Fara med lögn

By Tage Giron

Han spanar ut över vattnet. Sommaren har hunnit blivit utbytt av höst, men det har passerat honom förbi. Han ser hur män ror sina båtar över sjön och tänker att snart borde någon se hennes kropp. Hennes lealösa kropp som han tvingat livet ur. Ibland ropar männen till varandra, linorna spänns vid varje årtag. Han bara väntar på att en båt ska stanna upp och ett skrik ska cementera hennes död. Men nog är hon död. Hon måste vara död."Fara med lögn" är en ruggig thriller som får blodet att isa redan från första sidan.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 9, 2021
• ISBN: 9788726896763

Book preview

www.sagaegmont.com

Kapitel I

Det är en stilla grådisig morgon.

Bara en svag västlig bris som driver bort den lätta dimman. För den utåt havet.

Det sista som är kvar av den heta gårdagen.

Han står nere vid strandkanten. Nästan på samma plats som i går kväll. Händerna är fuktiga av daggen från albuskarnas blad. Han känner hur det svider i de sönderrivna blåsorna. Stryker händerna mot byxorna.

Vattnet har stigit men han märker det knappt. Ser inte gråsiskorna som flyger mellan alarna och letar efter frön. Tänker inte på att några blad redan har gulnat.

Känner inte att det börjat bli höst.

Nu måste hon vara död, tänker han.

Han stirrar ut mot båtarna. Följer männens lugna rörelser. De böjda gestalterna som kikar ned mot den grå vattenytan. Försöker spana genom det smutsiga vattnet. Som om de tror att de skall kunna se henne.

Men hon är död. Redan borta.

Ibland ropar männen till varandra. Gör några tecken. Ror fram och tillbaka. Årbladen lämnar efter sig små virvlar som långsamt löses upp. Linorna akterut sträckes vid varje årtag. Spänns och slaknar igen. Regelbundet. Varje gång väntar han att någon skall ropa till. En båt stanna. Roddarna resa sig och hjälpa till att dra upp linorna.

Han vet precis hur det skulle se ut. Långsamt och försiktigt skulle de lyfta kroppen över båtkanten och sedan snabbt ro iland.

Lägga upp henne på bryggan. Stå där med sina forskande blickar.

Sina outtalade frågor.

Det är som han själv försöker påverka dem. Vill inte att de skall hitta henne. Att deras kraftiga händer skall röra hennes kropp, deras nyfikna blickar se henne. Han knyter krampaktigt händerna så det värker i blåsorna, sväljer nervöst för att hejda sig själv. Att inte ropa till dem. Skrika ut att det är lönlöst.

Förstår ni inte det. Strömmen. Strömmen har tagit henne.

Hon är död. Jag vet att hon är död.

Men han gör det inte. Bara står kvar.

Den röda badkappan ligger fortfarande på bryggan. Lyser honom i ögonen.

Han behöver inte blunda för att se henne framför sig. Hur hon tagit av sig kappan, slängt den bakom sig och sedan långsamt gått ut mot nocken. Med huvudet framåtböjt och nästan utan att röra armarna. Hennes sätt att lyfta benen efter sig. Som om hon skred fram. Längst ut stannade hon och vände sig dröjande om mot honom. Förstod att han stannat kvar. Lät honom se henne. Det hade mörknat men det gula skenet fick hennes kropp att glänsa.

Jag tycker om att bada på kvällen, hade hon sagt.

Han tittar ned på sin hand. Brännmärkt efter hennes cigarrett. Det värker fortfarande. Mera nu än i går kväll. Då hade han bara känt ett hat mot henne. Sedan hade allt gått så fort.

En av båtarna vänder och han ser hur mannen akterut pekar bort mot andra stranden. Roddaren börjar ro åt det hållet.

Från fabriken inne i viken hörs det skärande ljudet från huggmaskinen. Liksom skriker till.

Ibland tycker han det låter som hennes skrik.

Den ljusgrå röken från skorstenarna stiger nästan rakt upp innan den långsamt förs utåt av den svaga vinden.

Hennes kropp driver också ut.

Någonstans finns den just nu.

Jag avskyr det här samhället, hade hon sagt.

Fabriken. Lukten. Människorna.

Förstår inte hur du kan stå ut att bo här. I denna instängdhet.

Hon skrattade åt honom.

Och hon hade skrattat när han kom ned mot bryggan. Löste upp håret. Lät det ett ögonblick falla ned över axlarna innan hon satte på sig badmössan. Knäppte den långsamt utan att vända sig bort. Han var bara några steg från henne när hon hoppade i vattnet och började simma utåt.

