Vem rörde vid mig?

By Harriet Hjorth

Grekinnan Lydia och hennes make Theodoros är invandrare i det heliga landet Palestina. Det är vid tiden strax före Jesu död när paret genomgår en äktenskaplig kris, vilket resulterar i att Lydia lämnar hemmet med deras femtonåriga fosterdotter. Tillsammans ger de sig ut på en lång vandring genom landet, där både politiska och religiösa konflikter gör sig påminda, och där de stöter på den samaritiska kvinnan med ett dunkelt förflutet. I bakgrunden figurerar hela tiden timmermannen från Nasaret, aldrig synlig, alltid närvarande. "Vem rörde vid mig?" är en kvinnoroman, första gången utgiven 1960. Den kretsar kring de tre kvinnornas sökande efter svar på livets stora frågor och deras ständiga törst efter brinnande kärlek. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728058879

Book preview

Första delen

Första kapitlet

I Cesarea Filippi levde för nära två tusen år sedan en kvinna vid namn Lydia. Hon var en skön och rättrådig kvinna, som fruktade sina gudar och flydde det onda genom att inte göra det och inte tänka på det och inte förbanna dem som gjorde henne ont.

Hon var grekinna och gift med en grekisk invandrare, Theodoros, ägare till ett linneväveri i staden och med vidsträckta handelsförbindelser över havet.

De bodde i ett vackert hus innanför stadsmuren och hade en liten lantgård uppe på bergssluttningen, där svalkan stryker kring om sommaren. De ägde hästar och åsnor och kameler, tjänare och slavar, vagnar och dyrbara mattor och möbler. De hade några få vänner och rykte om sig för godhet och gästfrihet mot de fattiga.

I deras äktenskaps första år födde Lydia sin man en son, som dog i späd ålder. Mannen kom först över denna sorg. Hans dagar var upptagna vid väveriet och av de långa handelsresorna med fartyg och kamelkaravaner. Men Lydia blev stilla och tyst efter barnets död och kunde inte fatta den orättvisa som hade vederfarits henne.

Hon förblev ofruktsam. Hon sökte grekiska och egyptiska läkare, hon hängav sig åt hemliga urgamla riter, som hon hade hört sin mormor tala om, när hon var mycket ung och bodde hos morföräldrarna i deras by ovanför Sparta på Peloponnesos. Ingenting kunde hjälpa henne. Hon bad till sina gudar, hon anropade Demeter, fruktsamhetens gudinna, hon låg till sängs i fullständig vila veckor i sträck, såsom en gammal judinna hade lärt henne. Men hon fick inga flera barn.

Efter några år förändrades hon. Hon blev åter glad och lugn. Dagarna och åren gick och skatterna växte i Theodoros’ kistor. Han älskade henne och hon älskade honom. De upphörde att tala om barnet, som dött, och barnet, som hon inte förmådde dana i sin kropp.

Hon färgade sitt hår med henna och målade sina läppar med en färg, utdragen ur granatäpplefruktens kärnor, tillsatt med violens smak och doft. Hon önskade förbli ung och behaga sin man.

Så hände sig i deras äktenskaps sjunde år att mannen övergav henne för en tjänarinna i deras hus. Det var en ung flicka på femton år, ett barn ännu, som Lydia tagit till sig för fjorton år sedan, då hon levde hos sina föräldrar i Tyrus.

Hon hade funnit barnet övergivet i en port. Hon lärde upp henne i hushållssysslor och fann behag i henne som i en dotter. Hon kallade henne Tabita, som betyder hind. Ibland kallade hon henne för Talita, mitt lilla lamm.

När Lydia gifte sig med Theodoros var Tabita sju år. Flickan blev Lydias personliga tjänarinna och lämnade henne 8 aldrig. Hon sov på en matta utanför hennes dörr och var alltid glad och tillgiven i sitt sinne.

När Lydia fick veta att mannen tagit den unga tjänarinnan till sig, gick hon längst bort i trädgården och bad till sina gudar. Měn de hörde henne inte, och hon förbannade dem som ofruktsamma och hårda beläten och svor att ej mera offra till dem. Vad var hennes lands alla gudar och gudinnor mot den sorg och fasa som härskade i hennes hjärta?

Hon kände att människorna började stirra på henne, att sorgen har en svart utstrålning. En natt lämnade hon sitt hem i Cesarea och gick ut genom porten till trädgården.

Genom natten vandrade hon västerut. Hon såg dagen komma över kullarna, olivlundarna och cederskogarna och lysa på Hermons snötäckta bergstoppar. Hon gick böjd som en gammal kvinna. Hennes hår var uppbundet på hjässan, hennes fötter var nakna.

När morgonen nalkades hade hon kommit på andra tankar. Hon förstod att flykt inte kunde hjälpa någon av dem. Och vart skulle hon ta vägen?

Hon vände och gick långsamt hemåt med huvudet mot marken. Hon kom in genom porten till trädgården och gick mellan de höga liljorna fram till deras hus.

