar i framtiden. Men hur skulle Liffey, som trodde att hon var alldeles normal och vanlig och mådde mycket bra, kunna ha vetat det? Liffey såg släta, mjuka gräsmattor där andra såg högt, snårigt ogräs och var inte på sin vakt mot fällor.

Dessutom var Liffey, som hennes mor Madge en gång påpekade, en flicka som visste vad hon ville ha, och blev förtretad på den som försökte hindra henne.

Richard försökte hindra henne den där heta septembereftermiddagen, och Liffey var förtretad på honom. Richard hade varit gift med Liffey i sju år och reagerade, som makar pläga göra, på det som låg under orden och inte på orden i sig själva.

Jag vill bo på landet, sa Liffey, märkligt nog, för det var inte så ofta hon formulerade sina önskemål i så klara och tydliga ordalag.

Det kan vi inte göra, sa Richard, för jag är tvungen att tjäna vårt levebröd, och det var olikt honom att göra henne besviken på ett så direkt och brutalt sätt.

Liffey och Richard grälade sällan och var nästan alltid hövliga mot varandra, vilket fick dem att tro att de passade utmärkt väl för varandra och var lyckligt gifta. Hon var liten och söt och kvick, han var lång och stilig och pålitlig. Hon var tjugoåtta och han var trettiotvå. Madge var lättad över att Liffey än så länge inte hade några barn, men Richards mor hade redan tänt ett vaxljus framför jungfru Maria, trots att hon var anglikan, och bett om det barnbarn hon hade kunnat förvänta sig att få för fem år sedan. De hade ju faktiskt varit gifta i sju år.

Men vi kunde bli så lyckliga här, sa Liffey. Stugan stod på en höjd, precis där de lena fälten gick över i skogiga kullar. På andra sidan slätten låg Glastonbury Tor, den där toviga bergknallen som mjukt höjer sig ur den platta slätten i Somerset och är ett centrum för allehanda andliga krafter och drar till sig UFO:s och turister och popfestivaler och hippies och narkotikapolisen. Stugan var tom. Spindelväven glänste över de blyinfattade fönsterrutorna.

Vi är väl lyckliga där vi bor, sa Richard. Eller hur? la han till i en ton som var halvt hotfull och halvt vädjande, så att hon blev tvungen att glömma bort att hon var sur och kyssa honom och säga ja. Och visst var deras lägenhet inne i staden både trivsam och bekväm, även om den var liten, och Liffey hade aldrig förut beklagat sig över den, eftersom hon aldrig hade haft någon anledning. Om hon gav uttryck för oro så var det inte så mycket av personlig som av ekologisk natur och handlade om att jordens naturresurser ödades bort ooch vad som skulle hända med blåvalen och sälungarna och fjärilarna och vad kalhuggningen av skogen gjorde med ozonlagren ovanför Brasilien. Richard, som visste att de nya upptäckterna inom kärnforskning, kemisk industri och datateknik snart skulle lösa alla sådana problem, skrattade milt och tröstande åt all hennes oro, och älskade henne för att hon bekymrade sig så. Han älskade att ta hand om henne, eller trodde att han gjorde det.

När de hade kysst varandra ledde han henne till baksidan av stugan, genom stockrosor och lackviol, och älskade henne nere i det höga gräset vid bäcken. Det var en värdig procedur, kännetecknande för deras parningsvanor. Liffey låg tyst och stilla, och Richard var snabb och plikttrogen.

Är hon inte benig? sa Mabs, och studerade dem i kikaren från sovrumsfönstret på Cadbury Farm. Hennes man Tucker sträckte sig efter kikaren.

Dom föder opp dom på det viset inne i stan, sa han.

Båda talade med den mjuka smeksamma släpigheten i West County, för att gäcka omvärlden och trotsa dess grymhet.

Du vet inte att dom är från stan, protesterade Mabs.

Inte är dom då härifrån, sa Tucker. Ingen häromkring gör det offentligt.

Cadbury Farm var byggt av sten, och så lågt och långt och gammalt att det nästan försvann in i bergsskrevan ovanför stugan. Liffey och Richard hade då i alla fall inte sett att det låg där. Tuckers släkt hade bott på Cadbury Farm, eller på dess mark, i tusen år eller så. När Tucker gick omkring på fälten var han så mycket en del av dem att man knappast kunde urskilja honom. Mabs var lättare att upptäcka. Hon ansågs som utböling, eftersom hon kom från Crossley, som låg åtta kilometer därifrån. Hon var en kraftig, långsam och viljestark kvinna, medan Tucker var en liten smal och senig karl. Så hade hennes förfäder normanderna sett ut när de tog makten över de små mörka kelterna, som hade skänkt Tucker hans färger och hans sinnelag.

