Aldrig mera krig, Emma!

By Magda Eggens

När kriget kommer förändras allt för syskonen Emma, Lazlo och Tomas. Deras pappa blir inkallad till arbetstjänst och deras mamma försvinner när hon är ute för att köpa mat och ensamma kvar blir syskonen. De tvingas tillbringa dagar och nätter i Budapests ghetto, ovetandes om vad som komma skall. Kommer de någonsin få se sina föräldrar igen? Kommer de att föras till ett av de många koncentrationsläger som tyskarna styr? Kommer de att överleva flygbombningarna? Och kommer det någonsin bli fred igen? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726739558

Book preview

författaren.

Det var i Budapest hösten 1944. Hela Ungern var ockuperat av tyska trupper. Tusentals judar hade av nazisterna och pilkorsarna (ungerska nazister) förts bort i boskapsvagnar.

Ingen visste riktigt vart.

Till arbetsläger, sa man.

Bombplan flög varje natt över Budapest.

I ett källarrum satt Emma och hennes bröder Laszlo och Tomas…

Ingenting är som förut. Allting har förändrats. Jag kan inte längre leka, inte läsa, inte göra någonting alls.

Det är krigets fel.

Jag är rädd att bli vuxen. Jag skulle vilja vara liten och bara få tro på sagor igen. Jag tänker på sagan om den goda och den onda feen. Vid sagans slut segrade den goda feen, men hur är det i verkligheten? Tror du det goda någonsin vinner över det onda? Jag önskar att det var så.

Jag heter Emma. Så länge jag kan minnas har vi bott i det här huset på Dohánygatan 48, tre trappor upp. Huset har en gammal järnsmidesgrind som jag älskar att sitta på och åka fram och tillbaka. Den gnisslar så härligt spöklikt!

Vår skola ligger inte långt härifrån. Alldeles i närheten finns en park. Dit brukade vi gå efter skolan och på lördagar och söndagar för att leka och gunga med våra vänner.

Min bästa vän heter Amalia. Vi går i samma klass. Hon är katolik och jag är judinna. Skillnaden mellan oss två är att jag har en gul stjärna påsydd på vänstersidan av mina kläder. Det är nazisterna som bestämt att alla judar måste ha den stjärnan.

Jag förstår inte varför vi måste bära en gul stjärna, när Amalia och alla andra kristna inte behöver bära ett kors på bröstet. Och jag förstår inte riktigt heller varför mamma satt och grät när hon sydde stjärnan på våra kläder. Allting är nog krigets fel.

Sedan nazisterna tog makten har allting blivit så annorlunda. Dom tog affären från min pappa. Jag brukade ofta gå dit efter skolan. Pappa sålde borrar till tandläkare, och han sålde vackra, vita tänder – mycket jämnare och vackrare än mina egna!

Jag tänker ofta på Amalia. Jag undrar var hon är nu? Hon kanske också sitter i en källare som jag.

Här är det kusligt och ganska mörkt. En glödlampa som hänger från taket är den enda belysningen i det långa källarrummet. Alla sitter ihopkrupna i filtar för att hålla sig varma. Det ser ut som om det sitter mörka spöken och skuggestalter omkring oss. Ibland lyser en ficklampa upp ett ansikte. Några flyttar lite närmare varandra för att få trygghet och värme. Men här är så tyst. Vi bor alla i samma hus, tanter och farbröder och några barn. Idag kom det några främlingar. De hade ingenstans att ta vägen sedan deras hus bombats. Nu får de också sitta här i vår källare.

Min lille bror Tomas och jag delar på en filt. Min store bror Laszlo sitter bredvid.

Tomas undrar hela tiden när vi kan gå upp i lägenheten för att lägga oss och sova.

– Sssch, hör du inte, nu kommer de! Flygplanen dånar fram. Jag tror mitt hjärta ska stanna. Jag kniper ihop ögonen, kryper ännu närmare Tomas och lyssnar. Kommer de