En moders val

By Marie Hedegård and Charlotta Åkerblom

Efter en lång väntan blir Simone äntligen gravid. Men lyckan som hon och maken Alex känner övergår snart i besvikelse och sorg när de upptäcker att fostret kan ha kromosomavvikelser. De två har helt olika syn på problemet och för att tänka klart åker Simone ut till familjens ö i skärgården.

På ön tar hon sig in i sin faster Louises gamla sjöbod, som stått igenbommad i tjugofem år. Louise försvann när Simone var barn och hennes namn har inte fått nämnas sedan dess. Båda tillhör en traditionsbunden Lidingöfamilj där ytan är viktig. Medan Simone försöker reda ut sitt livs tumult hittar hon några av fasterns gamla ägodelar. De får henne att komma närmare sanningen bakom denna gåtfulla kvinna – en kvinna som också kämpade med att få barn.

En moders val är en roman om familjehemligheter, livets nyckfullhet, svåra val och längtan efter barn. Marie Hedegård är även författaren bakom romanerna "Så nära barfota" och "Dit vägen bär".

Sagt om Marie Hedegårds tidigare romaner:

”Den här boken åker definitivt in bland årets favoriter!” (Boklysten om "Dit vägen bär")

”En underbar feelgoodroman, den berör och manar till eftertanke. Jag skrattar, mår bra och vill inte att den ska ta slut.” (Bokprataren om "Dit vägen bär")

“En härligt frigörande, klok, vänlig och helt underbar berättelse om att bejaka sig själv och upptäcka att det finns andra värderingar i livet.” (Boktipset om "Så nära barfota")

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 22, 2022
• ISBN: 9789180004107

Book preview

En moders val

av Marie Hedegård

Copyright © Marie Hedegård & Word Audio Publishing, 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-410-7

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Simone virar sjalen ett extra varv runt halsen när hon ser ångfartyget närma sig. Över landskapet har ett frosttäcke lagt sig under natten och förutom några skrikande måsar är Simone ensam på bryggan. Hon har gjort den här resan tusen gånger förut men aldrig ensam. Och aldrig i november, med fukt som tränger rakt in i benmärgen. En kort stund tvekar hon men när S/S Storskär lägger till vid bryggan kliver hon ombord.

Matrosen hälsar med ett brett leende och snart backar båten ut från bryggan och vänder fören utåt havet. Simone går genom den nästan folktomma båten och sätter sig längst bak, lutar huvudet mot fönstret och blundar. Fönsterglaset är kallt mot kinden men hon orkar inte lägga handskarna emellan. Hon orkar inte heller vända sig om och titta på siluetten av de vita husen i Gåshaga, som hon alltid brukar göra. Hon orkar bara blunda och försvinna in i sin sjal.

Nu skulle hon ha legat halvvaken i dubbelsängen och tryckt sig nära Alex. Han skulle ha grymtat till och lagt armen om henne och hon skulle ha smugit in benet under hans. Efter en stund skulle han ha återupptagit sina snarkningar, alldeles nära hennes öra och hon skulle ha blåst försiktigt på hans blonda slingor. Inte för att väcka honom, utan bara för att se hur det ryckte till i hans kind.

I stället sitter hon här, ensam, frusen och på väg till ett kallt och ödsligt sommarhus. Hon vill inte tänka på gårdagens samtal men bilder av Alex ansikte tränger sig på.

Hur kan du ens tänka tanken, hade han skrikit åt henne så att saliven flög och hon fick torka bort den från kinden efteråt. Under deras femton år tillsammans har hon aldrig sett honom sådan. Hans ansikte tillhörde inte honom längre, det var någon annan som stod där och skrek åt henne.

Storskär signalerar och när Simone öppnar ögonen ser hon Vaxholms pittoreska hus närma sig. På kajen väntar en familj med mängder av blå Ikea-kassar och barn som springer runt, runt. Simone vilar blicken på familjen när de kliver ombord med all sin packning. Barnens skratt och diskantröster skär hål på tystnaden som legat mjuk över salongen och inte ens motorns dunkande lyckas dränka deras röster. Simone blundar och försöker stänga öronen. Det är hon som ska skratta. Det är hon som ska jubla av lycka och omfamna världen. I stället har skrattet fastnat någonstans på vägen.

