av Allianser och Löften: del 1 i serien om Caladon

By Fia Helleberg and Jonny Helleberg

Ett romantiskt fantasy-äventyr fullt av magi, väsen och längtan


Virion är en mäktig alvlord från landet Caladon som
kommit till människornas rike i syfte att genom äktenskap bilda
allians med ett mänskligt hus.
Ariana är familjens svarta får, den enda som fötts utan magiska förmågor.
Hon trivs inte inom konventionens ramar, och när Virion börjar
spendera mer och mer av sin tid med henne kompliceras saker.


När Ariana plötsligt finner sig i det mytomspunna landet Caladon,
fyllt av magi och skräckinjagande väsen, inser hon att det finns mer
till saker och ting än hon först trott.
När väsen börjar bete sig underligt, och rykten om attacker hemifrån
når henne befinner sig Ariana plötsligt i händelsernas centrum.
Allt eskalerar, och hon brottas med mysterierna samtidigt som
relationen till Virion blir både djupare och mer komplicerad.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 9, 2023
• ISBN: 9789180803854

Fia Helleberg

Fia Helleberg is a swedish fantasy author. The Caladon series is her debut work, and three books are planned. When not writing, she spends her time with her husband and two children.

Book preview

Kapitel 1

"Du vet att mor kommer att halshugga dig om du kommer till teet på det där viset."

Ariana fnös och blängde på sin yngre syster. Lucille satt vid sitt toalettbord, perfekt pudrad och utan ett hårstrå som stack ut ur den vackra uppsättningen. Det chokladbruna håret glänste i de olika intrikata flätorna som var nålade i en komplicerad frisyr, och systern granskade sin uppsyn i spegeln. Den sedvanliga, gnistrande röda amuletten hängde om hennes gräddvita hals.

Lucille var fem år yngre än henne, men vackrare än hon någonsin kunnat drömma om att bli. Uppgivet vände sig Ariana mot sin egen spegel, och såg tjurigt på sin spegelbild. Hon var inte ful, långt ifrån, men det ostyriga, kopparröda håret ville aldrig ligga rätt, och det hängde utslaget nedför hennes axlar i en lockig, tovig massa. Hennes kläder, enkla efter förmiddagens ridtur, var skrynkliga och fläckiga, till skillnad från Lucilles prydliga och släta eftermiddagsklänning.

Om inte det så hittar mor säkert en annan anledning att göra det, muttrade hon och gjorde ett försök att fläta det tjocka håret åtminstone.

Lucille svarade inte utan pudrade nonchalant sin näsa innan hon reste sig, och slätade till det redan släta klänningslivet.

Du gör det inte direkt bättre, sa systern högdraget. Kom nu, låt inte mor vänta.

Ariana reste sig motvilligt och följde sin syster ut ur deras gemensamma sovrum.

De gick genom det vindlande huset, förbi tjänstefolk som neg och nickade, nedför alla trappor och vidare mot salongen. Röster hördes inifrån rummet när de närmade sig och Ariana stönade nästan högt när hon insåg att modern inte var ensam. Lucille gick in i salongen och moloket gick hon efter.

Åh, Lucille raring, så bra att du kom! sa modern och reste sig upp medan hon fläktade sig med solfjädern. Den äldre kvinnans klänning var oklanderlig, satt snävt och smickrande över det hårt snörda livet, knäppt upp till halsen med dyrbara silverknappar och med frasande, tunga kjolar.

Mor, hälsade Lucille och gick mot en av sofforna för att sätta sig mittemot de två av moderns väninnor, som satt i motsatt möbel med varsin kopp te.

Ariana väntade medan modern vände sig mot henne och som alltid snörpte ilsket på munnen.

För guds skull flicka, fräste hertiginnan. Kan jag inte ens förvänta mig att du ser anständig ut när jag har besök? Har ditt förfall gått så långt?

Ariana rätade på sig, ignorerade stynget av smärta och såg trotsigt på sin mor och neg.

Jag klär mig så som situationen förtjänar, mor, sa hon beskt och gick till det lilla bordet där teet väntade.

