Ön

By Anders Mathlein

Han steg ut på verandan med en handduk kring höfterna och en cigarett i nypan. Han såg ut mot den vidunderligt vackra lagunen, vände sedan ansiktet mot den vita himlen och slöt ögonen. Den rotlöse svensken driver ett lågbudgethotell i Polynesien. Utan att ha planerat för det har han snubblat in på en bana som många bara skulle kunna drömma om. Men när omvärlden tränger sig på blir idyllen snart kaotisk. Genom vänner och bekanta i lokalbefolkningen tar livet plötsligt en ny riktning, när han mot sin vilja dras in i de högljudda protesterna mot de franska kärnvapenproven i Moruroaatollen. Livet ställs ställs på sin spets och ser ut att aldrig bli sig likt igen ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 19, 2021
• ISBN: 9788726814279

Book preview

författaren.

Ett

Somliga av européerna på ön tyckte om att säga att han föraktade sina gäster för att de bodde på ett hotell så sjabbigt som hans. Han förnekade det, även om han inte hyste någon större sympati för de lågbudgetresenärer som var verksamhetens bas. De var välgödda ungdomar som for jorden runt för att raska undan friheten innan karriären och kärnfamiljelivet tog vid. Själv hade han på sätt och vis allt på en gång.

Han steg ut på verandan med en handduk kring höfterna och en cigarrett i nypan, sträckte på sig och slöt ögonen mot den vita himlen. Solen skulle strax stiga över berget. Hamninloppet och lagunen blänkte som plåt.

Golvbrädorna knirrade när han gick fram till räcket och lutade sig mot takstolpen. Matus stora svin låg som vanligt och dåsade i lervällingen bredvid bilen medan tupparna strimlade stillheten. Varje morgon väckte det första ljuset deras tävlingslust, de gol överallt, svarade varandra, överröstade varandra. Det ryckte lätt i svinöronen.

Luftslottens herre hade hon kallat honom. Hon hade sagt att ingen bygger så praktfulla luftslott som du. Orden hade fastnat i minnet och blivit en påminnelse om Jenny och lagomlivet. Förmodligen hade hon inte förändrats särskilt mycket, inte ens till utseendet. Fotografiet hade försvunnit någonstans på vägen, men det mörka, spretiga håret och de stora, klara ögonen var så dominerande att åren knappast kunde ha ändrat helhetsintrycket.

Vid det här laget hade hon fått brevet och tyckte antagligen att det var patetiskt. Han hade snart kommit att ångra det skrivna, författat i det sentimentala stadiet av ett rus, när Tareta var hos sina släktingar och lyktan på verandan bara åstadkom en bubbla av ljus i det tjocka mörkret. Då fick känslorna andra proportioner, och tanken på att träffa Anette slog ut igen och upptog snart varje vindling i hjärnan.

Hon skulle komma gående uppför den röda, dammande vägen, blond och gänglig, kvinnlig och barnslig på samma gång, och trots hans mustasch skulle hon känna igen honom med detsamma, och det skulle finnas någonting mellan dem som kom henne att utan ett ord springa in i hans famn.

När han hade försökt få tillbaka kuvertet på postkontoret upplystes han om att det var omöjligt utan postmästarens medgivande, och som postmästaren var i Papeete skulle brevet lämna ön med middagsplanet. Det var länge sedan han hade slutat låta sig uppröras över byråkratin. En stor del av de pengar som sköljde över kolonin användes till att hålla pappersvändarna på Tahiti sysselsatta. Att ha vit skjorta och luftkonditioneret tjänsterum i Papeete var en paradisdröm för många öbor som tappat tron på kopra och vanilj.

Hit upp nådde sällan kopralukten från hamnen, här levde de ständigt i dofter av fuktig jord, multnande växter och frangipani. Tareta hävdade att blomman hette tipani, och hon brukade sticka en rosa eller vit bakom Miris öra innan flickan sprang till skolan. Blommorna hade en ljuv och söt arom, men med en mörk underton av förruttnelse, som av vissnande rosor.

Han satte sig i en av rottingfåtöljerna och lyssnade efter ljud inifrån huset. De sov fortfarande, trots hettan. Han skulle aldrig vänja sig. Luften var redan klibbig och bukens håriga halvklot glittrade av svettdroppar.

