Mannen som lekte med verkligheten

By Anders Mathlein

Den före detta polisen och numera privatdetektiven Topsy Kemmlers karriär går inte särskilt bra. För att hålla sig flytande tar han sig an de fall han kommer över, vilket resulterar i en del ljusskygga uppdrag. Och när en upprörd kvinna plötsligt knackar på dörren för att tutta eld på honom – om än utan framgång – får han erfara baksidan av yrket.Nu måste Kemmler få av sig sitt bensindränkta linne, ta ännu en dusch och göra sig redo för arbetsdagen. Han ska försöka övertyga Katarina Sjöglimt om att det visst är värt att fortsätta söka efter hennes make. Trots att Topsy är övertygad om att maken helt enkelt tröttnat på äktenskapet och dragit. "Mannen som lekte med verkligheten" är lika mycket en deckarparodi som en satir över sin samtid.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 17, 2021
• ISBN: 9788726814255

Book preview

författaren.

Ett

Ni vet hur det är när man kvicknar till frampå förmiddagen, fullt påklädd, illamående, blöt av svett och ledbruten som om man hade sovit på en hög av gamla cyklar.

Man skulle ge vad som helst för att få försvinna ner i mörkret igen.

Men det får man inte.

Sannolikt var det kvävningskänslorna som väckte mig eftersom tungan satt som ett flugpapper mot gommen. Munnen var kruttorr och smakade ammoniak. Det var fruktansvärt kvavt i lägenheten, ryggen och nacken smärtade och den molande magvärken hade inte gett med sig, men yrseln antog jag bara var ett eko av fyllan.

Tv:n stod på. Trean. En hysterisk amerikanska som visade ett köksredskap som kunde förvandla en morot till någonting som mer eller mindre liknade en spetsgardin eller en underkjol.

Manchestersoffan var full av knölar, men det främsta skälet till ryggvärken var att jag tydligen hade legat på ginpavan, fjärrkontrollen och nyckelknippan. Jag fick av mig kläderna, hittade några halstabletter i kavajfickan, lirkade upp köksfönstret, tände en cigg och satte på vattenkokaren.

Solen gassade där ute och luften som vällde in var varm som en utandning. Den helvetiska värmeböljan skulle tydligen fortsätta. Dag ut och dag in med över trettio grader i skuggan lakade ur den lilla energi jag hade kvar i kroppen. Jag hade antagligen tittat på väderrapporten i tv men mindes inte ett dugg.

En svart brännfåra till ett sotigt cigarrettfilter bredvid den rågade askkoppen på bordet visade att jag ännu en natt haft änglavakt. Intill sängen hade jag en brandsläckare som jag norpat åt mig på en Finlandsbåt men som ännu inte kommit till användning. Det var en försiktighetsåtgärd – kanske inte så effektiv, egentligen, problemet är ju att man blir knockad av rökgaserna i stället för att vakna.

Någonstans hade jag hört att det yttersta beviset för att svenskarna är världens mest organiserade folk är att det till och med finns ett Sängrökarnas Riksförbund, men jag hade inte kollat den uppgiften.

Jag var inte mer avtrubbad än att jag insåg att en kolsyresläckare närmast sängen var lika romantiskt som att ha en gravlykta som mysbelysning, men eftersom jag sällan hade kvinnliga nattgäster var det i praktiken inget problem. Jag kunde i princip vara hur excentrisk jag behagade i mitt hem.

Jag skedade upp snabbkaffe i muggen. Om det ändå hade regnat. Kväljningar och känslan av uppsvälldhet går bättre ihop med en dyster bakgrund. Jag ringde polishuset och väntade medan signalerna gick fram till Jingnells anknytning. När han svarade försökte jag verka alert och effektiv, men rösten ville inte riktigt lyda. Det lät som om jag stod dubbelvikt medan jag pratade. Det har sina både för- och nackdelar att ha kontoret hemma, eller att ha bostaden som kontor, eller hur man nu ville se det.

– Kemmler här, sa jag. Har du hört något nytt?

– Nytt? Om vad?

– Den försvunne karln i Saltsjö-Duvnäs. Greger Sjöglimt. Du vet att jag håller ögonen på det.

Jingnell drog djupt efter andan. Jag kunde se honom framför mig: lite hukande också när han satt, svettig, glipor mellan skjortknapparna, fiskblick och tics i mungipan. Ett förvuxet mobbningsoffer.