Han hade stannat på bryggan för att vänta på henne. Tryckte läpparna mot brännsåret medan han följde henne med blicken. Hon crawlade utdraget, nästan utmanande. Plaskade lätt med fötterna. Stänkte små ringar. Den vita badmössan lyste i dunklet.

Hans hat och begär växlade. Darrade inom honom. Spred sig ner i hans kropp. Han tryckte tänderna mot handen, pressade ihop fingrarna.

Hon hade lurat honom. Han förstod det. Påverkat honom. Lockat honom. De dagarna hon hade varit här.

Ett ögonblick hade han tänkt slänga av sig kläderna. Hoppa i och simma efter henne. Få tag i henne.

Inte som förr i världen. Simma ikapp. Leka. Nojsa.

Bara gripa tag i henne. Trycka händerna mot henne.

En sommar hade han byggt en racerbåt och lärt henne surfa. Men helst ville hon ligga i vattnet efter båten medan skummet yrde.

Hon simmade snabbt. Han skulle aldrig få tag på henne i vattnet. Stod kvar på bryggan och väntade.

En av männen i båtarna ropar något och håller upp ett vitt föremål.

Fast det är långt avstånd förstår han att det måste vara hennes badmössa.

Känner en oro. Går några steg mot bryggan men stannar igen. Försöker höra vad männen säger. Men det blir bara ett mummel.

Plötsligt tycker han ljuden från fabrikerna överröstar allt. Bullret från kerattbanan när stockarna dras upp. Det dova skavandet från barktrumman. Rasslet från pappersmaskinerna.

Det är många år sedan han tänkt på dessa ljud. Men hon hade fått honom att höra dem igen.

Hör du inte hur det låter.

Jämt. Dag och natt.

Han tänker på den kvällen hon kom.

Han hade känt igen henne med detsamma hon kom in genom dörren. Fast hon bar mörka glasögon och hade ändrat håret. Nu var det mörkt och uppsatt i en knut. Hon hade satt ned väskan innanför dörren och gick långsamt fram mot portierdisken.

— Goddag, Birger. Du känner väl igen mig.

Hon log mot honom och drog av sig de ljusa handskarna.

Han hade inte kunnat säga någonting. Bara nickat. Såg på hennes händer. Hon hade endast en ring. På lillfingret. Med en grön sten.

Ingen vigselring, tänkte han.

— Jag hade tänkt bo här några dar. Har du något rum ledigt?

— Javisst, svarade han kort och tittade upp.

Hon lyfte lätt på ögonbrynen. Nästan ironiskt.

Du verkar inte särskilt förtjust.

Han blinkade till.

— Jag trodde aldrig du ville komma hit mer.

Hon skrattade till och slängde handskarna på disken. Betraktade honom en stund.

— Jag kanske har ändrat mig, svarade hon dröjande.

Han nickade. Hade fortfarande svårt att säga någonting.

— Tänk att allting är sig så likt, fortsatte hon. Vände sig om och såg sig runt.

— Är det?

— Ja. Samma tavlor. Tidtabeller. Anslag.

— Jag också?

Hon vände sig mot honom.

— Jag vet inte. Inte ännu.

Han sköt fram liggaren mot henne och hittade en penna.

— Behöver jag verkligen skriva in mig?

Han nickade och kände spänningen medan hon skrev.

Eva Bergström.

Hon var alltså inte gift. Det hade inte varit sant.

Det var som han kände en tillfredsställelse. Som gjorde honom säkrare.

— Tack, det räcker, mumlade han och drog boken till sig. Men hans blick höll sig fast vid hennes namn. Eva Bergström. Det var som det först nu var verklighet.

— Hur länge ska du stanna? Är det något särskilt?

— Kanske.

Hon drog på ordet och han tittade hastigt upp.

— Ett par dar, tillade hon.

Han kände sig nervös igen. Vände sig om mot nyckeltavlan.

— Du får nian. Det är det bästa rummet. Med utsikt mot viken.

Hon tog av sig glasögonen. En kort sekund möttes deras blickar. Hon hade fortfarande lika blå ögon men på något sätt verkade blicken mattare.

Kanske berodde det på att hon förut alltid haft långt ljust hår, tänkte han.

— Utsikt mot fabriken också, antar jag.

Han fick plötsligt en känsla av att han var rädd för henne. Att hennes besök inte var en tillfällighet.

Ibland brukade han få en underlig, oroande föraning att något skulle hända. En slags skräck för något som skulle ske. Som ohjälpligt kom närmare.

Han kände sig starkare nu än han brukade.

— Fabriken, ja. Javisst. Finns överallt. Som du vet.

