Flickan som vände åter

By Gullan Sköld

Det är sommar och kusinerna Sofia, Johan och David ska som vanligt spendera sitt sommarlov ute i sin mormors stuga på skärgårdsön. Härliga bad, sena ljumna kvällar och mormors goda kakor står på agendan, precis som alltid. Men den här sommaren ska komma att bli väldigt annorlunda.En fårflicka vid namn Vanja Wurst försvann spårlöst förra året och polisen lyckades aldrig hitta henne, vilket har gjort att stämningen på ön aldrig riktigt blivit sig lik. När kusinerna kommer till skärgårdsön börjar fler och fler ledtrådar till vad som hänt med Vanja dyka upp och plötsligt är de tre indragna i det mystiska försvinnandet. Vad var det egentligen som hände Vanja Wurst? Och kommer de tre kusinerna hinna reda ut gåtan innan sommaren är slut?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726227222

Book preview

sig.

Kapitel 1: Var är Vanja?

Sommaren 2014. Sofia, Johan och David är som vanligt hos mormor och morfar på deras sommarö i skärgården. Det är tryckande hett, det ljumma havet har inte förmått svalka de brunbrända barnkropparna, utsträckta på den gamla träbryggan vid havet. Björken som hänger över gångstigen mot båthuset är redan gul; alltför lite regn har fått trädet att spara på det livgivande klorofyllet, nästan alla björkar på Talludden ser lika ledsna ut som bryggbjörken. Barnen dåsar på sina färgglada handdukar, mobilerna ligger tysta och oanvända bredvid.

– Vad hände egentligen med Vanja, tjejen med det knäppa efternamnet? Det är Johan eller Kingen som han kallades, som plötsligt vaknar ur sitt solrus och ställer frågan rakt ut i luften. Ni vet, hon som hette som den där killen som såg ut som en tjej och som vann Eurovisonsschlagertävlingen i våras? Wurst, alltså korv på tyska, la han till.

Han skulle börja läsa just tyska till hösten, mamma hade också läst det språket när hon gick på högstadiet, och mormor hade varit språklärare med tyska i sin examen, någon gång på 1800-talet, eller när det nu var.

– Vad då för tjej? Menar du hon som hade fåren och som bodde på Säteräng? David eller Dala som han kallades, har blivit väckt ur sin förmidagsslummer och reser sig till hälften på ena armen. På den vänstra, förstås, Dalas högra arm slutade strax nedanför armbågen, men det var ingenting att prata om, han var född sån, och han var lika bra som de andra på att åka wakeboard eller cykla, eller skära grönsaker till mormors evinnerliga sallader som de andra två var.

– Menar du Vanja Wurst? undrade Bulgarien eller Sofia som hon egentligen hette. Hon som försvann förra sommaren och som polisen inte hittade fast de letade efter henne överallt.? Hon fanns ju inte på den där ön i Mälaren som hon sa att hon flyttat till med alla sina får och hästar! Det var fett konstigt! Tycker jag i alla fall.

– Jaha, du menar hon som vi träffade på Ängsudden när vi var där och köpte glass för hundringen som Kingen fått av sin farmor? Dala hade rest sig i hela sin tioåriga längd, drygt en och fyrtio över havet, och förberedde ett nytt hopp från svikten.

– Ja, just hon!

– Vem bryr sig, sa Dala, och dök med huvudet före i det juliljumma vattnet.

Han kom snabbt upp med ett bubblande ljud, frustade och spottade ut saltvatten och passade på att rätta till frisyren när han torkade av sig om kroppen med sin frottéhandduk. Dala var noga med utseendet, han kunde stå länge i badrummet på morgnarna och kamma sin motsträviga lintottslugg, lägga i frisyrgelé och pröva olika riktningar på hårstråna, innan han var nöjd. Bulgarien var inte hälften så noga med hur hon såg ut; sitt axellånga, ljusblonda hår samlade hon oftast i en stram hästsvans som vippade när hon gick. Inget löjligt ögon- eller läppsmink som de flesta flickor i hennes klass hade börjat med. Bulgarien var en praktisk idrottstjej som på det viset och på många andra sätt liknade sin mamma, hon som dött i den hemska sjukdomen cancer för drygt fyra år sedan. Hon hade också varit en praktisk, sportig flicka, som hade haft toppenbetyg i skolan och varit jätteduktig i friidrott, innebandy och tennis, till exempel. Det hade mormor berättat för barnen. Mormor var rädd att hennes barnbarn skulle glömma sin mamma, så hon påminde dem ofta; de var ju så små när mamma dött, så man kunde ju inte veta hur mycket de mindes av henne. Minnet hade väl också bleknat, men glömma mamma, nej, det skulle de nog aldrig göra, även om de inte tänkte på henne lika ofta som mormor verkade göra.

