Jag minns min blå Donau

By Jascha Golowanjuk

Dima vet inte hur länge han har vandrat. Han vet inte ens hur gammal han är vid det här laget. Allt han vet är att han tagit sig hela vägen från Saratov till Wien. Den långa vägen, via Finland. Och nu är han plötsligt framme, trött och hungrig och alldeles ensam. Det fattades ju bara att polisen skulle dyka upp också. Vad har han gjort för fel? När Beatrix von Bergendorf får se en mager yngling på en parkbänk måste hon genast förbarma sig över honom. Att hennes hushållerska inte är imponerad bryr hon sig inte om. Inte kan hon lämna pojken på gatan! Vad spelar det för roll att han är ryss? Knappt har hon hunnit visa sin skyddsling till gästrummet förrän ryktet går som en löpeld genom Wiens societet. Stackars Trixi, hon har ju redan blivit lurad en gång, av den där spanjoren hon brukade hänga ihop med. Vad är det nu för någon hon tagit sig an? Och går han verkligen att lita på?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2021
• ISBN: 9788726967180

Book preview

1

– Får jag föreställa, sade tolken, det här är den helige Johannes Nepomuk.

Poliskommissarien gav Dima en likgiltig blick.

– Är han berusad? undrade han.

– Nej, han är trött, sade tolken. Han pekade på en stol och Dima nästan föll ned på den.

– Alltså, sade tolken, hur var namnet? Kom nu inte med den där Nepomuk.

– Nej, sade Dima, jag bara tänkte, jag såg honom där borta. Jag heter Galkin, Dimitri Galkin.

– Ålder?

– Tjugo … nej, kanske aderton.

– Varför säger ni kanske, vet ni inte hur gammal ni är?

Tolken betraktade med förvåning den magre hopsjunkne unge mannen. Ännu mera förvånad blev han när han i ynglingens ögon läste en oskyldig fråga, som om han ville säga: är det verkligen så viktigt?

– Var god och förklara er närmare!

Dima sneglade på poliskommissarien och såg hur denne tuggade på underläppen och betraktade honom med misstro.

– Ge honom lite vatten, sade kommissarien, han ser medtagen ut.

Dima drack ur glaset och ställde det tillbaka.

– Kan ni svara nu? frågade tolken.

– Ska försöka, jag vet ingenting säkert. Det här papperet – Dima drog fram ett skrynkligt papper – fick jag innan jag lämnade Ryssland. Det var en bekant i polisen som skrev ut det åt mig.

Tolken började ivrigt tala på sin wiendialekt, som Dima knappt förstod. Förresten var han så trött att han önskade han kunde svimma, som han gjort en gång för några år sedan. Det hade känts som en vila, då fanns varken hunger, ångest eller tanke längre. Men nu var han tvungen att förklara vad de där underliga människorna ville veta.

– Fick ni det här papperet av en bekant?

– Ja, men han var kommissarie och det är ett riktigt papper med stämplar och allt.

– Här står på stämplarna att han har rabatt på biljetter till teatrar, skridskobanor, konserter och resor på Volgafloden, sade tolken till kommissarien. Här står också att han ska ha sin brödranson för en månad. Så finns här en massa underliga stämplar som man knappt kan läsa. Och ovanpå alltsammans står här dopattest.

– Hur var faderns namn? fortsatte kommissarien sitt rutinmässiga förhör.

– Han var helig, den där Nepomuk, sade Dima, det kunde jag se på honom.

Tolken började tappa tålamodet och medan Dima svarade på hans frågor upprepade han hela tiden Nepomuks namn, som klingade så underligt i hans öron. Var det ett gott omen, att han fick syn på Nepomuks staty? Det var nästan det första han riktigt fick syn på när han kom från förorterna till Wien. Medan han rakades i en liten frisérsalong upprepade han detta namn oavbrutet.

– Hur var er mors namn innan hon gifte sig? frågade tolken.

Här gjorde Dima en övermänsklig ansträngning och log. Det irriterade tolken. Han såg att Dimas läppar formade sig till Nepomuk och han trodde att Dima gjorde narr av honom.

