Dött lopp

By Thomas Brylla

Ett omskakande mord i Uppsala leder till ännu ett fall för kriminalkommissarie Staffan Öhrn och advokat Peter BromanderEn varm försommardag hittas en avliden man vid Sten Sturemonumentet i Uppsala. Det visar sig vara Carl-Adam Agneheden, ordförande för Uppsala City Runners Club. Han har fram tills nu styrt klubben med järnhand och hänsynslöst utnyttjat medlemmarnas brister och svagheter. Till slut gick han för långt. Någon fick nog och nu finns det en mördare bland löparna. Peter Bromander, advokat och privatutredare, är en av medlemmarna och tillsammans med kriminalkommissarie Staffan Öhrn tar han sig an fallet. I jakten på mördaren upptäcker de snart en grupp människor där många bär på mörka, ödesdigra hemligheter.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2023
• ISBN: 9788727026978

Book preview

Thomas Brylla

Dött lopp

SAGA Egmont

Dött lopp

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2002, 2023 Thomas Brylla och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727026978

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Hatet är alltid skarpsyntare och uppfinningsrikare än kärleken.

Pierre Choderlos de Laclos

DEL I

Inget skulle bli som förr. Snart skulle allt vara förändrat.

1

N är Anki Malmström krånglade sig ur bilen, visste hon att inget skulle bli som förut. Det var inte svårt för henne att veta det. Det var nämligen hon själv, som skulle genomföra den kommande förändringen. Hon och ingen annan.

Hon hade fattat sitt beslut. Och nu var det bara att göra sig hård och genomföra det som hon bestämt.

Och Anki hade alldeles rätt. Inget skulle bli som förr. Snart skulle allt vara förändrat. Men inte på det sätt som hon trott.

Håkan Andersson stängde bildörren på sin sida och betraktade kärleksfullt den blänkande, klarröda Passaten. Nu syntes resultatet av all möda och tid som han lagt ner på bilen. Det lyste om lacken och kromet blixtrade i de sparsamma solstrålarna, som med viss möda tog sig genom bladverket.

Det var verkligen en härlig bil. Naturligtvis skulle han kunna få en hel del, om han sålde den, men det var det inte tal om. Man gör sig inte av med en kompis. En kompis som man tillbringat så mycket tid tillsammans med.

Han avhöll sig från att ge bilen en smekning, såg över biltaket och log. Anki log tillbaka. Lite tveksamt. Det här var väl egentligen en bra bild av deras så kallade förhållande. Håkan älskade bilen först och främst. Och sedan kom hon. Nej, för resten. Däremellan kom grabbarna med alla gemensamma projekt. Solvalla, matcher och resor.

Men hon skulle inte vara bitter. De hade aldrig lovat varandra något. I stället hade de framhållit den frihet de gett varandra och som han säkert begagnat sig av vid mer än ett tillfälle. Visst hade det stuckit till ibland, när hon förstått, att hon inte varit den enda som blivit famnad av honom.

Anki Malmström var dock en modern och vidsynt kvinna. Hon försökte att inte bry sig och såg i stället till att hon var ordentligt skyddad mot de smittor som Håkan kunde ha begåvats med på sina eskapader.

Själv var hon helt monogam till sin läggning. I alla fall tills nu. Och än så länge hade inget hänt mellan Julius och henne. Några kyssar, lite lagom passionerade och tafatta smekningar. Det var allt. Men Julius hade tveklöst kommit in i hennes liv. Och där roffat åt sig en allt större och viktigare plats.

Fast roffat var inte rätt ord, när det gällde Julius. Det förknippade Anki snarare med Håkan. Och de var verkligen varandras motsatser. Håkan, som alltid satte sig själv i centrum och vars känsloliv var lika torftigt och grunt som såporna i TV. Det var alltid hans behov som skulle tillgodoses. Han skulle roas och tillfredsställas på alla plan.

Med Julius var det tvärtom. Visst var han en smula tafflig och världsfrånvänd. En drömmare. Men han brydde sig om henne. Ville alltid hennes bästa och var ömt uppvaktande. Och det viktigaste av allt. Det kunde leda till något. Sammanflyttning, familj, barn.

