Halen

By Emma Olofsson and Magnus Roosmann

Första delen i serien Olofströmsmorden – en isande berättelse om livsval, hämndbegär och att kunna gå hur långt som helst för dem man älskar.

Jacob återvänder hem till Olofström efter många år i London. Hans farmor, som alltid har funnits där för honom, behöver hans hjälp och han får ett lärarjobb på sin gamla högstadieskola. Uppväxten i den lilla arbetarstaden var långt ifrån enkel, och han gör sitt bästa för att tränga undan de mörka minnena. Men när Elliot, en av hans elever, försvinner och klasskompisen My verkar veta mer än hon vågar säga, blir det allt svårare att hålla det förflutna på avstånd. Någon vill tonåringarna illa, men varför? Jacob börjar söka efter sanningen. Jakten leder honom oundvikligen hela vägen tillbaka till barndomen och den vackra men förrädiska sjön Halen.

EMMA OLOFSSON är född i Malmö men numera bosatt i Olofström i Blekinge. Hon har en bakgrund som lärare, debuterade 2020 som deckarförfattare och har snabbt blivit en stor favorit bland läsarna. Halen är första fristående boken i hennes nya serie Olofströmsmorden.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 23, 2022
• ISBN: 9789180004459

Book preview

HALEN

Emma Olofsson

Copyright ©: Emma Olofsson 2022

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-445-9

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

När natten sänker sig över Olofström springer han genom byn. Han rör sig mellan husen, på lätta fötter under stjärnor som brinner. En rastlös själ när allt annat slumrar. Han är utvald. Väl framme vid fritidsgården stannar han. I tystnaden vilar ett lugn och han kan för en kort stund glömma. Hjärtat slår hårt, för krossade drömmar och längtan efter allt det som inte blev. Hans fingrar darrar när han drar upp tändaren ur fickan på de slitna jeansen. Mammas röst ekar i huvudet och får honom att tvivla. Men när lågan dansar i den lätta vinden återfår han modet. Han tar några steg fram och ser sig omkring. Blicken vandrar längs den vita tegelväggen innan han får syn på det han letar efter. Instruktionerna är tydliga.

Sätt eld på soptunnan, ta en bild och spring sedan därifrån. Om någon ser dig har du förlorat.

Ett svagt krafsande får honom att hastigt vända sig om och han ser hur en tjock katt stryker sig mot byggnaden.

Bort med dig, viskar han och slår ut med armarna. Katten stannar men visar inga tecken på att gå därifrån. En plötslig känsla av att han är iakttagen sköljer över honom. Han kan inte förlora. Pulsen ökar när han drar med pekfingret längs soptunnan. Så tar han ett djupt andetag och tänder på. En intensiv värme slår emot honom och han faller till marken. Det sista han ser är hur katten springer, likt ett eldklot i natten.

Kapitel 1

Sussi 2007

Genom den tunna vanten kände hon hans lilla hand i sin. Det var den tiden på året när ljuset var flyktigt, då natten tycktes oändlig och dagarna allt som oftast försvann i en grå svepning. Just denna kväll var det annorlunda. Under flera dagar hade vita flingor fallit över deras by och snön utmanade mörkret. Bokarna som sträckte sig ur den frusna marken såg ut som isstatyer.

Det knastrade under deras fötter när de hand i hand gick över parkeringen vid Maxi. De fyllda kassarna var så tunga att de lämnade spår efter sig i huden. Trots detta njöt Sussi av en kort stunds frihet. Turerna till affären höll henne vid liv när hemmets väggar förvandlade varje viskning till en fara. I affären var hon bara en mamma på väg att handla inför kvällens fredagsmys. Ofta tänkte hon på vad folk skulle ha sagt om de såg förbi påklistrade leenden och ett välskött hem. 

Andedräkten bildade små rökmoln när hennes son med iver i rösten berättade om sin dag på förskolan. Hon memorerade varje ljud av hans bubbliga skratt, väl medveten om att det skulle komma en dag när hon inte längre kunde skydda honom. Den här kvällen hade hon gjort flera misstag och hon skulle bli straffad, det var ingen tvekan om den saken. Hon hade tagit bilen, trots att hon visste att han tyckte att det var onödigt att köra den korta biten. Att trotsa honom var att leka med elden. Pojkens tindrande ögon hade fått henne att gå ifrån sin inköpslista. Sonen var ofta med henne i affären och han tjatade aldrig, det var som om han visste att hon inte hade något val. Men idag hade han stannat framför frysdisken, ställt sig på tå för att med längtan i blicken studera de färgglada glasspaketen. När familjen bredvid fyllt sin korg hade hon böjt sig ner och viskat att han fick välja en sort.

