Oradour

By Céline-Marie Dickson

"Om jag kunnat skulle jag ha dödat alla tyskar. Nu har jag dödat en. Men det har inte släckt mitt hat. Därför måste jag dö."Den 10 juni 1944 blir den lilla franska byn Oradour skådeplatsen för en fruktansvärd massaker. Både män, kvinnor och barn mördas brutalt och skoningslöst av tyska soldater. Endast ett fåtal av byns invånare överlever. Jean och Marcel växer upp i Oradour med ett djupt hat mot tyskarna. När en tysk man några år efter kriget besöker byn kan Jean inte kontrollera sitt brinnande hat, och mördar den tyska gästen. Till hans förvåning börjar en enorm skuld växa inom honom. Han erkänner sitt brott och kräver att bli straffad därefter, men blir istället benådad. Tanken på att leva med sig själv och vad han åsamkat är en omöjlighet, och han ser till slut bara en utväg. Allt Jean lämnar kvar är ett brev till Marcel."Oradour" är en roman som bygger på en verklig händelse. Det är en berättelse om hat, sorg och förlåtelse.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728485439

Book preview

Céline-Marie Dickson

Oradour

SAGA Egmont

Oradour

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1958, 2023 Céline-Marie Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728485439

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Walter

De personer som endast nämns vid förnamn

är fantasifigurer.

Övriga namn är hämtade ur verkligheten

liksom skildringen av

massakern i Oradour-sur-Glane.

FÖRORD

Jag hörde ett hackande ljud från lättviktaren och så vände morbror Georges på huvudet och skrek: — Vi köper bensin i Oradour-sur-Glane.

Där jag satt på bönpallen undrade jag om inte bensinen skulle ta slut innan vi kom fram, för den lilla motorn hostade obehagligt. I så fall var det väl jag som skulle gå efter bensin. Men ännu gick den.

Morbror vände huvudet igen och ropade: — C’est bien, tu verras le chabrétaire!

— Vad betyder chabrétaire, ropade jag, men han hörde mig ju inte så jag gav honom ett lätt slag i ryggen och när han vände sig igen skrek jag: — Vad betyder chabrétaire? Jag sa det på svenska som jag aldrig fick tala annars. Men jag tyckte jag hade en viss rätt till det då.

— Le chabrétaire är en skulptur, skrek han. I kyrkan. En herde som blåser i en limousinsk säckpipa.

Jag såg att vi kom fram till ett samhälle. Vi körde över floden, det var Glane.

Och så såg vi en bensinmack.

Morbror stannade motorn.

Jag visste att morbror alltid ville att vi skulle gå in och se på alla kyrkor. Men jag hade mina misstankar eftersom vi hade åkt motorcykel.

När vi fått tanken fylld, åkte vi ett stycke till. Så stannade vi framför en kyrka.

När vi gått av tittade han på mig och sa: Zut alors! Och jag visste att mina onda aningar besannats.

— Vi kan ju inte gå in i kyrkan, sa han på svenska. Jag glömde att du hade de där på dig.

De där var långbyxorna. Och när han såg förargat på mig, kunde jag inte låta bli att säga: — Men jag kunde ju inte åkt motorcykel om jag haft kjol. Då skulle jag inte alls varit med i dag.

— Du får vänta här medan jag går in ett slag, sa morbror.

När jag stod där samlades ungarna omkring mig. Små pojkar och flickor som just kom från skolan i sina svarta rockar och träskor.

De tittade på mig och viskade och fnittrade.

Jag blev generad och böjde mig över lättviktaren som för att undersöka om där var något fel.

Morbror kom ut. — Det här är din mammas hemtrakt, sa han. Hon är född inte långt härifrån.

Så fick jag aldrig se kyrkan i Oradour-sur-Glane den gången i mars 1939.

Och jag fick inte se le chabrétaire.

När min morbror dog 1948 fick jag alla hans dagböcker. Ett tjugotal tjocka volymer. Där har han skrivit om sitt liv, från tiden för hans deltagande i första världskriget fram till några månader före sin död.

Där står också om Oradour-sur-Glane!

Och i mitt hjärta är inristat de ord han sade till mig när vi träffades efter det sista kriget: Glöm aldrig Oradour-sur-Glane! Det är utplånat från kartan men aldrig ur historien och aldrig ur människornas hjärtan.

Céline-Marie Dickson

— Du vet att jag älskar dig, sa han och såg allvarligt och ömt på flickan vid sin sida.

Du kan inte tvivla på det. Men detta är något som är starkare än jag själv, jag kan inte göra något för att det ska bli annorlunda.

— Då är det ingen riktig kärlek, sa hon, men det låg ingen bitterhet i hennes röst, det var egentligen en fråga.

— Jo det vet du att det är, sa han häftigt.

De hade gått och resonerat hela eftermiddagen, hade strövat igenom gatorna i Limoges utan att märka var de gick. De hade visserligen inte kommit till något resultat men säkert skulle dagen slutat annorlunda om de inte nu mött den unge tysken. Marcel hade sett honom förut och visste att han var resande för en tysk bilfirma, och att han ibland var på kontoret där Jasmine arbetade. — Se på honom där, sa hon och såg bort mot tysken som stannat framför en bokhandel.

Du talar jämt om vilka odjur tyskarna är, men man får väl inte döma alla efter samma mönster. Han där är ovanligt hygglig; när han kommer in på kontoret ibland är han alltid ytterst artig och snäll. En gång ville han bjuda mig på bio men då jag sa att jag var förlovad tog han det på ett sånt fint sätt och sa att han mycket väl förstod att jag under sådana förhållanden inte ville gå ut med någon annan.