Vi är två om det här, sa Alex flera gånger. Så fan heller.

Simone försöker stanna i sin varma sjal men ljuden av barnens skratt och tjut drar ut henne i en kall verklighet. Kan de inte hålla ordning på sina ungar? De ser väl att hon behöver vara ensam.

Simones blick sveper över de tomma sätena. I kiosken ser hon hårsvallet på någon som har krupit ihop bakom kaffekanna, delicatobitar och ett stort fat med smörgåsar och hon bestämmer sig snabbt. Hon måste i alla fall äta något.

Kaffet måste ha stått på värmeplattan sedan båten åkte från Husarö tidigt i morse men den beska smaken, som inte ens mjölken förmår ta bort, får igång hennes hjärna och den plastinpackade frallan väcker magen.

När hon steg upp i morse hade hon ingen annan tanke än att komma bort. Hon bara slängde sig iväg, med handväskan som enda packning. Inte förrän hon stod på bryggan och såg den vita röken från båten som långsamt närmade sig visste hon vart hon var på väg. Då blev det så självklart. Till ön kommer inga salivfyllda anklagelser att nå. Inga kalla, kärlekslösa blickar heller.

Med koffeinet som sprider sig i kroppen blir hon sakta medveten om vad hon har gjort. Hon skulle förstås kunna stanna kvar på båten och följa med den tillbaka igen, men då skulle Alex bara fortsätta att ösa sina argument över henne.

Simone tittar ner i vattnet utanför fönstret. Länge stirrar hon på det vita skummet medan kylan tränger igenom rutan, igenom jackan och rakt in i kroppen. Hur länge skulle det dröja innan Alex märkte något om hon försvann på riktigt? Om hon lät havets mörker sluka henne helt.

Hon rätar på ryggen. Vad tar det åt henne? Hon ska inte försvinna. Hon ska bara stanna tiden en stund.

När hon kliver av båten har hon en plastkasse i handen fylld med tre Coca-colaburkar, ett mjölkpaket, några plastinpackade smörgåsar och en kexchoklad. Det är kallt i luften och solen gömmer sig bakom ett heltäckande lager av grå moln. Hon står kvar på bryggan och lyssnar efter ljudet av båtmotorn som sakta försvinner. Kvar finns fortfarande ekot av barnskrik som pulserar runt i huvudet. Eller är det blodet som pumpar? Simone står länge kvar på bryggan men bruset i huvudet vill inte försvinna.

På andra sidan det smala sundet syns deras egen ö och farfars lilla eka väntar som vanligt upp och ner under den stora granen. Snart har Simone skjutit ut den i vattnet och ror den korta biten över till ön. Havet är lugnt och det behövs inte många årtag innan hon är framme. I hennes barndomsminnen var havet alltid blått och spegelblankt och himlen lika blå. Idag flyter det grå havet ihop med himlen, med bara en mörkare grå rand som skiljer dem åt. Inga färger lyckas tränga igenom den grå muren och hon inser att hon aldrig har sett ön i novemberskrud. Ingen i familjen åker ut hit i november. Förr åkte faster Louise till Ekholmen året om. Hon hade en egen båt och på vintern tog hon skidorna över isen.

Alla tyckte att hon var konstig. Till och med Simone tyckte det, fast hon alltid har beundrat sin faster. Hon kunde bara inte förstå hur någon frivilligt åkte ut till ön helt ensam.

Simone stannar med årorna i luften. Nu är hon på väg att göra samma sak som Louise brukade göra. Gömma sig på ön. Skillnaden är att ingen vet var hon är medan familjen alltid visste när Louise åkte hit. Simone känner ilningen utefter ryggraden när hon inser att ingen kommer att leta efter henne om hon faller i vattnet. Det kommer att dröja innan de hittar henne. Om de någonsin gör det. Hon har inte ens en flytväst på sig.

Oansvarigt, skulle pappa säga om han visste var hon befinner sig. Är du helt från vettet, skulle mamma skrika. Alla skulle övertala henne att ta sitt förnuft till fånga och åka hem direkt. Till och med Ida skulle undra vad hon höll på med. Men hon klarar inte en minut till i samma lägenhet som Alex och det finns ingen hon kan prata med. Inte ens Ida. Allra minst Ida.