Vad skulle hertigen säga om han var här?

Hon hade ingen aning, eftersom fadern mycket sällan var hemma. Allt som oftast befann han sig i Eriga, tillsammans med de andra medlemmarna ur Anarosas senat. Att styra landet var, och hade alltid varit, betydligt viktigare än att hålla sig hemma hos sin hustru och sina barn. Modern suckade högt, men Ariana gjorde sitt bästa för att ignorera alla närvarande och hällde upp te i sin kopp innan hon gick för att sätta sig i en fåtölj en bit bort.

Hon såg ut genom ett av de enorma fönstren som lyste upp den luftiga och feminina salongen medan modern återtog sin plats och fortsatte skvallra med sina väninnor, nu med Lucilles deltagande. Ute sken solen och hon tänkte tillbaka på förmiddagens ridtur. Hon hade ridit långt, längre än hon brukade, och den heta sensommarsolen hade bränt i ryggen. Hon log för sig själv. Hennes häst, Totilas, var en livlig hingst som gick precis var han ville. Han var en fri själ, en livlig och livsglad kamrat och hon önskade att hon någon gång kunde vara lika fri som honom när de flög över fält och åkrar, genom skogar och över vägar. Men precis som hon alltid var tvungen att återvända till konventionerna, var också Totilas tvungen att återvända till trånga stallar och små hagar.

...Jag hörde att pojken Paenar har blivit trolovad, tydligen med en flicka från södern, sa en av de hattprydda väninnorna, och Ariana ryckte till och vände sig mot dem.

Jaså? sa modern ogillande, och Lucille kastade en skadeglad blick mot Ariana.

Vad är det för flicka? Vilka är hennes familj? Har hon några krafter?

Lågadel, sa den andra kvinnan högdraget. Jag har hört att hon har ganska bred begåvning, men det är förmodligen en överdrift.

De samlade kvinnorna skrattade hånfullt i kör och drack det ljumma teet.

Det var länge sedan nu, och trots att Arianas känslor för Patryck hade dött för flera år sedan stack det ändå till. Mest av avund, mest av ilska. Begåvad… Hennes egen begåvning hade uteblivit, hennes största misslyckande. Inte en endaste liten eldsflamma kunde hon frammana, inte en endaste vindpust.

Lucille, käraste, det är lite kvavt, sa modern som om hon hört hennes tankar. Om du ville vara så vänlig?

Självklart, mor, svarade Lucille sött och gjorde en diskret men elegant rörelse med ena handen. Den fläktande vind som drog genom rummet och lättade den kvävande hettan fick de två väninnorna att se menande och imponerat på varandra, och modern att burra upp sig av stolthet likt en pompös höna.

Har hon breda förmågor? frågade en av damerna, och modern nickade förnöjt.

Det har hon. Hon har en stor talang, men har uppvisat en särskilt stor fallenhet för elementen, sa modern, och Lucille satt rak och stolt och log åt berömmet. Lucille är redan eftertraktad på äktenskapsmarknaden och vi hoppas på ett mycket särskilt erbjudande inom en snar framtid.

Hennes kompanjoner lutade sig intresserat framåt för att höra mer, men Ariana slutade lyssna. Hon hade inget intresse av tal om äktenskap och förbindelser, visste att inget av det någonsin skulle beröra henne. Hon var inte vacker och stillsam som Lucille, hade inga krafter som Lucille, och hon var heller inte dygdig och orörd som Lucille. Eller någon av hennes äldre systrar, för den delen, som redan hade lyckats gifta sig både inflytelserikt och mäktigt. Hon var helt enkelt bottennapp och hennes framtidsutsikter var därmed ganska bleka. Men det gjorde henne egentligen inte så mycket, hon hade inget intresse av makt, status eller dynastier. Hon ville ingenting hellre än att leva i sin egen lilla värld, vara utomhus i skogen eller måla och läsa närhelst andan föll på. Kanske det skulle kunna bli så en dag, när modern fått se Lucille, det sista ogifta barnet, säkrad i ett inflytelserikt äktenskap som skulle bringa status och rikedomar åt familjen. Kanske när det bara var hon kvar, så skulle modern ge upp en gång för alla och börja låtsas som om hon inte existerade.