– Jag är ganska hungrig, framstammade han, det går runt i huvudet, om jag kunde få en brödbit så kanske …

Kommissarien som hörde vad tolken översatte lade en sedel på bordet och nickade åt tolken. Denne försvann. Under tiden lade Dima huvudet på bordet och somnade. Han väcktes av en lätt knuff och framför honom låg en vit bulle med sockerglasyr. Innan han tog den stirrade han några sekunder andäktigt på denna läckerhet. Medan han tuggade nickade han tacksamt åt båda herrarna, som underhöll sig med varandra på nästan obegriplig tyska. Varje smula som föll på bordet tog han upp som om det varit guld och ädla stenar. När han svalt sin sista bit drack han återigen ett glas vatten. Tolken gav honom en cigarrett och tände den.

– Stackars sate, sade han, såna är de där ryssarna, småbarn, änglalika blåa ögon och samtidigt barbarer. Herregud vilka människor man träffade där under kriget.

– Nu kan ni fråga vad ni vill, sade Dima, jag är bara rädd för att jag inte har mycket att tillägga. Varför vill ni veta allt det här? Jag har inte gjort något, jag kommer från Ryssland.

– Det är just det som är det besvärliga, sade tolken, hade ni kommit från ett annat land skulle det varit enklare. En ryss består inte längre som man förr ansåg, av kropp och ande utan av kropp och visum. Det där så kallade passet är ju löjligt helt enkelt. Och hur har ni lyckats komma över gränsen? Det är det som luktar misstänkt.

– Jag har inte alls lyckats, jag bara gick.

– Bara gick, upprepade tolken sarkastiskt. Och Dima nickade instämmande. Han var van sedan sin tidigaste barndom att vara medgörlig och undfallande. Vad som helst, bara inte tråkigheter. Och det var inte första gången han förhördes av poliser. Så dumt av tolken att se ut så där, varför blev somliga människor så viktiga?

– Och hur kom ni ut ur Ryssland, nu då det är så svårt att komma ur landet? Ni kan väl inte tro att vi är såna idioter som ni inbillar er?

– Nej, nej, sade Dima skrämd, jag tror visst inte att ni är idioter.

– Antingen är ni idiot själv eller också är ni en förbannad filur, sade tolken.

– Filur, upprepade Dima och försökte le.

– Försök inte inbilla oss att ni gått hela vägen från centrala Ryssland till Wien, sade tolken.

– Nej, inte hela vägen. Jag gick från Petrograd till Finland, sen åkte jag bitvis och gick bitvis. Det har tagit mycket lång tid och jag är mycket trött.

Det betvivlade tolken inte alls. Hans blick gled över Dimas gängliga figur och stannade vid hans ögon. Ärligheten lyste ur dem, den ärlighet som tolken tyckte alltid gränsade till dumhet hos alla ryssar han träffat under sin fångenskap.

– Och varför kom ni just till Wien?

– Jag ville se silverpopplarna, sade Dima.

Tolken vände sig till kommissarien, som började bli intresserad av förhöret och inte längre tuggade på pennan. Om det nu var sant att den unge mannen gått hela vägen måste han ha ovanligt starka ben, tänkte han. Nu såg han Dimas söndertrampade skor och de lappade byxorna. Han hade sällan sett en så mager människa.

– Fråga honom hur länge han varit på luffen.

– Det vet jag inte, sade Dima uppriktigt.

– Ni är ju hopplös, sade tolken, ni vet ingenting. Ingen aning har ni om hur länge ni varit på väg, hur gammal ni är och vilket yrke ni har. Och så vill ni besöka en herr Müller.

– Nej, han är död, jag skulle vilja söka upp hans fru och hans pojke som heter Fritz, de bor i närheten av Beethovens hus.

– Mycket upplysande, sade tolken road. Müller är det vanligaste namnet i det här landet, Fritz också. Och Beethoven har bott på minst hundra ställen i Wien och utanför. Tycker ni inte att det där låter ovanligt misstänkt?

– Vad är misstänkt? frågade Dima, jag talar ju sanning och jag känner ingen annan än Müllers familj.

– Kommissarien säger, att han inte har någon annan utväg än att spärra in er.

– Finns det en säng där, frågade Dima intresserad.

– Jag är rädd för att den blir rätt hård, sade tolken.

Han steg upp och började gå omkring i rummet tills kommissarien gav honom ett tecken att låta bli promenerandet.