Richard, sa Liffey, du tror väl inte att nån kan se oss?

Naturligtvis inte, sa Richard. Varför ska du alltid vara så ängslig? Det är inte syndigt att älska. Det gör ju alla.

Inte min mamma, sa Liffey och sa emot honom eftersom hon började bli sur igen. Sexualiteten kan svepa undan mycken bitterhet och ängslan, men inte sådan som föds ur fixeringar och tvångsföreställningar. Eller i alla fall inte mer än den gången jag blev till, fick hon lägga till.

Då får hon skylla sig själv, sa Richard, som inte ville tala om Liffeys mamma.

Efter bröllopet hade hans föräldrar talat om Liffeys mamma som förtjusande begåvad och excentrisk, och han hade sedan dess studerat Liffey för att se om hon kanske skulle bli likadan.

Om vi bodde på landet, envisades Liffey, och fick lite lugn och ro omkring oss, skulle jag äntligen kunna sätta mig och skriva min roman.

Liffey hade utbildat sig till sekreterare och arbetade ibland tillfälligt på något kontor, när det inte hindrade henne från att sköta om Richard, men hon kände att sådant arbete knappast kunde hjälpa henne att förverkliga sig själv, som hon uttryckte saken. Så på sina lediga stunder skrev hon dikter och småstycken, och till och med noveller. Hon visade inte det hon skrev för någon, inte ens för Richard, men kände ändå att hon på något sätt hade utvecklats bara för att hon hade gjort det.

Du skulle bli så uttråkad att du dog, sa Richard, och menade att han var rädd att han skulle bli det.

Du har ju din karriär och ditt behov av att förverkliga dig, envisades Liffey, men vad har jag? Varför ska dina behov vara viktigare än mina?

Ja, varför det? Richard kunde inte ens försvara sig med att han måste tjäna pengar, eftersom Liffey hade en egen liten förmögenhet som hon hade ärvt av sin morfar. Och han hade på sista tiden blivit ytterst medveten om den gemensamma skuldkänsla som alla män tycktes ha mot kvinnor. Hursomhelst klingade Liffeys ord tomt och sofistikerat i den tystnad han tillät dem att tona ut i.

Han älskade med henne igen. Moralisk förvirring hetsade upp honom sexuellt – eller åtminstone bjöd det en utväg ur svårigheterna, eftersom det gav honom tid att tänka efter, och behaglig tid dessutom.

Hon är bara ett husdjur som alla andra, sa Tucker och räckte kikaren till Mabs.

Kvinnor är inte djur, sa Mabs.

Jo, det är dom, sa Tucker, tämjda till männens behag.

Mabs sänkte kikaren och skrämde honom till tystnad med en ond blick. Sedan vände hon sig mot Richard och Liffey igen, och studerade dem en stund till.

Dom är då väldigt snabba, klagade hon. Jag som trodde att folk i stan kände till en massa konster. Tycker du om henne?

Hon är för benig för mig, sa Tucker.

Och du kan då mycket bättre än han, sa Mabs och returnerade komplimangen.

Det ska vi väl hoppas, sa Tucker, sköt upp Mabs gamla grå kjol och fann de gräddgula sidentrosorna därunder. Hon var noga med vad hon hade närmast kroppen. Hon hade överraskande långa och slanka ben. Tyngden var koncentrerad till mittpartiet. Tucker älskade att se hur hennes skarpa bruna ögon blev fuktiga och undergivna under kärleksakten, med vidgad iris, precis som på hans kor. Han hade kvar bilden av Liffey på näthinnan, precis som Mabs hade tänkt sig det hela, och det hjälpte. Mabs drog god nytta av allt som kom i hennes väg, och det gjorde Tucker också.

Om du skulle ha barn skulle det kanske finnas nåt skäl till att vi bodde på landet, sa Richard till Liffey där de låg i det höga gräset medan den sena eftermiddagssolen glödde lågt över marken.

Liffey ville inte ha barn, eller i alla fall inte just nu. Kronologiskt sett var hon kanske tjugoåtta, men hon kände sig som arton, och arton är för tidigt för att skaffa sig barn.

