Tiga är guld

By Cannie Möller

En morgon vänds Lisas värld upp och ner. Hon visste att socialtjänsten skulle komma och hämta henne men in i det sista hade hon hoppats på att få stanna kvar hos sin mamma. Men hennes mamma är en alkoholist och hon måste tas in på ett sjukhus för att bli frisk. Lisa måste därför flytta till en liten by upp i norr, där hon ska bo med sin pappa och sin farmor. Väl på plats visar hon öppet en illvilja mot sin pappa eftersom hon känner att han har lämnat henne och hon vill inget hellre än att få återvända till Stockholm. Men när hon träffar Mohammed, en jämnårig pojke som har flytt från kriget, får hon plötsligt en anledning att vilja stanna. Hans traumatiska bakgrund har gjort att han har tappat minnet om sin familj och hemland. Lisa vill hjälpa honom att minnas och detta ska bli början på deras vänskap. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726874501

Book preview

1

Pojken vaknar med ett ryck av smärta. Han sätter sig upp i sängen. Ögonen fladdrar över de främmande, vita väggarna. Utanför fönstret, rakt genom mörkret, lyser de vita snödrivorna.

Varför är allting så vitt?

Har gränspoliserna dödat honom, precis som han drömt?

Är han i själva verket inte längre levande?

– Mamma! Varför skickade du bort mej? Varför fick jag inte vara kvar hos dej?

Pojken försöker höra sin mammas röst. Det är svårt. Den är långt borta, kvar i en dal på andra sidan många bergskedjor, floder och dalar. Men nu, i natten, kan han höra hennes varma röst: Du lever, min son! Jag vet att du gör det. Inte hade du velat stanna och bli en av alla dom som sprängs av minorna?

– Tyst! skriker pojken på sitt främmande språk. Flyktingförläggningens glasrutor vibrerar av hans skrik.

– Tyst! Säg ingenting om pojkarna som fortsätter springa fastän deras huven sprängts bort! Jag vill inte se dom, mamma! Ändå gör jag det. Mahmoud som berättade om Ali. Så fort jag somnar ser jag honom springa utan huvud...

– Du måste vara mycket stark, min son. Du är i ett annat land nu. Där ingenting ont kan hända dej!

– Men jag är så ensam, mamma! Och jag vet inte om jag lever. Varför är allting så vitt? Och det luktar död om dom här väggarna. Du måste komma och hålla om mej så att jag kan somna...

– Mohammed! Du är en stor pojke nu! Var modig! Jag måste stanna, det vet du. Vem ska annars ta hand om din syster? Hon blev slagen av soldaterna den där kvällen när du flydde. Hon smög efter dej, den dumma flickan. Hon fick stryk så att hon förstår att hålla sej inne i fortsättningen...

På dagen är pojken alldeles tyst. De främmande rösterna, de konstiga orden som sägs till honom gör honom stum. Han vet inte längre om han drömmer, om han är död eller var han befinner sig. Dörren är låst. Han kan inte komma ut. Överallt ser han den vita färgen, snön utanför, väggarna. Han kan inte värja sig längre. Det vita tränger in i honom, som trögflytande deg. Hans minne blir vitt. Hans mammas ansikte mister alla drag. Han förstår att det vita kommer att döda honom.

Det finns alltså flera sorters dödar. Inte bara den hans mamma talat om. Döden på slagfältet, söndertrasad av en mina. Eller den heliga döden som läraren i skolan talat om. Döden som är porten till paradiset. Därför skulle de inte alls vara rädda när de kallades ut i det heliga kriget. För döden var vägen till frälsning.

Nu vet han att den vita döden finns också.

När man inte längre vet vem man är.

När tolken anländer sitter pojken tyst. Han skriker inte längre. Hans ögon är fastade på en punkt långt borta, någonstans på andra sidan fönstrets pansarglas. Han berättar ingenting om skräcken för gränspoliserna eller om rädslan för att ha blivit lurad, att man bara skulle ta hans pengar utan att låta honom följa med stålfågeln bort över bergen. Och han säger ingenting om den långa vandringen, när han var sjuk och yrade i de kalla bergsnätterna. Ingenting kan han säga nu.

Den vita färgen har förlamat honom.

Han kan bara höra rösten från andra sidan pansarglaset som ivrigt ropar till honom: Du måste ut härifrån innan det är för sent! Innan du glömmer hur man flyttar sina fötter för att gå och hur man lyfter sina ben för att springa! Spring! Innan det är för sent!

Tre dagar senare är pojken försvunnen. Ingen förstår riktigt hur det gått till. Någon i personalen måste ha slarvat med låsen. Om inte pojken varit i besittning av någon övernaturlig kraft som hjälpt honom rakt igenom de vita väggarna.