Ers nåd? En tjänare klev in i salongen med ett brev på en silverbricka och damerna avbröt sitt skvallrande. Modern sträckte sig efter brevet och drog efter andan när hon såg på det obrutna sigillet. Arianas ögon smalnade medan hon såg på sin mor som med darrande hand bröt sigillet och öppnade brevet. Hon läste det medan alla i rummet höll andan, spända på att få reda på vad det innehöll. Till slut gav hertiginnan ifrån sig ett lättat ljud och lade en hand över bröstet.

Nå, det var väl äntligen på tiden, sa hon och skrattade till.

Vad står det, mor? frågade Lucille enträget och modern sträckte på sig.

Det är meddelandet vi har väntat på. Han kommer.

Lucille flämtade till och hennes kinder började blossa. Är det sant mor? Har han bett om min hand?

Inte än, svarade modern men log segervisst. Men det är bara en formalitet. Han kommer för att träffa dig, min kära. Äktenskapet är så gott som färdigt.

Lucille snyftade till och Ariana himlade med ögonen.

Vem, kära du? frågade en av väninnorna, som såg ut som att hon skulle brista av spänning.

Moderns leende blev bredare. Lord Virion, av Aeros.

En alv? sa Miranda häpet. Hur lyckades din mor med det?

Ariana ryckte på axlarna medan de gick genom den lummiga skogen.

Ingen aning, muttrade hon. Men mor är så stolt att hon nästan spricker, och Lucille har gråtit av lycka hela eftermiddagen.

Jag kan faktiskt förstå det, medgav Miranda och Ariana ryckte på axlarna igen. Det var väl inte så länge sedan en annan flicka skeppades i väg till Caladon, eller minns jag fel?

Sophia Valeria, nickade hon. Hon blev trolovad med en alvisk handelsman för något år sedan.

De fortsatte under tystnad och hon lade armarna i kors. Det var inte helt ovanligt att fina, mänskliga familjer gifte bort sina söner eller döttrar med rika och inflytelserika alver. Människorna fick dyrbara kontakter i alvernas riken, den status som det innebar att ha familjeband till Caladon och så brukade alverna, enligt ryktena, vara väldigt frikostiga med sina hemgifter. Alverna i sin tur säkrade sin blodslinje, eftersom de, trots sina övermänskliga förmågor, trumfades av människorna på ett plan. Det kanske var deras straff för att de aldrig dog av ålderdom, deras hån mot dödligheten själv, men det var allmänt känt att alver hade betydligt svårare att reproducera än människor. Så därför hände det att de gifte sig med människor, köpte dem som avelsston, om man valde att se det så. Alverna brukade plocka de kvinnor som hade visat extra stor magisk kraft, säkerligen för att ärva ned sagda kraft i sin blodslinje.

Men detta var inte bara en alv, utan en Lord. Inte bara en Lord, utan Lorden av Aeros, det största territoriet i Caladon näst efter Niva i norr. Inte bara en mäktig Lord, utan en kraftfull besvärjare, om ryktena stämde. Hon suckade. Det var inte det att hon missunnade sin syster ett sådant otroligt parti, men nu skulle hon aldrig få sluta höra om det, sluta bli jämförd. Det skulle pågå i resten av hennes liv.

Jag undrar om hon är rädd? funderade Miranda högt medan den mjuka vinden drog i trädkronorna.

Rädd? För vad? frågade Ariana och Miranda såg på henne.

"Att lämna hemmet, att lämna Anarosa, för att bosätta sig i alvernas rike? Det är ju ingen liten omställning, och vad jag har hört så är det farligt därborta. Vackra alver, absolut, men fullt med monster och väsen som kan krossa en ynklig människa som om de vore stoft."

Vem vet, det kanske inte är så farligt, sa Ariana tankfullt. Det kanske bara är överdrivet? Jag känner ingen som varit i Caladon, allt det jag hört kommer från min guvernant.

