Kräftorna

By Tony Elgenstierna

Elsa, Zelal, Malin, Sara, Nadia, Julia och Linda har tagit över kontrollen i Håga by. De börjar hitta någon slags vardag och funderar över hur de ska lyckas bygga upp samhället igen. Alla måste dra sitt strå till stacken. Samtidigt nås de av av oroväckande nyheter från omvärlden. I pandemin, som drabbade planeten för ett år sedan, dog nästan alla människor. Ändå uppdagas det nu att en hel by har gått under i något som liknar det hemska viruset. Hur kan de ha blivit smittade om det inte finns någon kvar som kan sprida smittan? Har Zelal rätt när hon säger att det bara är lugnet före stormen? Kräftorna är den sjätte delen i den postapokalyptiska serien Straffet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 2, 2022
• ISBN: 9788728248379

Book preview

Tony Elgenstierna

Kräftorna

SAGA Egmont

Kräftorna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022, 2022 Tony Elgenstierna och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728248379

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Elsa, Zelal, Malin, Sara, Nadia, Julia, Linda har äntligen fått kontroll över Håga by, men samtidigt som de bygger upp samhället på nytt kommer oroande nyheter från andra grupper. I en by har alla dött i något som påminner om den pandemi som dödade nästan alla människor för ett år sedan. Men hur kan viruset finnas kvar när nästan alla människor redan är döda?

1.

Det hade varit en varm och klar sensommardag, men när solen gick ner blev det snabbt kyligare så Julia gick in efter tröjor och filtar. Medan hon var borta bytte Malin stearinljus i lyktan som stod på bordet. När Julia kom tillbaka hade hon famnen full med tröjor och filtar som hon delade ut till tjejerna. Månen lyste allt starkare. Några stjärnor och planeter tittade fram.

– Det finns en sång om månen, sa Elsa.

– Det måste finnas massor av sånger om månen, sa Nadia och vände sig mot Benjamin.

Nadia och Benjamin satt en bit bort från de andra så skenet från stearinljuset nådde inte riktigt fram. Nadia försökte kompensera genom att prata högre. Hon lät som en person som pratar extra högt och tydligt till någon med dålig hörsel. Benjamin ryckte på axlarna. Antingen visste han inte särskilt mycket om sånger som handlar om månen, eller också tyckte han att det var bäst att inte lägga sig i.

– Det är en sång om månen här i Uppsala, fortsatte Elsa.

– Jaså, Uppsalas måne! sa Zelal. Sjung för oss då!

– Jag minns inte hur den går, men han som skrev den står staty i Carolinabacken. Och det finns ett konstverk, det där rostiga, som handlar om den sången. Det är något med se den månen som lyser, någonting.

– Du behöver nog träna lite till, sa Zelal.

– Pappa brukade sjunga den, sa Elsa. På sista april. När mamma och pappa hade vänner från studenttiden i trädgården. Jag tyckte att det var mysigt. Jag tänkte alltid att jag också skulle plugga här i Uppsala, och sjunga studentsånger på studentnationerna. Ni vet.

Hon ångrade sig så fort hon sagt ni vet, men det var försent, hon visste ju att det inte var någon annan som hade föräldrar som pluggat i stan, som hade villaträdgårdar och fester där de berättade historier från sin studenttid. Hon visste det ju!

– Jag tror att mamma pluggade till sjuksköterska här, sa Sara. Eller om det var någon annanstans. Jag är inte säker. Hon pratade aldrig om det. Men hennes nya man, den fina läkaren, han hade pluggat här, och på sista april så brukade det vara champagne och skit. Han gav mig en flaska riktig champagne för att jag skulle hålla mig borta. Och det gjorde jag gärna, höll mig borta, alltså, så jag vet inte om han brukade sjunga. Men det skulle inte förvåna mig om han och hans läkarpolare brölade om din Uppsalamåne.

– Det är inte det det handlar om, började Elsa, men blev genast avbruten av Zelal.

– Det folk blir irriterade på är att du är värsta miljonären. Och det spelar ingen roll om du är det, men du måste i varje fall fatta att du är det.

– Jag är väl inte … det är väl ingen som är … eller också är alla det … det är ju bara att samla på sig, vem som helst kan vara miljonär. Och vi var verkligen inte rika!

– Men ni hade för sjutton en villa i Norby. Vad tror du den var värd?

– Jag vill inte gräla om vem som varit rik, eller som kan bli rik, eller vems måne det är som lyser på oss, eller vilka sånger det finns om månen. Jag tänkte bara på att mitt i all skit så är det en väldigt fin kväll.