Stora huset tornar upp sig bakom bryggan och Simone betraktar fasaden. Det ser fortfarande ut som ett sagoslott, men nu har den solgula färgen flagnat och hela huset har antagit en blekare nyans. Den enorma gräsmattan som sträcker sig ända ner till bryggan är full av bruna löv och nästan alla träd och buskar står kala. På övervåningen ser hon att de vita spetsgardinerna fortfarande hänger i hennes sovrum. Är det där hon ska sova inatt? Hon sväljer hårt och undrar om det går någon båt tillbaka till stan snart.

Simone hittar nyckeln på spiken där den brukar hänga och möts av råkall luft när hon kliver in i farstun. Hon går direkt fram till vedspisen i köket och öppnar luckan. I vedlåren ligger några smala vedträn och tidningspapper som hon stoppar in. Hon öppnar spjället innan hon tänder eld men ändå ryker det in. Snabbt blir köket rökfyllt samtidigt som elden slocknar. Flera gånger tänder hon och lika många gånger slocknar elden. Det sticker i halsen av röken och hon måste öppna köksfönstret.

Snälla, söta eld, ber hon med mild röst. I nästa stund svär hon åt den. För helvete, brinn någon gång!

I bakhuvudet ringer farfars klagosång om att ungar idag är så bortskämda. Hur ska de klara sig i livet?

Jag har klarat mig till nu, farfar, säger Simone rakt ut i köket. Och jag tänker klara det här också.

Hon tar fram mobilen och googlar sig fram till en instruktion och efter att hon har hittat ännu en lucka att stoppa in tidningspapper i brinner det till slut. Hennes första egna eld. Snart sprider sig en behaglig värme framför spisen som sakta letar sig vidare ut i resten av köket.

I skafferiet hittar hon kokkaffe och ett paket skorpor och ur brunnen utanför pumpar hon upp vatten. Medan kaffepannan sprider sin doft sätter hon sig vid köksbordet och begrundar situationen. Hon har tak över huvudet och mat. Alex sätt att bombardera henne med argument hjälper henne inte nu. Hur kan de tänka så olika? Hon som alltid har tyckt att de har så lika synsätt. De har varit det perfekta paret och skulle klara alla motgångar. Tills nu.

Simone skrattar till men det ekar kallt i det tomma köket. Hon tystnar snabbt. Nu borde Alex ha vaknat. Konstigt att han inte ringer. Hon textar ett kort meddelande: Jag behöver vara ensam. Lämna mig ifred några dagar och oroa dig inte. Jag hör av mig.

Hon tvekar en stund innan hon avslutar med ett rött hjärta. Samvetet hugger till men hon motar bort det. Om han hade lyssnat på henne hade hon aldrig åkt. Eller om han inte hade blivit så arg.

När hon har sänt iväg meddelandet stänger hon av telefonen. Samtidigt börjar tårar rinna över kinderna, först stilla men efter en stund hulkar hon högt. Hon gråter länge och när gråten ebbar ut är den snabbt tillbaka med förnyad styrka. Hon kryper ihop på golvet framför spisen och i avbrotten mellan gråtattackerna matar hon elden med mer ved och dricker av kaffet.

Det här inte likt henne. Hon är den som ruskar av sig och går vidare. Regnkappsmodellen, kallar Alex det. Hon vet att det inte löser några problem, att det snarare kan få dem att växa, men hon vet inget annat sätt. Till och med igår var ögonen torra.

Har du inga känslor alls, skrek Alex igår kväll med vidöppna tårkanaler. Vad fanns det att svara på det?

Det är klart att jag har, viskar hon ut i köket. Jag är lika ledsen som du. Är det så svårt att fatta?

När hennes tårar tar slut sätter hon sig upp och snyter sig. Det är hennes kropp. Hennes val. Alex är så naiv. Vad vet han egentligen om livet?

Det är ett barn. Vårt barn, hade han sagt och lagt handen på hennes mage. Hon hade sprungit in i sovrummet och kastat sig på sängen men han hade kommit efter. Och han hade fortsatt att prata i all oändlighet.