– Jag menar. återtog Dala när han lagt sig ner bredvid de andra två på sin blöta handduk, jag menar, vad spelar det för roll nu? Polisen tog ju de där båtmotortjuvarna, och de hittade ju aldrig Vanja, fast vi tyckte vi såg henne den där natten på Säteräng då vi spanade på tjuvarna.

– Nej, det förstås, men jag undrar bara, funderade Kingen och gjorde sig redo för ett hopp från trampolinen. Det skulle ju vara kul att veta vad som hänt henne, jag tyckte hon var cool, snäll på nåt vis, och vi hjälpte ju henne faktiskt när hon satt bunden och hade fått sin bästa lammtacka och sin fårhund mördade av nån idiot!

Kingen månade mycket om djur, mamma hade haft ridhästar och hans pappa ägde två jakthundar som han gillade skarpt, särskilt Bella som var lugnare och lydigare än Enzo, hanhunden som var så bra på att spåra upp harar och rådjur. Pappa och mamma bodde inte tillsammans längre, Kingen växlade boende mellan sina föräldrar. Pappa var en hängiven jägare, och ibland fick Kingen följa med på jaktutflykter. Så han visste en hel del om sådana saker, mera än de andra två, som aldrig hade haft några husdjur, och bara varit med moster Eva i stallet några gånger när hon skulle rida och sköta om sina hästar.

Att de tre kusinerna för ett par år sedan hittat Vanjas bästa fårtacka och hennes hund Janne Schaffer blödande, döda, med halsarna avskurna kunde han aldrig glömma. Inte heller känslan av att befria Vanja från alla repen och tejpen som hon hade haft runt armar, ben och mun när de hittat henne inne i huset på gården Säteräng, där hon var fårbonde och bodde med sina fjordingar och sin vakthund, han som blev mördad på ett sådant bestialiskt vis. Barnen hade hjälpt polisen att hitta den man som gjort allt detta mot Vanja, och förra sommaren hade de träffat Vanja några gånger, ja, till och med åkt bil med henne till gården där hon bott som nu stod tom. Ja inte helt och hållet tom, visade det sig; barnen hade hittat en massa stulna båtmotorer i den gamla ladan, men det hade de inte berättat för Vanja när de besökte Säteräng. Det konstiga var att de aldrig fått någon klarhet i varför Vanja åkte omkring i den gamla blå Renaulten som fårmördaren hade ägt! Och som polisen, efter det att de tre kusinerna hjälpt till att lösa ännu ett mysterium, den här gången med att få fast motortjuvarna, hade hittat i ett skjul bredvid ladan på Säteräng. Det där var frågetecken som aldrig blivit uträtade, och Kingen hade funderat mycket över vad som hänt med Vanja efter det att polisen haffat båtmotortjuvarna.

– Ja, visst var det mystiskt, inflikade Bulgarien alltmedan hon satte upp sin blonda hästsvans i en bulle på huvudet, så att den inte skulle vara i vägen när hon hoppade i vattnet.

– Jag tycker nog som Kingen, vi borde kolla lite vidare vart hon tagit vägen, eller? fortsatte hon och gjorde en närmast perfekt dykning ner i det juliljumma vattnet. Alla barnen var duktiga simmare; mormor hade förgäves försökt hålla jämna tag med dem en gång när de varit på Sri Lanka tillsammans och de bott på ett fint hotell med en stor swimmingpool. Pappa Claes hade lärt alla tre att göra en riktig kakelvändning i bassängen; han hade varit tävlingssimmare i sin ungdom.

– Ja, okej, men var ska vi börja leta? Och varför vill ni så gärna ha tag i henne?

– Hon var bussig mot oss, kommer du inte ihåg hur hon bjöd oss på Coca cola när vi var nere vid Ängsudden och fikade? Det var Kingen som bröt in i samtalet.

– Ja, och?? Ska vi leta efter alla som vi inte sett på ett tag bara för att de varit justa mot oss?

– Vi har ju i alla fall inget att göra, sa Bulgarien som klättrat upp på badstegen och satt sig på bryggan bredvid sin lillebror och sin kusin igen.