Liffey stod och tittade på Honeycomb Cottage. Där hade generationer av lyckliga barn skuttat ut och in genom dörren under klängrosorna och sprungit längs trädgårdsgången och mellan stockrosorna. Där hade människor åldrats tillsammans i kärlek och frid och efter naturens egen rytm. Här skulle hon och Richard vara trygga, borta från staden som redan hade fått några av hans mörka hårstrån att gråna och höll på att vända honom ifrån henne, och som dagligen hotade henne med våld och föroreningar, staden, där det stod en våldtäktsman och lurade bakom varenda husknut, där man möttes av oförskämdhet i vartenda gathörn och där allt var så förkonstlat att hon mådde illa.

Okej, sa Liffey, då skaffar vi väl ett barn.

Paniken steg inom henne redan när hon sa det.

Okej, sa Richard, då flyttar vi väl till landet.

Mabs stod ute på gårdsplanen när Richard och Liffey körde tillbaka mot stora vägen längs den skumpiga lilla väg som ledde förbi både stugan och gården. Richard blev tvungen att stanna bilen och vänta medan Tucker drev in korna. Luggslitna hundar stretade och skällde i sina kedjor och tystnade först när Mabs röt åt dem. Hon böjde sig ner för att ge dem ben, och baken var bred.

Så länge du inte börjar strunta i hur du ser ut, sa Richard och sedan reste sig Mabs och log stort mot Richard och Liffey. Hon var formlös och konturlös i sin gamla grå kjol och makens kjorta. Håret var stripigt, hon hade skäggstrån på dubbelhakan och hon vägde sina modiga åttio kilo. Men hon var lång och stark och kraftfull och huden var len och vit.

Hon ser ju ut som en häst, sa Liffey. Kan du föreställa dig mig som en häst?

Det är säkrast att du låter bli, sa Richard, för i så fall flyttar vi raka vägen tillbaka till stan!

Richard hade aldrig trott att Liffey verkligen skulle vilja flytta till landet om han erbjöd henne att göra det. Han trodde att han synat hennes bluff – som börjat irritera honom – och gett henne en liten puff på vägen mot att skaffa barn, och att det var allt. Han var inte romantiker som Liffey, utan realist, och hade som arbetsledare, som sig bör, lärt sig att manipulera.

Tänk på att hästar är mycket vänliga djur, sa Liffey. Det finns värre saker man kan vara.

Som häst betraktad härstammade Liffey från stallarna i Wien. Hon kastade med huvudet och gnäggade och kråmade sig, korrekt och väl avvägt. Hon var vältränad i flickhustruns roll. Som häst betraktad var Mabs däremot ett arbetsök – och Tucker besteg henne utan svårighet. Hon galopperade och galopperade och svettades och skriade, och vem frågade då efter förfining och dressyr? Vad skulle man med sånt till? Men hur skulle Liffey kunna veta det? Liffey utstötte ett litet ljuvt jamande ljud så snart hon tyckte att hon kunde utan att förlora trovärdigheten, ett älskat och välbekant ljud för Richard, eftersom han sannerligen kompenserade det som brast i kvalitet med frekvens. Liffey tyckte att kopulationen var ett egendomligt sätt att visa sin kärlek, men hon gjorde så gott hon kunde.

Tuckers kor gick vidare. Richard och Liffey åkte.

Dom kommer tillbaka, sa Mabs till Tucker. Han trodde henne. Hon verkade ha en het linje till framtiden, och han önskade att hon inte hade det. Hon hade rykte om sig att vara häxa, och Tucker var rädd att det kunde ligga något i det.

Vi vill inte ha stadsbor nere på Honeycomb, protesterade Tucker.

Vi kan kanske ha nytta av dom, sa Mabs vagt. Glastonbury Tor reste sig mörkt ur en blek, rödskimrande himmel. Hon log mot berget som om det hade varit hennes vän och gjorde Tucker ännu mer illa till mods.

Inuti Liffey (1)

Det fanns en yttre Liffey, som nu hade uppnått tjugoåtta års ålder, med pojkaktig kropp och mycket små bröst, en förkärlek för randiga fotbollströjor i klara färger och en sammanbiten beslutsamhet att alltid vara glad och positiv. En yttre Liffey med glittrande, fladdrande blick, mjuka, runda kinder, lockigt mörkt hår och len, vit hy. Och så fanns det en inre Liffey, en kosmisk Liffey med surrande hormoner, dunkande hjärta och jäsande blod, som var bonde i naturens schackspel.