– Topsy, du får fan sluta att ringa hit. Hör du det? Sluta att ringa hit. Jag fattar inte vad du håller på med. Jag trodde att du skämtade om det där med privatdeckare. Herregud! Privatdetektiv? De försvann väl med Manhattanböckerna?

– Gosse, sa jag, du vet inte vad du talar om. En gång i tiden samarbetade vi, Jingnell. Jag behöver ett handtag, bara. For old times sake.

– Oss emellan så låter du helt slut, Topsy. Det håller inte. Du borde prata med nån.

Samtalet hade gått överstyr innan det ens börjat. Sådana saker rakt i örat efter ett allt annat än behagligt uppvaknande, och från en nolla som Jingnell. Bara namnet. Göteborgare som efter alla år i Stockholm fortfarande hade något av goa göbbar och kappsegling i tonfallet. Det här krävde nerver av taggtråd.

– Prata med nån? sa jag. Du sitter där med månadslön på ditt svullna kontorsarsle och lägger åttiofem procent av alla ärenden på hög. Då är det lätt att vara arrogant. Jag måste kirra bröd på bordet.

– Jag lägger på nu, Topsy. Ring inte hit igen. Aldrig mer.

– Jag var din chef en gång i tiden.

– Ja, en gång i tiden. Jävligt länge sen. Livet går vidare, tack och lov. Skaffa dig en krisgrupp.

– Så du tänker inte ge mig nånting?

Han skrattade och la på.

Om en före detta kollega, en före detta underlydande, skrattar glädjelöst och lägger på utan att ta farväl, så är det ett ganska tydligt tecken på att man inte står så högt i kurs. Man ligger inte i såkallad framkant. Man är inte någon att räkna med. Det kan på något sätt ge en känsla av att man inte riktigt finns.

Greger Sjöglimts försvinnande och hans hustrus idiotiska vägran att acceptera uppenbara fakta var för tillfället mitt huvudsakliga levebröd. Fallet måste hållas öppet med alla till buds stående medel. Just nu hade jag inte mycket mer än min uppfinningsförmåga att lita till för att gå vidare. Principen "fake it til you make if kanske inte var mycket till företagsidé, men för stunden var det så att säga inte så många färger på min uppdragspalett. Katarina Sjöglimts förvirrade misstankar att det var mystiska affärsmän med arabiskt utseende som hade med makens försvinnande att göra blev utgångspunkten för min förvandling till en sorts händelsealkemist som experimenterade med samband mellan personer, företeelser och incidenter som tycktes helt sakna beröringspunkter. Sanningen kan behöva lite hjälp för att bli synlig, som jag hört en naturfilmare säga i tv.

Jag blandade mitt kaffe. Vinkartongen var fjäderlätt och jag undrade som vanligt om någon egentligen har kollat volymen i de där påsarna. Tre liter, det verkade orimligt så fort som de tog slut. Jag bände upp kartongen och klippte bort kranen så att jag kunde klämma ut det sista, och begrundade att lådvinsalkoholist var en nytillskott i språket som skulle ha varit obegripligt för inte så många år sedan. Jag hittade också en slatt whisky och den halvdruckna, avslagna gin och tonic som jag somnat ifrån.

Hallspegeln påminde om att man numera inte gjorde sig så bra i profil i bara kalsonger. Men hur många frånskilda, ensamma, olyckliga, förhärdade, rädda och alkoholiserade före detta poliser kring sextio kan skryta med att göra det? Jag känner ingen. Det som förr kunde passera för kalaskula hade blivit den grossess från vilken endast döden kan skänka förlösning.

En rätt stor, överviktig och lite ovårdad karl – på något sätt kommer han en att tänka på en gammal soffa är ett signalement på sig själv man inte glömmer i första taget. Jag råkade få höra det från en person som inte visste att jag befann mig i rummet intill, men det riktigt kusliga var att jag tyckte mig förstå vad han menade.

Det hände att jag stirrade på mitt ansikte i badrumsspegeln i förundran över att detta fårade och grovporiga tryne en gång hade varit ett slätt litet pojkansikte, som sedermera hade vuxit ut till ett inte alldeles oävet mansnylle.

Men nu. Gråa tänder, vattniga ögon. Till och med jag förstod att ingen lät lura sig av den hårplös jag kammade upp från sidan för att kamouflera flinten. Jag hade övervägt den moderna metoden för att dölja sin skallighet, nämligen att biljardbollsraka hela huvudet, men insett att jag skulle se ut som en dåre. Där ingen känner dig tror folk att du är som du ser ut, det är en sanning som beroende på omständigheterna kan få blodet att isa sig.