Mellan räckets spjälor såg han byn nedanför, delvis skymd av kastanjeskogens utlöpare och krönt av palmernas vippor. Från där han satt tycktes trähusen ruffiga, men åt vattnet vände de pittoreska skrytfasader målade i pastellfärger. Turisterna tyckte att Fare väl svarade mot deras föreställningar om den tropiskt sömniga småstaden. Banque lndosuez’ moderna ljuslåda bröt av mot kinesbutikernas ålderdomliga atmosfär, liksom tv-antennerna och välkomstskylten med påskriften la Ora Huahine som också bar ett Coca-Colamärke. Men det var småsaker jämfört med den störtflod av civilisationstecken som mötte resenären i Papeete.

Morgonens första buss lämnade hamnen, en lastbil i vars knallblå träkaross passagerarna satt på längsgående bänkar. Det skorrade i växellådan, och så tog den mot norr, förbi hans hotell och förbi Bali Hai. Där hade de en konstgjord näckrossjö, lyxhyddor och restaurang och bar, och vid en jämförelse framstod hans eget etablissemang som löjeväckande spartanskt. Å andra sidan var arbetet inte tungt, och Tino nöjde sig med underbetalning för att sköta det praktiska. Det gick alltid att locka gäster eftersom det var sju gånger dyrare att bo på Bali Hai.

Kanske tillbringade han mer tid på Bali Hai än på sitt eget hotell. Det var inte ovanligt att han satt i baren med några av sina unga gäster och lät dem bjuda på öl och whisky och hörde dem bräcka varandra med upplevelser av det genuina ölivet, det riktiga Polynesien. Många av dem var tillräckligt ovetande för att kunna färdas i en värld som inte längre fanns, men han hade inget intresse av att korrigera deras föreställningar. Taretas bror ägnade sig däremot ivrigt åt att försöka underminera turistnäringen, men den här gången hade han tydligt gått för långt.

Han fläktade med handduken mellan benen. Dagen skulle bli olidligt het. Han kunde ännu se sig omkring i förvåning över att befinna sig här, att räckan av illegala anställningar, roro-fartyg och småaffärer hade hållit honom flytande jorden runt och spolat upp honom på just den här ön. Än hade han inte känt av det mindervärdeskomplex om Philippe menade var naturligt om man levde på en plats som var så liten att dess storlek måste överdrivas dramatiskt för att den skulle synas på kartan. Vägen hade varit mycket lång och omständlig och bara lämnat ytliga avtryck i minnet. Enstaka händelser hade ännu någon lyskraft, men ingen överglänste den första kvällens dova eufori på tåget till Malmö.

Två

Hon tassade ut och lämnade som vanligt dörren halvöppen. Anette hade somnat innan sagan var slut. Från vardagsrummet hördes de sista skrattsalvorna i komediserien som Ralf tittade på. Det var precis som vanligt, efteråt kundte hon inte erinra sig en enda detalj eller ett enda ord som antytt vad som i själva verket försiggick i hans huvud.

När Aktuellt hade hållit på i några minuter reste sig Ralf och knycklade ihop sitt cigarrettpaket och sa att han måste gå ut och köpa mer. Hon satt kvar vid tv-n, uppmärksam eftersom det handlade om något miljörättsligt med anknytning till hennes barndomstrakter.

Hon hörde honom ta på sig skorna. Han ropade hej då innan han gick.

Efter ungefär en kvart tyckte hon att det var konstigt att han inte hade kommit tillbaka; det var bara fyra minuter till kiosken vid busshållplatsen.

När tv-nyheterna var slut kände hon en löjlig virvel i magen. På natten hittade hon fjorton Camel bakom soffan, och dagen därpå upptäckte hon att hans bankkonto var tömt. I papperskorgen fann hon hans valhänta och kasserade försök till avskedsbrev. Mercedesen visade sig vara såld, och köparen hade ett kvitto på fyrtiosju tusen kronor undertecknat av Ralf.

Det var åtta år sedan, och hon hade inte fått något livstecken ifrån honom, inte förrän i dag när det kom ett brev i vilket han bad henne ta Anette med sig och resa till honom på en liten ö i Stilla havet.

Hon stod i hallen med kuvertet i handen. Frimärkena var stora och granna med palmer och blommor och en liten vit kyrka som motiv. Posten hade lagt ned mycken möda för att leverera det, hon hade flyttat fyra gånger sedan han försvann. Hans meddelande från andra sidan jorden hade varit på väg i fem veckor.

