Eld och svavel

By Thomas Brylla

Ännu en spännande deckare i Uppsala-miljö med den skärpta advokaten Peter Bromander och kriminalkommissarie Staffan Öhrn!En natt i universitetsstaden Uppsala hittas Hans-Owe Anderbratt, professor i romansk kultur och historia, ihjälslagen i sitt hem. Är det ett inbrott som gått fel eller något mycket mer invecklat? Det blir upp till Uppsalapolisen och Peter Bromander, advokat och privatutredare, att utreda fallet och hitta den skyldige.Inte långt dessförinnan har gästforskaren Alberto Rodriguez anlänt till Sverige. Han ska ta reda på sanningen om vad som egentligen hände vid hans farbrors död flera år tidigare. Alberto ska hitta sin farbrors mördare och hämnas hans död, för sin egen och sin familjs skull. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9788727026985

Book preview

Thomas Brylla

Eld och svavel

SAGA Egmont

Eld och svavel

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2007, 2023 Thomas Brylla och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727026985

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Vår ånger är inte så mycket sorg över det onda vi gjort som fruktan för följderna.

Francois de la Rochefoucauld

Vårnatt i Kåbo

A tt dörren till trädgården långsamt öppnades var inte något som Hans-Owe Anderbratt lade märke till. Han satt nersjunken i en pösig fåtölj i ljusbrunt skinn. Hans ögon var slutna och han hade svårt att samla tankarna.

Festen tidigare på kvällen hade varit lyckad. Mycket lyckad till och med. Som vanligt hade han varit den perfekte värden, och alla hade fått i sig rikligt med både mat och dryck. Samtliga gäster hade varit nöjda, när de lämnade huset.

Hans huvud föll framåt gång på gång, trots att han försökte hålla det på plats genom att pressa det bakåt mot stolsryggen. Märkvärdigt. Han hade inte druckit speciellt mycket. Inte alls onormalt. Ändå kändes kroppen bortdomnad på något sätt, och han kunde inte alls resa sig upp ur stolen.

Ett ljud från köket. Ytterdörren? Elisabeth? Han försökte se på sin armbandsklocka men lyckades inte fokusera siffrorna. Allt flöt ihop till en enda gröt.

Han stönsuckade. Måste be om hjälp att komma upp. Upp ur stolen och sedan uppför trapporna till sovrummet. Ovärdigt men nödvändigt, om han inte skulle bli sittande här hela natten.

– Elisabeth? Är du där? Du måste hjälpa mej!

En kompakt tystnad följde på hans ord.

– Elisabeth?

Hans röst lät som ett enda kraxande. När han försökte ropa igen, kom det ingenting. Bara en väsning. Ögonlocken föll ner och han kände hur han domnade bort. Han andades tungt. Hörde inget. Hörde inte de tassande stegen bakom sig. Sjönk alltmer in i sömnen och när det första tunga slaget kom i tinningen, kände han bara en ilande smärta, innan allt blev mörkt.

– DEL I –

Nu när Alberto kommer hit, är jag rädd att så mycket väcks till liv igen. Kommer upp till ytan på nytt så att säga. Det får bara inte ske.

Kapitel ett

N är flygplanet med vrålande motorer lämnade startbanan, visste han. Visste att det inte fanns någon återvändo. Att all väntan var över.

Alberto Rodriguez hörde hur planets hjul fälldes upp med en smäll. Planet steg snabbt och han höll för näsan, samtidigt som han försökte pressa ut luft genom öronen. Det lyckades inte helt, och trycket i öronen låg kvar. Han lutade sig fram för att se ut genom fönstret.

Det var sista gången på länge som han skulle se sitt älskade hemland. Planet gjorde en sväng, och han såg ett område med höghus i betong och mycket glas.

Kanske hade andra människor suttit precis som han nu gjorde för åtskilliga år sedan. Sett ut genom det lilla kabinfönstret hur fosterlandet försvann under dem. Säkert hade tårarna runnit. Man hade tvingats fly från sitt eget land till något diffust och osäkert.

