Viktoria från Sameland

By Sonia Strömberg

Fri som en fågel har Viktoria levt sina första sex år i livet. Hennes familj är samer utan fast boplats. Tillsammans med sina renar rör de sig i takt med årstiderna, hämtar vatten i friska bäckar och jagar ripor i fjällmarkerna. Bara på vintern får de låna en stuga att bo i, när kölden är som värst. Viktoria älskar deras enkla tillvaro. Därför känns det så hemskt, det som ska hända till hösten. Då måste hon lämna familjen för att börja i nomadskolan.Efter ett ögonöppnande år, i ett klassrum där man tydligt ser ner på det samiska folket, återvänder Viktoria till familjen. Hon vet redan att hon aldrig tänker gå tillbaka till skolan. Och snart händer något som blir startskottet för Viktorias nya liv, när en gammal sierska dyker upp och spår hennes framtid. Kort därefter bestäms det att hon ska flytta till sina morföräldrar i Rönnsele. Plötsligt står hon med en fot på var sida, precis som sierskan sagt. Stämmer det att kärlek och olycka kommer följa henne i livet, vart hon än går? Och vad var egentligen det där om ond bråd död? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788726915198

Book preview

Första delen

År 1936- -

1.

Livet är inte alltid en dans på rosor

Så underbart roligt det skulle bli att få flytta igen.

Viktoria, sex år gammal, satt med hakan i handflatan och tittade drömmande ut genom det lilla runda fönstret i bagarstugan. Vintern hade varit lång, snörik och kall och dagarna hade varit korta och nätterna långa. De hade hela tiden haft svårt att kunna hålla varmt inomhus i det enkla tjäll, som en skogsbonde hade upplåtit åt dem. Dessutom hade de haft oron över sig att renarna inte skulle kunna hitta ned till laven i den höga snön, att skaren skulle bli alltför hård eller att djuren skulle bli överkörda på inlandsbanan. Om så bara en enda ren förlorades för dem, betraktade de det som en stor förlust. Renen var deras ägodel och deras födkrok.

Men nu, nu var våren på väg och de skulle snart få lämna den lilla byn Bodjaur och bege sig till fjälls igen. Nu var man i slutet på april månad, det gällde att passa på medan det var bra före, så att man kunde dra till fjälls tills kalvningstiden var inne.

Viktoria var vanligtvis en fri och ohämmad liten flicka och i hennes paradis fanns inget storstadsjäkt, inga ormar och inga onödiga prylar. Där fanns i stället det friska vattnet i bäckarna som man kunde dricka och tvätta sig i, friheten på fjället, renarna, riporna, fjällbjörkarna, alla de underbara fjällblommorna på sommaren och på vintern det vackra sprakande norrskenet.

Allt skulle ha varit frid och fröjd nu också, om inte det där hela tiden kom i hennes tankar. Hur mycket hon än försökte glömma det, så fanns det där och förstörde hennes dagar.

Viktorias mormor, Stina, var född och uppvuxen i Rönnsele som var ett litet skogssamhälle i det norrländska inlandet. När föräldrarna dött var hon den enda arvtagaren till hemmanet, som var en av de större gårdarna i byn. Enok, lapp men utan att äga några renar, blev hennes make. De fick tre barn tillsammans varav Lisa, Viktorias mor, var äldst.

På Viktorias fars sida hade man med eller mot sin vilja flyttat omkring väldeliga. De var alla lappar och ständiga lagändringar vad gällde renbetesmarker och gränsdragningar mellan länderna, hade tvingat dem att flera gånger byta vistelseort. Viktorias farmoders föräldrar var ursprungligen finska lappar, som en gång i tiden hade flyttat till Karasjok i Norge. Hennes farfaders föräldrar kom från den norska orten Kautokeino men flyttade i slutet på 1800-talet till trakterna omkring Karesuando. I den släkten talade man länge och väl om Agda, Viktorias farfarsfars syster, som ställde till med mycket förtret när hon gav sig iväg ned till kusttrakterna för att gifta sig med en ung torpare. Den tilltänkte friaren Johan var ingen lapp, han bodde långt därifrån och att gifta sig med någon som icke kom från de egna leden, sågs inte med blida ögon av familjen. Hon förlorade alla de renar som skulle ha kommit på hennes lott, men i gengäld tog hon med sig någonting annat. I och med att Agda reste sin väg försvann också de värdefulla recept på örtmediciner som hon fått av sin morbroder, och som hon sedan själv hade fortsatt att utveckla. Rak i ryggen vandrade hon sin väg och hörde aldrig av sig till släkten i fortsättningen.

