Förloraren

By Tage Giron

Den fyrtiotre år gamla enslingen Sven Olegård är bankkamrer i Gustafshamn. På arbetet är han pedantisk till den grad att arbetet utförs långsamt och han är allmänt ineffektiv. I hemmet sysselsätter han sig med en tilltagen frimärkssamling, schack eller att läsa utländska järnvägstidskrifter. Till dess att Tora Jansson flyttar in två våningar över honom. Utan att någonsin ha pratat med henne börjar hon genast fylla hans drömmar och hans innerliga längtan efter närhet. En känsla så stark att oron börjar gnaga i honom när han inser att hans förhoppningar kanske aldrig kommer infrias. "Förloraren" är en oförutsägbar kriminalroman fylld av oväntade vändningar och en ständigt ökande spänning.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9788726896756

Book preview

1.

Tanken på att han skulle bli tvungen att döda mannen som satt på hennes sängkant gjorde Sven Olegård förskräckt. Han slog genast bort den och försökte intala sig att han överdrev sina farhågor.

Redan när han hade fått syn på mannen hade han känt sig hjälplös och förstått vad som skulle ske. Då hade mannen haft skinnjackan på sig och den skrämmande gestalten hade utstrålat en primitiv kraft, ett hot som hade varit så starkt att han genast visste att allt var förlorat.

Ibland dök hon upp vid fönstret, stod stilla några ögonblick och försvann igen.

När mannen lämnade henne, kom ut ur porten och klev in i sin bil kände han en oerhörd lättnad. Men när bilen startade med ett brummande dån blev han rädd, förstod att mannen lurade honom och strax skulle tillbaka. Han kände sig vanmäktig och försökte förvirrat komma på hur han skulle undgå den förödmjukelse som väntade.

En stund senare, när han såg henne ta av sängöverkastet, glömde han mannen. Han började genast förbereda sig, kände en trygg tillfredsställelse i de invanda ritualerna som dikterades av hans minne, och när hon började klä av sig växte spänningen inom honom, spred sig som en het våg från magtrakten och fick det att dunka i hans huvud. Avståndet försvann och han såg henne helt nära, så nära att han kunde söka hennes ögon, det uttryck som han åstundade, och som växte fram i hans minne. Han började andas allt häftigare.

Efteråt, när han hade sjunkit ned i stolen och andningen hade lugnat sig, kom skamkänslan och tomheten och föraktet smygande över honom. En besvikelse som växte till ett dovt ursinne och där bilden av systern Sonja plågade hans omtöcknade hjärna.

Sven Olegård var fyrtiotre år gammal, ungkarl och till yrket kamrer vid banken i Gustafshamn. Bortsett från de första åren i Strängnäs, där såväl han som den ett år yngre systern Sonja föddes, och åren på handelshögskolan i Stockholm, då han bodde inackorderad hos en officerskamrat till morfadern, hade han tillbringat hela sitt liv i Gustafshamn.

Den lilla staden hade fått namn efter sin grundare, Gustaf den II Adolf. Hjältekonungen stod staty på torget. I likhet med de flesta krigarkungar hade han blicken riktad mot de avlägsna slagfälten. Men i folkmun var det stadshotellet vid södra sidan av torget som var målet för hans trängtande blickar. När affärerna var öppna omringades statyn av parkerade bilar. Annars låg det kullerstenslagda torget mest öde, som en dyster förgrund till det lilla rådhuset med sitt stora kupoltorn och sin spetsiga spira. Som i de flesta äldre småstäder hade de vackra husen kring torget rivits på trettiotalet och ersatts av fula fyrkantiga fastigheter. Det som återstod, förutom rådhuset, var det avlånga vitkalkade stadshotellet och juvelerare Bertil Forsbergs gråmålade trähus i hörnet av Storgatan och Västra Ågatan. Från våningen ovanför butiken hade Bertil Forsberg utsikt över torget och mot ån och den gamla järnbron samt Inre Skälfjärden med hamnen och de förfallna magasinen. Vid klart väder kunde han se öarna som sträckte sig som ett band mellan yttre Skälfjärden och Östersjön.

