Slutet

By Tony Elgenstierna

Den sjunde och avslutande delen i den postapokalyptiska serien "Straffet".Elsa, Zelal, Malin, Sara, Nadia, Julia och Linda är dömda till ungdomsvård. En höst tar deras vårdare med dem på vandring genom Härjedalsfjällen. När de återvänder till civilisationen har en pandemi nästintill utrotat mänskligheten. Nu hänger framtiden på sju kriminella tjejer.Två vintrar efter pandemin är samhället, och världen sig inte lik. Barnen som på egen hand överlevt pandemin bär på smittan. En enda oförsiktig kontakt kan leda till att en hel by går under. Och en dag står ett av de där barnen där, en liten flicka, alldeles ensam ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 21, 2023
• ISBN: 9788727088969

Book preview

Tony Elgenstierna

Slutet

SAGA Egmont

Slutet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Tony Elgenstierna och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727088969

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Det har gått två vintrar sedan pandemin. Hoppet för mänskligheten står till de sju tjejerna och deras barn. Om civilisationen ska kunna återuppstå så behöver de bli fler. Men det är skillnad på barn och barn. De barn som på egen hand överlevt pandemin bär också på smittan. En enda oförsiktig kontakt kan leda till att en hel by går under. Och en dag står ett av de där barnen där, en liten flicka, alldeles ensam, och hoppas på att släppas in i värmen.

Elsa, Zelal, Malin, Sara, Nadia, Julia och Linda är alla dömda till ungdomsvård. En höst tar deras vårdare med dem på vandring genom Härjedalsfjällen. När de återvänder till civilisationen har en pandemi nästan utrotat mänskligheten. Nu hänger framtiden på sju kriminella tjejer.

Slutet är den sjunde och avslutande delen i den postapokalyptiska serien Straffet.

Tony Elgenstierna, född 1964, är författare, lärare och före detta journalist. Sedan debuten 2006 har han skrivit ett tiotal skönlitterära och facklitterära böcker. Tony är ett stort fan av science fiction och när han inte skriver tillbringar han gärna tid ute i naturen. Han bor i Uppsala.

1

Det är kallt i luften, men solen värmer och här och där har blåsipporna vågat sig fram. Det är en sån där dag då allt är stilla, enkelt, självklart. En dag då ingenting händer.

Men så gnisslar det till, och historien rullar motvilligt igång. För plötsligt står hon där. En ensam flicka. Ett oskyldigt barn. Och ändå, det farligaste någon kan tänka sig. Mycket farligare än en orm i paradiset. För hon bär på giftet, på smittan. Precis som alla barn som överlevt undergången så bär hon undergången med sig.

Ingen vet hur länge hon stått där, och iakttagit, när de gått fram och tillbaka längs byvägen, och burit på plankor och verktygslådor och tjocka rullar med elledningar, och bytt funderingar om vädret, om ifall kylan äntligen var förbi eller om ett nytt bakslag var att vänta, för det var ju ändå april, och man kunde väl inte lita på april, eller kunde man det? Men så var det någon som lade märke till henne. Någon som plötsligt skrek åt henne att stanna:

– Du kan bära på smittan, kom inte närmare! och det gjorde hon inte, hon kom inte närmare, hon stod bara där hon stod. Och betraktade allt ståhej, alla som samlades, nyfikna och livrädda på samma gång.

En i publiken fick tag på en lång kratta som han höll framför sig, en annan beväpnade sig med en betydligt klenare borste. Zelal var först på plats av tjejerna. I ena handen höll hon ett gevär.

Som om hon skulle kunna skjuta en liten flicka. Hur gammal kunde hon vara? Åtta, nio, tio? Hon var långsmal, spinkig, som en pinne, med långt stripigt hår. Och frusen, sa ingenting, stod bara där, och stirrade på dem.

Zelal avvaktade. Om flickan blev helt galen och kastade sig fram mot dem så skulle det bara vara att höja geväret. Det fanns gott om tid. Men det är inte det man känner till som är det svåra, det är det man inte känner till. Rätt som det var skulle någon i publiken kunna få för sig något.

– Man kan aldrig veta hur nästa katastrof ser ut, brukade hon säga. Och tror man att man vet så kommer den som ett käftslag från andra hållet. Man måste vara som en boxare, snabb med fötterna, och med nävarna för ansiktet, och beredd att slå till, alltid beredd att slå till.

Fast först och främst, om det fanns ett barn där så kunde det finnas fler. På något sätt måste hon ju ha tagit sig hit. Eller också måste någon ha skjutsat henne.

Efter en stund kom Sara. Hon höll upp handen, som en hälsning, eller ett nu är jag här, nu tar jag över, eller ett backa, gör inget värre än det är. Zelal var inte säker på vad hon menade.

