Annanstanslängtan

By Anders Mathlein

Det främmande är i dag inte längre bort än ett klick – och i bästa fall ett par hundralappar. I takt med att resandet blivit mer lättillgängligt och billigt verkar längtan bort bli allt större. I andra tider och andra delar av världen, som präglas av fattigdom och krig, innebär annanstanslängtan hoppet om ett bättre liv. Men vad betyder den här svårgreppbara längtan för oss som redan har det så bekvämt? Vad hoppas vi på att hitta bland vidsträckta sandstränder, mysiga kaféer och för oss främmande kulturer?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 17, 2021
• ISBN: 9788726814262

Book preview

Parker

Inledning

Vår reslust, vår vandringsdrift, vår nyfikenhet. Vår annanstanslängtan.

Det har skrivits och sagts så mycket om det där. Det är flyktigt och vagt, blir lätt pekoral. Men existentiella funderingar kan också formuleras både tänkvärt och med humor, som till exempel Alf Henrikson gjorde:

Dagen i dag är en konstig sak. Tänk, evigheten fram och evigheten bak.

Och om det är så, att livet är en ljusglimt mellan två oändligheter av mörker, så är det inte konstigt att vi vill veta lite mer om den plats där vi hastigt fått sticka upp huvudet ur evigheten.

Längtan någon annanstans verkar vara inbyggd i människan, kanske ända sedan homo erectus gav sig av från Turkanasjön i Afrika för sådär 1,7 miljoner år sedan. Även sedan vi rotade oss i jordbruk och småningom industrisamhälle har längtan och lusten funnits där. Men att resa för nöjes eller bildningens skull var möjligt bara för ett försvinnande fåtal till för ungefär ett halvsekel sedan. Och nu: resandet har exploderat, med allt lägre flygpriser kan miljoner människor bejaka sin annanstanslängtan och lust till variation. Men det kostar. Till exempel lämnar var och en av passagerarna på en långflygning hundratals kilo koldioxid efter sig i atmosfären, även de som kallar sig eko-turister. Lusten att se sig om är stark, vi har lätt för att blunda inför de konsekvenser vårt resande medför.

För så många andra, i alla tider, har annanstanslängtan haft helt andra orsaker. Det har varit en längtan bort från fattigdom och förtryck, från liv utan hopp och framtid, på enkel biljett.

Men vi, som reser för nöjes skull och av nyfikenhet, vad är det vi hoppas finna där ute?

Det finns så många bevekelsegrunder. Det kan vara allt från avkoppling och strandliv till andlig pånyttfödelse, en del reser för att spela golf, andra vill försöka tränga in i och förstå en främmande kultur. Somliga söker billig sprit och sex, andra letar skönhetsupplevelser eller hoppas få vara någon annan någon annanstans. På resa kan man ju omforma sig, bli den man vill vara i andras ögon. Där ingen känner dig anses du vara den du synes vara, vilket är en sanning som kan stämma till eftertanke. Och visst kan man få andra att tro att man är någon annan än den man är, men sig själv lurar man inte så lätt. Att resa bort från sig själv går oftast inte.

Är det detta annanstans som är den starkaste drivkraften, en önskan att se vad som finns bak nästa vägkrök, bortom nästa kulle eller horisonten? Är det bara den gamla föreställningen att gräset är grönare på andra sidan staketet? Att det riktiga livet pågår någon annanstans och att vi är på fel plats?

Vare sig det bottnar i leda eller nyfikenhet är vi många som söker ett bortom, kanske besläktat med sommarnattens oroliga och vemodiga längtan till någonting som man kan ana men inte formulera.

Det är en dröm som kommersialiseras i reklam för bland annat all-inclusive-hotell på fjärran destinationer, ett kravlöst Eden där livspusslets bitar ska falla på plats, där familjen svetsas samman, där ingen tittar på klockan och vinden makligt bläddrar i palmbladen vid det blågröna vattnet.

Det är bilden av ett så kallat semesterparadis, men vad som kan kallas paradisiskt är ju högst subjektivt. Kanske är det förnuftigare att se paradiset som ett sinnestillstånd snarare än en plats. Paradise is anywhere when you’re with the one you love hette det i en poplåt för många år sen, och det ligger en hel del i det. I rätt sällskap kan en enkel picknick överträffa den överdådigaste lyxmiddag.

Under ganska många år reste jag som skribent mest i tropiska trakter, framförallt i Söderhavet och Australien, men också i Sydamerika, vilket märks i den här boken. På senare år har det bland annat blivit åtskilliga resor till Sydeuropa.

Jag har haft många tillfällen och anledningar att fundera över resan och resandet. Vad som driver eller lockar oss, vad det tjänar till, hur vi uppfattar andra och hur de uppfattar oss, fenomen och symboler förknippade med vår reslust, och möjligheterna att ge en någorlunda sann bild av det främmande.