I hemlandet hade förändringens vind börjat blåsa. Man hade varit på väg in i något nytt. Något som skulle skapa en ny era. Man hade sett framåt och framtidstron hade gett hopp åt de flesta.

Då kom de. Militärerna och stridsvagnarna. Alla visioner slogs i spillror av män med vapen i hand. Krossades med våld. Många lämnade sitt hemland hals över huvud och blev över en natt flyktingar. Tillfälliga gäster i ett annat land.

Alberto lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Kände i kavajens innerficka kuvertet, som han fått av pappa Carlos strax före avfärden. Trevade med fumliga rörelser efter det. Tog fram och öppnade kuvertet. Egentligen behövde han inte titta på den prydligt textade lappen i kuvertet. Han visste vad det stod. Fuego y azufre.

Han kunde texten från Uppenbarelseboken utantill. Han kunde den på spanska, han kunde den på svenska: Men de fega och de otrogna och de som hava gjort vad styggeligt är … skola få sin del i den sjö som brinner med eld och svavel. Detta är den andra döden.

För Albertos släktingar var det just detta som den här resan handlade om. Att ta reda på sanningen. Vad som egentligen hände den där gången långt borta i Sverige. Och när väl han fått fram sanningen, skulle den skyldige bestraffas. Hämnd. Straff.

Fuego y azufre. Eld och svavel.

Kapitel två

P eter Bromander svor och slängde på luren. Svordomen bottnade i både frustration och ilska. Ilska för att Staffan lekte kurragömma med honom. Det gick bara inte att få tag på Staffan. Frustration därför att något inte stämde. Peter kände det inom sig, och för varje samtal stegrades hans oro.

Det här var verkligen inte likt Staffan. Okej, han kunde dra sig undan ibland. Det behövde han. Hans tjänst som kriminalinspektör och chef för våldet eller som det hette Roteln för grova brott var minst sagt krävande. Ibland var han farligt nära gränsen för ett ordentligt sammanbrott. En tung brottslighet som hela tiden eskalerade gjorde hans jobb till ett klassiskt sisyfosarbete.

Därtill ett privatliv, där kaos bara var förnamnet. Det påminde starkt om ett tilltrasslat garnnystan, omöjligt att reda ut. I Staffans privatliv fanns ett före och ett efter. Gränsen gick vid skilsmässan från Marianne.

Före skilsmässan hade Peter aldrig ägnat en tanke åt hur Staffan hade det med sitt kärleksliv. Marianne och Staffan. De hörde ihop. Aldrig någonsin hade han tänkt något annat. Därför blev Peter lika förvånad som alla andra, när de gick åt skilda håll.

Därefter blev det en helt annan hets i Staffans liv. Mer eller mindre tillfälliga förbindelser. Tjafs hit och dit. Upprörda och hetsiga telefonsamtal blev vardag. Särboförhållandet med journalisten Carina hade också sin berg- och dalbana. Passionen var stark, de bägges yrkesengagemang djupa, och deras möten kunde antingen bli ytterst kärleksfulla eller fyllda av anklagelser och bråk.

När Carina å yrkets vägnar försvann till London, ebbade det hela så sakteliga ut. Dock utan att någon egentlig punkt sattes.

Peter och Staffan hade känt varandra sedan barnaåren. Staffan hade varit som en storebror för Peter, och Peters mamma såg dem nästan som syskon. Kontakten mellan dem fanns alltid där, även om de hade valt skilda yrkesbanor.

Staffan gjorde några hundår inom polisen men avancerade sedan och blev chef över Roteln för grova brott vid Uppsalapolisen.

Peter däremot gick i sin pappas fotspår. Jurist och advokat och relativt snart efter utbildningen tog han plats på Bromanders advokatbyrå. När pappa Oskar på sin ålders höst, drabbades av kärleken till en ung kvinna och trappade ner sin arbetsinsats, fick Peter överta ledningen. Ett kort gästspel från Oskar för att bota sin tristess och avlasta Peter slutade i en hjärtinfarkt för Oskar, och Peter var på nytt ensam vid rodret.