– Jag vet inte vad jag ska säga om honom, sade tolken. Jag tror helt enkelt att pojken är dum, det är alla ryssar. Antingen är de geniala eller också är de dumma. Han vet ingenting, han kan ingenting och jag tror han spelar teater.

– För in honom hit, sade kommissarien, som gått in i sitt ämbetsrum.

Dima steg in och ställde sig mitt i det tröstlöst gråa rummet. Det var inte första gången han kände den speciella lukten och atmosfären på ett poliskontor. Och sämre ställen hade han övernattat på än i en finka. Just nu önskade han ingenting hellre än att få sträcka ut sig och sova.

Kommissarien strök sina omoderna Franz Josef-polisonger och betraktade Dimas solbrända, magra ansikte, vars ögon verkade ljusare än de i verkligheten var. Kanske tänkte kommissarien på någon som var lik Dima, kanske hade han själv någon gång burit en skjorta av obestämd färg och lappade byxor. Hans ämbetsmannaögon fick plötsligt ett varmt uttryck och han tog upp en cigarrett, som han gav Dima.

– Fråga honom, sade kommissarien, om han kan något, hugga ved, tvätta, diska, vad som helst.

– Jag kan allt möjligt, sade Dima, jag syr bra. Den där knappen som dinglar där på kommissariens skjorta skulle jag sy i om jag hade nål och tråd. Jag tänker bli damskräddare.

– Jag säger ju, sade tolken, att han inte är riktigt klok. Damskräddare med de där labbarna! Men nu tror jag inte alls att han är spion, han är dum. Absolut imbecill, som halva ryska folket.

– Förstår ni tyska? frågade kommissarien Dima direkt.

– Ein bisschen, svarade han.

Kommissarien lade Dimas underliga dopattest bland sina övriga handlingar.

– Han kan gå, sade han till tolken, han ska infinna sig här så snart han har en bostad. Fråga honom varifrån han fått pengarna som vi hittade i hans ficka.

– Jag arbetade en tid på landet, sade Dima.

– Var nånstans?

– Jag vet inte, några mil från Wien.

Tolken slog hopplöst ut med händerna. Kommissarien betraktade med allt större intresse Dimas ansikte. Med det långa stripiga håret såg han ut som en medeltida asket. Istället för att låta Dima gå blev han till sin egen förvåning mer och mer intresserad av honom. Han ställde några nya, likgiltiga frågor som tolken översatte. Så lämnade han tillbaka pengarna som tolken hittat hos Dima.

– Han säger att han tvättade hundar med någon vätska nånstans, han skötte höns på ett annat ställe, hos någon kvinna hade han till och med fått sova i en fin säng. Ja, vad han menar med det kan kommissarien nog tänka sig.

När Dima äntligen efter två timmars förhör blev utsläppt, vacklade han till och höll på att ramla ner från polisens trappa. Framför honom bredde Volksgarten ut sig, dränkt i vårsolen. Luften var fylld av doften från nyslaget gräs, stararna visslade och skrek, bilarna och bussarna rusade förbi på den högra sidan och på den vänstra såg han ett pampigt monument, en drottning sittande på en stol. Han kom återigen att tänka på Nepomuk. Det var en enkel staty av sandsten, till och med postamentet var av sandsten. Han fattade inte varför just Nepomuk hela tiden förföljde honom. Allrahelst skulle han vilja sträcka ut sig på trappan här, men han ville komma iväg från polisen och började gå mot grindarna till Volksgarten. Där fanns säkert bänkar som han kunde sträcka ut sig på. Men innan Dima hittade en bänk vek benen sig under honom och han satte sig på en järnstol. Där stod stolar i rader som på en teater. Inom några ögonblick kom en gammal kvinna med en väska och begärde pengar. Men när hon sett närmare på honom pekade hon på en bänk i skuggan och Dima förstod att där behövde han inte betala något. Han vacklade till närmaste bänk och efter ett par sekunder sov han. Han mindes att barnsköterskor satt på de närmaste bänkarna, att vitklädda ungar lekte i deras närhet och att stararna var ovanligt stora och nästan tama. Och så ett ögonblick såg han Nepomuks ansikte. Han hade kanske varit borta några minuter, då en bilsignal väckte honom. Han kände sig stel i ryggen och såg längtansfullt mot gräsmattan, men där vågade han inte lägga sig. Allting var så putsat, så rent, tulpanerna i rabatterna stod som rader av strama soldater, inte en pappersbit syntes till. Han längtade att få sova ut, stadens larm på andra sidan den gröna allén gjorde honom förvirrad och irriterad. Alla städer han under årens lopp passerat hade han så fort som möjligt försökt komma ifrån. Han redde sig alltid bättre på landet, människorna där hade mera tid och mera medkänsla med en vandrande luffare. Mellan två ljuvliga minuter då han sov djupt hörde han sig själv säga:

– Jag går min väg, jag vill inte stanna här.

Om han åtminstone kunde lägga sig på marken, men han visste av erfarenhet att det var farligt. Det var så mycket som var farligt, även på landsvägen. Där fanns också underliga lagar. Dima, som halvlåg, satte sig upp för säkerhets skull och slöt ögonen. Det var omöjligt att sova här. Hörde han några steg som närmade sig försökte han hålla ögonen öppna. Men genast slöt de sig av sig själva och huvudet böjde sig tungt och hjälplöst åt sidan. Som genom en dimma hörde han någon tala bredvid sig. Antagligen diskuterades politik, han hörde tidningar prassla. Dima visste ingenting om vad som hänt sedan han lämnat sin födelsestad Saratov. Han hade tagit dagen som den kommit. Vad som hade hänt i den stora världen hade han ingen aning om, tankarna hade jämt varit upptagna av att hitta en plats att sova på, och en brödbit att äta, när den värsta hungern kom.

Plötsligt märkte Dima ett litet barn i sin närhet. Han såg med halvöppna ögon på ett svartlockigt barn, som höll en docka i famnen och som pekade på honom. Ett ögonblick därefter kom sköterskan och förde bort ungen. Barnet tjöt för full hals. Ett slag tänkte han lämna parken och söka upp ett lugnare ställe, men benen ville inte göra tjänst. Han såg på stararna som satt här och var och drog upp feta, långa maskar ur jorden, de rörde knappt vingarna när någon passerade. Dima avundades dem. Ett slag såg han sig själv som en fågel, sittande på en gren med huvudet under vingen, och återigen sov han. Den här gången djupt och medvetslöst.

Någon gång på eftermiddagen kände han att någon försiktigt rörde vid honom. Framför honom stod en liten, äldre dam och sade något. Han förstod inte genast vad det var. Hans rygg och ena höften värkte efter den hårda bänken och han var ännu inte riktigt vaken. Den lilla damen verkade upprörd och talade fort och gestikulerade mycket. Men att hon menade väl fattade han genast. Hon hade rödbrun promenaddräkt och filthatt med en tuppfjäder i. På armen dinglade en svart lackväska, som med sin glans kom Dima att vakna. Nu såg han att damen kunde vara nära de sextio, hon hade ett litet, rynkigt ansikte med små bruna levande ögon och spetsig näsa. Ögonbrynen var en smula svärtade och på nästippen satt några ljusa puderkorn. Då och då slog hon ihop båda händerna och skakade på huvudet. Dima förstod inte riktigt vad hon menade. Var det förbjudet att sova på bänken? Vad hade den gamla damen med det att göra? Plötsligt brast hon i skratt och pekade på hans ansikte. Dima rörde vid näsan och håret, han kunde inte förstå vad det var för fel med hans ansikte. Han var ju rakad och tvättad. Vad var det då som var så roligt? Och då sade han den mening han så ofta använt. Då slutade hon att skratta och sade på renaste ryska:

– Jag älskar dig, dra åt helvete, isvoschik, kyss mig, ett tu tre gånger.

Så satte hon sig bredvid honom och tog sig för pannan. Det var några andra ord hon hade lärt sig, men nu kunde hon inte finna dem. Dima rörde på sin ömma rygg och smålog mot henne. Någon konversation kunde det inte bli tal om, han bara upprepade att han inte förstod. Plötsligt blev hennes ansikte bekymrat, hon gjorde en gest med handen mot munnen och gjorde sedan en roterande rörelse på magen. Det var lätt att förstå och Dima nickade förtjust. Då gjorde hon ett tecken åt honom att följa med.