Min farfar har varit i Caladon, som ung, sa Miranda allvarsamt. Han sa att det vi har fått höra här på kontinenten ter sig som godnattsagor mot den hårda verkligheten.

Hon fylldes med ens av olust. Jaså?

Miranda nickade. Han sa att det finns väsen och varelser som är så vedervärdiga att många människor förlorat förståndet. Ett vackert land, men livsfarligt.

Ariana rös. Då är det tur att ingen av oss behöver flytta dit, sa hon och knuffade lekfullt till sin vän. Och Lucille kommer ju ha sin alvlord som beskyddar henne.

Miranda skrattade till. Framför dem började träden glesna och de kunde höra de alldagliga ljuden från livet i staden, mot vilken de var på väg.

När kommer han? frågade Miranda.

Om två veckor, svarade Ariana. Och så stannar han under en månad, under vilken jag antar att han kommer falla på knä framför Lucille och be om hennes hand.

Jag hoppas jag får se en skymt av honom, sa Miranda okynnigt. Jag har aldrig sett en alv på nära håll, särskilt inte en lord. Undrar om de är så stiliga som det sägs?

Ariana skrattade till. Det återstår väl att se. Jag ska se till att du får en möjlighet att ta en närmre titt.

Miranda gav henne en tankfull blick. Hur känns det med Patryck då?

Ariana bet ihop. Nyheten om att Patryck numera var trolovad hade bitit hårdare än hon trott. Hon hade tänkt att åren hade läkt såren som hans svek rivit upp i henne, men det hade gjort ont att höra.

Jag… vet inte, sa hon med en suck.

Han är ett riktigt svin, sa Miranda, ovanligt hätskt. Jag hoppas att han behandlar den stackars flickan bättre. Annars får man väl be att hon gör livet till ett riktigt helvete för honom.

Ja, man kan hoppas, tänkte Ariana. Patryck hade en gång hävdat att han älskade henne, hade gjort allt för att träffa henne och få vara i hennes sällskap. Han hade smickrat, stöttat och intresserat sig för henne och hon hade fallit som en fura. Hon hade givit honom precis det han ville ha; hennes kropp. Han hade utnyttjat henne i flera månader innan han till slut dragit mattan från under hennes fötter och hånfullt talat om att en sådan som han aldrig kunde vara intresserad av att gifta sig med någon som hon.

Jag tänker att synden till slut kommer straffa sig själv, sa hon torrt och Miranda flinade illvilligt till svar.

När de kom in i den livliga staden var marknaden i full gång och Ariana och Miranda strosade, skrattandes och pratandes som de brukade göra. Det var köpmän, de flesta inhemska till landet men en del resande från söder, öster och väster gick att skymta. En och annan alv gick att glimta i folkmängden, men de mest beresta handlarna höll sig till de större städerna, till Eriga eller Croide. Miranda pekade exalterat på en lång, ståtlig köpman i exotiska kläder och med distinkta, spetsiga öron. Mannen såg allvarlig och sträng ut, och hans kläder var sydda i tyger och material som nästan såg levande ut, så annorlunda mot människornas frasande och stela brokader och siden. Hon såg på honom med en ny nyfikenhet. Var det så Lorden som Lucille skulle gifta sig med kunde se ut? Alven, köpmannen, hade axellångt, gyllenblont hår och var säkert en hand längre än de längsta männen. Han var i sanning vacker, med rena, mejslade drag och kantiga, lätt sneda ögon. Hon undrade vad han handlade med? Alver hade många varor att erbjuda, för dyra pengar förstås. Exklusiva tyger, magiska dekokter, naturtillgångar och unika växter. De hade artefakter och föremål, laddade med magi, som människor suktade efter över allt annat. Människorna i sin tur hade färre saker att erbjuda. Metaller, mineraler och ädelstenar var tydligen det enda som inte gick att utvinna på ett produktivt sätt i Caladon, och således importerades det från människornas länder. Det och deras fertila kvinnor förstås.