Hon satte på sig parfym, sköt ut bröstet, spände skinkorna och drog männens ögon till sig. Det gav henne tillfredsställelse och lättade på trycket från en blind och rastlös fruktbarhetsdrift. Hur skulle hon kunna låta bli? Och varför skulle hon låta bli? Det var hennes roll i parningsdansen, och Liffey dansade som alla andra vidare långt efter det att musiken tystnat.

Liffey hade varit sur på Richard på sista tiden. Hon hade varit på så dåligt humör att han hade frågat om hon snart skulle ha mens, och gjort henne ännu mer irrirerad. Vem vill tro att ens verklighetsuppfattning dikteras av hormoner och att det verkligen inte skulle vara någon annans fel, annat än genom att man inbillar sig det?

Jag har just haft mens, sa hon då, som du säkert vet, och fick honom att känna hur djupt orättvist det var att han skulle besparas smärtan och obehaget av den månatliga menstruationen, medan hon fick stå ut med det.

Då kanske det är p-pillren, sa han.

Nej, det är nog bara mig det är fel på, sa hon bittert.

Men hur skulle man kunna skilja det ena från det andra? För, som doktorn påpekade, Liffeys kropp fungerade inte som naturen hade tänkt sig. Inte för att naturen rimligtvis kan personifieras på det sättet – för vad skulle naturen vara för levande varelser, om inte summan av de slumpartade genetiska händelser som har fört oss längs än den ena och än den andra evolutionära stigen. Och trots att det som kan tyckas vara denna naturens intentioner på det ena eller andra snåriga och outgrundliga sättet fungerar tillräckligt väl för att bevara det ena eller andra släktets fortbestånd, kan man ju inte påstå att det alltid är särskilt önskvärt för den enskilda individen.

Men på gott och ont – det vill säga bekvämt för Liffey och obekvämt för släktet – så hade hon tagit sin genetiska bestämmelse i egna händer och åt p-piller. Hon svalde sin dagliga tablett, som bestod av en fabriksframställd blandning av östrogen och progesteron. Som resultat av detta vägrade folliklarna i Liffeys äggstockar att mogna och utveckla sina ägg. Av den anledningen kunde hon inte bli gravid. Men hennes förbluffade kropp reagerade genom att hålla kvar vätska i cellerna, och det gjorde henne med jämna mellanrum slöare, irritablare och mer deprimerad än hon annars skulle ha varit. Tårna och fingrarna svällde. Vigselringen gick inte av fingret och skorna klämde. Och trots att det extra sekret som livmoderhalsen släppte ifrån sig som en reaktion på östrogenet hjälpte till att skydda livmodern och livmoderhalsen från cancer, gjorde det henne också extra mottaglig för svampinfektioner och blötte också ner trosorna på ett högst obehagligt sätt. Levern fungerade nu annorlunda för att att kunna handskas med de obekanta hormonerna, men den var inte ineffektiv. Förbränningen av kolhydrater förändrades och hjärtat blev en aning ansträngt, men det var tillräckligt ungt och starkt för att fortsätta att slå lika stadigt och envist som förr.

Ådrorna i hennes vita, lena ben svällde en aning, men de var också unga och starka och utvecklade inga åderbrock. Koaguleringsmekanismen i hennes blod förändrades och gjorde henne mer disponerad för blodproppar. Men Liffey skulle inte bli gravid, och det var det viktigaste. Liffey värderade sin frihet och sin figur högt, och när äldre vänner varnade henne och sa att äktenskapet en dag måste mogna ur den första förälskelsen och börja handla om tegel och amorteringar och barn, viftade hon undan deras syn på verkligheten som trist och grinig.

Berodde Liffeys irritation över Richard på ett ökat tryck i hjärnan på grund av onormalt stor vätskehalt i cellerna, eller var den i själva verket ett resultat av hans sätt att bete sig? Liffey utgick naturligtvis ifrån att det var det senare. Det är inte så roligt för en kvinna att tro att hennes beteende skulle vara avhängigt av kemiska reaktioner i hennes egen kropp, och att felet skulle vara att söka hos henne själv och inte i andras dåliga uppförande.

Fördröjning

Helgen därpå tog Liffey och Richard med sig sina vänner, Bella och Ray, för att titta på Honeycomb Cottage.

Fällan slöt sig tätare.