En annan person som skilde sig från övrig släkt var Tobias, broder till Viktorias farfar Nils-Gustav. Han var starkt politiskt engagerad och ansåg att den kommunistiska läran var den enda rätta. Vid flera tillfällen hade han levererat eldvatten till de ryska skoltsamerna och på så sätt blivit nära bekant med dem. Ändå blev det uppror i släkten när han gav sig iväg till öst, helt övertygad om att han nu skulle få vara med om att bygga upp den sovjetiska staten och få ett bra liv. De hade hört att han funnit en kvinna, Irina, som han hade gift sig med, men efter det att gränserna stängts hade kontakten med släkten i Sverige helt brutits.

Viktorias farföräldrar Nils-Gustav och Ella-Siri hade, när de ständiga tvångsförflyttningarna för lapparna hotade, tillsammans med dottern Sanna flyttat tillbaka till Kautokeino. Nils-Tomas, Viktorias far, hade däremot mot sin vilja tvingats flytta söderut i den svenska lappmarken.

Äntligen! Äntligen var de framme i vårvistet. Nils-Tomas hade själv lett rajden, efter sig hade han haft ledarhärken försedd med skälla och sedan följde hela renhjorden. Till sin hjälp att hålla ordning på alla djuren hade han flera drängar och så naturligtvis de så livsviktiga hundarna. Viktoria hade skidat medan lille Mattias, brodern, som bara var tre år gammal hade fått åka i en ackja.

De hade alla sina ägodelar med sig. Dragrenarna kunde användas till mycket. Bland annat lät man flera av dem dra de stänger som senare skulle utgöra stommen på kåtorna. Genom snöstormar, på ännu frusna vatten, i solsken och regn hade rajden gått. Det hade varit skrik och liv utefter hela den sträcka de hade att tillryggalägga och det låg stor spänning i luften. Visst var det arbetsamt att förflytta sig på detta sätt men åtminstone i Viktorias fall gällde det, att hon inte visste om något annat liv än det som levdes i lappmarken.

Nu gällde det att snabbt få upp kåtorna. När man rest kåtstängerna täckte man dem med kåtaduken. Till golv hade man kvistar och renskinn och på så sätt lyckades man att få ett skapligt skydd för natten.

Det var slitsamt kanske speciellt för kvinnorna. Alla var hungriga och uttröttade. Man måste göra upp en eld, grytor och andra kokkärl skulle fram, mat tillagas och det var inte det lättaste i en hast. Åar och andra vattendrag låg ännu tillfrusna och för att få vatten återstod inte annat än att smälta snö. Mor Lisa, som ju var uppvuxen på en bondgård, hade naturligtvis inte all den kunskap som en renägares hustru oftast ägde. Det var tungt och det var slitsamt och hon hade säkert inte klarat av uppgiften, om hon inte haft de tre pigorna till hjälp. Speciellt den äldsta av dem, Matilda, hade levt i renskötarmiljö i hela sitt liv.

Lisa var ganska liten till växten och spensligt byggd. Hon hade kortklippt mörkt självlockigt hår, gråblå ögon och frisk vacker hy. Hon var lågmäld till sättet, talade inte i onödan och utöver skötseln av hushållet lät hon sin man ta det mesta ansvaret. Man hörde henne aldrig klaga. Som för att visa att hon inte ångrade sitt val av äkta man och det annorlunda liv detta medförde, och trots att hon endast var till hälften lapska, tog hon varje tillfälle i akt att bära en kolt från sin hemtrakt.

Viktoria hjälpte till så gott hon kunde med skötseln av sin lillebror, och hon trivdes, ty i vårvistet hade man strålat samman med många familjer från tidigare år. Hon sköt det där åt sidan så gott hon kunde.

Kalvningstiden var inne. Rätt ned på den hårdfrusna kalla marken föll de små kalvarna ur vajornas moderliv och efter bara någon timme bar benen, så att de kunde följa modern. Men de första dygnen i kalvarnas liv var också en farlig tid. För järv, lo och örn var nämligen renkalvarna ett begärligt byte.

- Jag vill inte.

- Till skolan måste du fara, Viktoria. Nomadskolan är till för sådana som oss. Du skall vara glad som får lärdom. Du vet mycket väl att själv har jag bara ett par terminers skolgång bakom mig.