Det var verkligen en perfekt kväll, och Elsa försökte fokusera på det, på det positiva, och hålla tillbaka all skit, alla skittankar. Det var därför hon kläckt ur sig det där med månen. För att komma ifrån alla tankar. Trots att de hackade som en hackspett mot hennes skalle. Hon tänkte på killarna som kidnappat dem, och kört ut dem ur stan, som riskerat deras liv. Och som de nu själva kört ut ur stan. Men var det ett tillräckligt hårt straff? Tänk om de kom tillbaka redan i morgon och skrattade och flamsade och bara tyckte att det hade varit ett kul äventyr? Eller tvärtom, tänk om de inte kom tillbaka alls? Tänk om de blev uppätna av mygg eller vargar eller björnar?

– En sån här kväll borde man ha kräftskiva, sa Julia.

– Är inte kräftor från Kina? sa Linda.

– Nej nej, sa Julia och skrattade. Det finns kräftor överallt. De håller till på botten av åar och sjöar. Man sänker ner burar som de kryper in i och sen drar man upp dem och häller ner dem i kokande vatten. Det är då de blir röda. Och sen har man i massor av dill.

– Så om man badar och sätter ner foten på fel ställe så kommer det en stor jävla kräfta och biter en! sa Linda och grimaserade.

– Det är därför det är viktigt att äta upp dem, sa Julia. Så att de inte kryper upp på land och nyper dig i fötterna!

– Det finns säkert någon uppe i Håga som vet mer om hur man gör, sa Elsa. Eller också kan Max leta rätt på en bok om kräftfiske. Det borde väl finnas i biblioteket.

– Jag gillar kräftor, sa Malin. Och det bästa är att allt som har med det att göra finns kvar. Sjöarna är fulla med kräftor som bara väntar på att hämtas upp. Och det enda man behöver för en kräftskiva är kräftor och sprit. Och sprit är det inte heller någon brist på.

– Det låter perfekt, tycker jag, sa Sara. Kräftor och sprit. Det blir en bra fest. Och jag tror inte att det är så svårt att få med sig gamlingarna i Håga på det. Alla gamla människor gillar kräftor. Och sprit.

– Hur länge är det tänkt att vi ska sitta i karantän? frågade Benjamin plötsligt.

Han brukade inte säga så mycket. Trots att han var äldre än Nadia så var det för det mesta hon som skötte hans talan.

– 14 dagar, svarade Sara.

– Och vad …, började han, men Nadia drog i hans tröja och han tappade tråden.

– Det är bestämt, fortsatte Sara. Så det är det vi följer. Det är en mikroskopisk risk att ni blivit smittade. Men ni var ändå i en by där alla hade dött. Och om ni skulle bära på något därifrån är det en katastrof. Så vi träffas bara utomhus, på långt avstånd, i 14 dagar.

– Det är inga problem för oss, sa Nadia. Att sitta i karantän är nästan som att vara på bröllopsresa. Eller hur?

Benjamin lade armen om henne. De såg på varandra, kysstes, såg på varandra igen.

– Det är ingen stor sak, sa Elsa. Det enda ni inte får göra är att komma nära någon annan, men det är ju inte någon stor trängsel någonstans nuförtiden, om man säger så.

– Om två veckor ska vi åka till byn ni besökte och undersöka den ordentligt, sa Sara. Vi får ta på oss plasthandskar och masker och allt. Ett virus ska inte kunna överleva om det inte finns tillräckligt många som det kan spridas till. Men på något sätt så har det ändå överlevt, och spridits vidare, och jag har inte en jävla aning om hur det kan ha gått till. Men Max har letat fram en hel hög med böcker om virus. Så nu ska jag bara försöka förstå vad som står i dem.

– Det är lugnet innan stormen, sa Zelal kryptiskt.

De andra såg på henne. Vad menade hon med det? Vad för annalkande storm?

– Vi har fått ordning på så mycket, fortsatte hon. Vi har satt Trädgårdsmästaren i fängelse, vi har gett killarna som försökte döda oss ett rimligt straff, och alla uppe i Håga har accepterat att det är vi som bestämmer. Så nu är det lugnt.

– Så vad är det för storm som ska komma? undrade Linda.

– Det enda vi kan vara helt säkra på är att när det blir riktigt lugnt så är det alltid någon ny skit på gång. Något ännu jävligare. Som att influensan sätter i gång igen, till exempel.

– Vi vet inte än, sa Sara. Även om det såg ut som om de dött på samma sätt som de som drabbades av influensan så behöver det inte vara så. Det kan vara något helt annat. De kan ha blivit förgiftade av något. Eller tagit livet av sig. Som en sån där självmordskult. Alla kanske var så deprimerade av att tänka på släktingar och vänner som dött att de bestämde sig för att göra slut på allting.

– Jag är säker på att det är influensan, sa Nadia. Det såg precis ut som efter den. Folk hade gått och lagt sig, de hade varit sjuka ett tag, det såg man på nattduksborden, med värktabletter, halstabletter, näsdukar och allt, och sen hade de bara dött, allihop, pang, bom, bara. Det var precis som när vi kom ner från fjällen och hittade folk. Precis.