Han hör dånet från motorvägen. Det tar inte lång tid för honom att komma dit. Ganska snart stannar en långtradare och plockar upp honom. Han sitter tyst bredvid chauffören i många timmar. Mohammed har ingen karta, han vet inte hur långt det nya landet är. Han vet inte om han är på väg åt norr eller åt söder.

Han får följa med många bilar. På fälten vid sidan av vägen blir det allt mera snö. Och ur himlen – som är alldeles vit – faller det också snö. Mohammed fryser i det nya landet. Han får en jacka av någon som tycker synd om den främmande, stumma pojken. Flera av bilisterna tänker köra honom till närmaste polisstation. Men det är något i pojkens ögon som får dem att låta bli. Det verkar som pojken vet vad han vill trots att han inte talar. Till slut är det förstås ändå någon som anser att den mörke pojken inte ska stå vid vägkanten och lifta. Innan han vet ordet av har dörrarna till en ny flyktingförläggning öppnats för honom. Och stängts bakom honom.

Kära Mamma!

Sverige är ett långt och kallt land. Jag har rest långt. Nu är jag i ett stort hus där det är andra vita väggar och där det talas många språk. Jag är mycket rädd för två pojkar som kommer från Teheran. De retar mig för att jag har gråtit på natten. De säger att jag aldrig kommer att bli en man om jag gråter. Jag är mycket rädd för dem.

Jag vill komma hem till dig!

Brevet som Mohammed skrev i den nya flyktingförläggningen uppe i norr la han i ett kuvert. Han klistrade noggrant igen det och grep pennan för att skriva sin mammas namn och adress. Men ingenting blev skrivet utanpå kuvertet. Han kunde inte komma ihåg sin mammas namn och inte heller vad staden hette där han bott i hela sitt liv. Den vita tjocka färgen låg tungt över hans minne.

När Mohammed hamnat i ett blodigt slagsmål med sina båda äldre landsmän förstod personalen på flyktingförläggningen att pojken helst borde få komma därifrån.

Och det var så det kom sig att Mohammed, 15 år, hamnade i den lilla byn vid älven, långt uppe i norr. I Alvar Granlunds stuga försökte han återfå minnet av sin mor och sin syster. Han orkade inte längre skriva några brev till sin mamma utan namn och ansikte. Det var omöjligt eftersom också hennes röst hade tystnat inom honom.

Och utanför fönstret fortsatte snön att falla.

Världen var vit.

Hon sitter på golvet och ser på högarna av kläder.

Packa.

Hon ska packa ner alltihop i väskan som mamma ställt bredvid henne.

Hon vill inte.

Hon tänker inte göra det.

Det är omöjligt.

Om hon lägger ner alla de där kläderna blir hon tvungen att fara. Och kanske aldrig komma tillbaka. För det ligger både sommarkläder och vintertröjor i högarna.

Har de tänkt att hon ska bli borta för alltid? Fast ingen vågat berätta det för henne?

– Louise! Mammaaa! skriker hon rasande.

När hon tittar upp står Louise redan där, lutad mot dörrkarmen. Och ser på henne. Länge.

Lisa tittar tillbaks. Länge. Som det är sista gången hon ser mamma. Plötsligt rusar hon upp från golvet, störtar fram till Louise. Borrar sig in i hennes tröja.

– Mamma, jag vill inte.

– Inte jag heller.

– Då gör vi det inte? Vi gör det inte!

Louise svarar inte. Hon smeker Lisa lätt över håret, gör sig fri och går ut i köket. Lisa följer efter henne. Det är inte alls lika stökigt där ute som för en timme sen. Louise försöker röja upp. Tomflaskorna på golvet under fönstret är borta. Det ska se snyggt ut i morron bitti. Så att domen över Louise Bergström, 35, inte blir alltför hård.

– Kom nu så äter vi lite! Först nu ser Lisa att mamma har lagat mat. Öppnat en burk ravioli och ställt fram tallrikar på bordet.

– Vi har ingen mjölk– du får dricka vatten!

Tysta sitter de mitt emot varandra. Raviolin luktar gott på tallrikarna.

– Vi skulle haft blommor på bordet. Sista kvällen... Louise ger sin dotter ett snabbt, osäkert leende. Hon ser ut som en människa som strax ska öppna dörren och gå ut i stormen.

Lisa störtar upp från stolen, tar sig igenom röran i sitt rum, gräver bakom böckerna i hyllan. Hon hittar vad hon söker och kommer tillbaks ut i köket.

– Här! Blommor på bordet! Louise skrattar åt de tilltufsade tygblommorna som Lisa sätter i en vas bredvid saltkaret.