– Där, sade hon och pekade mot rådhuset, på andra sidan Ringen, där finns en bra restaurang, förstår du, restaurang?

– Ja, ja, nickade Dima och gick efter. Han fann det inte det minsta egendomligt att damen ville bjuda honom på mat. Han var över huvud taget sällan förvånad, vare sig över vänlighet eller ondska. För säkerhets skull drog han upp sina sedlar ur fickan för att visa henne att han hade lite pengar. Hon svarade med att klappa på sin eleganta lackväska.

Innan hon gick över gatan såg hon sig om åt alla sidor och tog Dima i hand som om han varit ett litet barn. Först när de var på andra sidan gatan märkte hon att hans hand var två gånger större än hennes. Och hon drog åt sig sin hand, medan hon generad försökte att inte se på honom. Medan han tog ett steg tog hon två, hur långsamt han än rörde sig tyckte han att hon halvsprang bredvid honom.

Restaurangen var halvtom, de satte sig vid ett bord och snart stod där en kypare med servetten över armen. Den lilla damen pratade ivrigt med kyparen och båda betraktade Dima. Hon med en förtvivlad min, kyparen närmast med avsmak. Senare, när Dima förstod tyska bättre, berättade hon samtalet för honom. Kyparen menade, att Dima kunde vara en förrymd fängelsekund och tjuv, damen hade försäkrat, att en ung man med hans ögon aldrig kunde vara annat än en stackars flykting. När kyparen kom med en tallrik soppa, två köttknödel och en korg bröd lyssnade Dima inte längre på samtalet.

– Man har hört förr, sade kyparen, hur de där blåögda småänglarna brukar stjäla eller rent av strypa sina välgörare som tack. Han gjorde en tydlig gest med servetten.

– Mig stryper han inte, sade den lilla damen, och vad stjäla beträffar så har jag redan blivit bestulen en gång. Och sådant händer inte två gånger.

– Jaså, inte det?

– Nej, jag kände en dam i London, hon bodde utanför stan, i Wimbledon, om ni någonsin varit i London så vet ni var Wimbledon ligger, inte sant?

– Jag har lite bråttom, sade kyparen, men jag kommer genast tillbaka. Om han är ryss och allt det där ni säger, så har vi en polsk kypare här som säkert kan hjälpa …

Hon nickade och såg hur begärligt Dima åt. I ena handen hade han en brödbit och i den andra skeden. Om också taket ramlat ner skulle han inte slutat äta. Då och då skakade han tillbaka det långa håret som föll ned över pannan och kinderna.

– Vad var det med Wimbledon, sade kyparen som kom med en tallrik gulasch med en massa potatis till.

– Ja, det var den där damen, hon hade en villa där, i utkanten. En kväll när hon var ensam i huset kom en karl och slog henne i skallen med en hammare.

– Hur gick det?

– Fyra månader på sjukhus. Men hon blev frisk. Och sen dess har hon aldrig brytt sig om att låsa någon dörr. För en sån sak händer bara en gång i en människas liv.

– Men det finns tjuvar, sade kyparen och var borta.

Hon betraktade Dima som då och då vände ansiktet mot henne och nickade. Han var fullkomligt lycklig nu. När han hade ätit upp varenda köttbit och all potatisen drack han ur det glas vin som länge stått framför honom. Så lade han sin hand över hennes och tryckte den. Hon hade små magra händer. Nu kunde han studera henne ordentligt. Han nöp i hennes ärm för att övertyga sig om tygets kvalitet, han vände på dräktjackans hörn för att se på fodret. Så skakade han belåtet på huvudet för att visa hur bra han tyckte dräkten var. I samma ögonblick kom deras kypare med en annan kypare.

– Jag kan lite ryska, sade den senare, vad gäller saken?

– Den unge mannen här har jag träffat på gatan, sade hon, ja, jag är så gammal att jag verkligen kan tillåta mig såna friheter. Prata lite med honom och ta reda på vad han är för en.

Kyparen började ställa frågor på ett språk som Dima inte förstod. Resultatet blev att kyparen inte kunde förklara någonting.

– Tack så mycket, sade den lilla damen, då vet jag faktiskt bättre. Får jag betala.