Det var skrivet med en skrivmaskin vars färgband bara lämnat skugglika tecken på det tunna papperet. Han hade inte skrivit ens sitt namn för hand.

Genast efter häpnaden hade hon känt den gamla värkande och nästan glömda vreden. Hon läste brevet igen.

Han inbillade sig inte att hon skulle förlåta honom.

Han visste vad han gjort och hur det måste ha drabbat henne och Anette, och han hoppades att de trots allt var lyckliga nu. Han kunde föreställa sig vilka känslor hon hyste för honom, men han sökte ändå något slags försoning. Då, när det hände, hade han inte haft några alternativ. Nu önskade han innerligt att få träffa henne och Anette igen.

Hon öppnade fönstret mot gatan och parken och doften av vårligt vattensjuka gräsmattor.

Han hade sällan kunnat uttrycka en känsla utan att förfalla till schabloner, även när han menade vad han sa lät det som någonting ofta upprepat. En gång i tiden hade hon inte lagt märke till det.

Hur var det med Anette? Hur gick det för henne i skolan? Visste hon vem han var? Kunde de föreställa sig, kunde de för ett ögonblick tänka sig in i hur det kändes att ha kapat alla förtöjningar, att inte ha någon väg tillbaka? Nu satt han ensam i mörkret vid sitt hus, och även om han hade vänner på ön var han fullkomligt ensam. Det var en saknad utan tröst.

Han ville att de skulle komma till honom. Allt han hade att säga lät sig inte pressas in i ett brev. Vad man än gjort var det aldrig försent att sträcka ut en försoningens hand. Han levde nu som ägare till ett litet hotell på ön Huahine i Franska Polynesien. Om de kom till honom skulle han svara för alla kostnader. Han ville också diskutera hur han skulle kunna kompensera för alla de år då han inte bidragit till Anettes försörjning.

Kära Jenny, avslutade han. Mörkret omkring mig tycks så stort, precis som det känns i mitt bröst ibland när jag tänker på vad jag gjort. Men jag måste få försöka förklara, jag får inte ro förrän jag får träffa dig och Anette igen. Kom hit, ni stannar så länge ni vill. Det är en fantastisk plats. Ralf.

Hon lade arket på soffbordet och satte sig tungt.

Hotel Chez Ralph, Fare, Huahine, Polynésie Française.

Ibland hade hon nästan lyckats glömma honom. Hon hade mött andra, kanske varit förälskad, skapat nya förväntningar på tillvaron, men både hatet och nyfikenheten hade alltså funnits där hela tiden, som en vätska som stelnat och nu snabbt löstes igen. Hon hade föreställt sig att bitterheten skulle sköljas bort av sorgen, allt annat var bagateller jämfört med den, även Ralf var en bagatell. Han visste ingenting, han visste inte ens att han var ännu ensammare än han beskrev i brevet. Han visste inte att han på sätt och vis var död.

Tre

Han hade inte räknat med att Leo skulle ordna ett bekvämt och välbetalt arbete, men det var inte blåögt att förmoda att det skulle underlätta att ha en vän på ön som varit så framgångsrik som de sporadiska breven antydde.

Léonard Trou hade varit en givande bekantskap under halvåret i Nice, och hans tal om de långt gångna planerna på att flytta till Tahiti lät som svaret på åtskilliga frågor. Sedan dess hade tanken funnits där, som ett korn i en mussla ökade den ständigt i omfång för att till slut vara en färdig pärla: övertygelsen om att det var i Söderhavet som också han hade sin framtid. Han skulle nöja sig med skvättar av de pengafloder som enligt Leo pumpades in i kolonin. Startkapitalet alstrades i Palma när han lyckades få ett häpnadsväckande arrende för den bar han själv arrenderat två veckor tidigare. Det berodde inte bara på säsongen att stället var praktiskt taget tomt nätterna igenom, men när den engelske spekulanten kom för att inspektera var det fyllt till trängsel tack vare ryktet om fri sprit mot att gästerna inte talade om saken.

Det var sex kilometer med buss till Leos hus. Han möttes av skyltar med tabu och privé framför den långa palmallén. Halvvägs stoppades han av två schäfrar och tvingades vänta en kvart vid vägen innan en liten späd polynesiska kallade på bestarna. Åtskilliga av egendomarna utmed kusten verkade vara av samma sort.