Advokatyrket tilltalade Peter och egentligen hade han aldrig ångrat sitt yrkesval. Att bena upp knepiga juridiska problem och upprätta klargörande pm och handlingar tröttnade han aldrig på. Däremot dessa eviga möten och sammanträden som han ofta tvingades leda kunde han gott vara utan.

Kanske var det det slentrianmässiga i advokatarbetet, som drev i väg honom i en annan riktning. Hans många resonemang med Staffan om brottslighet och brottslingars olika motiv och psyke lockade honom, och parallellt med advokatfirman startade han en detektivbyrå.

Med andra ord blev han också privatdetektiv eller privatutredare som han själv föredrog att kalla det. Varför visste han inte så noga. Kanske ville han inte associeras med Philip Marlowe, kapten John Hillman och andra kända privatdeckare i litteraturens värld.

Den utredande delen av hans yrkesliv blev framgångsrik. Redan från början löste Peter ett par komplicerade och känsliga fall. De gränsade till det juridiska området, och Peter hade mycket på fötterna då han till sina klienters belåtenhet löste upp knutarna.

Betydligt mer uppmärksamhet väckte de tre olika mordfall som han var med och klarade ut. I den lokala tidningen gjorde man till och med reportage om de båda barndomsvännerna, som var alla brottslingars skräck i hemstaden.

Artikeln gjorde ingen människa glad i Polishuset. Olämpligt. Absolut inte passande. Skadligt. Omdömena var samstämmiga. Polismästaren Albin Pålholm höll en lång, förvirrad utläggning för Staffan. Det började föga originellt med att allmänheten var tvungen att ha förtroende för polisen. Och hur skulle man få det, när man tillät alla möjliga Kalle Blomkvistar komma in och hjälpa till.

Pålholm kom snart in på hur Rikspolisstyrelsen uppfattade detta. Som vanligt trasslade han in sig i sina resonemang, och det dröjde inte länge förrän han var inne på att man från Stockholm kanske såg positivt på att man hade en god kontakt med allmänheten. Till slut var det så mycket för och emot att han inte förstod själv vad han menade.

Staffan hade lyssnat förstrött. Knäppt metodiskt på sin penna och låtit blicken vila på den magnifika utsikten från Pålholms rum. Tänkt på hur det skulle bli, när Carina kom hem till sommaren. Om hon nu kom hem.

På Bromanders advokatbyrå var man inte heller begeistrad. Det rynkades många pannor över kaffekoppar och lunchtallrikar, och det talades i bekymrade tonarter. Det blev i alla fall något som i stort enade personalen. I vanliga fall gick åsikterna rejält isär, men i det här fallet var exempelvis Lennart Jivheden och Sigvard Carlén rörande överens.

Det lysande undantaget var Krister Sköld som hjälpte Peter på flera olika sätt. Denne avlastade honom i arbetet på byrån men kunde också konkret gå in i utredningsarbetet.

Det var ingalunda friktionsfritt mellan Staffan och Peter. Samarbetet sågs sålunda med oblida ögon på flera håll, och det medförde påfrestningar i vänskapen mellan dem bägge. Därtill kom Staffans ständiga påpekanden att han tyckte att Peter agerade alltför självständigt. Tog risker och utsatte sig för onödiga faror.

Peter gick sällan i svaromål. Innerst inne visste han vad han åstadkommit. Han hade löst tre svåra mordfall, det kunde ingen förneka. Inte Staffan. Inte Staffans kolleger inom polisen. Inte Peters medarbetare på advokatbyrån.

Peter for runt och pratade med folk. Provocerade enligt Staffan. Analyserade och drog egna slutsatser enligt honom själv. Slutsatser som hade lett till tre dramatiska upplösningar. Mer dramatiska och rafflande än han förutsett.