Eftersom så många fiktiva kommissarier brottas med en rad personliga trauman, demoner och hälsoproblem kanske folk föreställer sig att polismän av högre rang lever på det sättet. Jag levde ungefär på det sättet, men med den skillnaden att jag var före detta polis.

F.d. Före detta. Före jävla detta.

Vad som skulle komma efter detta, e.d., visste jag inte riktigt. Jag tog en dag i sänder, inte på något carpe diem-vis – mina dagar var inte sådana man skulle vilja fånga – utan mer med ett slags resignerad förvåning över att det faktiskt blev en dag till. Skulle jag haft ett valspråk skulle det ha varit ner kommer man alltid eller något i den vägen.

Jag visste att folk gärna utgick ifrån att jag var en intellektuellt grund människa, någon vars till exempel litterära intressen inte sträckte sig längre än bruksanvisningar, travtabeller och kvällstidningar. I synnerhet under äktenskapet med Monica fick jag stå ut med en hel del av den där attityden. Men jag hade faktiskt lite vidare utblick än så. Förr läste jag när tillfälle gavs, och jag noterade fyndiga formuleringar och kärnfulla talesätt. Bland annat hade jag ett gulnat urklipp med en dikt uppsatt med en magnet på kylskåpsdörren:

"En dag står livet

milt leende som en flicka

plötsligt på den andra sidan

utav bäcken

och frågar

(på sitt förargliga sätt):

Men hur hamnade Du där?"

Det var skrivet av en ganska högbrynt herre, men där träffade han på något sätt mitt i prick. Jag fick inte den där bilden ur skallen på flera dagar. Eller månader. Över huvud taget, uppriktigt sagt.

Men jag var ingen finsmakare vad gällde kultur, inte heller beträffande mat. Jag kunde skruva upp volymen när det var någon klämmig bit på radio, men då var det sällan fråga om opera, klassiskt eller årgångsjazz. En gång i tiden hade jag kunnat ett och annat om Miles och grabbarna, men det var mest för att inte falla ur ramen på klubben där jag fåfängt försökte intressera Berit Hansson för min person.

På den tiden jag levde under ordnade förhållanden hade vi en rätt varierad mathållning, Monica ville hänga med i trenderna som kom och gick, men det var ju långt ifrån alltid som jag hann äta med familjen. Nu levde jag sedan länge mest på det slags bekväma grismat som man stoppat i sig under alla dessa kvällstjänstgöringar och övertidspass. Varm korv, tunnbrödrullar, hamburgare, kebab, bacon och ägg, ibland plankstek med pommes och béarnaise på krogen. Mitt kylskåp var oftast ganska ödsligt, när jag handlade blev det sådant som vita bönor och lågprisbutikernas extrapriskorv med innehållsförteckning i mikroskopisk stil. Lyckades man tyda den var det en uppräkning av färgämnen, surhetsreglerare, konsistensgivare och konserveringsmedel och med skallkött av däggdjur eller liknande som huvudsaklig råvara. Om man redan hade ätit av korven ville man ju inte veta så mycket mer. Hur korv och lagar kommer till ska man som bekant inte fråga efter.

Jag hade inte mycket till överblick eller plan vad gällde min tillvaro. Å andra sidan är det väl egentligen inte särskilt många som har det. Allting är relativt när man tittar närmare på det. Vi inbillar oss gärna att vi har kontroll över våra liv, men det har vi naturligtvis inte. Detta planerande också på ganska lång sikt är väl inget annat än självsuggestion och försök att glömma att praktiskt taget vad som helst kan hända när som helst och att det bokstavligen bara är en tidsfråga innan det är god natt för alltid. Åldrandet är ingen rolig historia. En vacker dag får man en komplimang för sina krokodilskinnskor och tvingas påpeka att man faktiskt är barfota.

Jag gick ut på balkongen. Ljuset var fosforvitt och jag fasade för den där tryckvågen av värme som slog till så snart man steg ut på den gräddade asfalten. På en balkong tvärs över gården satt en blond kvinna i solglasögon med hörlurar inpluggade och bläddrade i en tidning. Hon såg mig antagligen men låtsades som ingenting, och jag förstod henne fuller väl. En fet, svettig karl i kalsonger och med glas och cigarrett i handen på förmiddagen, herregud, hennes erotiska fantasier drog säkert åt ett annat håll.