Staden var ett omtyckt turistmål. Där fanns den gamla bebyggelsen vid ån, raden av låga hus med välskötta trädgårdar, som utåt visade upp den romantiska idyll som lockade turisterna att flanera längs ån. Men den officiella sevärdheten var borgruinen från elvahundratalet, belägen på södra sidan om inloppet, snett emot det lilla samhället Skälvik, en gång ett livligt fiskeläge, men sedan trettiotalet en populär sommarort. Strax innanför Skälvik, bakom den lilla höjden vid båtvarvet, låg värdshuset som på sex år hade växt upp från en blygsam sommarservering till det verkliga innestället, öppet året om och med festvåningarna inbokade långt i förväg.

Varje förmiddag, exakt på slaget tio, gick Sven Olegård in till Magnus Axelsson för dagens genomgång. Han hade alltid tyckt bra om Magnus, beundrade honom och betraktade honom som sin ende uppriktige vän. Någon tanke på att han hade blivit förbigången av Magnus och inte fått efterträda sin far som bankens direktör kom aldrig över honom. Det enda som han upplevde som obehagligt var när Magnus skämtade. Annars kände han sig lugn och avslappnad vid deras samtal och det hände aldrig att han fick den där underliga känslan av att han iakttog sig själv från någon annan plats i rummet. Som ute i banklokalen där han visste att de andra ständigt bevakade honom.

Vad han inte visste, eller ens kunde ana, var att Magnus Axelsson ständigt retade sig på hans pedantiska långsamhet, hans ineffektivitet och oförmåga att låta andra utföra det enkla rutinarbetet, och innerligt önskade att han fick en anledning att bli av med honom så att den unge Erik Lund kunde överta kamrersposten. Men så länge gamle bankdirektören levde vågade Axelsson inte göra något åt saken.

Det var efter nyåret, för litet över ett år sedan, som kvinnan hade flyttat in i lägenheten två trappor upp i det gamla trähuset som låg inklämt mellan de moderna hyreshusen på Skolgatan. Därmed förändrades livet för Sven Olegård. Han var inte längre ensam och kände det som om han delade sin hemlighet med henne. En gemenskap som fyllde hans tankar med lugn glädje. Han hade alltid något att se fram emot, en förväntan som behagligt vilade inom honom när han under kvällarna sysslade med sin frimärkssamling eller funderade på något schackproblem eller studerade sina utländska järnvägstidskrifter.

För varje dag gled hon alltmer in i hans drömmar och hans längtan. Som ett behov, men också som en kärlek, den enda kärlek han kände till, och han började glömma Anna Bengtsson samtidigt som det gamla hatet till juvelerare Forsberg bleknade bort.

En dag hade han vågat sig in i huset och upp till hennes dörr för att se vad hon hette. När han såg hennes namn, Tora Jonsson, slarvigt skrivet på en bit kartong som satt upphäftat på dörren, kom en ängslig förvirring över honom och han tänkte att han måste skaffa henne en riktig namnskylt, en i mässing där hennes namn stod sirligt inristat. Han skyndade hem och satte sig vid skrivbordet och gjorde olika utkast. Han tyckte om att skriva hennes namn. Men varje gång som han betraktade det kände han en dov oro inom sig. Som om hon var långt borta, hotfullt avlägsen och det han drömde om aldrig skulle bli verklighet.

Ibland kom hon sent hem eller var borta om nätterna, och det var först när han lyckades ta reda på att hon arbetade som biträde på vårdcentralen och hade skifttjänstgöring som hans plågsamma oro släppte.

De dagar hon var hemma hade han svårt för att gå till banken och tanken på att han skulle sjukskriva sig föresvävade honom. Man han var rädd för att Magnus skulle ana orsaken och klandra honom för att han svek sin plikt.

Något mer ville han inte veta om henne. Han visste att varje annan upplysning skulle fjärma henne ifrån honom och inkräkta på den känsla som han bar inom sig. Den längtan som var hans hemlighet och som han ängsligt skyddade för alla illvilliga och försåtliga angrepp.

Vetskapen om att hon fanns där och att hon en dag skulle ge honom den tillfredsställelse han så intensivt längtade efter kändes som en stor trygghet och om någon försökte ta henne ifrån honom skulle han döda, precis som han en gång tog livet av Peter.

2.

Folke Wallin satt inne i det trånga varvskontoret och betraktade fotografiet av Tora. Han tänkte på sitt besök hos henne igår kväll, första gången som han var i hennes lägenhet, och alla hans fruktlösa försök att få henne tillbaka. Ibland hade han haft en känsla av att det behövdes så litet, att hon fortfarande älskade honom och att hennes upprepade ord om att det inte skulle gå endast var något som hon envist klamrade sig fast vid för att försvara sitt handlingssätt. Om han bara hade lite större erfarenhet av kvinnor.