En hade slutat med ett fall från entresolen ner i läsesalen på Carolina Rediviva. En annan på en åker vid Alsike kloster efter en dramatisk biljakt. Och en tredje med ett iskallt och ofrivilligt dopp vid Lidingöloppet.

Alla tre rafflande upplösningar men absolut inget som han planerat. Det var slumpen och inget annat som hade styrt. Det hade han också sagt till Staffan.

Det var som det var, och det var inget han kunde göra något åt. Inte då, inte nu. Den viktigaste frågan var nu, var Staffan höll till någonstans. Vad som hänt. Peter hade tröttnat på Staffans lugna, tillitsfulla röst på telefonsvararen: Tala om vem du är och ditt telefonnummer, så ringer jag upp så fort jag kan.

– Lägg av nu, Staffan! Den här kurragömmaleken är inte särskilt kul. Hör av dej till mej och sluta tramsa nu!

Trots detta kom inga samtal från Staffan. Peter kände en obestämbar oro men hade svårt att sätta ord på den. Han såg olika scenarier framför sig. Alla tänkbara. Till slut bestämde han sig för att Staffan förmodligen rest bort någonstans. För att få vara i fred. Eller kanske tillsammans med någon.

På hans arbetsplats var man minst sagt svävande. Peter fick hela tiden olika besked. Jag tror han kompar. Är visst bortrest på något uppdrag. Nej, jag vet inte när han kommer tillbaka. Jag tror han var sjuk i går. Idag vet jag inte.

Kapitel tre

N ågra timmar senare lutade sig Alberto bakåt i flygplansfåtöljen med ett belåtet stön. Han hade rensat den lilla matbrickan. Kämpat med plasten runt kycklingen och hungrigt fumlat med det lilla brödstycket och osten. Det röda vinet hade varit aningen för kallt men utan motstånd runnit ner i hans strupe. Svart kaffe, sliskig kaka och mjuk cognac hade avslutat måltiden.

Alberto slöt ögonen. Under kampen mot plasten och under själva måltiden hade han varit koncentrerad. Nu när brickan var bortplockad, kom hans tankar tillbaka. Fuego y azufre. Eld och svavel.

När han fått beskedet att han tilldelats ett stipendium för att forska i Sverige, hade han blivit snudd på euforisk. Han hade nu ett utomordentligt tillfälle att fördjupa sig och kanske hitta en alldeles egen profil i sin forskning. Visserligen hade han publicerat flera uppmärksammade skrifter inom sitt specialområde Kontakter mellan Sydamerika och Norden i litteraturen. Nu när han fått chansen att vistas i Uppsala och Stockholm, skulle han säkert stöta på arkivmaterial, som han kunde få stor nytta av.

Han var tacksam. Tacksam mot Akademien för Romansk Kultur i Sverige, som gett honom denna ypperliga möjlighet att spetsa sitt forskningsarbete. Han såg verkligen fram mot att kasta sig över det material som han anade fanns där och bara väntade på honom.

Allt borde vara frid och fröjd. Han borde känna förväntan och glädje, men något gnagde inom honom. Något obehagligt. Som en liten sten i skon.

Det fanns något annat som måste åtgärdas också. Något som Alberto alltid hört om. Något som man alltid talade om när släkten träffades hemma i Chile. Och som pappa Carlos aldrig försummade att framhålla för honom.

Juan, Carlos bror och Albertos farbror, hade lämnat Chile som flykting vid den militära statskuppen 1973. Allende avsattes och dödades och landet styrdes därefter i närmare två decennier av en blodtörstig junta med generalen Pinochet i ledningen. Militärkuppen skedde den 11 september, ett datum som senare skulle bli än mer ödesdigert.

Juan var involverad i vänstern och det blev helt omöjligt för honom att stanna i Chile. Han flydde och fick lämna allt bakom sig. Mamma, pappa, bror, syster, käresta. Men också en lovande forskarkarriär.

