Ska det aldrig bli fred?

By Magda Eggens

Emma och hennes syskon överlevde kriget. De överlevde svält, bombningar och nazisternas förföljelse och nu är kriget äntligen slut. Freden och friheten lockar, sakta men säkert återvänder livet till det normala. Emma blir kär och skaffar många nya vänner. Men lyckan varar inte länge. När kommunisterna tar makten blir landet åter en skräckfylld diktatur. Emmas pojkvän ger sig iväg och till sist bestämmer sig Emma och hennes bror för att fly landet. De ger sig av mot friheten. "Ska det aldrig bli fred" är en fristående uppföljare till "Aldrig mera krig, Emma!". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726340143

Book preview

oss.

Äntligen fred!

Hon hade bråttom hem. Hon hade fått ett stort paket från Ungern. Avsändare var hennes mamma Julia. Vad kunde det vara?

Emma slet genast av papperet och satte sig i soffan. Det var ett fotoalbum. Det var det album som tröstat och hjälpt henne och hennes bröder Laszlo och Thomas när de suttit i källaren under krigets bombanfall.

Där var alla de älskade bilderna…

Minnena kom.

Jag brukade ofta stå vid fönstret i skymningen och titta på ruinerna på andra sidan gatan. De sönderbombade husen såg ut som spöken med armarna sträckta mot skyn. Så tändes de blinkande neonljusen i olika färger. Spökena försvann. Jag kunde stå där och titta på dem tills jag nästan blev yr.

Allt det här var så nytt och spännande efter det skrämmande mörker som staden gömt sig i under kriget. Då hade det varit lag på att alla hus skulle mörkläggas. Från skymningen till gryningen skulle alla fönster täckas med svarta mörkläggningsgardiner. Inget ljus skulle synas inifrån husen ut på gatan, för på nätterna kom flygmaskinerna lastade med sina bomber för att spränga hus och döda människor. I skydd av mörkret höll staden andan.

Jag ville få bort tankarna på kriget som nu var över. Gatulivet brusade fram långt där nere. Där på gatan gick människorna igen. Kvinnor med sina nätkassar stod utanför mataffärens skyltfönster och såg in på de halv-tomma hyllorna. Spårvagnarna var överfulla. Människor hängde utanför och stod på trappstegen. Glada rop hördes och då spårvagnen saktade in vinkade två pojkar och busvisslade efter några flickor som gick på trottoaren.

Staden levde igen. Äntligen var det fred. Freden som vi längtat så efter. Jag hoppades på en bättre värld att gå vidare i, att bli vuxen i.

I varje hus, i varje familj hade man förlorat någon under kriget. I vår familj var det få som överlevde. Vår älskade pappa hade aldrig återvänt. De flesta i släkten mördades av nazisterna. Jag undrade var Gud fanns då? Kanske vände han sig bort för att han inte orkade se vad människorna gjorde mot varandra på vår jord. Men livet gick vidare. Fast allting var annorlunda nu. I alla fall för mig. Jag var så lycklig för att mamma var tillbaka. Det var så fantastiskt att hon bara uppenbarade sig där på vår gata en dag. Mager och trött. Men tillbaka!

Det är krigets fel

En kväll när jag var ensam hemma med Laszlo och Thomas, hörde jag några konstiga ljud nere från gatan. Det var någon som skrek. Jag sprang fram till fönstret och öppnade det på glänt. På gatan nedanför stod en kvinna utan ytterkläder i den kalla höstdimman. Hon skrek allt vad hon orkade:

– Hjälp! Hjälp mig! De stal mina kläder.

Jag stod först som förlamad av skräck. Jag kunde inte röra mig. Så började jag skrika. Mamma var hos tant Hermina för att lämna tillbaka dagstidningen som hon lånat. Det hade jag glömt. Laszlo och Thomas kom springande. De tittade ut på kvinnan som skrek på hjälp så förtvivlat nere på gatan.

– Kom, kom, vi måste skynda oss och be mamma ringa polisen, sa Laszlo.

Thomas var redan på väg. Vi sprang upp för trapporna till tant Hermina som bodde med sin katt Mitzi på fjärde våningen.

Tant Hermina hade tagit hand om oss under kriget när nazisterna hade fört bort våra föräldrar till lägren. Thomas tryckte på ringklockan. Snart tändes ljuset i hallen och tant Hermina öppnade dörren. Hon tittade förvånat på oss.

– Vad är det som har hänt?

– Mamma, ring polisen med detsamma! ropade Laszlo.

Vi drog tant Hermina fram till fönstret. Där såg vi att en polisbil och två poliser redan stod på gatan. En av poliserna lade en filt över den stackars kvinnans axlar. Hon hade stått där tunnklädd i den kyliga kvällsluften och gråtit högljutt. Polisen hjälpte henne in i polisbilen och körde iväg.

Tant Hermina skakade på huvudet.

– Det är inte första gången det händer att folk kläs av på gatan och blir bestulna på allt, till och med sina kläder, sa hon. Det är krigets fel. Människor har inget hem. De sover bland ruinerna på dagarna och rånar folk på nätterna.

– Men nu får det vara nog, grät Mamma.

Tant Hermina försökte trösta oss.

– Ni ska få se att det snart blir bättre tider.

Vi fick smaka på hennes rostade pumpafrön. Thomas tog en hel näve av de goda fröna. Katten Mitzi hoppade upp i mitt knä och lade huvudet mot min arm. Där somnade lilla Mitzi medan jag strök henne över den mjuka pälsen.

– Vi ska nog gå hem nu, sa mamma efter en stund.

Alla sa vi god natt till tant Hermina och gick nerför trapporna till vår egen lägenhet.

På kvällen tänkte jag länge på kvinnan som blivit bestulen på gatan. Tänk om det skulle hända mamma, eller mig och mina bröder?! Jag var rädd och hade svårt att somna. Jag ville glömma kriget och all ondska. Men det gick inte.

På natten vaknade jag och lyssnade spänt. Det var så tyst i rummet. De enda ljud som hördes var Laszlos och Thomas snusande där de sov i soffan på andra sidan rummet. Vem var det som hade skrikit så? Jag vaknade ju av att någon skrek. Så kom jag ihåg drömmen och förstod att det var jag själv.

Jag hade återigen drömt att jag satt i den mörka fuktiga källaren. I drömmen hördes sirenerna tjuta de korta signalerna. Det betydde fara. Jag hörde ljuden från de tunga flygmaskinerna ovanför och de dova ljuden långt bortifrån då bomberna exploderade. Så kom ljuden när-mare och närmare. De öronbedövande ljuden när husen i närheten sprängdes av bomber var hemska. Det kändes som om trumhinnorna skulle gå sönder. Jag skrek och grät och höll om mina bröder. Oh, så jag längtade efter mamma och pappa.

Då öppnades dörren till rummet och i dörröppningen stod mamma.

– Har du haft en mardröm igen? Du får sova hos mig i natt om du vill.

Jag tog min kudde och lade mig i mammas säng. Där var det så tryggt och all