Snälla mamma, kan vi inte köra ner till sjön och titta på vattnet, sa han när de hade satt sig i bilen och Sussi hade förlorat all motståndskraft. Hon visste vad som skulle hända när de kom hem, en halvtimme mer eller mindre spelade ingen roll.

Kanotklubben låg öde när hon parkerade intill vattnet. Så fort hon knäppt upp hans bälte sprang han fram till kanten.

Gå inte för nära, hjärtat! ropade hon och skyndade efter.

Det hörde inte till vanligheterna att Halen frös. Ett tunt lager snö hade lagt sig över det illgröna hopptornet.

Titta mamma, allt vatten är borta!

Hon hade kommit fram till honom och strök honom över kinden.

Nej, det är inte borta, det har bara frusit till is. Om man gör hål så ska du få se att det finns vatten där under. Jättekallt vatten.

Han spärrade upp sina ögon och såg på henne som om hon hade svar på alla världens frågor.

Får jag gå ut där?

Hon tog ett hårt grepp om hans hand. Nej, man ska aldrig gå ut på isen, den kan gå sönder och då ramlar man ner i det kalla vattnet.

Pojken funderade. När jag blir stor ska jag bo på sjön, sa han bestämt.

Han släppte hennes hand och sträckte ut tungan för att fånga några flingor. Allt hon kunde tänka på var glassen som låg där i bagaget på den gamla Saaben. Oroligt slängde hon en blick på klockan. Han var med all sannolikhet vansinnig. Det skulle inte hjälpa att hon berättade att både köttet och fisken varit på extrapris och att det trots glassen blivit billigare. Sussi visste mycket väl att det inte var pengarna det handlade om.

Höga röster spred sig i vinden. Pojken stannade upp och såg på henne. 

Mamma, det låter som om någon är ledsen?

Sussi blickade bort mot badplatsen. I ljuset från gatubelysningen såg hon ryggtavlor som rörde sig häftigt. Hon flämtade till när hon fick syn på kroppen som stack fram bland ett intensivt sparkande. När ögonen vant sig vid mörkret skymtade ännu en person, hjälplös i snön. Hon darrade, kände hur hjärtat slog så hårt att hon var säker på att det skulle avslöja deras närvaro. En bit bort från den pågående misshandeln stod en ung man och fumlade med sin telefon. Sussi kände genast igen honom.

Kom, så kör vi hem.

Greppet kring sonens hand hårdnade. Medan hon skyndade mot bilen hoppades hon få höra skrik. Ett tecken som talade om för henne att det fortfarande fanns liv. Men det enda som störde friden var ljudet av sirener. 

En kort stund senare svängde hon in på deras gata. Längst ner, undangömt från nyfikna ögon precis som han ville ha det, låg det gula huset. Ibland undrade hon hur hon hade kunnat missa alla varningssignaler. Hur hon misstagit det för kärlek innan hon en dag tittat sig själv i spegeln och mötts av en främling. Det var samma långa blonda hår, samma späda kropp, men hon kände inte längre igen sin blick. Bit för bit hade han tagit, tills det bara fanns ett trasigt skal kvar. 

Sussi drog ett djupt andetag innan hon öppnade bildörren. Under ett kort ögonblick fick hon en längtan att ta sonens hand och springa så långt bort från huset hon bara kunde, tills benen inte längre bar henne. Då skulle hon ta honom i sin famn och viska till honom att allt skulle bli bra.

När hon klev upp på den lilla trappen blev hon stående. Lyktorna och ljusen stod prydliga längs stegen, i perfekta färgkombinationer hälsade de välkomna till ett välstädat hem som aldrig fick besök. Hon funderade på om hon skulle gömma undan glassen, men insåg snabbt att det skulle vara meningslöst. Det första han skulle göra var att be om att få se kvittot.

Pojken kom springande och tog på nytt hennes hand. Såg han rädslan i hennes blick?

Du är bäst mamma, kvittrade han innan han trängde sig förbi henne och öppnade dörren.

Hon var noga med att borsta av sig all snö, för att sedan ställa skorna prydligt i skostället. Medan hon hjälpte honom av med overallen satte hon ner kassarna. Innan hon hunnit reagera stod han där i hallen. Sussi vände sig om och fick se hur de grova händerna plockade upp de prasslande påsarna från golvet. Instinktivt ställde hon sig upp framför pojken som var upptagen med att få rätt på strumporna som följt med vinterstövlarna. Hon höll andan. Då han fick se glassen tändes en gnista. 