Hon slet blicken från mannen och gick med Miranda till en av de öppna paviljongerna där en mörkhyad kvinna i skira, färgglada kläder sålde penslar, exklusiva färger och dukar i alla storlekar och format. Hon fingrade på tillbehören. Hon hade redan massor, men skulle gärna komplettera sina färger. Dock hade modern mer och mer dragit in hennes underhåll och hon hade inte längre särskilt mycket att röra sig med.

Ska du köpa någonting? frågade Miranda men Ariana skakade moloket på huvudet.

Jag har inte råd, tyvärr, suckade hon, och Miranda nickade förstående.

Hon kände ett styng av dåligt samvete. Miranda, som var dotter till en kökspiga och arbetade med gårdens djur, hade aldrig någonsin haft pengar till nöje och plötsligt kändes hennes egna bekymmer påtagligt bagatellartade.

Vi kan köpa saffransbollar i alla fall, sa Miranda och drog ut henne ur paviljongen. Det har vi råd med.

Arianas ansikte klövs i ett brett leende och de började gå igenom den trånga och högljudda folkmassan mot stadens konfektör.

Saffransbollarna var ljuvliga, så som de alltid var, och de åt dem fnissande på stående fot medan människor rörde sig omkring dem.

...Det har varit en till attack, vid sydvästra kusten.

Ariana spetsade öronen och vände sig om. Två kvinnor samtalade medan de kände och luktade på den färska frukt som låg upplagt på ett brett, grovt träbord.

Ännu en? frågade den andre sin kamrat, som nickade.

Samma märken som sist. Min make talade om det med fogden, jag råkade höra när de talade i arbetsrummet häromkvällen.

Det är fruktansvärt sa den första kvinnan. Hoppas de får fast gärningsmännen snart.

Sannerligen. Det är säkert något rövarband som vill skapa sig ett namn och ett rykte. Det är nog bara en tidsfråga innan de hamnar bakom lås och bom.

Kvinnorna gick vidare och Ariana vände sig mot Miranda. Vännen verkade dock inte ha lyssnat, utan slickade sig om fingrarna och suckade förnöjt.

Jag måste tillbaka, sa hon sedan. Jag kommer få stryk om jag är sen med att mata hästarna igen.

Ariana borstade av sina händer på kjolen och nickade.

Då beger vi oss, sa hon och tog sin vän i armkrok innan de begav sig hemåt igen.

Kapitel 2

Två veckor senare satt Ariana bredvid sin näpna syster i den stora salongen. Lucille var klädd och pudrad som aldrig förr, det mörka håret uppsatt i ringlande lockar högt upp på hjässan. Hennes klänning var perfekt, en duvblå skapelse med hög krage och luftiga ärmar som var prydligt knäppta vid handlederna. De vida kjolarna frasade när hon rörde sig och hon var så hårt snörd att Ariana undrade hur hon ens klarade av att andas. Hennes egen mörkgröna klänning satt stelt och snävt över hennes kropp och korsetten gjorde det svårt att röra sig. Hon brukade vanligtvis strunta i det begränsande plagget, men idag hade modern inte lämnat utrymme för kompromiss och hon satt därför stel och andades i korta stötar. Hennes ostyriga hår var uppsatt i en knut, inte i närheten av lika omsorgsfullt som systerns uppsättning, men det här var inte hennes dag att glänsa. Det var Lucilles, som satt bredvid henne och riktigt darrade av förväntan.

Även hertiginnan var propert klädd i vinröd duchesse och satt mitt emot dem, med ryggen rak som en fura. Det stora uret tickade, och till och med tjänarna verkade hålla andan. Det var varmt och klibbigt, och Ariana svettades i de tunga och otympliga kläderna. Hon begrep inte vad hon gjorde här över huvud taget. Det var väl ändå Lucille som den här Lorden var här för att träffa, inte henne? Hon kunde lika gärna varit ute i skogen på Totilas, så hade systern kunnat uppvaktats i lugn och ro.

Klockan tickade vidare, innan den till slut slog. Middag. Solen stod högt på himlen och lorden borde vara här när som helst. Hon skruvade på sig och modern gav henne ett förintande ögonkast. Så plötsligt öppnades de stora dubbeldörrarna, och deras butler klev in och harklade sig.