Sara hade med sig ett stort vitt bylte med skyddskläder som hon genast började dra på sig. Hur hade hon hunnit få fram dem på så kort tid? Och sen ropade hon till flickan att det inte var någon fara, att det inte fanns någon anledning till oro, att alla här var hennes vänner och att ingen ville henne något ont.

Vänner, tänkte Zelal. Det var väl ändå att ta i. Alla visste att barn som överlevt bar på smittan. Förr talade man om döden som liemannen, som kom för att skörda själar, men nu kunde de lika gärna tala om en lieflicka, som kom för att hämta hem själar till himlen. Eller helvetet.

– Var försiktig! sa Zelal.

Sara vände sig om. De såg på varandra. Zelal ansvarade för allas säkerhet och Sara för alla sjukdomar, all vård, all hälsa. Men vad betydde det när en smitta var det största säkerhetshotet?

– Det är bara en rädd liten flicka, sa Sara.

Sedan vände hon sig tillbaka mot flickan. Det var en av de saker som en läkare måste klara av, att välja bort, och att fokusera på rätt saker. Att välja bort publiken, och Zelal med geväret. Hon fortsatte genom gräset, halvvägs fram till flickan.

– Hej, jag heter Sara, vad heter du?

Flickan sa ingenting. Men Sara hade i alla fall fått hennes uppmärksamhet.

– Jag ser lite knäpp ut med de här kläderna, men egentligen är jag bara en vanlig tjej, precis som du, fortsatte hon.

Sara kom att tänka på när hon gick i andra klass och de hade fått besök av en journalist. Då hade hon räckt upp handen och frågat vilken som var den bästa frågan. De andra i klassen hade stirrat på henne som om hon inte var riktigt klok. Men sen hade hon fått veta att den allra bästa frågan var att knipa käft, som journalisten hade uttryckt det. Många reportrar är alldeles för fokuserade på sig själva och sina egna frågor, men om man bara höll tyst och visade att man verkligen var intresserad så kunde man komma därifrån med ett riktigt scoop. Så nu gjorde hon det, lät tystnaden göra sitt jobb, medan hon behöll ögonkontakten, och försökte se så snäll och ofarlig ut som möjligt. Och mycket riktigt, efter en eller ett par minuter öppnade flickan munnen och avslöjade sitt namn.

– Diana. Precis som prinsessan. I England. Och Fantomens fru.

Det var många tankar som svepte genom Saras huvud. För henne var Diana en klasskompis på lågstadiet som flyttat till Finland, av alla ställen. Och den där engelska prinsessan som dött i en bilolycka. Fantomen kände hon också till, men inte att hans fru hette Diana.

– De säger att jag är sjuk, fortsatte flickan som hette Diana. De tror att alla barn är sjuka, trots att vem som helst kan se att vi är friska.

Vadå de? Vilka var det som flickan hade träffat? Var de i själva verket ett helt gäng med barn?

– Vilka då? frågade Sara. Och vilka är det som säger att du är sjuk?

I stället för att svara tog flickan fram ett igenklistrat kuvert som hon sträckte över till Sara.

– Jag skulle ge det här till er, sa hon.

Sara tog emot brevet. Försvarsmakten, stod det som avsändare. Militärerna, alltså. Sen sist hade de fått tag på Försvarsmaktens kuvert, inte bara deras vapen. Det stod inget mer utanpå kuvertet. Inget om vem det var tänkt för. Sara vände och vred på kuvertet, tvekade, försökte öppna, men misslyckades. Skyddshandskarna gjorde det omöjligt.

– Kan du öppna det? frågade hon och sträckte fram handen.

Flickan nickade, tog emot kuvertet, pillade upp ett hörn, stack in ett finger och öppnade. Hon såg upp på Sara, som för att få ett godkännande innan hon drog ut innehållet.

– Det är ett papper, sa flickan. Det står inte så mycket på det. Men sen är det två små igenklistrade brev till. På det ena står det Till Linda. På det andra står det Till Zelal.

Sara tog emot alltihop. Hon tittade på de igenklistrade kuverten till Linda och Zelal. Vad var det för jävelskap Försvarsmakten hittat på? Så började hon läsa brevet:

EN FREDSGÅVA

Ni tror att ni är så moraliskt högtstående. Men hantera den här då. Hon har redan haft ihjäl fem personer. Först ett par som levde helt för sig själva. Och sen när hon fångades in så rymde hon. Nästa gång tog hon sig in i en by och kröp upp i sängen hos en ensam gammal kvinna. Alla hon har varit i kontakt med har dött. Men vi har inte gjort oss av med henne, utan visar vår goda vilja. Nu är det upp till er att visa hur ni hanterar små mördarungar.