Vad är det här?

Hans röst skar in i henne. I den fanns något som fick varje del av kroppen att sluta fungera. Han kunde kontrollera henne bara genom att öppna munnen och hon hatade det.

Jag tänkte vi kunde ha lite trevligt, det är ju ändå fredag. Och det blev inte dyrare.

Tiden stod stilla, pulsen som dunkade i örat gjorde det svårt att höra något annat. Han knuffade undan henne, precis så hårt så att pojken inte skulle märka något. Fingrarna grävde in i huden och lämnade blåmärken efter sig.

Är du arg pappa?

Han släppte henne med blicken och böjde sig ner till pojken.

Nej, vännen, sa han mjukt. Jag blev bara lite orolig. Ni var borta så länge och sedan hörde jag sirener.

Mamma och jag har varit nere vid sjön och tittat på is.

Han log mot pojken och rufsade honom i håret.

Jag ska bara prata lite med mamma. Gå in på ditt rum så ska vi snart äta glass.

Vad skulle deras son göra när han blev gammal nog att förstå?

Utan att ifrågasätta något försvann pojken in på sitt rum. Sussi slöt ögonen och väntade på att få känna vindpusten från hans knutna näve, den välbekanta känslan av förnedring. Det hände att han lekte med henne, innan själva slaget kom. Hon kände hans andedräkt mot huden och förberedde sig för den där explosiva smärtan. Den som var så mycket lättare att hantera än det som härjade på insidan.

Det kom aldrig något slag. I stället hörde hon hur han gick in i köket. En låda öppnades. Skulle han hämta en kniv? Hade dagen kommit då han tänkte göra verklighet av alla hot. Första instinkten var att fly men när hon öppnade ögonen såg hon hur han grävde i glasspaketet med en skopa. Hur han kletade in det längs med hennes kinder för att sedan öppna hennes tröja och låta det rinna över brösten och ner mot magen. Den söta doften av päron kittlade henne i näsan. Hon flämtade till när han tog upp ännu en skopa och tryckte ner den över hennes huvud.

Snälla sluta, viskade hon, livrädd för att pojken skulle komma ut och se hur han förnedrade henne.

Du ville ju ha glass, hånade han.

Han tog tag i hennes arm och öppnade dörren för att knuffa ut henne i snön. Vinterkvällen omslöt henne när hon hörde hur han låste dörren.

Snälla släpp in mig, jag kommer att frysa ihjäl, viskade hon medan hon knackade på. 

Det var inte lönt att böna och be, det skulle bara ge glöd åt gnistan i hans blick. Hon la kinden mot dörren och hörde hur han ropade på pojken. Han skulle säkerligen hitta på en lögn om att mamma var tvungen att gå ut en stund. Hastigt drog hon med handen över kinden. Hennes tårar skulle han inte få. När hon tittade in genom köksfönstret såg hon hur han lyfte upp pojken på diskbänken innan han började plocka in varorna. De såg lyckliga ut.

Kapitel 2

Jacob 2022

Kylan var bitande och letade sig hänsynslöst in bland lager av kläder. Jacob började ångra att han tagit cykeln. I korsningen vid Susekullen vinglade han till och fick kämpa för att inte falla. Utan förvarning hade snön dragit in över Olofström, begravt bleka gräsmattor och bäddat in träd och buskar i mjuk bomull. Invånarna hade inte varit beredda och den där första kvällen när snön dansat i mörkret hade man kunnat se hur flera bilar glidit av Pukaviksvägen, små färgklickar i ett landskap som målats vitt. Vintrarna i Blekinge bestod mestadels av plusgrader insvepta i regn och blåst. Det kunde gå månader utan att man fick se solen. När den någon gång visade sig var det en nästintill högtidlig stund. Människor gick man ur huse och samlades nere vid sjön där sköra strålar fick Halen att glittra.

Jacob ökade takten, ivrig att få komma in i värmen. Mörkret låg tätt när han cyklade över bron och förbi Volvo, som länge varit Olofströms hjärta. Enda gången man kunde tala om någon trafik i byn var när det var skiftbyte. Trots att han bott fem år i Stockholm och lika många i London var det som om tiden stått stilla här. När han cyklade på sin barndoms platser hörde han viskningarna från det förflutna, hur de slingrade sig längs med gatan som skar genom samhället, högt belägen bland skogens kulisser. Stundtals hade byn känts som ett minfält av smärtsamma minnen som han så länge kämpat för att hålla ifrån sig.