Jag vägrar att ta bort ett barn, upprepade han flera gånger. Det är lätt för honom att säga. Kom ner på jorden Alex Jansson.

Du har ingen aning om hur det kommer att bli, säger Simone högt och rösten låter gäll i det tomma köket.

Hon fylls av ilska. Hur kan han behandla henne på det här sättet? Som om han vet allt. Som om det är hans beslut. Vadå tår och fingrar? Det är ett foster.

Då upptäcker hon att det bara är glöd kvar i spisen och tre vedträn kvar i korgen. Tänk om elden slocknar! Hon måste snart gå ut till vedboden men först behöver hon ha mer kaffe.

Hon hittar ett par raggsockor och en stor ylletröja som hon tar på sig innan hon sätter på en ny kaffepanna.

Hon har längtat så länge efter att bli mamma. De har längtat båda två. Är det nu drömmen om ett barn tar slut?

Alex strök henne över ryggen och bedyrade henne sin kärlek. Ändå spottade han ur sig sina anklagelser en stund senare. Varför kunde han inte bara hålla tyst? Att ta bort ett foster är inte mord. Hur kan han ens tänka så?

Innan de gjorde kubtestet hade allt varit en enda stor bubbla av lycka och Simone hade fått kämpa för att inte sväva iväg. Hon hade försökt att förbereda sig på allt som kunde hända men för varje vecka som gick hade det varit svårare att hindra känslorna från att ta över. Lyckan kröp in i varje skrymsle i kroppen och gick inte att mota bort. Inte förrän igår eftermiddag klockan tre.

Efter kubtestet skulle de berätta. Då skulle Simone tillåta sig att njuta av sin gravidmage. Kubtestet var bara en rutin, något som alla gjorde, ett litet blodprov och ultraljud. Därefter kunde man vara lugn. Simone hör fortfarande barnmorskans ord i huvudet: Gå hem och smält resultatet. Prata med varandra och bestäm er för hur ni vill gå vidare.

Vad finns det att tveka om?

Du har redan bestämt dig, skrek Alex när de kom hem. Ja, det har hon. Hon vill göra fostervattenprovet. Det är klart att hon vill veta om det är något fel på barnet.

Du har redan bestämt dig för abort också, erkänn, väste han fram medan hans ansiktsfärg skiftade till rött. Då hade hon förnekat det men det är klart att hon har. Hon kan inte föda ett barn med Downs syndrom. Det måste han väl ändå förstå.

När Simone har stoppat in det sista vedträet reser hon sig upp och lämnar sin varma plats framför spisen. Om hon ska stanna på ön måste hon i alla fall få varmt i köket.

Vedboden är full av huggen ved så hon fyller korgen och bär in den i huset. I skafferiet hittar hon pasta och en konservburk med köttfärssås. Det är inte mat hon förväntar sig att hitta hemma hos farfar och farmor men hon hittar även en flaska rödvin som hon sköljer ner maten med. Det är antagligen ett fint vin men nöden har ingen lag och den röda drycken får henne att slappna av. Tankarna slår av på takten och kroppen blir tung. När glaset är tomt fyller hon på det direkt.

Så stelnar hon till med flaskan i handen. Vad håller hon på med?

***

Louise såg honom på en gång, där han stod vänd ut mot lokalen med ryggen mot bardisken. Efteråt undrade hon vad det var som gjorde att hennes blick fastnade på honom. Var det hans långa svarta hår i en hästsvans på ryggen? Eller sättet han lutade sig mot bardisken, som om han ägde stället? Eller var hon bara i desperat behov av kärlek?

Mannen hade blicken vänd mot henne och hon stannade upp i trappan och tog in bilden av honom. Avståndet var för långt och lokalen för mörk för att hon skulle kunna urskilja hans ansiktsdrag men hennes blick drogs till hans. Var det såhär det var att spana efter män? Hon hade glömt bort hur det var. De andra gick mot baren och Louise tog sikte på Cillas ryggtavla. Hon borde nog sätta sig i en taxi och åka hem. Det hade blivit alldeles för mycket vin ikväll.

Ändå fortsatte hon framåt och medan de korsade lokalen förlorade hon mannen ur sikte.