Jämför honom med Charles och René som fast de är dina vänner aldrig lämnar mig ifred utan bara är efterhängsna.

— Bonjour, monsieur, sa hon till tysken och skulle just presentera honom för Marcel då hon såg att denne bara gått vidare.

Hon följde efter honom och tänkte gräla ordentligt på honom för hans uppförande, men avstod då hon såg att han var likblek i ansiktet och darrade i hela kroppen. Hon tog honom under armen och utan att säga något ledde hon in honom på ett litet kafé och beställde två små glas konjak.

Marcel skakade så han inte kunde lyfta glaset, hon fick hjälpa honom.

De satt länge tysta, slutligen sa Marcel långsamt:

— Vad hjälper det om han är en ovanligt hygglig tysk, om han är en ovanligt snäll tysk och en ovanligt ömsint tysk? Om du hade träffat en av de där som var i Oradour den gången så kunde du tyckt att han var ovanligt snäll och ömsint och hygglig — för att vara tysk. Just en sån där snäll och hygglig blond och blåögd pojke var det som grep en liten barnunge och slog ihjäl den mot prästgårdsmuren. Det var såna där snälla och hyggliga pojkar som gick omkring och skrattade i Laudys lada medan de la mer halm och ris över de halvdöda och döda, redan svårt brända männen. Min far var en av dem. Det var dom där ovanligt hyggliga tyskarna som föste in kvinnor och barn i kyrkan och brände ihjäl dem. Min mor var en av dem. Mina två systrar var där och min lille bror. En faster var där och två av mammas systrar. Och hundratals andra kvinnor och barn. Han tystnade, men hon kunde ingenting säga, hon ville frågat något, men vågade inte. Den som inte varit med själv har inte rätt att uttala sig mot hans ord, tänkte hon bedrövat. Hon avskydde tyskarna lika mycket som han, de var skuld till hennes brors död, men hon tyckte att de haft nog av hat.

— Jag vet att du inte tycker om tyskar, sa han, som om han kunnat läsa hennes tankar. Men du tillhör den sortens människor som anser att det bara blir värre om man fortsätter att hata. Där har du väl rätt men att jag inte kan låta bli att hata är inget konstigt. Vad jag menar är att just sådana som du, som har lyckats hålla er fria från hatkänslor och ändå vet vad de är i stånd till, ni borde inrikta hela ert liv på att ta vapnen ur händerna på tyskarna. Ni skulle kunna det, men ni gör det inte, just därför att ni anser att man ska glömma.

Man skall inte glömma, man får inte glömma vad tyskar gjort i Oradour.

I stället glömmer ni deras fruktansvärda illdåd, det är enklast att glömma och ni sätter på nytt vapen i deras händer och börjar tala om att det behövs ett enat och starkt Tyskland för att hejda kommunismen. Detta är er stora villfarelse och ni kommer att få betala den dyrt en dag om ni inte ser upp i tid och börjar minnas vad som händer när tysken får vapen och stövlar.

Ni säger att om tyskarna uppför sig väl och visar sin fredsvilja, så är det inte farligt att ge dem vapen, men jag säger er att i samma stund de fått dessa vapen går världen mot sin undergång. Ni säger att de fått sin läxa och lärt sig den, jag säger er att ingen tysk någonsin lär sig den läxan.

Ni säger att även om ni tycker illa om tyskar i allmänhet, så finns det dock tyskar ni tycker om. Jag säger, att den enda tysk jag tycker om är en död tysk!

— Nej, Marcel, säg inte så, det låter så hemskt. Hon började gråta. Det är inte tyskarna jag bryr mig om, det är dig! Det kan inte vara bra att vara så uppfylld av hat.

— Du säger att det inte är bra, men kan jag hjälpa att jag hatar dem. Det är tyskarnas egen skuld.

— Förstår du inte, älskade, sa Jasmine, att vi aldrig kan bli lyckliga. Inte för att vi skulle ha olika åsikter ifråga om tyskarna, utan därför att hela vårt liv skulle bli förbittrat av vad du upplevt.

Han nickade sakta och hon reste sig och gick ut ur kafét. Han satt och såg efter henne. När dörren stängdes sjönk han ihop över bordet.

Också detta har de gjort mig, sa han till sig själv. Också kärleken, förmågan till en hel känsla har de tagit från mig.

Han hade fått en dubbel börda att bära.

En hand lades på hans arm.

Han såg upp. Där stod Jasmine.

Hon log lite osäkert mot honom och sa:

— Jag kunde inte gå ifrån dig. Vad som än är eller kan bli mellan oss så kan jag inte gå ifrån dig. Vill du inte berätta det för mig?

— Berätta? Vad då?

Men en svag glimt hade kommit i hans blick. Blicken hade ett liv som den inte haft sedan hon lärde känna honom.

— Om vad som egentligen hände. Du förstår, jag vet ju nästan ingenting om Oradour. Bara det som folk säger ibland att det var fruktansvärt och att så många blev dödade. Du har ofta sagt att du hatar tyskarna, men du har aldrig talat med mig om Oradour förrän i eftermiddag.

Jag var bara sex år när det hände, sa hon.

Han såg häpet upp på henne. Hon stod fortfarande med sin hand mot hans arm.

— Du har rätt, sa han, jag har ju aldrig berättat något om det. Har liksom inte kunnat. Men nu ska jag göra det. Fast inte här, följ med mig hem.

Hon tvekade lite men så sa hon: — Ja visst, vi går till ditt