Bostadsrättsföreningen hade stora planer för hur gården skulle förskönas, och som jag var den ende som inte hade köpt sin lägenhet vid ombildningen – av ekonomiska snarare än av ideologiska skäl –, var jag nu en illa sedd hyresgäst som man helst ville bli av med. Om ordföranden, en pedantisk fascist till programmerare på fjärde våningen, fick reda på att jag bedrev verksamhet från bostaden, skulle det inte överraska om han försökte vända det till smygkontorisering för att kunna vräka mig.

Mitt hem här på jorden var alltså denna etta på Vidargatan i Stockholm, en rätt oansenlig stump mellan Norrtullsgatan och Upplandsgatan ett par stenkast från Odenplan. Jag hade fått fatt i den på komplicerade vägar när äktenskapet kapsejsade, och nu representerade den ett betydande värde eftersom Vasastan var hett och bostadsrätter gick för kring hundra tusen kronor kvadratmetern.

Jag måste komma på någonting att säga till Katarina Sjöglimt. Hon behövde nya uppgifter om sin make, information som stärkte henne i tron att han inte frivilligt förlupit hemmet.

Här krävdes med andra ord struktur, och jag beslöt att gå till vattenhålet på Norrtullsgatan och lägga upp strategin över en öl.

Jag duschade och fick på mig kläderna. E-posten innehöll som vanligt bara en massa reklam för snabba lån, Viagra, hårdporr med underåriga och preparat som lovade tre gånger så stor spermamängd per utlösning som man hade i dag. Vad kunde en man som jag rimligen ha för nytta av det?

Jag hade för länge sedan slutat förvånas, men visst var det gåtfullt att sådana makalösa uppfinningar som television och internet mest används för bondfångeri och svinaktigheter? Hisnande dyra och komplicerade satelliter skickas upp för att duscha jordklotet med skit.

När det ringde på dörren ryckte jag till så att kaffet skvimpade över. Det var inte varje dag jag fick besök. Utanför stod en dyster kvinna i sextioårsåldern, hettan till trots klädd i en mörkblå kappa. Det var något vagt bekant över henne, men jag hade ingen aning om var jag kunde ha sett henne förr.

– Är det du som är Topsy Kemmler? frågade hon.

– Ja.

Jag tror att jag tänkte att hon kanske ville ha hjälp med något känsligt eller tarvligt som hade med maken att göra, men jag tog fel:

– Det var du som smygfilmade mig när jag försökte rida, sa hon. De drog in pengarna.

Nu mindes jag henne. Försäkringsuppdraget på hästgården utanför Flen.

– Hur har du fått tag i mitt namn? sa jag, vilket kanske inte var det mest taktiska.

– Det ska du skita i, sa hon och tog ur väskan upp en ketchupflaska av plast.

Sannolikt var det på grund av de gamla skadorna som hon rörde sig lite dröjande, men hon lyckades trycka till på flaskan och strålen träffade mig över bröstet. Eftersom hjärnan väntade sig rödkladdig ketchup uppstod ett litet tankeglapp – vätskan var färglös, och så kom bensinstanken. Nu hade hon en cigarrettändare i handen som hon frenetiskt försökte få fyr på. Jag grep handtaget och smällde igen dörren och hörde henne svära där utanför. Ögonblicket därpå sprutade hon in bensin genom brevinkastet, och så vidtog det där torra, skrapande ljudet igen när hon försökte få liv i tändaren.

Jag tror att jag skrek åt henne att jag skulle ringa polisen, att jag var polis, och att hon skulle få fängelse för det här, att det var mordförsök. Hon snyftade av raseri, och så hörde jag henne klumpigt dunsa nedför trappan, strax därpå slog porten igen.

Dagen hade inte börjat bra, men det hade kunnat vara värre. Jag hade till exempel kunnat ha en cigg i munnen när jag öppnade dörren. Å andra sidan skulle det visa sig att detta bara var en uppmjukning inför den kanonad av förvirrande, absurda och livsfarliga situationer som väntade mig.

Två

Någon har sagt att de paranoida är de som har alla fakta på hand, och det kanske var så nära sanningen man kunde komma.

Händerna darrade när jag försökte snygga upp. Dörrmattan ut på balkongen. Lägenheten luktade bensinmack, vilket i ärlighetens namn inte var någon direkt försämring. Jag höll sånär på att göra misstaget att tända en lugnande cigarrett medan skjortbröstet fortfarande var indränkt i bensin. Det hade blivit till att försöka rikta brandsläckaren mot mitt eget flammande ansikte.