– Men allt behöver inte vara som det ser ut att vara, sa Sara. Det är därför man måste göra en noggrann undersökning. För om de skulle ha dött av influensan så måste de ha fått den av någon, men hur sjutton kunde det gå till när det är så få människor kvar?

– Det är det vi inte vet, sa Nadia. Kanske fick de det från något djur. Från fåglar eller grisar, till exempel. Det har ju funnits fågelinfluensor och svininfluensor som smittat människor, har jag för mig.

Om det var fåglar som bar på det, då fanns det inte mycket att göra. De kunde inte gärna ha ihjäl alla fåglar. Om det nu spreds mellan alla slags fåglar, men det kanske bara hade varit tamhöns, som levde tätt, i Kina någonstans.

– Jag tycker att vi behöver en liten hutt, sa Linda. Hon plockade fram en flaska och gick runt och fyllde på. När alla utom Nadia och Benjamin fått ställde hon ner flaskan på marken och sa att de kunde dela på resten.

Men Nadia skakade på huvudet.

– Jag dricker förstås inte sprit, sa hon.

Benjamin såg generad ut.

– Du kan inte vara säker på att du är med barn, sa Sara. Det dröjer innan man vet det.

Nadja lutade sig bakåt, och höll ena handen över magen, och log så stort att det syntes trots det svaga ljusskenet.

– Ni har inte en aning, för ni har aldrig varit med barn, sa hon. Det känns hela vägen från tårna upp till hjässan. Och ner igen. Det pirrar liksom. Sånt har vi mammor känt i alla tider.

– Du är inte mamma bara för att du tror att du är med barn, sa Sara.

Nadja fortsatte att le.

– Det är inte konstigt att ni är avundsjuka. Ni lever ert singelliv och jag har gått vidare till nästa stadium. Det är som larver och fjärilar.

– Så vi krälar omkring som larver medan du förvandlats till en fjäril? undrade Zelal.

– Ni behöver inte vara avundsjuka för det är bra för er också att någon går före, sa Nadia. Jag kan hjälpa er med massor av tips när det är dags för er.

– Hoppas det går bättre för dig än för Signe, sa Sara. Det är inte helt ofarligt att föda barn. Förr i tiden var det massor som dog i barnsäng.

Men Nadias goda humör gick inte att rubba.

– Det är väldigt olika, sa hon. Min kropp är gjord för att föda barn, det känner jag på mig. Jag tror att jag är som en stenåldersmamma som bara gick undan lite och satte sig på huk och vips var det färdigt.

Zelal skrattade. De andra försökte hålla tillbaka, men till sist skrattade allihop.

– Det går inte att förklara för den som ännu inte varit i den här situationen, sa Nadia. När man blir med barn så får man tillgång till uråldrig kunskap. Allt det där finns i ens kropp, sen stenåldern, sen vi var djur, men det är först när man blir med barn som man får tillgång till den. Så det är inte konstigt att ni skrattar och fånar er, för det gör man när man befinner sig i larvstadiet.

– Förresten så ska vi kanske gå in nu, sa Benjamin. Det börjar bli kallt. Och vi ska inte riskera något.

– Nej, precis, sa Nadia. Det här barnet är inte bara mitt och Benjamins kärleksbarn, det blir allas kärleksbarn. Det är det vi alla har väntat på, det är allas hopp för framtiden.

– Som Jesusbarnet, eller? sa Sara.

Nadia och Benjamin reste sig upp.

– Det finns faktiskt vissa likheter, sa Nadia. Ni får komma med presenter sen, guld och rökelse och myrra.

– Om jag känner dig rätt så räcker det med guld, sa Elsa.

– Det blir bra, skippa rökelsen och myrran och satsa på guldet, sa Nadia. Det är nog lättare att få tag på dessutom.

– Det där har jag aldrig fattat, sa Zelal. Förr drömde jag om att bli rik men nu när det inte går att köpa något så är det meningslöst med guld. Nu kan vem som helst bli miljonär.

Elsa bet ihop, nyss hade hon blivit anklagad för att vara någon slags bortskämd miljonär och nu insåg Zelal till sist att det var meningslöst med pengar.

– Jag tycker om guld bara, sa Nadia. Det har jag alltid gjort. Och det har inte att göra med vad andra tycker att det är värt. Men om ni hellre vill ge rökelse, eller parfym, så går det också bra.

– Men om guld och rökelse och myrra var det värdefullaste för två tusen år sen, vad är värdefullt i dag? undrade Elsa.

– Alla saker är gratis, sa Zelal. Guld och diamanter, och fina gamla tavlor, och sportbilar, och vad fan som helst. Det är bara att leta rätt på det och åka och hämta.

– Det är det som det är brist på som är värdefullt, sa Elsa. Som människor, särskilt skärpta människor.

– Som du, menar du? sa Zelal.