När de var ute på gatan såg hon på rådhusklockan och började gå fort. Hon vinkade åt honom att följa med. Då drog Dima handen ur fickan och visade henne en stor bit vitt bröd som han hade tagit med sig från restaurangen. Han såg skuldmedveten ut. Hon viftade bort det, det gjorde ingenting, och nu var hon övertygad om att han varken skulle stjäla något från henne eller göra henne något ont.

Vid Ringen, där de fick stå och vänta några minuter vid hållplatsen, blev den lilla damen orolig, såg flera gånger på klockan och när hon fick syn på en ledig taxi vinkade hon med båda armarna. Medan hon gjorde det ramlade hennes handväska i marken och innehållet rullade ut. Dima samlade ihop alltsammans och båda steg in i bilen. Först då vände han på väskan och såg en liten silverkrona fästad över hennes spegelmonogram.

– Sehr fein, sade Dima och lämnade väskan till henne.

– Åja, svarade hon nonchalant, så värst fein var den inte och hon gjorde en gest som om denna prydnad bara irriterade henne.

Klockan måste ha blivit fem, solen var redan borta och ljusen i affärerna började tändas, men Dima var alltför upptagen av sin nya bekantskap för att se ut. Han undrade vart han nu skulle komma. Han hade inte rört många böcker i sitt liv, men han kunde läsa minsta skiftning i ett ansikte och gissa sig till karaktären med en säkerhet som sällan slog fel. Han visste till exempel att poliskommissarien inte skulle spärra in honom och att tolken var en viktigpetter. Han var övertygad om att den lilla oroliga damen bredvid honom var en av de oegennyttiga människor, som lever för att vara hjälpsamma och vänliga utan att dra minsta fördel av det för egen del.

När bilen körde förbi en stor park sade hon undervisande:

– Schönbrunn.

Bilen stannade vid en gulmålad villa som låg i en liten försummad trädgård. Medan den lilla damen letade efter pengar i sin väska, där allting nu låg huller om buller, betraktade Dima huset.

Det såg förnämt fast förfallet ut, nästan hela fasaden var övervuxen av vildvin. Ingången hade två smäckra pelare på var sida, dörren var av tung ek och beslagen med mörka runda spikar. Den övre våningen hade tre vänliga fönster mot trädgården. Dima hörde hur den vackra järngrinden öppnades med den jättenyckel, som han redan sett när han samlade ihop väskans innehåll på trottoaren, och så gick de fyra steg på grusgången fram till ekdörren. Innan hon stack nyckeln i låset slog hon tre gånger med en portklapp av brons som hängde mitt på dörren. I samma ögonblick lystes två fönster upp.

Den lilla damen pekade på huset, klappade sig själv på bröstet. Dima förstod.

– Bitte, sade hon och öppnade den tunga dörren.

2

När Dima kom in i tamburen kände han en hemtrevlig doft av blommor, fernissa, gamla möbler, färsk gurka och malpulver. Hans beskäftiga lilla värdinna hängde upp sin hatt i tamburen och sparkade av sig skorna. Hon blev ännu mindre än förut. I hallen gav hon ifrån sig två höga klara toner, ovanligt klara för att vara från en så ålderstigen dam. I samma ögonblick uppenbarade sig en kortväxt, fyllig kvinna med förkläde och slätkammat hår. Hon gjorde en liten nigning. När hon fick syn på Dima, spärrade hon upp ögonen och började prata ivrigt.

– Ja, ja, ja, sade hennes härskarinna, jag vet. Fisken är förstörd, salladen är vissen och hon själv är världens olyckligaste hushållerska. I hela Wien …

Hon drog Dima med sig uppför trappan som ledde till andra våningen. Mitt i trappan vände hon sig till hushållerskan och gav befallning att maten skulle serveras.

På ena sidan av hallen till andra våningen löpte ett litet galler och där öppnade hon dörren till ett gammalmodigt badrum och bjöd Dima stiga in. När han skakade på huvudet förde hon honom vidare uppför ännu en trappa och in i ett litet krypin och visade honom på en soffa. Hon lät honom stå där och sprang som en virvelvind till ett längre bort beläget rum för att hämta en kudde och en pläd, som hon slängde på soffan och föste in Dima i det lilla rummet.