Broder Carlos hade inte varit lika engagerad och insyltad i politiken. Han stannade kvar i landet och bildade familj. Visserligen hade han också militärernas ögon på sig, eftersom han var bror till Juan. Han utsattes för flera förhör och under en kort tid satt han också fängslad.

Om den tiden talade han aldrig. Varken med Alberto eller någon annan. Inte ens med sin kära Rosa, som stod honom närmare än någon annan. Det som hände där i fängelset fanns bara inom honom själv. Den förnedring och förödmjukelse som han utsattes för satt som ett oläkt sår i hans inre. Till skillnad mot kroppsliga sår, som ändå läker ihop till ärr.

Det hade dröjt innan det kom några nyheter till Santiago om Juan. Tystnaden hade varit påfrestande och svår att hantera. Alla tolkade det så att Juan hade det besvärligt.

Så småningom hade i alla fall de första livstecknen kommit. Positiva, hoppfulla. Men under det glättade fanns också något annat. Något sorgset, något desperat.

Man någon klagan hade inte funnits i breven. Uppsala blev den ort där han slog sig ner, och det var ju passande eftersom det fanns ett universitet där. Några akademiska studier blev det dock inte från början. Juan hade fullt upp med att försörja sig. Några arbeten som passade till hans akademiska meriter fanns inte, och han arbetade mest som städare.

Ljuspunkterna i hans tillvaro var studierna. Han lärde sig svenska imponerande snabbt. Hans kvinnliga lärare, Eva-Lena, såg Juans kapacitet och tog sig an honom. Juan trodde nog att lärarens intresse inte bara låg på det intellektuella planet. Och han gjorde vad de flesta män skulle ha gjort, en framstöt. Men han avvisades med några vänliga ord och ett vemodigt leende.

Det blev alltså ingen sexuell relation mellan Eva-Lena och Juan. Däremot en vänskap och en intellektuell gemenskap, och de glömde bägge det tafatta och pinsamma förförelseförsöket.

Det viktigaste just då var Eva-Lenas kontakter i forskarvärlden. Hon hjälpte Juan att komma in i de relativt slutna och otillgängliga kretsar där han ville vara. Kretsar, där man sysslade med forskning, som låg nära vad han själv hållit på med.

Via en mix av lån och stipendier kunde han lämna städjobben och sakta men säkert etablera sig i forskarvärlden. En forskarvärld, som inte var odelat positiv till den sammetsögde chilenarens ankomst. Till det yttre var alla vänliga och uppmuntrande. Men Juan lärde sig snart att det fanns något annat under den vänliga och artiga ytan: avund, rädsla, desperation, bitterhet.

Peter Bromander suckade. Skärpning nu. Snart skulle han ha ett viktigt klientmöte och det skadade inte att förbereda sig lite. Rutin var en ovärderlig egenskap och den hjälpte honom ofta. Men förmodligen inte idag på det kommande mötet. Där gällde det att vara påläst och alert. Och ha en strategi klar för sig. Sådana möten var lite av en utmaning för Peter.

Han letade bland mapparna, men innan han hittat den rätta hade koncentrationen flaxat i väg igen. Denna gång sju mil i sydlig riktning.

Kristina. Som han träffat i Santiago de Compostela på en resa som han egentligen inte velat åka med på. Och där fanns hon. Forskade om pilgrimsfärder på ett stipendium.

De föll för varandra. Och det var inte någon vanlig semesterflirt utan handlade om starka känslor från bådas sida.

Tiden i Santiago var alltför kort, men Kristinas forskartjänst gick mot sitt slut och de träffades åter hemma i Sverige. Deras kärlek var stark, men det var också en kärlek med många hinder. Ett av de största var att Kristina var gift. Gift med Tobias Brettner, välkänd producent på TV. Brettner hade svarat för många populära TV-produktioner men var också känd för sitt labila psyke och svåra alkoholproblem.