Hon fann mannen sitta i förtvivlan i förhallen i väntan på hennes återkomst. Hon förstod att han hade suttit så hela natten.

Hon föll ner framför honom och sade honom att hon förlåtit det som skett och ville stanna hos honom. Han strök villrådigt över hennes hår, men svarade ingenting. Hon såg upp i hans ansikte. Det var mörkt i det svaga skenet från lampan innanför dörren. Han såg inte på henne med ömhet.

Då slog hon till hans hand, som glidit ner på hennes skuldra, och reste sig upp. Hon gick in i sitt rum, låste sin dörr och lät honom inte komma till sig varken dag eller natt.

Så gick några månader. Mannen sade till vännerna, att hans hustru hade drabbats av en svår sjukdom. Ingen fick besöka henne.

Men tjänarinnan som han hade förfört jagade han bort med hugg och slag och hetsade sina hundar på henne.

Lydia stod i sitt fönster och såg den gråtande flickan slinka ut genom porten som ett jagat djur. Vreden och häpnaden över mannens beteende kom henne att rasa. Hon slog med knytnävarna mot fönsterväggen och tyckte att hon hatade honom. Han hade aldrig förr visat grymhet mot människor eller djur. En ond ande hade farit i honom.

Hon fann att hon hatade honom mera för hans grymhet mot barnet än för hans otrohet.

Den natten smög Lydia ut ur sitt rum och följde efter flickan på de smala stigarna bortåt de statliga olivlundarna. Hon visste att det stackars barnet där hade en vän, en gammal judisk träsnidare vid namn Taddeus, som brukade komma till Theodoros’ hus med sina träarbeten.

Hon gick fort, halvspringande av sin oro för flickan och öppnade dörren utan att bulta på den. När ingen svarade steg hon in i rummet, som låg mörkt under taket. Hon stannade innanför dörren och lyssnade och då hörde hon gubbens snarkningar och åsnans skrapande med hovarna bredvid hans läger.

Hon gick in och famlade med händerna framför sig. Hon snubblade över träämbaren på jordgolvet, och den gamle vaknade med ett ryck.

— Vem är där? frågade han förskräckt.

— Var inte rädd, det är jag, Lydia, maka till Theodoros. Taddeus tassade upp ur bädden och lade några grenar på elden, så att den flammade upp. Han tände en oljelampa på en pall och frågade medan han betraktade henne med lampan höjd i handen:

— Vad har hänt, eftersom du kommer hit mitt i natten? Har ert hus brunnit ner eller är din man död?

— Ja! var hon nära att ropa. Min man är död och vårt hus finns inte mer! Hemlös och ensam kommer jag till dig. Men hon besinnade sig.

— Har du sett Tabita, min fosterdotter? sade hon.

— Nej.

— Hon har försvunnit.

— Hon har inte varit här sedan förra veckan. Då talade hon inte om att lämna sitt hem.

— Hon är borta.

— Det är många som går hemifrån i dessa dagar, sade Taddeus. Sedan Herodes dödade Johannan, och nazarén …

— Är Döparen död? utbrast Lydia med skräck i rösten.

— Visste du inte det?

— Nej. Jag har varit länge sjuk och inte träffat någon. Den gamle gick tillbaka till sin bädd och sjönk trött ner på den. Lampan lyste på hans händer, som låg stilla på hans knän. Så lyfte han mödosamt den ena handen och strök över sitt skägg. Hans ögon glimmade till, såg på henne och såg bort igen. Hon undrade hur gammal han var. När hon kom till Cesarea för många år sedan hade han sett likadan ut som nu. Men tre hustrur och tre söner hade han begravt, och hyddan hade han själv byggt i sin ungdom. När hon var yngre hade hon varit lite rädd för honom, han kunde säga vassa saker.

— Folket som följde Johannan och lät döpa sig av honom trodde att han var den som skulle komma enligt profeterna, sade Taddeus efter en lång stund.

— Vem talar du om? sporde Lydia.

— Jag talar om den där mannen från Nazara. Men folket har alltid löpt efter falska profeter! Alla som kan uttrycka sig med sköna ord och liknelser och göra minsta underverk tror de på! De som tiger och håller sig stilla bryr sig ingen om. Är det kanske någon som kommer hit och lyssnar till mig? Nej, de kommer för att pruta på mina träarbeten och störa mig med rykten och skvaller.

— Vet du inte alls var flickan finns? frågade Lydia och avbröt gubbens svada.

— Jag vet ingenting, sade han ovänligt. Du får väl själv hålla reda på din dotter.

— Hon gick hemifrån utan ett ord till någon.

— Har hon uppfört sig ohöviskt mot husbonden, så att han måste straffa henne? undrade Taddeus vidare, ty han tyckte mycket om flickan.

Lydia svarade inte.

— Hon kanske är ute och löper med någon av de galliska soldaterna, sade Taddeus med ett skratt.

— Hon är ingen hynda!

— Förlåt. Jag menade inte att skymfa dig eller flickan.

Svaga skuggor gled över de vita väggarna. Han slätade till filten på sitt läger och bjöd Lydia att sitta.