Hans nåd Virion av huset Linelle, Lord av Aeros.

Modern och Lucille reste sig hastigt upp och Ariana gjorde detsamma, medan hon nyfiket såg mot dörren där butlern klev åt sidan.

Virion, Lord av Aeros, klev in i rummet som om han ägde det. Han sög åt sig av allas energi, var för stor för rummet. Inte bara det att han var fysiskt stor, längre än alla män hon någonsin träffat, men han utstrålade makt, styrka och liv. Lucille gav ifrån sig ett skälvande ljud. Lorden var stilig, faktiskt otroligt stilig. Hans axellånga, mjukt bruna hår var glänsande och till hälften uppsatt, och hans kläder var inte av denna värld. De satt figurnära, sydda för att framhäva den välbyggda kroppen, men såg samtidigt rörliga och praktiska ut. De var skapta i ett mjukt, böljande material som nästan sken, ändå fanns ingen rynka, ingenting som satt fel. Byxorna var svarta och den diskret utsmyckade tunikan gick i mörkblått. De blanka stövlarna var nästan polerade, och de djupblå ögonen var stadiga när han såg på Lucille och modern främst.

Mina damer, sa han med djup, melodisk röst. Det är en ära att vara gäst i ert hem. Jag är tacksam. Han bugade, oändligt elegant, och modern rodnade faktiskt.

Äran är vår, herre, sa hon och sjönk ned i en djup hovnigning, snabbt följt av Lucille. Lorden rätade på sig och hans blick föll på Ariana, som hastigt och ganska klumpigt neg, hon också. Hans eleganta ögonbryn höjdes, innan han åter vände blicken mot modern och Lucille, som rest sig igen.

Får jag presentera min yngsta dotter, Fröken Lucille, sa modern och Lucille tog ett steg fram, med kinderna förtjusande skära och glittrande ögon. Lorden steg fram, tornade upp sig över systern. Han tog hennes hand och kysste den, innan han såg henne djupt i ögonen.

Min dam, sa han allvarsamt. Er moders brev, beskrivande som de ändock varit, har inte gjort er skönhet rättvisa. Ni är som en soluppgång.

Lucille rodnade ännu mer och neg igen, och Ariana fick kväva fnysningen som kom ur henne av ren automatik. Modern verkade inte ha hört någonting, men Lorden vände sig mot henne igen.

Och detta är…? sa han frågande. Hans ansikte var som granit, inga känslor spelade över det. Bara tungt allvar.

Detta är Ariana, Lucilles äldre syster, sa modern kort. Hon kommer…att vara närvarande i huset under er vistelse.

Lorden klev fram till Ariana, men tog inte hennes hand eller kysste den, bara såg på henne. Hon såg upp på honom, mötte den klara men uttryckslösa blicken.

Jag förstår, sa han lugnt. En ära, naturligtvis. Kommer er make också göra oss sällskap?

Modern skrattade nervöst och Ariana kände trotset som en stöt inom sig.

Jag är inte gift, sa hon och höjde hakan. Någonting glimmade till i Lordens blå ögon, men han röjde fortfarande inte en min.

Jag förstår, sa han igen och nickade. En ära, fröken.

Ariana svarade inte, och i ögonvrån kunde hon se hur moderns ansikte gick från nervöst till mordiskt. Hon gjorde en menande huvudgest mot henne och Ariana knep ihop läpparna.

Detsamma, sa hon till slut, nästan ohövligt och modern gav ifrån sig ett halvkvävt ljud. Man skulle nästan kunna tro att hon höll på att få en hjärtattack. Men Lorden blinkade till och det drog nästan omärkligt i hans mungipa, innan han åter vände sig mot modern och Lucille. Ariana säckade ihop en aning, darrandes i knäna. Hon behövde komma ut.

Lite te, ers nåd? kvittrade hertiginnan och bjöd honom att sitta. Han nickade och slog sig ned i en av fåtöljerna medan Lucille satte sig i soffan och vände sig mot honom.