– Ja, ja, ja, jag kommer genast, ropade hon till hushållerskan, som stod i hallen vid det dukade bordet. Så lyssnade hon med återhållen andedräkt, hörde hur soffan knarrade till och småsprang nerför alla trappstegen till bordet.

– En dag kommer fröken von Bergendorf att bryta både armar och ben, sade hushållerskan buttert. Nå? tillade hon allvarligt.

– Varför nå? Jag har hittat honom på gatan.

– Är han också utlänning?

– Ja, det är han, men jag vet inte vad han heter. Han var hungrig och dödstrött, jag är övertygad om att han sover som en stock nu.

– Ska det nu bli som den gången med spanjoren?

– Nej, Piros, detta är en anständig pojke, det är jag övertygad om. Fisken är ju riktigt bra, varför ser hon så olycklig ut, alldeles fantastiskt bra är den. Vad är det för fisk? Helt enkelt utmärkt!

Piros rörde sig inte ur fläcken. Hon hade varit i tjänst i huset sedan åratal tillbaka och ingenting förvånade henne. Men hon var van att veta allt som hände i huset. Ibland behandlade hon sin matmor med en axelryckning som om hon vore ett femårs barn, ibland grälade hon på henne.

– Han var just precis det som fattades mig, sade fröken von Bergendorf.

Piros stod med händerna under förklädet. Hon hade toffelnäsa och tunga sömniga ögonlock över kupiga bruna ögon. Hon såg, att det inte var riktigt lämpligt att fråga för mycket om den underliga gästen, men hon stod kvar ifall någon förklaring skulle komma.

– Ställ för säkerhets skull ett litet bord med några smörgåsar vid dörren, sade fröken von Bergendorf, fast jag tror att han kommer att sova till i morgon bitti. Men ifall han skulle vakna … Herregud, jag ska vara hos Nägels klockan halv nio. Nåja, jag kan komma en halvtimme senare.

– Vad heter den unge herrn?

– Ingen aning. Jag har till exempel glömt bort vad Piros heter i förnamn, det går ju bra ändå. Jag ska inte ha någon efterrätt, man får alltid tårta till kaffet hos Nägels. Jag går och vilar mig. Ifall jag inte hörs däruppe så väck mig klockan åtta.

Trixi, som Beatrix von Bergendorf kallades av sina vänner, låg nu i sitt lilla sovrum där största platsen upptogs av en säng vars gavlar hon egenhändigt prytt med intarsia. Medan hon klädde av sig föregående kväll hade hon betraktat det jättearbete hon lagt ner på gavlarna, på den lilla sekretären som stod vid väggen där taket lutade inåt, på de två stolarna, ramarna på väggen och till och med på fotpallen. Hon fattade inte att hon orkat med allt detta arbete. Och i verkstaden däruppe stod ännu den halvfärdiga mahognykistan, i vilken hon skulle begravas. För första gången på länge blev tanken på kistan obehaglig. Hon hade en massa att uträtta ännu. Hon blev orolig men försökte koppla av, något hon aldrig lyckades med. Tystnaden tycktes henne jämt fylld med röster, vilan skrek efter handling och arbete. Hon lyssnade efter ljuden från vindskontoret, fast hon mycket väl visste att ingenting kunde höras genom den solida dörren. Idag hade hon ingen lust att gå till Nägels för att höra ultramodern musik, men det brukade bli trevligt just där, dit man inte hade lust att gå. Och förresten visste man aldrig vem man kunde träffa. Det kunde vara nyttigt för hennes nya skyddsling. Ja, hon hade redan planer för honom. Hennes idéer och planer lät inte vänta på sig.

– Nej, sade hon högt, det är ingen idé att ligga, opp nu Trixi!

Men hon visste inte vad hon skulle ta sig till och därför satte hon sig vid sekretären och betraktade sina minnen från resorna. De fanns uppstaplade överallt. Billiga små souvenirer, stenar hon hittat på någon strand, snäckor eller bara träbitar. Varje småsak hade sin historia. Så tog hon fram sin tjocka dagbok och började skriva:

Idag hittade jag en utsvulten trött ung man i Volksgarten. Jag betraktade honom mycket länge medan han låg där. Själv satte jag mig för att få lite sol. Där satt samma barnsköterskor som vanligt och samma pensionerade herrar med tidningar och samma trånande flickor som ville ha vacker solbränna. Han låg i en obekväm ställning och var så mager att jag kunde se hans revben genom skjortan.