Flertalet av texterna i boken är reviderade, bearbetade, omskrivna, förkortade, förlängda eller sammansmälta versioner av artiklar och reportage som varit publicerade i tidningar och tidskrifter som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Res, Ordfront magasin och Reportage.

anders mathlein

Bara ett klick ifrån var som helst

Resenär på ett krympande klot

Att den som har gjort en resa har något att berätta är sällan sant numera – han eller hon har förmodligen redan gjort det under resans gång, på Facebook, Twitter, Youtube, bloggen, Skype eller per telefon.

Det här är ett av tecknen på hur dramatiskt vårt resande och utblicken på världen har förändrats på grund av kommunikationstekniken, en utveckling som Blandaren sammanfattade som i dag mejl, i går morse.

Vi har sett en svindlande snabb och genomgripande förvandling av resans innehåll och förutsättningar för oss som tillhör den globala överklass som kan utforska jorden för att stilla vår nyfikenhet och njutningslystnad och bejaka vår annanstanslängtan.

Flygresandet gjorde något med människors känsla för avstånd när färder som tidigare tog flera veckor kunde stökas över på några timmar. På ett dygn kan vi ta oss praktiskt taget vart som helst. Avlägsenhet definieras bland annat av att kommunikationerna är besvärliga, och det avlägsna måste vara teknologiskt på efterkälken. Internet och den nya kommunikationstekniken har i vårt medvetande krympt jorden till ungefär en basketbolls storlek.

Nu är det mesta inom räckhåll på ett ögonblick. Vi följer händelser på andra sidan jorden samtidigt som de inträffar. Med Google Earth zoomar jag mig ned till vilken obetydlig by på jorden som helst, där för övrigt Lonely Planet redan har varit och inspekterat varje hål i väggen. Vem behöver kartor när man har gps i telefonen, och jag är nåbar varhelst jag befinner mig i världen – mobiltäckningen är bättre på Mekongfloden än i min bostad. Jag kan i förväg företa virtuella promenader genom museer i staden jag ska besöka, jag kan skärmflanera på gatorna i kvarteret där jag ska bo, jag kollar hotellets hemsida och vet hur mitt rum kommer att te sig, kanske har jag också studerat de näraliggande krogarnas menyer.

Man kan till och med företa pilgrimsfärder utan att resa sig från datorn, men frågan är väl om de riktigt räknas i Herrens stora bok. Är det inte meningen att man ska ta sig tid, kasta loss från det invanda, göra sig omak, späka sig och utsätta sig för strapatser och väder och vind för att det ska bli den fysiska, mentala och renande resa vallfärden är avsedd att vara? Gud vet, men att tända virtuella ljus i katedralen i Santiago de Compostela måste väl på något sätt vara som cybersex eller att sitta i en flygsimulator – det kan ge en kick, men man vet ju ändå hela tiden att det inte är på riktigt.

Att ha tillgång till oceaner av mer eller mindre tillförlitlig information om vadhelst jag intresserar mig för på platsen jag ska besöka har naturligtvis goda sidor. Men om jag på nätet blir min egen förtrupp på rekognosceringstur finns risk för att den fysiska resan blir dränerad på överraskningar. Jag kommer fram och känner igen mig trots att jag aldrig varit där förut – är inte det lite som att öppna julklappar som man själv har slagit in?

Det är förbluffande hur snabbt vi vänjer oss vid och tar för självklara avancerade prylar vars bakomliggande teknik för de allra flesta av oss är lika obegriplig som kvantfysik. Vi omger oss med ting vars funktioner för inte länge sedan hade framstått som science fiction eller trolleri. För de som växer upp och in i det elektroniska simultankapacitetssamhället är ljudet av en skrivmaskin lika främmande som raspet från en gåspenna, och de har aldrig laddat en kamera med film. Men man behöver inte vara uråldrig för att ha upplevt sådana saker som självklara. Och det betyder inte att man måste titta tårögd i backspegeln, vi får betrakta den sköna, nya världen med nya ögon, men när man står mitt i strömmen kan det vara svårt att uppfatta vidden av förändringarna. Hastigheten i spridningen och omfattningen av Internet och mobiltelefoni, har inga paralleller i historien.

Till exempel är det överallt i världen nu en betingad reflex hos flygresenärer att slå på mobilen så snart planet har landat, strax därpå kollar vi mejlen, läser hemmatidningen, laddar upp en bild av kaoset i ankomsthallen, testar appen för destinationen. En vän ringer medan man sitter i bussen mot Phnom Penh.

Allt detta är ju fantastiskt, inte minst för de stora delar av jordens befolkning som lever i kommunikationsskugga och för vilka den nya tekniken slagit upp porten till en bättre värld. På ensligt belägna öar där man förr på sin höjd hade tillgång till kortvågsradio öppnar Internet ett universum av nya möjligheter och direktkontakt med omvärlden.

Mobiltelefonin slår igenom också i fattiga områden som tidigare helt sakande telefoner – vilket inte betyder