Leo tog emot honom leende och solbränd, en fördubblad version av den självsäkre och sorglöse apéritifagent han hade varit i Nice. Han visade runt i det stora, luftiga huset, mycket modernt och med exteriöra detaljer som anknöt till polynesisk tradition. På ömse sidor om terrassen blommade frangipaniträden som inramning till den svarta sandstranden. Han skulle låta ersätta den med en vit när han hittade någon som var beredd att frakta dit några ton korallsand till vettigt pris. Väggarna pryddes av europeisk konst vid sidan av allehanda ålderdomliga fiskeredskap, sköldpaddsskal, mattor, hattar och stora sjok av tygliknande papper målat i grova mönster.

Sovrummet hade utsikt både mot havet och mot bergen som gröna steg lodrätt mot himlen. Leo klappade på dubbelsängen och sa att det var många flickor i Papeete som hade glada minnen från det här rummet. För tillfället hade han Catherine, en flicka på kanske tjugo år som hette något mycket mer komplicerat på tahitiska och som klädd i en blodrödpareu kom och höll dem sällskap under lunchen på terrassen.

– Hon kan bli min hustru om hon sköter sig, sa Leo och pekade på Catherine med gaffeln.

– Du var väl gift i Nice? sa Ralf.

– Yvonne? Träffade du henne? Jag tyckte det fick vara nog när hon blev så tråkig att hunden tog livet av sig.

Genom nära vänskap till en medlem i en av de fem sex familjer som kontrollerade affärsverksamheten i kolonin hade Leo fått hjälp att etablera sig. Det visade sig vara en förbluffande lönsam affär att importera flipperspel, ty för tusentals unga militärer var maskinerna en påminnelse om hemstadens kafé. Militären var en bra kund, liksom de fransmän som i likhet med Leo sökt lyckan på Tahiti. Leo sålde även bilar, calvados, ost och kläder, och hans ställning var som en groteskt överdriven dröm som bevisligen gick att förverkliga. Att föreställa sig själv i Leos ställe födde en längtan stark som smärta.

Emellertid visade det sig att Leo inte hade för avsikt att göra något för gammal vänskaps skull. Han hade mycket små möjligheter att hjälpa till, och för övrigt var det svårt att komma någon vart om man inte var fransman och hade förbindelser.

Efter lunchen for de i Leos bil till Papeete där boutiquen på avenue Bruat inspekterades. Den framgångsrike affärsmannen hade rader av brådskande uppgifter att ta itu med. Det var verkligen roligt att ses, Ralf, kanske möts vi igen någon gång.

Papeete lämnade inga blottor för en person med mer ambition än tillgångar. Han hamnade på ett mycket enkelt men alldeles för dyrt hotell och insåg snart att han med Leos hjälp lurat sig själv. Bitter och självömkande konstaterade han att de ädla vildarna i det påstådda paradiset inte hade användning för honom. Med sina diffusa planer hade han plumsat ned i en arkipelag som invaderades av välbeställda turister och där flödet av militärpengar gjorde att en lokalt odlad ananas kostade mer än i Stockholm. Många av vildarna visade sig tjäna på hotell som Beachcomber och Maeva Beach, eller grovarbeta för militären på Moruroa eller Hao, men de blev allt färre att döma av det återkommande pratet om arbetslösheten. Alla verkade tro att om det inte vore för experimenten så skulle de stå där med sina utriggare, vaniljstänger och den stinkande kopran som ingen ville köpa annat än till underpris. Det fanns hundrasexton tusen invånare och femtio tusen bilar på ön.

Han saknade en del specialkunskaper som skulle ha kunnat vara användbara här. Nervvraket Bobby Wesley, till exempel, kunde segla. Vietnamveteranen höll till på småbarerna och var ett bevis för att inte alla hade stridit förgäves. Med krigspension som livlina hade Bobby seglat omkring några år, tills han stötte ihop med en industriman från Lyon och blev tillsynsman för dennes tjugometerskryssare som låg i Papeete. Gubben kom och seglade sex veckor om året, resten av tiden hade Bobby med flickvän femton tusen franska franc i månaden för att hålla båten i skick, och kunde begagna den efter behag.

Sådant var ytterligare belägg för att begåvning inte alltid var en förutsättning för framgång. Hur många gånger hade det bara varit en gnutta tur som fattats?