När jag talar om landet, sa Richard till vem som ville höra på, så menar jag högst tre mil utanför London. Somerset är en omöjlighet. Men som sommarställe kan det förstås vara förtjusande. Han hade ett något ålderdomligt sätt att uttrycka sig.

Richard var en ganska gammalmodig ung man, det hade Bella alltid tyckt. Hon skulle vilja knäppa upp honom lite grand. Hon kände på sig att det fanns lekfullhet och galenskap under den där artiga och välpolerade ytan, och att det var Liffeys fel att det förblev så väl undanstoppat.

När jag säger att jag ska ha barn, sa Liffey, så menar jag snart, mycket snart. Fast inte riktigt än.

Ray hade en teori om att fruar alltid såg till att göra sig en grad mindre intressanta än sina män, och att Liffey skulle genomgå en enastående förändring till det bättre om hon var gift med någon annan, till exempel honom själv.

Bella och Ray var strax över fyrtio, och deras vänskap med Richard och Liffey gav anledning till vissa spekulationer i den övriga vänkretsen. Var det så att Bella var ute efter Richard, eller Ray efter Liffey? Hade de kanske tänkt sig en fyrklöver? Eller var det kanske så – vilket var den vanligaste slutsatsen – att Bella och Ray helt enkelt var så gräsliga att de fick ta de vänner de fick, och att det inte alls handlade om något val.

Bella och Ray – som skrev matrecept i kokböcker och matspalter i tidningarna – var ett par som andra älskade att hata. Men Liffey och Richard, som var unga och okomplicerade, accepterade dem helt enkelt som de var, tyckte om dem, beundrade dem och litade på dem, och var smickrade över deras uppmärksamhet.

Ray och Bella hade två barn. Bella hade väntat till i trettiofemårsåldern, då hennes berömmelse och inkomst var tryggad, innan hon skaffade sig dem.

När Bella och Ray såg stugan insåg de genast att det inte var ett ställe de ville stå och beundra någon längre stund. Den ljuva gulligheten gjorde dem generade. De föredrog enklare och striktare former och skulle känna sig urfåniga under ett halmtak med klängrosor runt dörren. Så de lämnade Richard och Liffey vid grinden utan större ceremonier, lånade bilen och körde iväg till ruinerna i Glastonbury för att undersöka munkarnas kök med tanke på en specialare om medeltida kokkonst.

Richard, sa Liffey. Det tar bara tio minuter till järnvägsstationen med bil, och det går ett snabbtåg klockan sju på morgonen som är framme i London halv nio, och sedan går det ett annat snabbtåg på kvällen, så att du kan vara hemma vid halv åtta-tiden, det är bara en halvtimme senare än du kommer nu.

Bergstoppen låg långt borta i fjärran i dag, insvept i dimma så att det var som om den hade rest sig ur ett vitskummigt hav. Och fälten och kullarna däromkring hade också en gång varit hav och träskmark, tills munkarna dränerade för att få betesmark.

Jag vill bo här, Richard, sa Liffey. Om vi bor här ska jag sluta med pillren.

Richard nickade.

Han öppnade Liffeys handväska och tog fram den lilla förpackningen med preventivpiller.

Jag förstår inte hur nån som är så angelägen om att allt ska vara naturligt kan stå ut med nånting som är så onaturligt som det här, sa han.

Richard ledde Liffey över fältet på baksidan av huset och kastade pillren med viss högtidlighet i bäcken, som nu rann snabbt och lätt efter sista regnet.

Jag undrar vad det är han kastar bort, sa Mabs, som stod och såg på dem i kikaren.

Bara det inte är nåt som kan skada korna, sa Tucker. Dom dricker av det där vattnet.

Jag sa ju att dom skulle komma tillbaka, sa Mabs.

Och Mabs och Tucker diskuterade om det var i deras intresse att Richard och Liffey hyrde stugan och bestämde sig för att det var det, så länge de bara hyrde den och inte ville köpa den. En seriös köpare skulle snart upptäcka att ängen på nästan två tunnland på andra sidan bäcken hörde till stugan, och inte till gården, som Tucker gjorde sken av. Tucker tyckte att det var bekvämt att låta korna beta där, men hade ingen lust att betala för betesrätten.

Säg till din syster att hon ska säga till Dick Hubbard att hålla tyst om ängen, sa Tucker.

