Bang talar ut

By Barbro Alving

Nu ska vi tala lite om krämpor. Det är alltid kärt, i synnerhet ens egna. För en tid sedan fick jag en liten krämpa. Det var i en hand den här gången och det enda jag kan säga om det är att jag inte är så säker längre på att omväxling förnöjer. Alla som beskedligt följt mina böcker vet att jag tidigare specialiserat mig på att ha onda ben. Men nu var det alltså en hand. Och hur ska jag hantera det? Bang talar ut är en kåserisamling som blandar humor och allvar av författaren Barbro Alving, även känd under pseudonymen Bang och som Käringen mot strömmen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726966480

Book preview

Nära och kära

Rabalder(son)

Kanske har ni läst i pressen att ett ungt geni bland deckarrecensenter har löst mysteriet Bo Balderson (de muntra kriminalböckerna om statsrådet med 16 barn). Han har lett i bevis att bakom pseudonymen döljer sig, i tätt samarbete, två damer, deckarässet Maria Lang – alias Dagmar Lange – och Bang.

Ack, aldrig att någonting kan förbli fördolt i denna värld! Nu är tiden inne att taga bladet från munnen. Synnerligast som detta innebär att en litterär epok är slut.

Det unga geniet heter Bo Lundin. Först skrev han en lång artikel om Lang och Bang i en Göteborgstidning. Sedan, alldeles nyss, kom samma artikel i Studiekamraten.

Detta drog i gång en lavin. Först ringde Kvällsposten till oss. Vi hade inte hunnit konferera om strategi i denna ömtåliga sak så Maria Lang bara muttrade. Jag som är en mer öppen natur sa så här:

– Det är på tiden att bubblan brister. Fast om sanningen ska fram så skäms vi gamla kvinnosakskämpar lite över att vi alldeles tappar bort statsrådinnan i böckerna, det är ju ändå hon som har fött de 16 barnen. Men jag får gratulera Bo Lundin till hans skarpsinne. Det är väl lika bra att vi talar om hur vi bär oss åt med samarbetet. Vi skriver varannan mening, och så ringer vi in den till varandra. Det blir vansinniga telefonräkningar på sommarn när Dagmar sitter i Nora och jag i Roslagen.

Ett led i Bo Lundins bevisföring är att Balderson skriver korta, enkla och raka meningar – liksom Maria Lang. Tacka fagerlund för det! Se ovan!

Sen ringde Tidningarnas Telegrambyrå. Sen hade Expressen en spalt. Sen ringde Sydsvenskan, hem till mig. De hänvisades till Operagrillen, för där satt Maria Lang och jag! Av och till måste vi ju råkas, under dessa omständigheter. Sydsvenskan frågade hur vi gör boktitlarna. Åter blev det jag som fick svara:

– Dom är knepiga. De är snarast utslag av önsketänkande. Det gäller särskilt den senaste Statsrådets fall. (Vi tänker oss närmast utbildningsminister Ingvar Carlsson.)

Och nu är det lika bra att jag löper linan ut. Vi skriver varannan mening, sa jag. Här krävs ett tillägg. Jag skriver alla meningar som har med själva kriminalintrigen att göra. Den är hos Balderson trasslig och klent utvecklad; så darrigt kan inte Maria Lang göra en intrig. Vi har grälat lite om det där, jag har sagt att hon kan väl försöka skriva lite knackigt. Men det går alltså inte.

Så är det namnet Bo Balderson. Bo Lundin avslöjar att våra initialer är inblandade. Ba från Barbro Alving och ld från Dagmar Lange fast omkastat.

Men var har vi fått Bo ifrån? Det kan jag avslöja. Vi måste ha ett förnamn, sa vi oss. Vi tar Bo i Bo Lundin som är en så duktig deckarexpert!

Sen är det ju så att jag är deckarrecensent själv. Jag har en sällsport lycklig position. I fjol berömde jag både Lang och Balderson. Man får tänka på royaltyn.

Royaltyn, ja. Bo Lundin har räknat ut att både Maria och jag har sådana inkomster så dessa extra deckarpengar märks inte så mycket i deklarationen.

Det stämmer inte för mig. Jag har haft det riktigt bekymmersamt med den saken. Lösningen blev att jag grundade en stiftelse. Den fick jag skattefri genom att hota finansminister Sträng att annars kommer han med i nästa bok (Som lik i ett skåp).

Fast det var lögn. Här kommer en sorglig nyhet. Det blir ingen nästa bok. Maria Lang hinner inte. Hon skriver två kvalificerade deckare själv om året numera (och har därtill en sentimental dragning till sitt gamla förlag Norstedts där hon givit ut 24 böcker).

Så om det kommer någon ny Bo Balderson (Bonniers) så är det någon som härmas. Det är fult att härmas.

Handräckning

Nu ska vi tala lite om krämpor. Det är alltid kärt, i synnerhet ens egna.

För en tid sen fick jag en liten krämpa. Det var i en hand den här gången, och det enda jag kan säga om det är att jag är inte så säker längre på att omväxling förnöjer. Alla som beskedligt följt mina böcker genom åren vet att jag har varit rikt sorterad i onda ben.

Men nu var det alltså en hand, höger noga räknat. Den började bära sig åt. Ett par fingrar gick inte att räta ut och gjorde präktigt ont. Denna lilla elaka nypa gick inte att skaka hand med, jag fick hälsa på hög och låg med vänster hand och invecklade mig i långa förklaringar som vänner och bekanta åhörde med kristligt tålamod.

En av dem sade sig ha haft något liknande och rådde mig att hålla handen varm, det bästa vore muddar, och hade jag kvar muddarna hon givit mig i present en gång? Jo, det hade jag. Det är såna där muddar som går ner på halva handen med ett hål för tummen. Jag gitte bara använda den på högerhanden och såg ut som en forntida fiskmånglerska på Kornhamnstorg som råkat på obestånd och bara hade en mudd.

Men i stort sett gjorde handen mig inte värre förfång, och jag tänkte att jag får väl dras med den.

Till en morgon.

Jag bar in kaffe till Viran. Det gör jag varje morgon som jag finns i hemmet, för jag är i tysthet en ängel. Viran sov, och det var mörkt i rummet, dessutom var det iskallt för får Viran inte flänga upp fönster på nätterna så dör hon, och hur hon kan sova med snösvängar och lastfordon dundrande så gott som inne i rummet är en medicinsk gåta. Dessutom hade jag bråttom. Och dessutom hade jag handen. Den var inte bra på att greppa, som det heter nu för tiden.

Viran har en liten platta för kaffepetter på sängbordet.

Har ni varit med om det? – när man sätter ner en full kaffepetter på en liten platta alldeles vid kanten på ett bord i mörker och bara vet att nu tippar den? Och så gör den det.

Det blev inte en pöl, det blev en insjö. Och Viran har heltäckande matta. Viran sov nu icke längre. Hon satt rätt upp i sängen och såg ut.

Då gick jag till en doktor med handen. Jo då, det var nånting intressant med en