Framme vid Renates bageri lutade han cykeln mot väggen innan han klev in. En doft av nybakat slog emot honom och väckte sinnena. För att vara en liten ort fanns det gott om både caféer och pizzerior. Den unga tjejen bakom disken sken upp och hälsade glatt på honom. 

Usch, idag är det kallt, sa hon medan hon väntade på att han skulle beställa.

Jacob svepte med blicken över disken innan han slutligen bestämde sig för surdegsbröd och ett vaniljhjärta. Farmor behövde muntras upp. I spegeln som var placerad på väggen mötte han ett par bruna ögon som såg trötta ut. Några av de svarta lockarna stack fram under mössan och påminde honom om att han behövde klippa sig. Smilgroparna bredde ut sig när han artigt log mot tjejen. Hon fortsatte att beklaga sig över vädret och han nickade och höll med. Så blev hon plötsligt allvarlig.

Så hemskt att fritidsgården brann ner. Hon stannade upp och lutade händerna mot disken. Hoppas de tar den som gjorde det.

Uppståndelsen hade varit stor när byns enda fritidsgård Solrosen brunnit ner till grunden under jullovets sista dagar. Att polisen ganska snabbt kunnat konstatera att det rörde sig om mordbrand hade fått människor att skrika efter högre polisnärvaro.

Ja, utbudet för ungdomar är ju redan begränsat här, nickade han. Solrosen var en fristad för många.

Som tonåring var det till Solrosen han flytt när hemmet trasat sönder tron på att det skulle bli bättre. Hon rynkade pannan och hennes synande blick fick honom att skynda sig att knappa in kortkoden.

Jag tycker jag känner igen dig. Är inte du Gabriel Álvarez bror? Han som …

Jag har lite bråttom, mumlade han och skyndade ut.

Jacob hade just fått upp värmen när han på nytt omslöts av den kyliga morgonen. En ihärdig joggare sprang förbi och höjde handen i en hälsning. Jacobs farmor bodde bara några hus bort. Hennes hem var lika färgglatt som Yolanda själv och han log åt regnbågsflaggan som vajade lätt i vinden. Jacob skyndade sig att hänga påsen på dörren innan han skickade ett sms som hon antagligen inte skulle se förrän han var på behörigt avstånd. Det gällde att hon inte fick syn på honom för då var det kört. Då skulle hon tvinga in honom i köket där väggarna var inbitna av cigarrök. Hon skulle koka kaffe så starkt att skeden stod av sig själv. Och sedan skulle förhöret börja. Det var omöjligt att försöka dölja något för henne och Jacob var övertygad om att det rörde sig om en blandning av omtanke och nyfikenhet. Trots att hans farmor i sin tur avfärdade hans omtanke som trams, så kunde han se i hennes blick hur mycket hon njöt av att ha honom nära igen.

Jacob, jag förstår nog att jag inte är enda anledningen till att du kom tillbaka till Olofström.

När han fått beskedet att farfar gått bort hade han suttit på en bänk i Hyde park, platsen som blivit hans andningshål i en stad som aldrig sov. Solen hade varit på väg upp när han fick samtalet hemifrån och hörde sin farmors häftiga snyftningar i luren. Hans plötsliga beslut att lämna allt hade sårat många på vägen och han försökte att inte tänka på alla hårda ord som inte gick att ta tillbaka, som hänsynslöst smulat sönder allt. När så tystnaden kom fylldes allt med smärta. Under begravningen hade han suttit längst bak i kyrkan och gjort vad han kunnat för att dölja sina tårar, på avstånd från mamma och pappa och lillebror. Hans pappa hade gråtit sig genom begravningen medan mamma inte rört en min. Hon hade alltid varit bra på det, att dölja alla eventuella känsloyttringar. Moderns ansiktsuttryck var detsamma oavsett om hon var glad, ledsen eller orolig.

Sjöviken, som var Olofströms enda högstadieskola, låg i utkanten av samhället och bara väg 15 skiljde stallet och skolan åt. Trots att hastighetsbegränsningen var 60 körde lastbilarna förbi i en väldig fart. Över trädtopparna kunde man se hur ljuset var på väg in, men så länge det ännu inte nått skolgården såg man inte hur ful den bruna tegelbyggnaden var. En typisk skola från 70-talet med en skolgård som hade mycket övrigt att önska. På de nerklottrade bänkarna trängdes kärleksförklaringar med könsord. Basketkorgen hängde något på sned och representerade allt det som varit. Klockan hade precis passerat halv åtta när Jacob svängde av från Idrottsvägen. En jämn ström med elever rörde sig mot huvudentrén.