Nog för att jag hade varit utsatt för hot i mina dagar, också bortsett från min fars närmast slentrianmässiga raseriutbrott över minsta skitsak. Till exempel svor råskinnet Milo Kalik på att han skulle göra mig blind om det så var det sista han gjorde här i livet, men det här var första gången som jag blev föremål för ett regelrätt attentat i hemmet. Och det av en orsak jag aldrig hade kunnat gissa mig till.

Detta kanske underströk den viktigaste skillnaden mellan fiktion och verklighet, nämligen att fiktionen måste hänga ihop på något sätt, vara logisk, medan verkligheten kan vara groteskt förvirrad, osannolik, splittrad och sakna tydligt samband mellan orsak och verkan, alltså kort sagt inom de grundläggande naturlagarnas råmärken se ut precis hur fan som helst – vilket den alltså ofta också gör.

Man kan naturligtvis också fråga sig vad man menar med verklighet. Allt beror ju bland annat på från vilket håll man betraktar en sak, och vem som betraktar, och under vilka omständigheter. Om verkligheten alltså är relativ är den väl egentligen overklig? En situation uppfattad med tre promille i blodet ter sig annorlunda än på nykter kaluv, men sanningen om samma situation spretar ju åt alla håll beroende på om observatören är en åttaåring, en åldring, en hund eller en fluga. Det tålde att tänka på, och jag tyckte att det trots allt gav ett slags legitimitet åt mina ibland lite vidlyftiga tolkningar av vad jag upplevt. Tillämpad i polisarbete och vid förhör skulle resonemanget kunna skapa en härdsmälta i vilken utredning som helst.

Jag rotade en bra stund bland bråten i garderoben innan jag fick fatt i min gamla 7,65-millimeters Walther. Av en närmast visionär ingivelse redan tidigt i karriären hade jag anmält tjänstevapnet försvunnet efter ett tumultartat tillslag mot en lägenhet i Fredhäll där vi trodde att en efterspanad dråpare befann sig. Pinsamheten i att bli av med vapnet uppvägdes med råge av att jag efter att ha blivit utspottad av kåren fortfarande hade pistolen i min ägo och dessutom några hundra patroner. Jag placerade den under handskarna i hallbyrån.

Den tysktillverkade Walthern var en pistol med historia. Den var standardutrustning för naziofficerare under kriget, och Hitler sägs ha skjutit sig med en Walther PPK i bunkern och haft en i reserv för den händelse den första skulle klicka. Men det var James Bond som gjorde den riktigt populär, eller vad man ska säga. Visst var det ett kvalitetsvapen, men kallades internt också ärtbössan på grund av den klena stoppkraften. Det klassiska exemplet på det, och en incident som bidrog till att polisen småningom gick över till niomillimeters Sig Sauer, inträffade i Malmö på 80-talet när några kolleger inte lyckades stoppa en påtänd missbrukare med samurajsvärd. Trots en massa träffar mot kroppen fortsatte mannen angreppet, så till slut var de tvungna att skjuta honom i skallen. Obduktionsbilderna gick runt bland grabbarna. Rättsläkaren hade satt pinnar i ingångshålen och liket såg ut som en nåldyna. Eller ett piggsvin.

Att kalla min dokumentsamling för ett arkiv vore en skönmålning. Det bestod av oordnade pappersbuntar, mappar och bukiga pärmar i två kassar och en flyttlåda bredvid sängen, och det tog gott och väl tre kvart innan jag hittade några handlingar som hade med det där fallet att göra. Gunilla Nilsson. Lite personuppgifter och en handfull bilder. Jag hade arbetat på uppdrag av ett försäkringsbolag, och mina videoupptagningar kring den där hästgården utanför Flen ledde till att den före detta kassörskan med förslitningar i axlarna och sviter av en whiplash-skada blev av med halva sin försäkringsersättning.

Det var inte bedrifter som man precis gick och skröt om, men alla måste överleva. Det var en djungel där ute.

Hon hade åldrats sedan bilderna togs. Kanske var det numera bara hatet till mig som höll henne uppe, vilket i och för sig var mer än vad många andra fick nöja sig med. Jag borde naturligtvis anmäla saken, men att gräva upp hela historien igen kändes allt annat än frestande. Å andra sidan skulle det bli lite nervöst nästa gång det ringde på dörren. Och vem visste vad hon kunde ta sig till? Hon skulle kunna köpa sig en ny tändare och stå och lurpassa var som helst. Eller så kunde hon dyka upp på krogen och drämma en hammare i hjässan på mig.