– Var fick du dom ifrån?

– Kommer du inte ihåg? När pappa kom från Holland?

– Fick du dom då? Det är ju evigheter sen.

– Är det inte snyggt?

– Det var den kvällen han skulle lära mej dansa tango, kommer du ihåg? Här på köksgolvet. Du var väl inte mer än fem år. Du kan väl inte komma ihåg det?

Lisa nickar. Hon minns.

– Och Torbjörn gav dej två skedar och så satt du här vid bordet och slog rytmen– du lärde dej jättefort!

– Och så sjöng han för fullt– kommer du ihåg?

Louise skrattar.

– Han kunde vara helt tokig ibland.

– Och du luktade så starkt av den där parfymen han gav dej.

– Vad du kommer ihåg. Det är länge sen.

Louise tystnar och äter av raviolin. Lisa ser på henne. Jävla mamma. Det var hon som förstörde alltihop. Man kunde faktiskt inte begära att pappa skulle orka med henne. Inte hur länge som helst. Men att han bara gav sig iväg. Jo visst. Han ville ju ha Lisa med sig. Han hade till och med försökt tvinga henne. Som om ingen skulle ha stannat hos mamma. Hur skulle det ha gått då?

– Varför äter du inte? Det blir ju kallt.

Visst. Äta bör man annars dör man. Egentligen tycker hon inte om någon av dem. Inte mamma, inte pappa. Båda luras. Tänker bara på sig själva. Hon tänker aldrig förlåta dem.

– Jag har rivit ost– det är jättegott ovanpå.

Visst. Äta bör man. Hon lägger på en driva med ost ovanpå tomatraviolin.

– Är det inte gott?

Hon lyckas pressa fram ett leende mot mamma.

På väggen tickar klockan.

Snart ska det bli en ny morgon.

En morgon då väckarklockan ska ringa och tåget ska gå.

En morgon då de ska stänga ytterdörren och inte veta när de kommer tillbaks.

De kryper ner tillsammans i Louises säng. Båda två har iskalla fötter och skriker till när de kommer emot varandra.

– Du får ta varmt på dej där uppe. Så du inte blir förkyld... viskar Louise medan klockan tickar olycksbådande på nattduksbordet.

– Jag vill inte, mamma. Vi måste ju inte? Vi kan väl säga att det inte behövs? gnyr Lisa.

– Men tågbiljetten och...

– Den kan man lämna tillbaks!

– Dom kommer ju hit i morron bitti och hämtar oss...?

– Vi behöver inte släppa in dom! Dom får dra åt helskotta. Vi klarar oss fint. Jag kan säga åt dom genom dörren att du har slutat dricka. För det har du ju!

Hastigt går Louise upp ur sängen. Hon är vit i ansiktet och säger ingenting. Låset i badrumsdörren knäpper när hon stänger om sig. Lisa sätter sig upp i sängen, hon blir stel som en pinne i hela kroppen. Det blir hon alltid när hon hör låset till badrumsdörren knäppa. När mamma är där inne ensam.

Då har hon inte slutat alltså! Jävla mamma! Hon har gömt en flaska där inne. Bland smutstvätten kanske.

Det tjänar ingenting till att skrika och bråka. Louise kommer inte ut förrän hon vill i alla fall.

– Snälla mamma... Lisa kastar sig bakåt i sängen, vänder sig så att hon kan jämra sig med ansiktet nere i kudden. Snälla mamma... du skulle ju sluta... du sa ju att du hade slutat... snälla mamma...

Badrumslåset knäpper till och dörren öppnas. Lisa ligger kvar med ansiktet nere i kudden, hon ser inte på Louise när hon kommer tassande över golvet i sitt skära julklappsnattlinne. Försiktigt kryper Louise ner bredvid Lisa.

– Har du inte somnat? Du ska se att norrlandsluften gör dej gott!

– Sjung för mej, mamma, viskar Lisa.

Louise smeker henne över pannan.

– Vad du är het! Ska jag hämta en huvudvärkstablett?

– Nej! Ingen tablett. Sjung för mej!

– Sjunga? Det var så länge sen. Jag kan ingenting nu.

– Ta den om trollmor.

– Hon som binder ungarna i svansen? Lisa nickar.

Hon blundar medan mamma sjunger. Hon försöker känna sig som om hon var en av de där elva trollungarna som trollmor sjunger de vackraste ord som finns för: Ooo aj aj aj aj buff–ooo aj aj aj aj buuufff...

Louise somnar först. Lisa ser på urtavlans små lysande prickar och visare. Minuterna går fort som sekunder den här natten. Det är inte många timmar kvar. Klockan sju i morron bitti ska det ringa på dörren. Punktliga är de