Modern serverade honom och Lucille, medan Ariana stod bortglömd kvar mitt i rummet.

Hur var resan, ers nåd? frågade modern och satte sig även hon.

Mycket god, min dam, svarade han, nästan monotont. Vindarna ville oss väl och vi njöt av gott väder hela färden.

Modern svarade, men Ariana slutade lyssna. Hon hade gjort sitt, behövdes inte mer av vare sig modern eller Lucille. Hon neg snabbt för ingen särskild och började sedan gå ut ur rummet.

Ingen stoppade henne.

När fem dagar hade passerat höll Ariana på att bli galen. Hon hade tvingats utstå ändlösa promenader i den stora anlagda parken på godset. Hon hade tagit sig igenom oändligt tråkiga luncher, middagar och tebjudningar i salongen. Lorden var korrekt, artig och sa precis allt som han skulle säga, besjöng Lucilles skönhet och gav komplimanger som fick systern att dåna. Han begick inte ett enda snedsteg, utan förde sig och talade med obrytbar elegans, stillsamhet och lugn. Han fick det att krypa i skinnet på Ariana. Inte det att det var något fel på honom, men han var så… tom. Fem dagar, och inte ett enda genuint leende. Inte ett enda skratt. Han var precis så allvarlig och dötrist som han varit den första dagen, och det verkade inte bli bättre än så här. Lucille var naturligtvis redan upp över öronen förälskad och när Ariana om kvällarna äntligen slapp Lordens urbota trista sällskap, tvingades hon i stället lyssna på när Lucille återgav precis vartenda samtal de haft under dagen.

Lucille i sin tur gjorde allt som förväntades av henne. Hon var söt, rar och artig. Modern tog varje tillfälle i akt att beskriva alla Lucilles talanger och hade redan fått sin yngsta dotter att ge flertalet prover på sin begåvning. Lucille hade frammanat vackra, dansande flammor, vattenhästar och stenskulpturer. Hon hade flyttat på möbler, ändrat färg på sin klänning och fått en döende växt att blomma igen. Hon hade frammanat vind som dansat i den torra Lordens hår, vilken inte hade rört en min men applåderat artigt åt varje uppvisning. Ariana ville kräkas. Hon skulle tappa förståndet om hon var tvungen att fortsätta med detta utan en enda stund för sig själv. Hon behövde luft, hon behövde ut.

Förstrött såg hon ut genom sitt sovrumsfönster, betraktade Lordens tjänstefolk och de välputsade, rustingsklädda vakter som stod posterade runt om borggården. Det var redan sent på natten, men vakterna stod orörliga likt statyer, såsom de gjort under hela tiden de befunnit sig här. Om de roterade sina scheman, byttes av med andra vakter, så var det ingenting hon sett eller hört. De förde sig med samma onaturliga stillhet som sin Lord, så olikt de rastlösa vakter som var en del av hennes eget hushåll. Deras rustningar var i skinande silver, så ljus att hon funderade på om det kanske var en annan, okänd metall. Den såg tunn och lätt ut jämfört med de mänskliga vakternas tunga men välpolerade plåt. Dock tvivlade hon inte på att de vackra, strömlinjeformade rustningarna var hårda som sten, som diamant.

Ariana suckade och drog handen genom håret. Skalpen värkte efter flera dagar med hårt tvinnade uppsättningar och hon ville bara att denna eländiga uppvaktning skulle ta slut, att Lorden kunde fria till Lucille och få det överstökat. Det var ju i princip färdigt ändå. Hon suckade igen. Imorgon skulle fyllas av ännu fler promenader och urtrista luncher, och så även dagen därpå. Om en vecka skulle de företa en utflykt till den närliggande staden för att visa Lorden runt, och i slutet av hans vistelse väntade en stor och efterlängtad bal. Men i övrigt så var det inget annat än monotona konversationer om väder, kläder och klimatet i Caladon som väntade.

Irriterat blåste hon ut ljuset och reste sig för att gå till sin säng. Imorgon skulle hon kliva upp i gryningen för att ta en ridtur, hon struntade i vad modern skulle tycka om det. Hon kanske kunde låsa in henne, och till och med det vore bättre än det som väntade.