Ganska olustig gick jag till puben. Stämningsläget illustrerades av scenen utanför Seven-Elevenbutiken på Norrtullsgatan: stödd med ena handen mot väggen stod en karl i skrynklig kavaj och spydde, vid sidan om honom väntade några duvor på att få hugga in på godbitarna.

Det var bara några hundra meter till vattenhålet, men det hann bildas stora, mörka fläckar under armhålorna och jag blev klibbig i ansiktet. Ljuset var frätande och kom stan att kännas förlamad.

På väg över Odengatan blev jag sånär påkörd av ännu en av alla dessa insektslika, vansinniga cyklister som utspökade i groteska hjälmar, solglasögon och trikåer tävlar med sig själva om att så snabbt som möjligt ta sig mellan den döda förorten och det trista kontorsjobbet. Jag snubblade till men fick tag om en stolpe.

– Har du kommit ifrån klungan, din förbannade spandexidiot?! vrålade jag efter honom så högt att folk i närheten frös till i steget. Tour de France går mycket längre söderut!

Jag lunkade på till puben och nickade åt ett par av de andra som också gärna satt i dunklet och drack trots att klockan bara var halv ett. Vi ingick i ett inofficiellt sällskap som skulle kunna samlas under Humphrey Bogarts gamla devis att problemet med världen är att alla andra är ett par drinkar efter.

Jag bläddrade i en kvarlämnad kvällstidning. Sida upp och sida ner om seriemördaren som härjade och sköt slumpvis utvalda offer på olika håll i landet. Enligt de meddelanden han alltid skickade i förväg till diverse massmedier skulle han inte upphöra med mördandet förrän den svenska regeringen visade i handling, här hemma och i EU och FN, att man tog klimathotet på allvar och verkligen försökte göra något för att vända en process som tvingade oss att med öppna ögon och stora skygglappar dåna mot avgrunden med gasen i botten, mot vad som blir ett inferno för våra efterkommande på den här planetern. Förövaren hade också citerat en känd miljöpessimist som ansåg att de mått och steg som hittills vidtagits inför hotet av en klimatkollaps inte bara var modesta utan snarare att likna vid att omgruppera däckstolarna på ’Titanic’.

Han – alla tycktes vara överens om att mördaren sannolikt var en man, bland annat därför att män svarar för över åttio procent av våldsbrotten – tycktes resonera som så att han tvingades ta i så här hårt för att någon skulle lyssna, och det var beklagligt att åtskilliga människor måste sätta livet till, men om det bidrog till att jorden räddades från klimatkatastrofen så skulle det vara värt det. Han skulle rädda världen, och man kunde inte laga en sådan jätteomelett utan att knäcka några ägg.

Planen, om det nu var en plan och inte bara en galnings opportunistiska fernissa över sin blod- och uppmärksamhetstörst, hade en del luckor. Inte minst saknades en realistisk bedömning av vilket inflytande den svenska regeringen kunde tänkas ha över exempelvis USA:s, Indiens och Kinas miljöpolitik.

Jag tog del av det hela med det slags resignerade misstro och känsla av overklighet som regelbundet kvällstidningsläsande leder till. Man reagerar med en axelryckning oavsett nyhetens dignitet eftersom man känner på sig att vad som än påstås ha hänt – om det nu har hänt – så är det överdrivet, vässat, tillrättalagt och sentimentaliserat.

Nu var det världskrigsrubriker, spekulationer, foton, kartor, sprängskisser, fantombilder och konspirationsteorier; blaskan vred varje droppe ur denna långdragna och bloddrypande panikjulafton. Mitt i en sensationellt het och solig sommar sades psykopaten hålla landet i ett isande järngrepp. I själva verket var det nog få som oroade sig. Sanningen var ju att sannolikheten för att till exempel bli påkörd var mycket större än att bli prickad av den där galningen. Varför skulle just jag av över nio miljoner potentiella måltavlor hamna i hårkorset? (Här kan jag skjuta in att det småningom skulle visa sig att den frågan mycket väl kunde inkluderas bland de sista ord man kan skämta om, som äh, kör om bara, du hinner säkert före krönet.)

I tidningen var alla oroliga, skrämda, förfärade, skärrade eller panikslagna. Poliser, anhöriga, vittnen, psykologer, kriminologer, författare, präster, politiker, vapenexperter, omvärldsanalytiker och folk på gatan uttalade sig om dramat. Också spågummor, medier, klärvoajanter och andra som sade sig ha ett sjätte sinne behandlades med tillkämpat allvar, men, som jag brukade säga, det enda sjätte sinne som jag känner till är vansinnet.