Hon lade ifrån sig pennan och började bläddra i dagboken.

Jag måste vara nära släkt med Asras stam läste hon, men i stället för att dö som dessa dumbommar gjorde, började jag göra något nyttigt. Nu målar jag mamma i aftonklänning. Jag kan bli rasande, när jag tänker på att hon vid sina år kan visa sig i djupt decolletage medan jag måste dölja mina saltkar med schalar eller slöjor. Jag kan naturligtvis inte glömma Kalitsch, kan man glömma någon man älskat så passionerat?

Hon bläddrade vidare. Det var så länge sedan, historien med Kalitsch, den avgudade skådespelaren från Burgteatern. Trixi tittade efter. Ja, det var mer än fyrtio år sedan. Trixi undertryckte en suck. Gudskelov att det inte gjorde ont längre. Hon bläddrade vidare.

Davos. Gudskelov ingen tuberkulos, men här ska jag bli fet! Läkarna måtte vara idioter som inbillar sig att jag någonsin kan bli ett gram fetare. Jag tjuter om nätterna och tvingas att dricka grädde. Och så alla patienterna. Här finns några par som svärmar fast de nästan alla har tuberkulos och vet att de ska dö.

Hon bläddrade tillbaka några år.

Fritz ordnade ett sammanträffande. Kalitsch var hövlig, mest mot mamma, som vet hur man ska konversera en skådespelare. Jag stod där med hjärtat i halsgropen. Sen smög jag mig bort och borrade in ansiktet i hans päls. Han visste inte, att jag kvällen förut stod tillsammans med hundratals andra flickor och försökte röra vid honom, när han gick ut från sceningången.

Trixi skakade på huvudet, tittade på armbandsklockan och bläddrade och bläddrade. Ett långt liv till ingen nytta. Här var målarperioden, sedan porslinsmålningen. Sen hennes violinperiod.

– Nej, jag tror det är lika bra jag klär mig, sade hon högt och slog ihop dagboken. Till höger på sekretären stod ett vackert antikt skrin av rosenträ och elfenben. Däri förvarade Trixi sina fetischer, som hon kallade dem. Kalitschs tackkort, hans handske, två program från hennes flöjtkonsert, några recensioner, en pressad blomma, mynt hon hittat på gatan och som skulle bringa henne lycka, en medeltida spik från en gotisk kyrka, en blankpolerad hästsko, Cléo de Mérodes näsduk.

Medan hon valde ut klänningen tänkte hon på alla människor som varit i huset här. Cléo de Mérode, världsberömda skönheter, kända musiker, vetenskapsmän, politiker, skådespelare, diplomater. Ja, vart hade de alla tagit vägen?

Plötsligt satte hon sig med klänningen i handen och sänkte huvudet. Stillheten i rummet var bedövande. Hon hörde sig själv gråta bittert över en obesvarad kärlek, över sitt oansenliga utseende, hon hörde sin pampiga moders lyckliga, lättsinniga skratt, när hon gifte sig för tredje gången. Hon hörde folks viskningar och fnittringar över hennes olika originella hobbies och intressen. Och högre än allt annat ropade hennes egen röst hur lönlöst allting var. Meningslöst. Inte ens att hjälpa andra lyckades hon med. Sist råkade hon verkligen illa ut med spanjoren.

Hon drog klänningen över huvudet och hennes hår fastnade i spegelskärvorna som var fastsydda rynt halslinningen. Det var hennes egen idé. En afrikansk klänning med två bastfickor på bröstet för att antyda former som hon för länge sedan förlorat.

Innan hon gick ner smög hon sig försiktigt till vindsrummet och lyssnade. Hon hörde regelbundna snarkningar och log förtjust.

Den första Trixi mötte i Nägels tambur var professor Kortner. Trixi kunde aldrig se den ståtlige mannen utan att rodna. Varje gång han frågade henne hur hon mådde, tänkte hon på operationen. Även den här gången började den vänliga rösten:

– Hur står det till, fröken von Bergendorf?

– Tack, så bra så, eller tror professorn att det där ska komma igen?

– Jag tänkte inte alls på det där, svarade professor Kortner.

Men Trixi visste bestämt att han