Vi fortsätter väl med mousserande, sa Cilla. Lena fyller inte år varje dag.

Snart fick de in en hink med tillhörande flaska och fem höga glas på fot. Gästerna bredvid bildade snabbt en halvcirkel runt dem och några deltog med skräniga röster i Ja må hon leva. Alla höjde sina glas mot Lena.

När Louise sänkte glaset såg hon honom igen. Han stod en bit bort och iakttog henne. När sorlet hade lagt sig och halvcirkeln lösts upp höjde han nästan omärkligt sitt glas mot henne och nickade frågande. Hon såg sig omkring. Var det någon annan han skålade med? När hon vände sig tillbaka mot honom hade han återigen försvunnit bakom ett hav av människor.

Skäm inte ut mig. Lena skrattade och Louise såg sig diskret om.

Du är kvällens drottning så passa på och njut, hördes Cillas röst och när de skålade igen försökte Louise koncentrera sig på väninnorna. Det var Lenas födelsedag, påminde hon sig själv. Vad höll hon på med? På allvar?

Inte visste jag att det var såhär kul att fylla trettioåtta, kvittrade Lena och så drack de ännu en skål. Hur ska det då bli när jag fyller fyrtio?

Louise försökte fästa blicken på Lena medan hon läppjade på det mousserande vinet men snart gled den iväg på jakt efter ett par mörka ögon. Samtidigt bannade hon sig själv. Även om hon och Peter hade glidit ifrån varandra så litade han på henne. Inför en präst och hundra gäster hade de lovat att älska varandra i nöd och lust. Hon försökte tänka på Peter, påminna sig om varför hon hade gift sig med honom, vad det var hon hade fallit för. Men hur mycket hon än ansträngde sig kunde hon inte komma ihåg det.

Cilla knuffade till Louise i sidan.

Det står en snygging och spanar in dig, viskade hon med alldeles för hög röst.

Äh.

Det är sant. En riktig goding.

Det kanske är något för dig då.

Cilla skrattade alldeles för högt medan hon ruskade på sina lockar.

Det är definitivt inte mig han tittar på. Jag tror faktiskt att du skulle må bra av lite miljöombyte.

Det börjar bli sent. Jag ska nog åka hem.

Nu får du ge dig. Kvällen har bara börjat.

Jag känner mig ganska onykter.

Underbart! Då kanske till och med du kan släppa loss. Skål för det. Cilla höjde sitt glas mot Louise och tog en stor klunk.

Vad tror du Peter skulle säga om han visste vad du just antydde?

Tss. Cilla gjorde ett obestämbart ljud mot gommen. Jag är säker på att Peter också är ute och roar sig ikväll.

På det hade Louise inget att svara. Hon visste att Peter skulle festa hela helgen, som han alltid gjorde när han var bortrest. I vanliga fall skulle Louise ha valt att åka till ön en sådan här helg men eftersom Lena fyllde år hade hon stannat hemma. Men när Peter ringde och önskade henne en trevlig kväll var det definitivt inte flirtande med främmande män han menade.

Jag tänker i alla fall njuta av kvällen, sa Cilla och i nästa ögonblick var hon försvunnen i folkmassan.

Då stod mannen framför henne.

Jag var på väg att gå, sa han med en förvånansvärt ljus röst. Men så såg jag dig. Jag heter Antonio förresten.

Louise. Men du kan kalla mig Li.

Det där sista var onödigt. Helt onödigt. De kände ju inte ens varandra. Men det var försent att ta tillbaka det nu.

Li, sa han och smakade på ordet. Det är fint. Är det första gången du är här?

Hon nickade.

Det syns på långt håll.

Vadå syns?

Du ser lite bortkommen ut, sa han och log.

Louise var van att mingla runt med ett artigt leende på läpparna, strö ut kommentarer och skratta åt Peters skämt. Inte för att hon trivdes med det men hon hade vant sig. Och ingen hade kallat henne bortkommen.

Bortkommen kanske inte är rätt ord, rättade hon honom.

Men jag brukar inte vara ute i nattlivet så ofta.

Du ser ut som en gudinna med det där håret som en gloria runt huvudet, fortsatte han.

Den har jag aldrig hört förut. Brukar den vara framgångsrik?