Att tänka sig något slags familjeliv tillsammans med Håkan var närmast skrattretande. Hur skulle det då gå med grabbarna? Med Solvalla, alla matcher och supresorna till Åland? Nej, med Håkan fick man nöja sig med ligg. Häftiga och omvälvande i och för sig, men ändå bara ligg. Något annat djupare var inte att vänta.

De stod på var sin sida om bilen. De hade snurrat runt i rondellen framför de gamla regementsbyggnaderna, där militären för länge sedan tvingats packa ihop sina vapen och skallande kommandoord för att sedan dra vidare till nästa regemente och nästa nerläggning. Numera huserade universitetet i lokalerna och utbildade dagens studenter för livets strider.

Håkan hade lotsat den blänkande Passaten ner genom Geijersdalen. Namnet hade den lilla dalen naturligtvis fått efter den berömde professorn och skalden. Det tidigare namnet, Rudbeckens fåfänga, hade uppstått, sedan en annan av stadens stora vetenskapsmän, Olof Rudbeck, försökt sig på ett slussbygge på platsen.

De hade parkerat nere vid Brunnspaviljongen. Den hade uppförts redan på 1800-talet, och det hade då varit ett omtyckt nöje att vandra hit från staden för att dricka brunn. Den nedåtgående solen reflekterades i fönsterrutorna på den smutsgula byggnaden. Till höger låg ett rött trähus med svarta stenar som sockel. Om man höjde blicken, skymtade man genom det täta lövverket byggnaderna uppe vid Eklundshof.

– Ska vi gå upp till Sten Sture?

Anki nickade och kände den välbekanta pirrningen i underlivet. Hon hade bestämt sig. Det här skulle bli sista gången. Hon skulle inte hålla på och vänstra. Hade hon valt Julius, skulle det vara han och ingen annan. Och hade det funnits minsta tvekan hos henne, hade kvällens biltur definitivt avgjort saken.

Hon hade velat tala med Håkan. Berätta om Julius. Om sin vånda. Om sin längtan efter något mer stadigvarande. Något mer stabilt. Något lugnt och framförallt något som kunde leda någon vart.

Hon hade inte haft någon möjlighet. Håkan hade varit helt uppslukad av de snattrande rösterna i Sportradion, som spottade ut information blandat med musik. Ur handskfacket hade han grävt fram en tipskupong och flera oddsetbongar. Under stigande irritation hade hon tvingats följa med i matcherna och jämföra med vad han tippat. Så i stället för att reda ut sitt tilltrasslade känsloliv fick hon sitta där med de små lapparna och höra på hans kommentarer om Häcken, GAIS och Bajen.

Det hade på nytt varit en vidunderlig försommardag. I knappt en veckas tid hade solen flödat från en molnfri himmel, och för varje dag hade värmen stigit. Idag hade det nästan varit rekordvärme, och när de gick över de små, välvda broarna, var det alltjämt varmt.

Håkan var klädd i knälånga blå shorts och en vit t-shirt med texten En bärs gör ingen sommar. Han var redan brun på armar och ben. På en av de muskulösa armarna lyste ett blekrött brännmärke. Axlarna höll på att tränga ut genom den tunna vita tröjan och nedanför den ena ärmen stack en tatuerad drake fram.

Anki bar en kort tunn sommarkjol och en kortärmad blus. Hon hade släppt ner det axellånga håret och lät det hänga fritt. Hennes läppar var omålade och ögonlocken var endast lätt accentuerade med brun eyeliner.

Luften var frisk och klar och kändes uppfriskande efter bilturen. Trots sin lätta klädsel hade Anki svettats i bilen och blivit klibbig på både rygg och stjärt. När de nu sakta vandrade uppför den grusade, breda stigen, sveptes de in i en tung tallskogsdoft. Runt omkring dem fanns hela den gröna färgskalan från lövträdens ljusa och skira till barrträdens mörkare toner. På marken låg en blå matta av skogsförgätmigej. De gick sida vid sida utan att röra vid varandra. Ingen sa något förutom enstaka utrop som Gud va fint eller vilken kväll.