Sara slutade läsa där. Det var det viktiga, det som gällde flickan, Diana. Resten av brevet handlade om en fred mellan militärerna och tjejerna i Håga. Det kunde hon läsa senare, i lugn och ro. Nu var det flickan som var det viktiga.

– De skriver att du har smugit dig in hos ett äkta par. Och hos en gammal kvinna. Stämmer det?

– Vadå stämmer, vad menar du med det? undrade Diana.

– Har du smugit dig nära människor?

De såg på varandra.

– Du låter som militärerna. De lurade in mig i en stor tunna. Jag hade inte ätit på hur länge som helst och sen låg den där, en stor plasttunna med ett matpaket och en flaska med äppelmust. Men när jag kröp in för att få tag på maten, så vickade den upp så att jag föll ner i botten, med huvudet före.

Hon pekade med fingret mot pannan. Hon hade ett blåmärke, kanske hade det varit en bula.

– Och sen rullade de den där tunnan. Med mig i. Runt, runt. Titta!

Hon visade upp sina skrubbade armbågar. Och skrubbade knän.

– Sen fick jag ligga där, i tunnan, hela natten. Det spelade ingen roll hur mycket jag skrek och bultade.

– De jagade dig som ett djur, sa Sara. Det är helt fruktansvärt.

– Jag höll på att kissa på mig, sa Diana. Och när jag inte trodde att jag skulle kunna hålla mig längre lyfte de upp hela tunnan på en bil och körde i säkert en timme. Och sen släppte de av mig där borta.

Flickan pekade åt Flogstahållet och Sara nickade för att visa att hon förstod.

– De snurrade runt tunnan så att jag blev alldeles sjösjuk, och sen reste de den upp och öppnade locket, men när jag försökte resa mig upp så sparkade de omkull den igen. När jag lyckades krypa ut så stod de redan en bra bit bort och sa åt mig att gå hit till er. De pekade vart jag skulle gå, men jag såg röken också, så det var inte så svårt.

– Men såg du ingenting mer av dem? Sa de ingenting mer?

– Nej, jag såg bara att de var militärer, att de hade såna där gröna kläder som ser ut som skog. Och det enda de sa var att jag skulle ta brevet och gå bort till er. Sen satte de sig i bilen och körde iväg.

– De var livrädda för att bli smittade, sa Sara.

Flickan skrattade.

– Men jag är inte sjuk, jag är hur frisk som helst!

Sara visste inte vad hon skulle tänka. Flickan var så ung och lät så övertygande. Men alla barn som överlevt bar på sjukdomen. Alla vuxna som tagit hand om dem hade blivit smittade och dött. Hela byar hade dött ut bara för att de tagit hand om några barn.

Hon kunde förstå de äldre människor som förlorat alla barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Hon ville själv slita av sig den fåniga skyddsutrustningen och rusa fram och krama om lilla Diana och ta med henne hem och läsa sagor för henne. Men den som lät känslorna styra klarade sig inte särskilt länge.

– Hur kom det sig att du överlevde från början? frågade Sara. Bodde du med dina föräldrar? Blev du sjuk? Blev dina föräldrar sjuka?

– Alla blev sjuka, sa flickan. Mamma och pappa och min bror och min syster.

– Men hur sjuka? fortsatte Sara. Klarade de sig?

Flickan såg henne rakt in i ögonen.

– Inte mamma och pappa. Vi var alla väldigt sjuka, vi sov nästan hela tiden. Och när vi blev friskare var mamma och pappa redan döda. Precis som alla andra. Vi gick omkring och letade men hittade ingen som hade klarat sig.

– Så dina syskon klarade sig alltså? Men vad har hänt med dem?

Diana stannade upp i sin berättelse, såg ner i marken, och sen, nästan lite trotsigt, upp på Sara igen.

– De blev sjuka och sen dog de.

– Åh, förlåt, jag trodde att de klarade sig, precis som du …

– De klarade sig första gången, från sjukdomen, men sen blev de sjuka igen, långt senare.

– Var det samma sjukdom? Influensan?

– Nej, jag tror att det var något de åt. Det blev svårare att få tag på mat. Mycket av det vi åt var gammalt, och ibland blev vi sjuka och kräktes, men den där gången blev de bara sämre och sämre och till sist var det bara jag kvar. Och när jag inte hade några att ta hand om så gick jag omkring hela dagarna, för att hålla mig varm, för att leta efter mat, för att inte behöva tänka på mina syskon.

Sara visste inte vad hon skulle säga. De hade alla varit med om att alla familjemedlemmar, släktingar och vänner dött. Hon log sammanbitet och hoppades att det signalerade att hon förstod.

– Det var då jag hittade andra som överlevt, fortsatte Diana, och som tog hand om mig. Det var det bästa som hänt mig sedan sjukdomen kom. Och jag var det bästa