Dick Hubbard var den mäklare som var ansvarig för Hon eycomb Cottage, och han hade för tillfället en kärlekshistoria med Mabs syster Carol. Dick Hubbard var inte gift, men det var Carol. Mabs ogillade förhållandet och tyckte inte om att Tucker drog upp det. Det var mycket Mabs ogillade numera. Hon tyckte inte bättre om att vara fyrtio än någon annan kvinna gjorde, och hon hade av någon anledning börjat misstänka att hon var ofruktsam. Hon led alltså i största allmänhet av något som hon bara kunde beskriva som irriterad rastlöshet – och visste inte vad hon ville från den ena dagen till den andra. Och hon tyckte inte om det.

Han har nog sina egna skäl att hålla tyst, sa Mabs.

Det var någonting hos Liffey som gjorde henne ännu mer irriterad – den högfärdiga knycken på nacken när hon satt i bilen och väntade på att Tuckers kor skulle ta sig över gatan, det lilla överlägsna leendet, hennes sätt att luta sig mot Richard som om hon ägde honom, och det där sättet att para sig ute i det fria, som ett djur. För Mabs kändes det som om Liffey hade fått allting alldeles för lätt. Och hon hade alldeles rätt. Liffey hade ingenting annat att bekymra sig för än att roa sig själv, och den där Liffey borde man klämma till så att hon lärde sig veta hut.

Det blir trevligt att få nya grannar, sa hon tröstande, och Tucker såg misstänksamt på henne.

Jag skulle då inte vilja göra det därnere i gräset, sa Mabs. Den där bäcken är riktigt ohälsosam, och det växer otäcka saker där vid den här tiden på året.

Kommer du inte att tycka illa om mig när jag sväller upp som en ballong? sa Liffey till Richard.

Jag kommer bara att älska dig ännu mer, sa Richard. Jag tycker att gravida kvinnor är vackra. Mjuka och runda och kvinnliga.

Hon låg på hans bröst, med de svala, nakna brösten mot hans hud. Han kände henne stelna och bli spänd som en fjäder, innan hon skrek till av fasa.

Titta! Vad är det där? Richard!

Jättestora röksvampar hade skjutit upp ur marken ett par meter ifrån dem. Hur kom det sig att hon inte hade sett dem förut? Tre vita glober, jättelika svampbollar, stod där som blinda vaktposter, stora som människoskallar, skallar med tunn gulvit hud. Liffey hade kommit på fötter nu och stod där och skälvde av avsmak.

Det är ju bara röksvampar, sa Richard. Skatter ur naturens stora skafferi! Dom växer upp på en natt. Vad är det med dig?

Saken var den att de stora, svällande svamparna fick Liffey att tänka på en uppsvälld mage med ett barn i, och det sa hon. Richard hittade ännu svamp, men dess tillväxt hade hindrats av det snåriga, höga gräset och ytan var skrumpen och brungrå och seg som gummi.

Den här ser ut som en hjärna inlagd i sprit, sa Richard.

Han och jag, tänkte Liffey, och skälvde som om katastrofens osynliga sändebud hade flugit förbi och snuddat vid dem med vingspetsen. Han och jag.

Bella och Ray dök upp bakom knuten och kom fram till dem.

Vi visste att ni skulle vara här, sa Ray. Bella slog vad om det. Dom håller säkert på som vanligt, sa hon. Jag tror nästan hon är svartsjuk. Vad är det ni har hittat?

Röksvamp, sa Richard.

Röksvamp?

Röksvamp!

Ray och Bella rusade ivrigt fram för att titta.

Och plötsligt såg Liffey dem allihop med klar och kylig blick i solljuset och insåg hur groteska de var. Bellas slankiga hår var hopsnörpt i nacken, näsan var uppsvälld, den långa halsen var torr och fjällig och ögonen stod ut, som om dockmakaren inte riktigt hade fått in dem i mallen. De trötta brösten hängde sorgset innanför t-tröjan, och huden på armarna var grov och slapp. Ray var blek och plufsig i det skarpa solskenet, och reumatisk. Han hade jeans och uppknäppt skjorta som om han hade varit en ung pojke, men det var han inte. En amulett dinglade om halsen på honom och trasslade in sig i det grova, grå, omänskliga håret på bröstet. När de sprang omkring på de överfyllda gatorna inne i stan, hoppade in och ut ur taxibilar, och öppnade sina lådor med färdiglagad mat verkade de vara precis som alla andra. Men när man satte dem mot en bakgrund av frodig grönska och under en klarblå himmel såg man hur konstiga de var.

"Nu måste ni helt enkelt ta stugan, sa Bella. Om det så bara