Det hade redan gått över ett år sedan de skiljdes. Efter nästan tio års äktenskap. Han älskade henne lika mycket fortfarande, kunde inte leva utan henne, och var fast besluten att inte ge upp förrän han hade henne hos sig igen. Men när han igår hade sett lappen med hennes namn på dörren, sett att hon återtagit sitt flicknamn, hade han för ett kort ögonblick upplevt en djup sorgkänsla. Som om hon var död.

Han reste sig, tog på sig skinnjackan och röda luvan, kröp i stövlarna och gick ut.

Snön låg meterhög efter gårdagens häftiga snöväder. Stora drivor täckte de upplagda båtarna. En solfläck gled över fjärdens is och försvann bland de snötyngda tallarna på Sockholmen. Utanför västudden, vid grundklackarna, stod pimplarna tätt. Ensamfiskarna hade sökt sig längre ut och syntes som små svarta streck mot den vita havsvidden.

Han gick i Johns upptrampade fotspår ned till båten. John hade varit nere tidigt på morgonen och skottat ren presenningen. Grabben såg verkligen till båten. Det var ett jättejobb han hade gjort efter de tre förödande åren då båten stått på land och spruckit upp. Övergiven. Precis som han själv kände det när Tora gled ifrån honom och talade om skilsmässa. Demonstrativt hade han låtit båten stå där. Som om det skulle kunna beveka henne. Båten som hade sammanfört dem. Den sommaren han hade köpt båten av en glasblåsare i Nyköping och kom seglande till Arkösund där hon arbetade på hotellet.

Gamla älskade Vindöga tänkte han och mindes de första årens seglingar tillsammans med Tora. Innan han förstod att hon inte njöt av det på samma sätt som han.

Skulle det bli likadant för John och hans flicka Elsa? Elsa som kanske inte heller hade det rätta tålamodet för en längre tid på sjön, utan längtade efter att se folk omkring sig.

Visst hade han sålt henne alldeles för billigt till John, och pengarna var ännu inte betalda. Men det viktigaste var ändå att hon kom i goda händer.

Han tänkte på de fyrtiotusen som ingenjören från Stockholm hade bjudit för henne häromveckan. John hade blivit märkbart oroad och frågat om han tänkte ta tillbaka båten.

Fyrtiotusen. Det skulle räcka för att han skulle slippa oroa sig för varvet en bra tid framöver.

Han ryckte på axlarna och fortsatte ned mot stranden. Vid bryggan låg Harry Berggrens skötbåt infrusen. Harry hade skottat undan snön och väckt upp kring den bukiga båten.

Isvintern hade varat ett par veckor. Harry trodde på en tidig islossning.

Gamle trogne Harry som hade varit så förtjust i Tora. Precis som dom andra gubbarna. Hon hade lätt hand med dom, kunde skämta och ge svar på tal, och sådant gillade dom. Men att skiljas. Det kunde dom inte begripa. Och eftersom Tora var utsocknes så fick hon skulden. Ingen av dem frågade längre efter henne eller nämnde hennes namn.

Han gick längs vasskanten bort mot samhället. Solen bröt då och då fram ur molnen och lyste upp husen som tätt sammanpackade klättrade upp mot höjden, eller knuven som en del av de gamla sade. De senaste årens färgglädje hade satt sina spår på sommargästernas hus.

Bortifrån gamla fiskehamnen hördes ljudet av en hydrokopter och en stund senare såg han den komma fram bakom udden och styra ut mot Fågelön.

Han tog upp vid sommarhamnen, där bojarnas järnöglor vilset sköt upp ur snön och omringade den långa betongbryggan, och fortsatte backen upp mot torget. De igenbommade husen gjorde honom beklämd och lätt ilsken. Ändå var det sommargästerna som de flesta levde av.

Han klarade av sitt ärende på posten och gick in på Ekströms Café och pratade bort en stund med Irma innan han fick sitt kaffe och satte sig för att läsa tidningen. När han läste om en fiskebåt som befarades ha förlist i södra Östersjön kom han att tänka på Sixten, Johns far som drunknade under en storm, och bestämde sig för att äntligen göra allvar av sitt gamla löfte att besöka Maria, Johns mamma.