— Det är oroligt i landet, pratade han på, glad att få sällskap i sin ensamhet. Samtidigt var han skygg för den förnäma kvinnan. Han undrade över att hon inte gick sin väg nu när hon hade fått besked, utan nedlät sig att stanna i det rökiga rummet, där spillningen efter åsnan och kiden ännu låg kvar på golvet.

— Det har jag inte märkt, svarade Lydia likgiltigt. Vi har fred och välstånd och ökenfolken håller sig inom sina gränser. Här i Galiléen har vi ingenting att frukta. Våra städer blomstrar och våra åkrar bär stora skördar.

Taddeus betraktade henne en lång stund tigande. Sedan sade han:

— Har du inte heller hört om mannen från Nazara som drar omkring i Galiléen och predikar och botar sjuka? Den nye profeten.

— Vi har inte hört talas om någon profet under de fyrahundra år som grekerna har varit bofasta i Palestina, avbröt Lydia. Du misstar dig.

— En konung skall komma. Så har Johannan sagt.

— Sådana dåraktigheter! Romarna tål inga uppviglare.

— Johannan var ingen uppviglare.

— Skulle Johannans ord om en ny konung inte kallas att uppvigla folket? Det är ju detsamma som att säga att Herodes inte är önskvärd som tetrark i Galiléen och Peréen längre och att kejsar Tiberias får se om sin koloni. Vad skall vi med en ny konung till? Det blir bara nya strider med gränsprovinserna.

— Denne som döptes av Johannan var jude. Men han retar alla rättrogna judar, ty han talar med hedningar och publikaner, med skökor och syndare av alla de slag. Han gör tvärt emot vad man kan vänta av en judisk profet. Nu lär han vara på väg ner till Jerusalem.

— Jag har inte hört talas om honom.

— Du har ju varit länge sjuk, säger du.

— Vem är denne som du talar om?

— En timmerman.

Lydia skrattade.

— En vanlig timmerman skulle vara den nye konungen! Jag tror att du har fått solsting, min stackars vän.

— Jag vet bara vad jag har hört från herdarna och de vandringsmän som kommer söderifrån.

Gubben flyttade bort oljelampan från pallen och satte sig mitt emot Lydia. Hon betraktade honom med klara ögon. Han såg en låga i dem och undrade vad som hade hänt henne. Han började ana ett samband mellan kvinnans bleka och förstörda utseende, hennes ödmjukhet och sorg och Tabitas försvinnande. Men han frågade inte.

— Du är dig inte mera lik, sade han.

— Jag har det svårt.

Lydia kände att hon ville lämna träsnidarens hus och gå hem igen — eller inte gå hem igen utan fortsätta sitt sökande. Men hon visste inte var och inte varför. Samtidigt ville hon höra mera om denne märkvärdige timmerman, som var jude och ändå talade med hedningar och med kvinnor som hon själv. Så hade ingen annan gjort före honom.

— Har du inte ens hört talas om alla de under denne man har gjort? sporde Taddeus.

— Jag vet ingenting.

— Herodes tror att nazarén är Johannan som har återuppstått. Han är rädd. Det var av rädsla som han lät döda Döparen.

— Men vad har han då gjort, som är så märkvärdigt, den där timmermannen?

— Det har jag redan sagt dig! Har du inte heller hört om kvinnan som i aderton år varit hopskrumpen som ett gammalt vindpinat träd? Hennes rygg kunde inte längre räta ut sig. Hon kunde inte lyfta sitt huvud, hennes ögon kunde bara se jorden. På henne lade han sina händer och hon rätade upp sig och kunde gå därifrån, prisande Gud.

Lydia reste sig från bädden och gick sakta mot dörren. Där stannade hon och sade milt:

— Täck över din eld och släck din lampa. Jag störde dig i din sömn.

— Jag sover dåligt och det är snart tid att stiga upp. Gryningen nalkas. Gå nu hem till din man. Flickan har säkert kommit tillbaka.

Lydia lämnade huset och gick hem, försänkt i tankar. Men nu gick hon rak och såg inte längre mot marken. Hon bar gubbens ord inom sig och hon tänkte oavlåtligt på den hopskrumpna kvinnan, som nazarén hade botat, till och med på sabbatsdagen. Det var oerhört. Något sådant hade ingen profet vågat göra.

En gång stannade hon och ville återvända till träsnidarens hydda och be honom berätta allt han visste, ty han var en man som ägde förmågan att lyssna och förstå. Kanske var han en som förmådde se det osynliga och tyda framtidens tecken.

Men hon ville inte än en gång störa honom utan fortsatte sin väg.

Andra kapitlet

Lydia började förnimma en annan oro än den för flickan. Den kom att besitta henne som en sjukdom besitter en kropp. Hennes hud täcktes av bulnader och blåmärken som om hon hade blivit slagen. En aldrig upphörande värk plågade henne och hennes tunga var som förlamad. Hon tog en kväll en skärva av en sönderslagen kruka och försökte skrapa bort de variga sårnaderna på fötterna