Hon lade ifrån sig glasögonen och stoppade ned händerna i fickorna på regnrocken. Kragen var uppfälld som om det hade regnat. Runt halsen hade hon en röd halsduk. Hon älskade rött. En gång hade han köpt en sådan halsduk åt henne.

— Den djävla fabriken, mumlade han men ångrade genast sina ord.

Det var något i hennes blick när hon hastigt såg upp mot honom.

— Säger du det nu också?

— Nej. Det var inte så jag menade. Jag tänkte…

— Pappa, avbröt hon honom.

Han tittade bort. Kunde inte möta hennes blick.

— Det var mamma som lärde honom säga det. Hon avskydde livet här. Nyfikenheten. Skvallret, Städraseriet. Bara man hade städat så ursäktades nästan allt.

— Hon verkade inte sån på mig, invände han.

Eva tittade tankfullt ned i golvet, sparkade lätt mot disken.

— Det var nog bara att hon inte visade det. Inte för dig.

Han sade ingenting.

— Hon var så ung när hon gifte sig, fortsatte Eva. Sen kunde hon inte göra något. Bara gå därhemma. Slita ut sig. Klara av allt ensam. Det var bara med vedhuggningen som pappa hjälpte henne.

— Det är inte så nu.

— Nej. Kanske inte det. Men det är inget liv för mig ändå.

Eva gick fundersamt runt i rummet, stannade ibland, drog med fingrarna längs den blommiga tapeten, knackade på de färgade glasen i ytterdörren. Framför automaten vände hon sig om och tittade bort mot honom.

— Går den här verkligen fortfarande?

— Jag tror det. Vill du ha en tioöring och försöka?

Hon skrattade till.

— Tio öre. Fortfarande. Varför har du inte höjt? Du som inte har några barn som springer och vittjar.

Hon väntade inte på hans svar. Gick långsamt vidare.

Han följde henne hela tiden med blicken.

Hon var rätt enkelt klädd. Nästan så att han ett ögonblick fick för sig att det var med någon avsikt.

Hon gick som på måfå. Sköt fram händerna i fickorna. Satte i klacken först vid varje steg. Liksom vägde över på de vita högklackade skorna.

Han kände instinktivt att det var någon avsikt med hennes besök. Det var något utstuderat i hennes sätt som han långsamt började märka. Bara håret som var förändrat; annars var hon precis som han hade velat ha henne. Som hon också visste på den tiden. Och klädde sig därefter.

Den fattiga men intelligenta kontorsflickan från alla de amerikanska filmerna.

Laureen Bacall. Min Laureen Bacall. Han hade kallat henne så.

— Kartan är i alla fall ny, påpekade han när hon stannade framför den.

— Hur långt är det egentligen till Stockholm?

— Arton mil, ungefär.

— Och Gävle?

— Sex.

Hon nickade tankfullt.

— Bor du fortfarande i Stockholm? frågade han.

Han ångrade att han inte låtit henne fylla i liggaren. Det var mycket han skulle vilja veta. Arbetade hon fortfarande på det där kontoret? Kanske hade hon varit gift. Kallade sig fru. Men behållit sitt flicknamn.

Hon tvekade ett ögonblick, vände sig sedan om och gick tillbaka till honom.

— Ja. Samma adress, sade hon och mötte hans blick.

Han höll nians nyckel i handen.

— Har du mera bagage? Eller är det bara den där väskan?

Men hon svarade honom inte.

— Har du aldrig tänkt på att fara härifrån? frågade hon i stället.

Hon böjde sig fram över disken mot honom. Han kände den svaga doften av hennes parfym.

— Känner du inte? Hur allting här liksom kväver en. Denna instängdhet.

Hennes närhet gjorde honom nervös. Han kramade irriterat nyckeln.

Hon hade rätt men han ville inte erkänna det. Plötsligt ville han försvara något som han annars kände som en börda. Ville att hon skulle förstå. Att han försökt fortsätta en tradition; och inte som hon brutit den. Någonting som hade hört ihop med hela bruket. Att barnen hade fortsatt. För honom själv hade det varit hotellet. Men allting hade blivit förändrat. Bruket hade fått sin egen mäss och det nya hotellet var redan planerat. Så snart varuhuset var färdigt, skulle hotellet byggas. Han hade haft chansen att få det men han hade aldrig vågat acceptera. Det här skulle bara förfalla mer och mer. Snart ville inte ens handelsresandena bo här. En dag skulle byggmästaren köpa det och riva det för att bygga hyreshus på tomten.

Hotellet, mumlade han. Du förstår inte. Men traditionen.

— Gömmer du dig fortfarande bakom den.

Han såg på hennes blick att hon genomskådade honom.

Det var bara hans egen oföretagsamhet som gjorde att han fortfarande gick här.