Han skrattade högt.

Ja, men jag tror att vi kan gå direkt till nästa fas nu, sa han och la handen på hennes arm. Kom så sätter vi oss någonstans där det går att prata.

Handen var varm och värmen gick rakt igenom blusen. Hon ryckte till och fnittrade nervöst. Genom åren hade hon lärt sig mingelfestens ädla konst, snabba repliker, gärna på gränsen till skamliga och med ett leende vidare till nästa person. Det här var annorlunda.

Hon såg sig omkring och såg att väninnorna snabbt hade blivit medelpunkten framför bardisken. I vanliga fall hade Louise gett mannen ett vänligt leende och fortsatt fram till Peter. Peter fanns aldrig långt borta och det var alltid lätt att sticka in sin hand under hans arm. Han brukade hejda sitt samtal för att ge henne en kyss på halsen innan hon fortsatte vidare. Men nu fanns inte Peter här.

Kom, sa Antonio. Vi sätter oss i ett av båsen där borta.

Då såg hon tatueringen som stack fram under hans skjortärm. Hon visste att även vanligt folk tatuerade sig nu för tiden, men ingen hon kände. I hennes värld var det bara sjömän och brottslingar som hade tatueringar. Hon stirrade på den färgglada bården. När hon lyfte blicken log hon mot honom. Det här kunde bli spännande.

Hans hand låg kvar på hennes arm när de korsade lokalen och hittade ett litet bås längst bort från allt stoj.

Det här är mitt stamställe, sa han när de hade satt sig. Jag är här nästan varje dag.

Jag har nog inte varit på en pub på femton år, sa hon och såg sig omkring.

Hon undrade vad han gjorde här varenda kväll. Jagade kvinnor förstås. Det syntes på den intensiva blicken han gav henne. Hon försökte intala sig att hon kunde stå emot. När som helst kunde hon resa sig upp och gå tillbaka till de andra.

Det brukar inte bli såhär sent, fortsatte han. Jag brukar gå hem vid sjutiden.

Vid den tiden är det väl nästan barntillåtet här.

Han nickade.

De har faktiskt riktigt gott kaffe, sa han och log. Vi har möten i huset bredvid och så avslutar vi här efteråt.

En Don Juan som drack kaffe i stället för öl. Gjorde han narr av henne? Hon drack upp det sista och ställde ner vinglaset på det lilla bordet framför dem.

Får jag bjuda på ett glas till? frågade han, men hon skakade på huvudet.

Nu fick det räcka. Det var nog dags att nyktra till.

Ikväll glömde jag att hänga tillbaka nyckeln till lokalen så jag var tvungen att komma tillbaka. Det var tur för mig, sa Antonio och lät sin tumme varsamt stryka hennes.

Värmen spred sig genom fingertoppen, rakt in i blodomloppet. Musiken och sorlet runt dem stannade av och hon höll andan.

Hon stirrade på hans kortklippta naglar, de lite trasiga nagelbanden och den ömtåliga huden på fingertoppen.

Jag borde rycka åt mig handen, tänkte hon men signalerna nådde inte fram till hjärnan. Hon svalde hårt.

Du har så lena händer, sa han.

Det är riktiga kontorshänder, skrattade hon och märkte att skrattet lättade upp det tjocka i halsen.

De är fina. Var rädd om dem.

Du har inga kontorshänder, sa hon och försökte hålla rösten normal, försökte att inte bry sig om hans tumme ovanpå hennes.

Nej. Jag tar hand om blommor hela dagarna.

Hon letade i hans ansikte efter ett lurande skratt men när hon inte upptäckte något fortsatte hon att fråga och snart hade hon fått veta att han jobbade i en handelsträdgård.

En dag ska jag köpa en kolonilott, sa han.

På riktigt?

Han nickade och hon ansträngde sig för att inte skratta. Framför sig försökte hon se honom iförd trädgårdshatt och med en stor häcksax i handen men det var svårt att få ihop bilden. Hennes eget trädgårdsarbete därhemma hade med åren bara blivit ännu ett ämne för gräl så nu hade de anställt en trädgårdsmästare. Louise valde att inte säga något om det.

Gillar du blommor? frågade han och hon nickade.