Enligt Kristina var äktenskapet dött och förbi, och att det inte blivit någon formell skilsmässa berodde mest på att Kristina ofta vistades och forskade utomlands. Nu var dock det praktiska arbetet med skilsmässan påbörjat. Kristina var den drivande, medan Tobias sprattlade emot lite eller var helt passiv. Under en lång tid hade han vistats på ett behandlingshem, och det blev Kristina som fick ta tag i allt praktiskt.

Peter låg lågt. Det var det enda rätta. Visst stöttade han Kristina så mycket han kunde, men han undvek sorgfälligt att blanda sig i.

Det var långt kvar tills de kunde flytta ihop. Det förstod Peter och han längtade till den dagen. Tills vidare bodde Kristina i Stockholm, och de träffades så ofta de kunde och då mest i hans bekväma våning på Storgatan.

Den senaste tiden hade Kristina varit lite dämpad. Det känslosamma uppbrottet från Tobias och skilsmässan tog på hennes krafter liksom det faktum att hennes senaste projektarbete höll på att ta slut. Att åter ägna sig åt undervisning var sannerligen inget som hon längtade efter.

Men i samtalet för en kort stund sedan hade hon låtit uppåt.

– Det kanske löser sej. Jag ska träffa Hoa i morgon.

– Hoa?

– Ja. Hans-Owe Anderbratt. Honom har jag berättat om. Professor i Romansk Kultur och Historia. Och inte minst preses i Akademien. Kanske har han nåt uppdrag åt mej. Du vet, han sitter på pengarna. Har makt.

– Spännande.

Peter gladdes med Kristina, samtidigt som han undrade, om hon skulle försvinna utomlands. Bort från honom. Kristina märkte inget av hans oro.

– Ja, visst är det. Jag har jobb, det är inte det. Men att få jobba för Akademien vore nåt extra. Ville bara berätta och jag hör av mej sen. Längtar vansinnigt till helgen. Få slappa lite. Äta och dricka gott. Och älska! Jag vågar inte tänka på det, då blir jag alldeles pirrig i kroppen. Puss! Krama Ripper från mej!

Kontakterna med Juans familj hemma i Chile hade blivit intensivare. Ju mer etablerad Juan blivit i Uppsala, desto tätare hade breven kommit från honom. Det var som om han skämts tidigare, då han hankat sig fram som städare.

Trots flitigt brevskrivande förstod nog ändå inte broder Carlos, mamma Sonia och pappa Pablo vad för slags liv som Juan levde där borta i det kalla landet i norr. Det var så mycket som var annorlunda, det begrep de. En del fick de också reda på, men inte allt. Framför allt hade man inte aning om hans känslor och tankar.

Kärleken till Maria klarade inte heller avståndet. Både hon och Juan hade räknat med att det skulle bli de två, men de gled långsamt isär. Maria uppvaktades flitigt hemma i Santiago, och i Uppsala kunde inte Juan motstå alla frestelser.

Så egentligen visste inte Juans släktingar hur han levde och hade det. Men en sak var man säker på. Juan skulle återvända hem. I Sverige var han en tillfällig gäst. Det viktigaste i hans liv var att återvända. Jag vill återvända till Chile och försonas med mitt öde, skrev han i ett brev till Carlos.

Därför var det som om en iskall vind tagit tag i dem, när beskedet kom från Sverige. Juan var död. Han hade omkommit i en brand. Blivit innebränd. Och det skedde just när Carlos bestämt sig för att besöka Juan i Sverige.

Chocken och sorgen förlamade dem. Juan död, ensam och långt hemifrån. Men det skulle bli värre. Snart kom nya besked från Sverige. Juans död var ingen olyckshändelse. Han hade blivit mördad.

Såren hade aldrig läkts. De fanns ständigt kvar hos Juans efterlevande. Ibland lyckades de skjuta undan tankarna på honom. Vardagens bekymmer och åtaganden tog över men plötsligt var allt tillbaka. Vad var det som hänt? Varför? Hur hade Juan egentligen haft det där långt borta i norr? Och vem var skyldig till hans död?