Det där var inte precis ett fall för Kemmler Security. Jag verkade i en mindre skala, och firmanamnet var naturligtvis skrattretande pretentiöst. Säkerhetskonsultation, detektiva uppdrag, bevakning etc. angavs som huvudsakliga syften i min firmaregistrering. Jag hade inte ens en hemsida, men jag kände bara utmattning inför alla dessa påfund som krävde att jag måste sätta sig in i en massa teknikaliteter och som kostade pengar.

Jag steg ut på trottoaren och tände en cigg. Såhär på sommaren gick det väl an att stå utanför och se lite vilsen ut vid askkoppen, betydligt värre var det på vintern då man framstod som en idiot när man huttrande varmrökte cigarretten medan förbipasserande liksom spottade på en med ögonen. Fördömandet av och klappjakten på rökare hade skruvats upp till hysteri.

Den som tycker att jag borde ha haft moraliska betänkligheter kring hur jag utnyttjade Katarina Sjöglimt bör försöka se att det ändå bara var en blek återspegling av vad de allra flesta av oss är utsatta för i jätteskala. Vi är så manipulerade, indoktrinerade och marinerade i illusioner, trick, lögner, ideologier och trosuppfattningar av alla de slag, att vi inte ser hur grundlurade vi blir. En spekulationsekonomi där fifflare blir föredömen, där många av de rikaste sysslar med fullständigt improduktiva saker, där skatteboskapen narras att bli aktiespekulanter och sedan blåsta i stor skala – det såg jag som ett bedrägeri som i någon mån gav mig carte blanche att plocka åt mig av smulorna som trillade ned från fåtalets överdådiga bord.

Det var, såvitt jag förstod, min uppfattning.

Jag begrundade detta ända tills glöden nådde filtret och jag äntligen fick lämna den unkna hettan och gå in i den relativt svala lokalen igen.

Som Jingnell påpekade så har privatdetektiv i mångas öron en ålderdomlig för att inte säga patetisk eller rent av löjlig klang. Regnet klöste på fönstren till baren som en ilsken katt, sa en äldre tjänsteman på Försäkringskassan när jag för femtioelfte gången och nu på högre ort försökte förklara vari min verksamhet bestod och till slut blev trängd nog att begagna ordet privatdetektiv.

Han fnissade genom näsan och var uppenbart nöjd med citatet, och det var något i det jag kände igen från mycket länge sedan. Det visade sig vara en mening från Mickey Spillanes Dubbel hämnd, om privatdeckaren Mike Hammer. Att tjänstemannen kunde något sådant utantill skrämde av någon anledning nästan vettet ur mig. Jag hade god lust att be honom dra åt helvete, men som det stod i hans makt att driva in mig i en byråkratisk mardröm av ansökningar, telefonköer, valmenyer och överklaganden så höll jag tyst. Mike Hammer skulle bara ha skrattat, ett läte som påminde om när man gnider ett par ohyvlade plankor mot varandra.

Vi var många som upptäckte litteraturen genom Spillanes böcker. Mike Hammer kämpade sig fram genom den hårdkokta, snåriga intrigen mot bakgrund av världsstaden New York, en miljö så väsensskild från det stillastående Hudik att det lika gärna hade kunnat vara på en annan planet.

Inte sällan visade sig storskurken vara en lömsk, förförisk kvinna. Och senare förstod man att det inte precis var någon status i att kunna referera till böcker som Hämnden är min och Natt utan nåd. Spillane var visserligen den författare vars böcker sålde mest i världen, men han var också den mest föraktade, i alla fall av alla de som gjorde anspråk på att veta något om litteratur. Jag mindes fortfarande när somliga av Monicas bildade vänner lade ut texten om den såkallade populärkulturen. Då fick jag veta att min ungdomshjälte i själva verket var en symbol för frosseri i våld och sex och manschauvinism, läsning för psykskadade krigsveteraner och bränsle under den amerikanska medelklassens kommunistskräck och homofobi. Samtidigt var böckerna ett uttryck för det mentala tillståndet hos de förtryckta löneslavarna i det senkapitalistiska samhället och en manlig revolt mot jämställdhet mellan könen.

Jag vill inte tro att det var Spillane som lockade mig till polisbanan, men säker kan man ju aldrig vara. Inte på någonting, egentligen. Vilket väl i sig är självmotsägande.

Titeln privatdetektiv solkas antagligen ytterligare av likheten med privatspanare, en term som blev ett tillmäle under allt rotande i röran efter mordet på Olof Palme. Det var då en månghövdad och disparat skara av galningar, hobbydetektiver och skarpsinniga analytiker målade upp en kalejdoskopisk fresk av ofta plausibla men oförenliga konspirationer.