Mest de vilda, svarade hon och så fick hon höra hans nästan lyriska beskrivning av sitt jobb.

Han berättade om de små sticklingarna som skulle växa till sig, blomsterarrangemangen som skulle bindas och blomdofterna som blandades med varandra i den fuktiga luften i växthuset.

Jag skulle kunna prata i timmar om mitt jobb, sa han och lutade sig närmare henne. Men nu vill jag lyssna på dig. Vem är du?

Louise skruvade på sig. Det fanns inget passionerat med hennes liv.

Jag har gått vilse, svarade hon. Mina blommor har vissnat.

Du har kanske bara glömt att vattna dem, sa han.

Hon log. Så var det nog. Fast egentligen visste hon. Hon hade fel sorts blommor runt sig. Fel man, fel jobb, fel föräldrar, fel liv. Ingen trädgårdsmästare i världen kunde ändra på den saken.

Jag vet inte om jag orkar prata om mitt liv just ikväll, sa hon. Jag är här för att ha roligt. Och för att fira min väninnas födelsedag.

Då tar vi det en annan gång, sa han och log.

Efter en timme på en pub pratade han om en nästa gång. Hon hade ingen lust att rätta honom.

Min favoritblomma är bougainvillea, sa han. I Spanien växer den överallt. Vilken är din?

Louise var tvungen att tänka efter. Det var så många blommor hon tyckte om.

Jag vet inte riktigt. Blåsippor kanske. Jag har ett favoritställe dit jag brukar åka. Framför sig såg hon backen bakom sjöboden, alldeles efter att vårsolen jagat bort vintern.

Då har du ändå något vackert i ditt liv, sa han och log. Har du något mer?

Jag tycker om att måla. Och så tycker jag om att fiska.

Riktiga fiskar?

Hon brast ut i skratt.

Pappa och jag brukar fiska tillsammans. Ibland drar vi upp några fiskar till frukost.

Hon berättade om fisketurerna med pappa. Om hur de kunde sitta i timmar och kasta det ena kastet efter det andra. Och hur de andra dagar kunde sitta och stirra på ett flöte som guppade på vattenytan medan masken kämpade för sitt liv några meter under dem.

Min pappa är en riktig storfiskare. Han har lärt mig allt så mig slår du inte i första taget.

Jag skulle bli livrädd om du lurade ner mig i en liten båt, sa Antonio. Jag är inte van vid sjön.

Jag kan lära dig, sa hon och insåg samtidigt att hon också hade pratat om en nästa gång.

På allvar? frågade han och hon svarade utan att tveka.

Ja, men vi får vänta tills det blir varmare i vattnet. Ifall du trillar i. Louise skrattade när hon såg hans reaktion. Jag räddar dig förstås, la hon till.

Skönt att höra. Då följer jag med.

Louise märkte att kinderna blev heta. Den lite avvaktande och tillbakadragna Louise Stiernhielm hade gått hem. Här satt hon i stället och flirtade öppet med en främling. Hon visste att hon inte kunde skylla på vinet. Inte på Peter heller. Men det var så länge sedan hon känt den här värmen, den här nyfikenheten, det här pirret.

De satt länge och pratade i sitt bås. I samma takt som puben fylldes med mer folk tryckte de sig närmare varandra.

Vad sägs om att hitta en plats där vi kan prata i mer normal samtalston? frågade Antonio.

Louise mötte hans blick. Det var en sak att sitta kvar i tryggt förvar på puben. Det var en helt annan att gå härifrån tillsammans med honom.

Är vi redan framme vid nästa fas? frågade hon och reste sig upp.

Cilla skulle förstå och de andra skulle inte ens märka att hon var borta. Det var vad hon intalade sig i alla fall. Och vem visste vad Peter höll på med just nu.

Oktoberblåsten var kall när de gick Hornsgatan fram, passerade Slussen och fortsatte utefter Västerlånggatan. Hela tiden pratade de och samtalsämnena tog aldrig slut.

Jag älskar Stockholm, sa han. Näst efter min by i Spanien förstås.

Han gav henne delar av sin historia. På sextiotalet hade han kommit till Sverige med sin syster och sina föräldrar som flydde från Franco. Det var en historia om