Han lämnade caféet och gick Kyrkvägen ned mot hyreshusen vid Ängsvägen. När han passerade den igenbommade sommarshopen som en gång i tiden hade varit Bengtssons Livsmedel tänkte han på Anna, handlarns yngsta dotter. Några gånger när han hade känt ensamheten för svår och haft behov av en kvinna hade han grunnat på henne.

Marias trötta bittra ansikte sken upp när hon fick se honom. Nej men Folke, är det du, det var då ett trevligt besök. Kom in så ska jag sätta på kaffepannan. John har åkt in till Elsa.

Han följde efter henne ut i köket, gick fram till fönstret och tittade ut. Hans blick stannade vid Anna Bengtssons balkong snett över vägen. En flock småfåglar flaxade kring fågelbordet och kärven.

Hur är det med Anna? Har hon nån karl i stan?

Ja, jag har då aldrig hört talas om nån. Vi trodde väl lite till mans att det skulle bli nåt mellan han juveleraren och Anna. Ungkarl som han är. Det hade varit ett gott parti för Anna.

Är han rik, menar du?

Det sägs så. Han har ju huset vid torget, det med butiken. Och så fastigheten på Repslagargatan. Där Elsas föräldrar hyr. John säger att det är inga låga hyror han tar ut. Ändå får dom aldrig reparerat. Nej, han är allt lite snål han, juveleraren. Sitter på sina slantar.

Jo, jo. Så är det. Somliga dom har för mycket. Medan andra…

Du behöver pengar? Är det så?

Vem behöver inte det.

Du vill inte låna i banken, förstås?

Jag är nog inte tillräckligt skötsam. Så jag får nog bena av mig den tanken.

Är det så att du vill låna så. Ja, jag tänkte. Kanske Monika kunde hjälpa dig?

Nja, mumlade Folke och tänkte på dottern som Sixten hade innan han gifte sig med Maria och som gamle bankdirektören tog hand om och som nu hushållade för honom.

Monika kunde ju tala med han Sven som är kamrer. Han brukar hälsa på sin far varje fredag.

Jag ringde honom faktiskt en gång. Men han lät inte särskilt uppmuntrande.

Han är nog lite underlig, Sven. Vad jag hört av Monika. Jo då, det var han redan som barn. Fantiserade en massa. Och skulle ständigt hänga systern i kjolarna. Sonja som hon hette. Och den du. Hon var inte lätt att tas med, ska jag säga dig. Om hon inte fick som hon ville. Ja, du vet, Folke. Jag gick ju och städade hos gamle bankdirektörn. Då när dom bodde på Köpmangatan. Innan den där hemska branden.

Vad då för brand?

Minns du inte det? Sommaren femtioåtta? Då när stugan till bankdirektörns far brann ned och han den där pojken omkom. Han som var kusin till barnen. Peter hette han. Han brukade hjälpa till på gården om somrarna. Ja, jag undrar jag, om inte Sven och han höll ihop en del. För det var visst en chock för Sven. Sven var ju så duktig i skolan innan. Men sen, sen lär det ha gått dåligt för han. Och se det, det tyckte inte bankdirektörn om.

Det var dom åren jag var hemifrån.

Pojkstackarn hade visst fått tag på sprit. I bankdirektörns skåp. Och druckit sig full och sen slarvat med elden. Monika tog det väldigt hårt. Flickstackarn var som förändrad dom åren. Men hon var väl kär i den där Peter. Hon var ju i den åldern. Fjorton år. Då en lätt blir förälskad. I äldre pojkar.

Hette han inte Olsson? Bankdirektörns far? Han som hade småbruket därute i Adolfsbo.

Jo då, det stämmer. Sven Olsson hette han. Bankdirektörn tog sig namnet Olegård. Jaa, och sen, efter branden så styckades marken upp. Bankdirektörn byggde sin villa. Men då gick jag med John. Så det var slut på städningen.

Hon plockade fram koppar och fat och fyllde en korg med bröd. Sätt dig nu, Folke. Kaffet är strax klart. Och brödet, det är alldeles nybakat.

Han satte sig och frågade hur det gick på värdshuset.

Joo, du. Det är full fart för jämnan det. Inte märks det några dåliga tider där, inte. Men en får vara glad att en har det. Fast det bara är lördag, söndag och helger. Men vad ska en göra. När John går utan jobb. En trodde väl det skulle ordna sig när han blev klär som byggnadssnickare.

Folke tänkte