Viktorias far gjorde, trots att han tillhörde det småvuxna folket i norr, ändå intryck av att vara stor, lång och ståtlig. Viktoria tyckte sig aldrig ha sett en vackrare man. Han hade rak näsa, vänliga grå ögon, hår som krusade sig en aning vid tinningarna och han bar nästan alltid en skärmmössa med stor, en aning hängande kulle, vackra påsydda band och en jättelik tofs. Hon var full av beundran för honom. Han var klok, lugn och sansad, vänlig och omtänksam. Men hon visste också att hans ord var lag, och att när han hade bestämt något gick det inte att rubba på.

- Alla barn måste gå i skolan, det är en rättighet de har. Om vi håller dig kvar hos oss kommer kanske polisen, förstår du väl. Man har ordnat med nomadskolor, därför att vi liksom andra lappar inte har någon fast adress, vi är ju ett slags nomader vet du väl. Det här förstår du nog om du tänker efter. Och du får det bra, du får både äta och bo i skolan och du blir bekant med andra barn.

- Viktoria, du får ju i alla fall vara tillsammans med oss på jularna och på somrarna.

Nu hade mor Lisa blandat sig i samtalet.

Viktoria var en lugn och sansad liten flicka som klarade av det mesta av det som man väntade sig av henne. Men hon hade sin akilleshäl, sin rädsla, som nästan bara hon själv visste om. Hon ville nämligen inte lämnas ensam. Hon hade vuxit upp med mycket folk omkring sig - föräldrarna, brodern, pigor och drängar samt andra lappfamiljer. De levde alla ungefär samma slags liv, hade samma språk och samma intressen.

Jag får inte vara med vid äventyren när flyttningarna skall ske, inte se alla fåglarna som finns i fjällvärlden och alla växterna, inte se de nya små renkalvarna växa upp, allt det där går om intet för mig när jag skall iväg härifrån, tänkte hon. Jag vill inte resa bort jag vill stanna hos min familj. Men kanske… kanske att när sommaren är över glömmer de bort att skicka iväg mig, och jag kan följa med till höstvistet precis som förut om åren. Dom kan ju låtsas som om jag inte finns till, och hur skall då skolan få veta det. Sjuåringens önskningar var ett fåfängt hopp.

2.

Droppen som kom bägaren att rinna över

Beslutet hade kommit och ingenting skulle kunna få rubba det. Viktoria satt på sin säng i nomadskolans sovsal och var förvånad över, att hon inte tidigare hade kommit till detta beslut. Kanske berodde det på, att hon innerst inne hade önskat det hela tiden, men skjutit det åt sidan därför att hon vetat om, att så vågade man inte göra eller på det sättet var man inte tillåten att göra. Det finns vuxna personer omkring en, de flesta bor till och med långt borta i huvudstaden och de bestämmer över hur andra människor skall ha det, tänkte hon. Hon kände fortfarande skammen inom sig, när hon tänkte på vad som hade tilldragit sig tidigare på dagen. Den där apan, som vi blivit tillsagda att kalla fröken, stod där framme i katedern och med sin eländigt pipiga röst, vräkte hon ur sig elakheter som jag inte anser mig behöva tåla, sade hon högt för sig själv.

Hon suckade där hon satt och lät ännu en gång hela scenen i skolsalen spelas upp framför sina ögon. Så här hade det börjat.

- Lappland är Sveriges i särklass största landskap, men det är mycket glesbefolkat. Av Sveriges innevånare är lapparna endast en liten minoritet. De är spridda över ett stort område i fyra olika stater och närmare bestämt i Sverige, Norge, Finland och på Kolahalvön i Sovjetunionen. Troligen var de ursprungligen ett slags jägare som for omkring i vildmarken och sköt de renar, som strövade omkring. Under årens lopp började man att allt eftersom samla ihop renarna och här och där började man alltså sin rennäring. I själva verket är de inga fattiglappar, och utan lov har de tagit både land och djur i besittning. Man tog sig för att flytta med renarna alltefter årstiderna och då man inte kunde vara bofasta, började man resa sina kå…