Kapitel 3

Känslan av vinden i det utsläppta håret var nästan berusande. Ariana skrattade högt och skänklade på den frustande Totilas ytterligare, som ivrigt ökade farten. Träden blev suddiga omkring henne, men hon kände dessa stigar likaväl som hästen och de flög fram över stock och sten. Totilas hoppade över en fallen ekstam och hon njöt i fulla drag, uppfylldes av känslan av den starka hästen under sig.

De galopperade en stund till, innan de saktade av till trav och slutligen skritt. Totilas var blank av svett och flåsade, men han höll huvudet högt med spetsade öron, när som helst redo för nästa strapats. Ariana strök den svettiga halsen, mumlade mjukt åt djuret som frustade nöjt. Hon släppte efter på tyglarna och såg sig om i den lummiga skogen. Hon älskade att vara här ute, det skänkte henne frid och lugn och hon kunde inte tänka sig ett bättre sätt att starta sin dag.

De hade tagit sig så långt som till den stora tjärnen, och när de närmade sig vattnet satt hon av och lät Totilas dricka sig otörstig. Hon tog fram ett äpple ur den lilla sadelväskan, satte sig på marken bredvid hästen och började tankfullt gnaga på det medan hon såg ut över det svarta vattnet. Solen sken genom trädkronorna och skapade gyllene pelare som dansade över ytan. Hon suckade åt skönheten, åt det vackra i världen och åt upp äpplet i maklig takt. Det var ännu tidigt på förmiddagen men hon var övertygad om att hennes frånvaro redan var noterad. Hon struntade i det. Detta var värt lite skäll. Hon gav äppelskruttet till Totilas som tacksamt åt upp det, innan hon lade sig på rygg och blundade. Hon började sjunga lågt på en gammal visa om kärlek som hon inte kunde relatera till, men den var vacker och hon tyckte om att sjunga. Eftersom hon fötts utan några magiska förmågor hade hon fått lov att hitta andra sätt att ge utlopp för det hon tänkte och kände, och sång hade blivit en av hennes tillflykter, en eskapism.

Ni sjunger?

Hon tjöt nästan till, satte sig häftigt upp och vände sig om. Totilas fortsatte beta och verkade inte brydd över huvud taget av Lorden som kom gåendes emot henne. Hur i allsin dar kunde han ha smugit sig upp på henne? Hon hade inte hört ett ljud.

Vad gör ni här? frågade hon tvärt och han höjde ena ögonbrynet.

Jag tog en ridtur, sa han och stannade någon meter framför henne. Liksom ni, tycks det. Jag hörde er sång och ville inte skrämma er.

Det gjorde ni ändå, muttrade hon och reste sig. Han såg stadigt på henne med samma klara blick som innan, men ändå inte.

Ni har en vacker röst, sa han och hon skruvade lite på sig.

Det var inte meningen att någon skulle höra, sa hon motvilligt.

Lorden såg förvånad ut och det var första gången hon såg honom ändra ansiktsuttryck. Varför inte?

Därför, sa hon trotsigt. Hon lät som ett barn, hon hörde det själv men kunde inte låta bli. Hon hade ridit hit för att komma undan från honom, inte spendera mer tid med honom. Till hennes stora förvåning började Lorden att le.

Ni är oförskämd, konstaterade han roat. Varför, om jag får fråga?

Hon suckade och undvek hans blick. Jag ville vara ifred, sa hon surt. Jag red hit för att jag ville komma bort.

Han såg sig omkring. Ah. Är detta er tillflykt?

Hon nickade motvilligt.

Vad flyr ni från?

Hon såg misstänksamt på honom, men han log fortfarande lätt och såg uppmanande på henne. Hon tvekade och harklade sig sedan, slätade ut den skrynkliga kjolen och gick för att fatta Totilas tyglar i stället.

Jag måste vara hemma innan lunch, sa hon och satt upp på hästen igen. Ytterligare en bit bort kunde hon