Frustrationen berodde till en stor del på att polisen inte kunde hitta någon mördare. Här fanns alla Juans släktingar långt från händelsernas centrum. Inget visste de, och inget fick de reda på. Juan var död, mördad, och mördaren gick fri.

Nu hade tillfället kommit. Tillfället att klarlägga. Vad som hänt. Hur Juan levt. Vilka han umgåtts med. Vilka som varit fiender, vilka som varit vänner. Om det funnits någon kvinna som stått honom nära.

Och det var han, Alberto, som skulle få fram sanningen. Alla krävde det av honom, och det gjorde han själv. På plats i Uppsala skulle han kunna gå till botten med vad som hänt. Han skulle träffa och lära känna de personer som Juan umgåtts med mer eller mindre intensivt.

Samtidigt var han kluven. Precis som alla släktingar och vänner i Santiago ville han få fram sanningen. Få veta vad som hänt och varför. Och vem som legat bakom.

Å andra sidan önskade han också begrava det gamla. Inte hålla på och gräva och vända på alla stenar. En viss rädsla fanns också för vad han skulle hitta. Kanske skulle det visa sig att Juan blivit en helt annan människa i sin ensamma och utsatta position i det främmande landet.

Framför allt ville Alberto använda tiden i Sverige till att forska. Det var ett gyllene tillfälle att både bredda och fördjupa sina forskningar. Man kunde ju inte heller ta emot ett stipendium och inte använda tiden till forskning.

Alberto beställde ännu ett glas vin. Och medan han långsamt lät de röda dropparna glida ner i strupen, försökte han föreställa sig sin kommande vistelse i Uppsala.

Kapitel fyra

H ans-Owe Anderbratt lutade huvudet närmare datorskärmen. Han skärpte blicken och läste spänt. Satt koncentrerad några minuter, innan han tog ett litet papper och skrev ner några uppgifter. Stirrade ytterligare en stund på skärmen och tryckte sedan hastigt bort bilden.

Han vände stolen bort från datorn och mot det stora skrivbordet i mörkt trä. Lät blicken vila på den lilla papperslappen och fumlade fram plånboken från kavajens innerficka. Såg på lappen ytterligare en gång, innan han lät den glida ner i ett fack i plånboken.

Han sträckte på sig och snurrade stolen ytterligare ett varv. Satte båda händerna bakom nacken och lät huvudet försiktigt rulla. Framåt och bakåt. Åt ena sidan och åt den andra.

Tänkte på den lilla lappen i plånboken. Hans egen lilla hemlighet. Som ingen kände till. Ja, kanske Elisabeth då. Fast han visste inte riktigt. Hon sa i varje fall inget. Och det gjorde hon sällan nu för tiden. Det hade blivit förunderligt tyst mellan dem. Det vill säga, han försökte prata. Om jobbet. Om Akademien. Om besvärliga kolleger. Om karriärhungriga doktorander. Om korkade studenter.

Men det var inga samtal, snarare en räcka monologer. Det var han tvungen att medge, och Elisabeth satt där med ett nästan omärkligt leende. Ett leende som retade honom. Vad betydde det där flinet egentligen?

Tidigare hade hon gärna pratat med honom om hans arbete. Om intriger, tillkortakommanden och framför allt triumfer. Hon hade stöttat och bistått honom i allt, och att han nått sin framgångsrika position hade han henne att tacka för.

Fast om sanningen skulle fram, hade han nog inte tackat henne speciellt mycket. Snarare tagit henne och hennes stöd alltför givet. Nu var det sannerligen inte fråga om någon hjälp och stöd längre. Hon var inkapslad i likgiltighet och förakt.

Om det nu var så att hon kände till hans lilla hemlighet, brydde hon sig säkert inte. Hon verkade totalt likgiltig för hans värld nu för tiden.

Någon annan visste säkert inte om hans hemlighet, och var det så, spelade det verkligen inte särskilt stor roll. Kom det ut, fick det väl göra det då. Hans image kanske skulle naggas lite i kanten, men inte så att det störde.