Viktoria hade nu full av förtrytelse bestämt sig för att stänga igen öronen inför allt detta ljug, som strömmade emot henne. Inte kunde man säga emot lärarinnan inte, men tvinga sig till att lyssna på henne behövde man väl ändå inte göra. Det bästa var att låta tankarna sväva ut i det blå, till fjällvidderna och till de färgsprakande myrmarkerna. Hur var det inte, hade hon tänkt, när vi var på sommarvistet där man hade utsikt ut över hela den stora fjällbjörksskogen, och där vi brukade tända lägereldar till skydd mot mygg och broms. När far brukade sätta sig ner och ta fram pipan och tobakspungen, drängarna tog sig en pris snus och när vi åt av det torkade eller rökta renköttet. Eller när de små kalvarna följde tätt intill sina mödrar, när drängen Isak hade fastnat i ett taggtrådsnät och blodet forsat och farbror Johannes hade kunnat stämma blodet genom att bara titta på såret, när mor bakat bröd direkt på stenhällen, när fjällrävens ungar hade kommit ut ur lyan och när sommarens stora händelse kalvmärkningen skedde. Och när vi skulle iväg igen till höstvistet och rajden gick förbi de gamla offerplatserna, de skyhöga branterna, topparna och glaciärerna och fjällbäckarna som störtade ned genom ravinerna, kalfjället långt där borta och jojken…

- Viktoria!

Lärarinnan hade slagit pekpinnen i katedern, så att det blivit en ljudlig smäll.

Hon hade drömt sig bort, bort från nomadskolan med allt vad det innebar. Alltsedan hon tvingats lämna familjen hade hon känt svår leda. Hon vantrivdes med att sova i en säng och inte på marken eller på ett golv som hon var van vid, den grå skolhemsbyggnaden, griffeltavlan, pennor och kautschuk som hon inte kunde hålla reda på och den hårda stela skolbänken att sitta i. Vidare hade hon en avog inställning till lärarinnan som inte tillät barnen att tala sitt eget modersmål, därför att denna ansåg att de annars inte skulle kunna inlemmas i det övriga Sverige. Viktoria avskydde frökens stränghet, eftersom hon inte alltid kunde sitta stilla eller som den här dagen låta tankarna flyga sin kos för en stund. Vidare tyckte hon inte om att fröken talade om lapparna som man eller de. För all del lärarinnan var inte lapska utan kom söderifrån, men det var ju lappbarn som hon skulle undervisa. Vidare hatade hon den stora kalla sovsalen där varken vedspis eller kamin kunde hålla kylan borta. Slutligen var det så, att ingen av de andra barnen var i hennes egen ålder och dessutom komna ur lappfamiljer från annat håll än hon själv. Hon ansåg sig ha blivit lämnad på ett ställe, där hon inte kunde finna sig till rätta.

Nu hade fröken spänt ögonen i henne.

- Jag frågade dig, Viktoria, vilka fåglar som finns i lappmarken.

Genast hade hon piggnat till. Högt och tydligt hade hon svarat

- Riporna har vi. Att snara ripor är roligt, det har jag gjort många gånger.

- Usch! Jag frågade vilka fåglarna var, inte hur man på ett grymt sätt berövar dem livet. Om dom håller på med sådant i din familj, då är det lyckligt för dig att få vara här. Dessutom, har du inte förstått att du skall svara på svenska och inte på lapska.

Fröken förstod ju vad jag sade, hade Viktoria tänkt. Varför får jag då inte tala det språket?

Ingen av de andra barnen hade öppnat munnen till hennes hjälp. Alla tyckte som Viktoria men ingen vågade säga sin mening rakt ut. Resten av lektionen hade hon helt stängt igen sin mun.

Och nu, nu satt hon och gjorde upp planer för sommaren. Det var bara ett par dagar kvar tills lovet skulle börja och hon skulle få komma till det förlovade landet igen och känna friheten. Det gällde bara att hålla ut till dess.

På avslutningsdagen skall jag niga djupt för fröken, titta henne rakt in i ögonen och säga på mitt eget språk adjö adjö för evigt fröken, tänkte hon. Sedan skall ingenting i världen kunna tvinga mig tillbaka till nomadskolan igen.

3.

Sanna mina ord

Det var högsommar. De var högt uppe i fjällen när den händelse ägde rum, som tycktes bli hela stommen i Viktorias liv. Tid efter annan skulle allt visa sig.