Med lite ansträngning kom de uppför den branta backen. Rakt framför dem låg Sten Sture, det kolossala stenmonument som det bråkats friskt om på 1920-talet, och det var redan då som folkhumorn myntat uttrycket mer sten än Sture. Ännu idag kunde det locka mediekåta politiker till utspel om mer eller mindre fantastiska placeringar av konstverket.

Håkan nickade mot ett tätt buskage en bit bort från monumentet och sa grumligt:

– Vi går dit!

Anki hann inte svara, förrän Håkan drog henne till sig. Hans läppar sökte hennes. Ivrigt. Pockande. Hans händer landade på hennes stjärt, och hon kände det hårda tryckas mot underlivet. Hon virvlade bort, blev tyngdlös, när han plötsligt släppte henne och flinande sa:

– Jag måste lätta lite på trycket. Vänta här! Det går snabbt. Sen ska jag lätta på det andra trycket.

Han flinade på nytt, försvann runt hörnet på statyn, medan hon stod kvar med kjolen i oordning och med ett kaos inombords.

Egentligen borde hon inte. Bara denna gång. Den sista. Efteråt i bilen skulle hon tala om för honom. Om Julius. Och att Håkan skulle få ägna sig åt grabbarna helt och hållet i fortsättningen. Och hon skulle ägna sig åt Julius.

Det var alldeles folktomt uppe vid monumentet. I vanliga fall brukade älskande par gärna dra sig hit liksom för övrigt olika ungdomsgäng. Det var också ett omtyckt ställe för motionärer att plåga sig på.

Hon såg bort mot det täta buskaget och det bultade förväntansfullt i hennes underliv. Där skulle de få vara i fred. Hon tyckte sig redan känna Håkans målmedvetna händer på sin kropp. En sista gång. Det kunde väl varken göra till eller ifrån. Hon hade inte lovat Julius något, men något dubbelspel tänkte hon sig inte sedan. Men nu kunde inget hindra henne från att följa kroppens signaler. Nu ikväll Håkan. Sedan farväl. Och sedan var det Julius som gällde.

Samtidigt som hon dämpade sitt dåliga samvete med floskler, försökte hon få någon mening i de bokstäver, som var ingraverade i sockeln. Just som hon gett upp och såg sig om efter något ställe att sätta sig på, hörde hon ett kvävt skrik från andra sidan av monumentet.

Hon fnissade till och ropade:

– Var det nåt? Har du fastnat med …

Håkan stod plötsligt bredvid henne. Borta var det obekymrade, det pojkaktiga. Hans ögon var uppspärrade och famlade efter hennes. Orden kom stötvis, som om någon hindrade honom från att tala:

– Måste till … bilen … mobilen … ringa … polisen … måste skynda …

– Vad är det? Vad är det som har hänt?

Anki var tvungen att ta tag i Håkan och skaka honom för att få ett svar.

– Det ligger nån där bakom. I löparkläder.

– Är han skadad? Sjuk? Behöver han hjälp?

– Det är för sent. Han är död. Han har ett jättestort sår i huvudet.

DEL II

Vissheten om att det fanns en mördare bland dem besudlade idyllen. Otryggheten dominerade. Var det han? Eller hon? Kommer mördaren att slå till igen?

2

N är bilen saktade in och gungade till lite på ett farthinder, vaknade Peter Bromander. Han såg förvirrat ut genom bilfönstret och sedan på Karl-Johan Berger, som satt vid ratten.

– Jag är verkligen ett trevligt sällskap för dej. Sitter och sover, medan du får köra.

– Ja, det är förfärligt. Jag borde sparka ut dej.

De båda vännerna log mot varandra. Karl-Johan fortsatte:

– Var det svårt att komma ifrån?

– Ja. Det blev lite mycket precis när jag skulle i väg.

Lite mycket var ett understatement av allra värsta slag. Ett par sjukdomsfall och ett par redan inlagda semestrar hade gjort fredagen till en fullständigt kaotisk dag. Klienterna hopade sig, drog över tiden och var besvärliga i största allmänhet. Den kompetenta stämning som vanligtvis rådde på byrån hade fått ge vika för hets och stress, något som ingalunda främjade kvalitén på de beslut som fattades. Det enda som ytterligare hade kunnat förvärra saken hade varit, om Peter dessutom hade haft ett utredningsuppdrag på gång.