I brist på andra idéer beslöt han sig för att besöka några av de andra Sällskapsöarna, och resan till Huahine var ett lyckokast.

Den metod han brukat på Finlandsbåtarna var användbar även på avlägsna lyxhotell när han uppvaktade ensamma mogna kvinnor som var inställda på ett litet liderligt självbedrägeri. Han var en ekvilibrist när det gällde kärlekens gester, han skapade förtrolighet och spänning, han var uppmärksam och föreföll hjälplöst förälskad. Åtbörder, tecken, fraser och flirt; ett slags dans som på samma sätt som uppvisningarna på Bali Hai var berövad äkta känsla.

Det visade sig mest vara par som gästade Bali Hai, men i receptionen stod Tareta med en hibiskus bakom vänstra örat till tecken på att hon kunde vara mottaglig för framstötar. Att hon hade en nioårig dotter såg han inte som något hinder när hon småningom bjöd honom att flytta in hos sig. Giftermålet blev en nödvändighet när hans uppehållstillstånd skulle löpa ut. När sedan ägaren till lilla Hotel du Sud fick hjärtfel och ville sälja, slog han till.

Den första tiden var ett rus: hotellägare i en resebyråkliché av det tropiska paradiset, gift med en polynesisk kvinna som visste hur man fick ut mesta möjliga av samvaron där inne på den ständigt lätt fuktiga madrassen.

Entusiasmen svalnade efter knappt två år. Stillaståendet var behagligt men också påfrestande. Ännu saknade han de rätta verktygen för att bygga ett liv där rutinen aldrig tilläts ta över.

Den fläckiga katten dök upp någonstans ifrån och strök mot hans ben. Han knyckte till på foten och väste mellan tänderna. Djuret åt råttor, ödlor och kackerlackor med samma goda aptit och var en välsignelse för huset, men han ville inte röra vid dess toviga päls.

Han uppfattade en rörelse bakom sig. Tareta stod i dörrhålet, klädd i sin gula pareu som lämnade axlarna bara och hängde luftigt kring kroppen.

– Väckte jag dig? sa han.

– Nej, nej. Vill du ha kaffe?

– Ja. Och bröd. Sover Miri?

– Ja. Hon vill stanna hemma idag.

– Det är klart att hon ska gå till skolan.

– Prata med henne du då.

Tareta återvände in i huset. Han tyckte om att se henne röra sig. Hon hade den lugna, mjuka gången hos en människa som vuxit upp utan skor och som i vuxen ålder aldrig bar annat än badtofflor av gummi. Hans egna rörelser hade förmodligen också blivit långsammare, en effekt av klimatet som vid ytligt betraktande kunde tas för lojhet. Minsta ansträngning alstrade floder av svett. När de älskade gled hon omkring på honom som vore han intvålad, och vice versa.

I sängen bar hon det svarta håret utslaget, om dagarna var det format till en grov fläta som hängde halvvägs ned på ryggen, blank som polerat trä.

Han tyckte om att se henne röra sig och han tyckte om att höra henne tala, en franska som mjukades upp av polynesiska vokaler och oväntade tonfall. Han hade lärt sig några tahitiska ord och fraser, men när hon talade med sina släktingar på mangarevsk dialekt var han fullkomligt utanför. Det lät som om de staplade mängder av o, a, e och i på varandra. Det var länge sedan hon lämnat Mangareva, men betraktade ännu ön som sitt riktiga hem.

Hon slamrade vid diskbänken. Det enkla köket var en del av det större av husets två rum. Kokhuset på gården var en kvarleva hos de flesta mindre bemedlade.

Hon kom ut på verandan och ställde brickan på bordet. Bara kokosmjölk i dag igen, och brödbitarna såg torra ut. Han skulle kunna skicka Miri att hämta mjölk och en baguette hos kinesen, men flickan kunde fräsa åt honom på ett otrevligt sätt när hon inte var utsövd.

Han tog kaffet svart och tände en cigarrett. En svag vind drev in från vattnet med doft av sälta och någonting skämt nedifrån magasinen. Pojkar med grova spinnspön fiskade från kajen.

– Jag tycker att du kan följa med till Papeete, sa hon. De är inte lika nonchalanta mot utlänningar.

– Du vet att jag inte har tid. Det kommer nya gäster, hotellet blir fullt.

– Han har suttit där i fem dagar nu, Ralf. Han har suttit fem dagar och de har inte ens talat om vad