På långt håll såg de henne komma vandrande, en gammal lappkvinna som gick stelbent och framåtlutad och stödde sig på en käpp. Det var en beklämmande syn. Hon var klädd i en lång mörk klänning, grå halvlång jacka, mössa med hög rund kulle och en mörkblommig sjal över axlarna. I band från kjollinningen hängde allehanda ting, bland annat en ganska stor träsked till att dricka vatten med, en trubbig sax, en kniv i hylsa och säkerhetsnålar. Ansiktet var urgröpt och de knotiga händerna såg ut att ha utfört mycket hårt arbete i sina dagar. När hon kom närmare, sträckte hon utan ord fram den ena handflatan mot dem. De visste vad det betydde. Fattigdomen hade tvingat ut många lappar att tigga för att de överhuvudtaget skulle ha en möjlighet att överleva.

Inte bara lapparna var vandrare på vägar och stigar vid den tiden. Luffare från olika delar av landet nådde fjälltrakterna liksom också nasarna. Men de sistnämnda var av betydligt mera uppmuntrande slag. De hade med sig väskor innehållande alla möjliga saker och ibland till och med priskuranter från Borås väverier.

Efter en blick på sin hustru försvann Nils-Tomas och Lisa bjöd in den gamla kvinnan i kåtan.

Hon behövde inte trugas utan gick direkt in och tog sig genast en ordentlig titt därinne. Kåtan hade grovt vävda tygstycken över stängerna vilket gav ett gediget intryck. På marken låg stora renskinn.

Nu satte sig den gamla kvinnan till ro framför eldstaden. När Lisa räckte en stor mugg åt henne, grep hon den ivrigt med båda händerna. Det var inte en vanlig slät kopp kaffe, det var mycket mera än så. Lisa hade hällt en aning salt i kaffet, vilket var en sedvänja från vinterhalvåret. Saltkornen förhöjde nämligen smaken litet, när man till kaffevatten fick smälta snö. Dessutom hade hon lagt i några skivor ost gjord på den feta renmjölken och ett par köttbitar, som gjorde drycken fyllig och skulle ge större mättnad. Med en sockerbit i munnen drack kvinnan klunkvis av kaffet.

Viktoria som var nio år gammal satt hela tiden på kåtans golv och tittade hänfört på gästen.

När sedan Nils-Tomas kom tillbaka hade han en påse i handen, som han nu räckte till den gamla. När denna upptäckte att gåvan innehöll både kött och ost vände hon blicken mot honom och sade

- Du har inte varit ute i ogjort väder, när du givit gamla Sara-Brita beföring. Också hustru din är en god människa. Hon har fägnat mig både med kaffe och allsköns tillhörigheter. Och barnen dina, de växer upp med en kärlek som räcker inte bara till den egna familjen. Som tack skall jag spå dotter din, och du kan vara säker på att allt jag säger kommer att slå in.

Lisa, som nu hade fått klart för sig att kvinnan var en känd sierska, slet hastigt till sig en pappersbit och med en pennstump i handen, beredde hon sig att skriva ned de upplysningar de skulle få.

Viktoria satt fortfarande storögd och visste inte riktigt, vad det var fråga om. Men lyssnade gjorde hon.

Så tog kvinnan tag i hennes högra hand, stirrade ömsom ned i den och ömsom rätt in i flickans ögon. Så började hon tala.

- Livslinjen säger en hel del. Du får utstå spott och spe och du står med ett ben på var sin sida. Din väg är på den ena sidan kantad med kärlekens röda tråd, och på den andra sidan finns både olycka och ond bråd död. Det finns många skiljelinjer i din hand och flera viktiga beslut står för dig. Flera av de människor som står dig nära kommer genom olika omständigheter att lämna dig.

Hennes små svarta pupiller var nu inte längre fästade vid Viktorias hand eller på hennes ansikte. Blicken var i stället inåtvänd som kunde hon läsa något, som för andra var osynligt.

- Av de män du möter kommer bara en att stå dig riktigt nära. Utan att du vet det läser han i dig som i en öppen bok. När han kommer dig till mötes på en plats som är dig mycket kär, är er tid inne.

Nu såg kvinnan ut att befinna sig på ett helt annat ställe än i kåtan. Hade Viktoria varit ensam hade hon blivit rädd, men inför moderns trygga blick kände hon sig lugn.

- Du kommer att hata två kvinnor. Den ena kvinnan är omedveten om det onda hon gör. Just när du anser att måttet är rågat sker något, som tar udden av det hela.

Sara-Brita hade nu sina ögon fästade mot kåtans dörröppning och fortsatte

- När du först sopat rent för egen dörr, tar du utan vidare kvinnan nummer två till nåder.

Så blev hon helt tyst en stund och sade till sist

- Utnyttja den ådra du har.

Flickan hade inte förstått all innebörd av de ord