Tidigare var det fåtal privatdetektiver som skymtade i medierna lite sorglustiga figurer som sysslade med sådant som att spionera på äktenskapsbrytare, men i takt med polisens krympande resurser och de växande bergen av väntande eller nedlagda ärenden hade marknaden för privata brottsutredare och säkerhetsexperter faktiskt ökat dramatiskt. Det fanns gott om firmor som mer eller mindre seriöst sysslade med mångahanda ting i skuggriket mellan polisiärt och privat. Det fanns till och med en världsomspännande förening för privatdetektiver. Till sådant de skyltade med att de åtog sig hörde utredning av industrispionage, svinn och bedrägerier, kartläggning av anställdas misstänkta sidoverksamheter, skydd av människor som lever under någon form av hot och uppspårning av förövare i misshandelsfall.

Och, naturligtvis, försvunna personer. Vilket för tillfället var min nisch.

Sedan var det allt det andra, det sjaskiga och snuskiga, allt det där som folk tycker är omoraliskt eller pinsamt, eller som så att säga inte ligger i linje med ens personliga eller ens företags framtoning. Eller det som är för vagt, ogrundat, skamligt eller ljusskyggt för att kunna bli polissak.

Då kunde man alltså vända sig till någon som jag.

Via en gammal bekant som installerade larmutrustning hade jag också agerat konsult för några företag och förmögna privatpersoner som ville bättra på förskansningarna med rörelsedetektorer, gallergrindar och sådana saker.

Också fallet Greger Sjöglimt i Saltsjö-Duvnäs involverade ett påkostat hus, nämligen paret Sjöglimts. En dag hade entreprenören och fastighetsmäklaren med mera Greger Sjöglimt ringt till sin hustru Katarina och meddelat att han skulle bli försenad till middagen, och det visade sig vara korrekt: makarna hade nu inte haft någon som helst kontakt på över sju månader. Alla utom Katarina förstod att makens försvinnande var avsiktligt, och det var alltså detta som just nu var basen för min försörjning.

Greger var en sådan man som går i Hugo Boss-kostymer, seglar, spelar golf på Fågelbro, kör en riktigt vulgär BMW och har ett armbandsur stort som en snusdosa – men som på papperet tjänar ungefär som jag. Apropå kostymerna så var de inom parentes sagt liksom besläktade med mitt gamla tjänstevapen i det att firma Hugo Boss bland annat sydde uniformer till SS och Hitlerjugend, delvis med slavarbetskraft. Sådant kastar ett annat ljus över begreppet anrik.

Stora delar av Gregers tillgångar var skrivna på hustrun, men han hade ändå kunnat tömma bankkonton, sälja både det ena och det andra, och lämna efter sig skatteskulder på nära nitton miljoner.

Bilden som Katarina hade gett mig som en hjälp i efterforskningarna var tagen ombord på en båt någonstans i skärgården. Greger, sjukligt solbränd och klädd i Ralph Lauren-tröja, höjde ett champagneglas mot kameran och log på ett sätt som kom en att tänka på en halvöppen resväska.

Trots uppenbara fakta, igensopade spår, upptornande skatteprocesser och uppgifter om en kvinna i Brasilien, lät sig Katarina inte övertygas: Greger skulle aldrig överge henne på ett så nesligt sätt. Något måste ha hänt. Någon eller några hade tvingat honom att genomföra transaktionerna. Han hade nämnt att han blivit uppsökt av arabiska affärsmän som eventuellt ville göra stora affärer, men sedan blivit ytterst förtegen om saken. Påstod att det inte blivit något. Verkat rädd, faktiskt. Livrädd.

Eftersom polisens engagemang var så ljumt hade hon vänt sig till en expert i efterforskningsbranschen, det vill säga till mig. Varför hade jag ingen aning om. Det kunde näppeligen ha varit på rekommendationer.

Naturligtvis kunde det mycket väl vara så att Katarina visste var Greger befann sig. Kanske hans försvinnande ingick en plan för att makarna skulle slippa betala en massa skatt och där jag då bara var en del av rökridån. Eller så var Greger död, eventuellt genom hustruns försorg. Katarina Sjöglimt gav definitivt inte intryck av skärpa och slughet, men kunde hon kontakta en person som jag kunde hon också engagera en torped, och jag hade för länge sedan upphört att förbluffas över vad pengar kunde göra människor kapabla till.