Vid cykelstället fick han syn på en av sina mentorselever. My var så försjunken i sin telefon att hon inte la märke till honom. Det rosafärgade håret föll fram i pannan och i skenet från skärmen tyckte Jacob sig kunna se en viss oro fladdra förbi. 

God morgon, My, sa han och såg hur hon hoppade till. Hon la snabbt ner telefonen i fickan och såg sig om, som för att försäkra sig om att ingen sett vad hon gjorde.

Fan vad du skräms, sa hon och slängde ena änden av den röda halsduken över axeln. Vem är så dum att man cyklar i det här vädret?

Jacob gav ifrån sig ett lågmält skratt. Han hade snabbt blivit varse att hon var en tjej som sa precis vad hon tyckte och tänkte utan något som helst filter.

Erkänn att det är ganska imponerade att ha cyklat genom byn utan att ramla, sa han när de hade sällskap in. 

Sorlet från trötta ungdomar mötte dem när de klev in genom porten. My ryckte på axlarna.

För att vara gubbe är det kanske bra.

Gubbe? Jag är trettiotvå år gammal, My, men tack för den.

Hon flinade och försvann bort mot skåpen. Jacob smet inom personalrummet för att hämta kaffe, småpratade med några av sina kollegor innan han skyndade bort till klassrummet. Han hade fortfarande inte bestämt sig för om han gjort ett stort misstag när han tackat ja till ett jobb på skolan där han själv en gång i tiden varit elev. Trots att rektorn var den enda som var kvar var det som om han gång på gång kastades tillbaka till en tid han helst av allt ville glömma.

Utanför fönstret hade det på nytt börjat snöa. Han la märke till My som måste ha gått tillbaka ut till cykelstället. Med blicken vänd ner i telefonen stod hon ensam medan andra skyndade sig att söka skydd från kylan. Snöflingor la sig i hennes hår. Då och då såg hon upp, vände sig om, som för att försäkra sig om att ingen stod i närheten.

Kapitel 3

Elliot

Händerna darrade när 15-årige Elliot drog upp telefonen ur fickan på jeansen för att lägga den på handfatet. Han lät fingrarna följa den lilla sprickan i vasken. Den var knappt synlig, men han visste att den fanns där. Blå ögon speglade livet som brann inom honom, gnistan som nu fått ny glöd. Rädslan drunknade i känslan av att vara utvald. 

Nere från köket hörde han hur mamma skramlade med porslin och han var säker på att hon höll på att tömma diskmaskinen. Han släckte lampan, men blev stående i mörkret. Drog in luft genom näsan och fyllde kroppen med doften av falsk trygghet, den som häcklade honom, dag som natt. Trappstegen knarrade när fötterna mötte träet. I öppningen till vardagsrummet blev han stående. Doften av förfall rev i näsan när han betraktade sin far som halvlåg i soffan. På golvet, alldeles intill barskåpet, låg den dyra kavajen slängd. Fadern hängde med huvudet över ryggstödet, läpparna var lätt åtskilda och kraftiga snarkningar ekade mot väggarna, ett ljud som letade sig in i varenda liten vrå i den stora villan. Hur mycket Elliot än höll för öronen gick det inte att komma undan. De översta knapparna på skjortan var uppknäppta och strax ovanför byxlinningen skymtade en fläck, antagligen rödvin. Glaset på soffbordet skymdes till viss del av den enorma vasen som alltid var fylld med färska blommor vars doft inte lyckades tränga undan stanken av alkohol. Det var viktigt för hans mamma att hemmet skulle vara fläckfritt. Hon blev tokig om man inte hängde upp jackan på rätt krok, förbannad när han inte tog undan efter sig i köket. Men att pappa låg utslagen i soffan, klädd i samma kläder som när han kom hem från jobbet igår, verkade inte bekymra henne. De gånger som Elliot försökt prata med henne hade hon viftat bort hans ord som trams och ofta avslutade hon med att han skulle vara tacksam för allt de gjorde för honom och hans syster.

Han slet blicken från pappa och gick ut i köket där mamma mycket riktigt höll på att tömma diskmaskinen.

"Men Elliot, den tröjan har du haft på dig i flera dagar nu. Kan du inte ta på dig något annat? Du