Peter Bromander hade övertagit ledningen av Bromanders advokatbyrå från sin far för några år sedan. Pappa Oskar hade träffat en ny kvinna, och sedan han raskt försvunnit från sitt mångåriga äktenskap med Sigrid, ville han på något sätt bryta med sitt förflutna helt och hållet. Sålunda kom det sig att han förutom att lämna sin hustru också gav sin advokatbyrå på båten. Det sistnämnda hade överraskat många, eftersom byrån var och hade varit Oskars liv. Men han hade bestämt sig för att satsa på kärleken på heltid och så blev det.

Tvivlarna fick dock delvis rätt. Efter den första tidens lyckorus, hade Oskar upptäckt att det trots den svindlande kärleken saknades en dimension i hans liv. Arbete. Och då naturligtvis arbete på advokatbyrån.

Peter var inte odelat förtjust över att Oskar önskade sig tillbaka till byrån. Visserligen var det inte tal om något heltidsengagemang, men Oskar skulle naturligtvis med sin karismatiska utstrålning sätta sin prägel på arbetsplatsen. Och konflikter skulle säkert blossa upp mellan far och son.

Samtidigt var Peter medveten om att han knappt orkade med sin arbetsbörda. Illvilliga tungor skulle säkert påstå att det till stor del berodde på att Peter splittrade sig alltför mycket. Inom advokatbyråns ram drev också Peter utredningsverksamhet. Detta arbete roade honom betydligt mer än att sitta och slå i en tjock lagbok och försöka hitta på listiga lösningar.

Vid vissa tillfällen hade dessa utredningsuppdrag formligen slukat honom, och det hade varit med yttersta möda som han erinrat sig att han hade en advokatbyrå att sköta. Åtskilliga var kritiska mot hans bisyssla, men dessa personer var samtidigt tvungna att erkänna att Peter lyckats bra med sina utredningar och bland annat varit direkt inblandad i lösandet av två mordfall.

Nu var Peter tillsammans med Karl-Johan på väg till Grisslehamn. Konferens hade han lite svävande sagt till Yvonne, byråns allt i allo, när han smet i väg till den väntande Karl-Johan. Konferensen hade så lite att göra med juridiska spörsmål som det bara var tänkbart. Den var en sammandragning av distriktets alla långlöpare. Elitlöpare såväl som intresserade motionärer. Etablerade klubbar som Rånäs 4H, Östhammar, Enköping var naturligtvis representerade men det dominerande inslaget kom från UCRC eller som det uttyddes Uppsala City Runners Club.

Namnet var exakt så överdådigt som klubbens grundare och starke man, Carl-Adam Agneheden, önskat. Han var direktör för en stor sportfirma med säte i hemstaden Uppsala. Importerade sport- och fritidsartiklar och hade så gott som hela Sverige som distributionsområde. Långdistanslöpning stod hans hjärta allra närmast, och när han var i New York för att springa marathon, föddes idén om att starta en löparklubb hemma i Uppsala. Förebilden var given. Den fanns rakt framför hans ögon där i New York.

Så bildades UCRC. Några hade förstås roligt åt det pompösa namnet och menade att klubben bara var en dagslända. Men klubben eller Carl-Adam eller möjligen båda två hade stor dragningskraft, och medlemsantalet steg snabbt. Föreningen syntes mycket, både i elit- och motionssammanhang, och det blev inne att vara medlem. Med sina kontakter, mer eller mindre rumsrena, lyckades Carl-Adam med det mesta. Pricken över i:et blev, när han lyckades få ett klubbhus i Stadsträdgården.

– Vill du höra musik? Det ligger några skivor där.

Karl-Johan pekade mot handskfacket. Peter nickade och började rota bland skivfodral, små anteckningsblock, bilkarta, solglasögon och handskar.

– Har du nån Springsteen?

– Jag har för mej det. Det brukar ligga nån där i alla fall. Titta ordentligt!

– Nej, jag hittar ingen. Vad sägs om Lundell?

– Duger gott.