— Förlåt mig, nickade hon. Jag menade inget illa. Jag tar väskan själv.

Han gav henne nyckeln.

— Andra våningen. Längst bort i korridoren.

Hon hämtade väskan och gick mot trappan. Stannade plötsligt.

— Hur är det med Rut? Bra?

Hon frågade utan att vända sig om.

— Ja. Hon har gått och lagt sig. Vi hade en begravning idag och hon kände sig ganska trött.

— Begravning? Nån jag kände?

— Jag tror inte det. Sven Nilsson. Verkmästare på bruket. Vi hade kaffe här. Förresten, på tal om det. Vill du ha något?

Hon vände sig om samtidigt som hon kastade en blick på sitt armbandsur. Satte ned väskan vid trappan.

— Köket är väl stängt. Här som alltid på landet. Men kan jag få några smörgåsar och en öl, så gärna det.

Han log för första gången, öppnade en låda och tog fram en nyckel.

— Portieren får bli köksmästare ett tag. Var vill du ha det?

Hon svarade inte förrän han tittade upp mot henne.

— Kan jag få det på rummet? Kanske källarmästaren själv kan komma upp med det?

Hon böjde sig ned efter väskan och gick långsamt uppför trappan.

En av roddbåtarna kommer in till bryggan. Han hör hur mannen i aktern säger till den andre att de bör försöka längre ut. Att det inte är så bråttom längre. Roddaren reser sig och säger att han går upp i skogen ett tag.

En fiskebåt är på väg in. Birger hör dunket från motorn och på något sätt lugnar det honom.

Mannen på bryggan har också hört båten. Stannar och stirrar ut över viken.

— Kanske Fisk-Anders sett något.

— Han ser nog bara strömming nu, svarar den andre. När dom börjat gå till.

— Nog är det bättre fisk det. Än det här, säger mannen och börjar gå inåt land.

Birger står hela tiden kvar. Skuggar med handen mot det begynnande soldiset. Några kvardröjande tärnor gör sina fladdrande varv utanför stranden, sökande efter löjor. Han tänker på mannens ord om fiske. Deras redskap för draggningen. Krokar som glider längs botten.

Vad finns det att hugga tag i på en naken kropp?

Skötbåten styr in mot fiskebryggan på andra sidan. Han kan se någon röra sig bakom glaset i masonithytten. En annan står framme vid rullen.

Fiskebryggan som snart är den enda resten av det gamla samhället. Dessa bara tidvis bebodda fiskelägen dit fiskarna kom från sina byar inne i land. Han brukade ofta cykla dit ut tidigt på morgonen. Vänta där tills han hörde Albinmotorn. De åldriga röda sjöbodarna en bit utanför fabriken. Gistgårdarna. Dunsen när lådorna slängdes upp på bryggan. Enrisdoften från rökeriet.

Han kan inte tänka sig att fiskarna funnit hennes kropp. De stod liksom utanför. Kom in från havsbandet, från grynnorna där strömmingen lekte.

En natt hade han och Eva stannat kvar i en av bodarna i ytterskärgården. På kvällen kom fiskarna och lade ut sina skötar. De hade suttit i lä om den lilla stugan, halvt gömda, osäkra om fiskarna skulle komma iland. Himlen hade lyst röd inåt land. På natten hade han sett den långa raden av glaskulor som guppade i dyningarna, vakarna som höjde och sänkte sig. Låg på britsen och såg ut genom det låga fönstret. Eva hade somnat och han kände hennes lätta andetag mot armen. Tidigt i gryningen kom fiskarna tillbaka för att ta upp näten och när han väckte henne, kröp hon skrämd ihop vid väggen.

Tror du dom har sett oss, var det enda hon sade.

Han hade blivit förvånad. Väntade inte att hon skulle reagera så. Trodde alltid hon struntade i vad andra sade.

Han tänker igen på kvällen hon kom.

Du behöver inte säga till någon att jag är här, hade hon sagt när han kom upp med ölet och smörgåsarna.

Hon hade stått borta vid fönstret och tittat ut. Vände sig knappt om när han kom in. Över sänglampan hade hon hängt den röda halsduken. Fönstret stod öppet. Han kände den fräna lukten från sulfatfabriken, men han tänkte inte på det förrän hon påpekade det.

— Ska jag stänga? frågade hon.

— Nej. Varför det?

— Lukten. Du kanske inte vill ha in den.

— Det gör ingenting.

Hon hade den röda badkappan på sig. Han flyttade bort hennes strumpor när han satte ned brickan på bordet. De var så tunna, så lätta. Han tyckte om att ta i dem. Lade dem på stolen bland de andra kläderna.

— Jag kom inte ihåg att man såg hamnen härifrån.

Han