Peter tog försiktigt ut den gula skivan och sköt in den i CD-spelaren, som tog emot den med ett väsande. Snart dånade musiken ut och Ulf Lundells hesa röst fyllde bilen.

Både Karl-Johan och Peter satt tysta och inslutna i musiken och i sina tankar. Karl-Johan slog takten mot ratten. Först nynnande han med i musiken. Efter ett tag började han sjunga med i texten. Lågt i början, sedan ökade intensiteten. Peter föll in:

Det är inte mycket jag kan ge, sa jag

och varför skulle du och jag, a ha ha

Ge oss in i kärleken igen

som om vi aldrig lärt dess lag.

Stopp ett tag!

sa du och höll mitt huvud hårt.

Lyssna nu, det är inte alls så svårt.

Du får vad du vill

Så det räcker till

Precis vad du vill

Bara du gör mej

LYCKLIG, LYCKLIG …

Peter och Karl-Johan skrålade med i Lundells texter. Så småningom lät de bli att konkurrera med Lundell och gick över till att prata med varandra. De susade igenom ett kargt landskap, som nu höll på att morna sig efter att ha hållits i ett järngrepp av vinter och kyla. De kunde konstatera att vissa buskar och träd tagit några försiktiga steg mot grönskan. Trevande och liksom på känn. På andra trängdes knopparna och väntade otåligt på att få slå ut. I skogspartierna skymtade de mattor av sippor. Mest vita men också några blå här och var.

Morgonen hade varit kylig med en svepande nordanvind. Den klarblå himlen och den uppstigande solen kunde möjligen ge associationer till våren. Men så fort man stack ut nästippen, meddelade den isande vinden att det var falskt alarm.

Det saknades verkligen inte samtalsämnen, när nu Lundell intog en mera underordnad position. Det vill säga som sångare. Som samtalsämne fanns han med i allra högsta grad. I varje fall till en början.

– Han håller än, Lundell.

– Absolut, instämde Peter.

– Men kommer du ihåg när dom mediekåta gaphalsarna jagade honom. Och på ett nästan löjeväckande sätt tvingade in honom i reaktionära fållor, där han absolut inte hörde hemma. Tvärtom brukar han ju raljera över golfspelande börshajar och fisförnäma akademiker.

– Ja, men han gjorde ett fel. Bröt mot den allra heligaste principen, när han gav sig på en recensent.

– Jo, det är klart. Men ibland måste man kanske överskrida gränsen för att vissa recensenter ska inse att dom har ett ansvar. Och vad dom än tycker måste man ha nån form av respekt för konstnären och hans text eller skapelse.

Färden mellan Uppsala och Grisslehamn gick snabbt undan. Både Karl-Johan och Peter betraktade den kamp mellan vinter och vår som pågick utanför bilen. Våren tycktes ha herraväldet men vintern gjorde ihärdigt motstånd, och här och där låg högar med smutsig snö och hindrade en alltför snabb marsch mot den ljusnande framtid.

Karl-Johan berättade om sitt arbete som studierektor vid en av stadens gymnasieskolor. Där snurrade allt snabbare och snabbare och ibland var det nära att han tappade greppet helt och hållet. Bristande resurser, våld och motsättningar mellan eleverna, dagliga hot och ofta total avsaknad av grundläggande baskunskaper hos eleverna. Allt detta innebar att det var som att gå på ett gungfly dagarna i ända.

Det var omöjligt att lära ut grundläggande demokratiska principer, eftersom skolan var mer ojämlik än någonsin. De som inte hade stöd hemifrån var mer eller mindre chanslösa. De som verkligen skulle behöva det fick som regel ingenting. De kom till gymnasiet utan kunskaper och skolan förmådde inte ge dem några. De blev förlorare ute i samhället. Och alla kunde ju inte bli dokusåpaskådespelare.

Karl-Johan suckade och Peter inflikade:

– Det verkar hopplöst. Och politikerna tar sig som vanligt an problemen med största allvar och kraft.

Karl-Johan skrattade rått.

– Du skämtar. Man pratar och pratar. Och vi tar naturligtvis dessa problem på största allvar. Vi ska genast granska situationen och komma med de åtgärder som behövs. Nej