Duvan som ljög

By Jascha Golowanjuk

"– Jag har ätit små krokodiler, sade Vinge plötsligt.– Kro-kro, vad är det för något?– Krokodiler. Har Gurli verkligen aldrig hört talas om krokodiler? Tänk! Har Gurli aldrig hört svalorna tala om krokodiler i Afrika. Svalorna äter krokodiler där."Vinge är en självutnämnd charmör och tycks veta allt som är värt att veta. Gurli känner sig riktigt dum och oerfaren i hans närhet. Ska hon tacka ja till hans frieri? Detta är premissen till titelnovellen "Duvan som ljög", som avslutar denna underhållande och varierande novellsamling. Dessförinnan får vi stifta bekantskap med en rad intressanta karaktärer, såsom kamelflickan Tuja och den evige alkoholisten Jönsson. Vi får också uppleva århundradets teaterinsats, om än på ett något annorlunda vis. Totalt finns här tolv stycken noveller, i en samling som publicerades först ett år efter författaren Jascha Golowanjuks död. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726967012

Book preview

Drömlandet

Långt långt borta i öknen föddes en liten kamel. Det var en. stjärnklar natt, men ändå var det så mörkt att kamelmamman inte kunde se om det var en pojke eller flicka hon hade fått. Det var så mörkt som i en säck. Hon lade sig tätt intill det lilla kamelbarnet och sträckte ut sin långa hals på sanden. Kameler tycker det är skönt och vilsamt att ligga så.

När solen hade gått upp, såg kamelmamman att barnet var en flicka. Hon blev en smula ledsen, för hon visste att kamelpappan länge hade önskat sig en pojke. Hon suckade så djupt att sanden blåste åt alla håll och stod som ett litet moln om nosen på henne. Därborta i öknen är det alltid roligare när det kommer pojkar till världen. Det är så besvärligt med flickor, tycker man.

Kamelmamman låg alldeles stilla en lång stund sedan hon vaknat och vågade inte röra sig. Hon var rädd att väcka kamelpappan med klockan som hon hade hängande om halsen och som pinglade så fort hon flyttade det minsta på sig. Men så vaknade kamelpappan av sig själv och kom framklivande.

— Jaså, sade han, det blev en flicka den här gången också. Och vi som redan har två flickor! Nu vill jag inte ha flera barn.

Han såg missnöjd ut och ville ha mat. Därför steg kamelmamman upp och gick och letade reda på tistlar och lade dem framför honom. När hon såg hur hans underläpp hängde och hur misslynt han var, sade hon:

— Jamen hon är så söt i alla fall.

 — Söt, fnös kamelpappan, ser du inte att hon bara har en puckel? Vad ska det betyda? I vår familj har vi alltid haft två pucklar. Hon är ju en dromedarflicka, hur ska vi nånsin kunna visa upp henne för våra bekanta?

Kamelmamman, som höll på att tugga på en tistel, tittade ner på sina fötter. Hon hade blivit blek om nosen.

— Nå, sade kamelpappan — han var alltid på dåligt humör när han var hungrig — jag vill veta hur det kommer sig att hon bara har en puckel. Varför har vi fått en dromedar i vår familj?

— Jo, det var så, sade kamelmamman, att min farfarsfarfarsfar var dromedar. Det är nog det som det beror på.

Kamelpappan ruskade på huvudet så att hans klocka dinglade och gav ifrån sig en hotfull klang.

— Hon har i alla fall fyra ben, sade kamelmamman.

— Fattas bara annat, svarade kamelpappan surt. Skaffa mig mer mat!

Kamelmamman gick bort igen för att få tag på flera tistlar. Tistlar sticks förfärligt, men kamelerna tuggar dem med lika stor förtjusning som vi tuggar smörgås med skinka. Kamelpappan hade en väldig aptit, så det behövdes en massa tistlar.

Medan kamelmamman var borta och skaffade mat, stod kamelpappan och betraktade sin lilla dotter. Hon hade ullig silkeslen päls och svarta ögon med långa, långa ögonfransar. Han tittade länge på sitt barn och hans underläpp blev allt längre och längre, han tyckte inte alls om att hon bara hade en puckel. Han kom att tänka på en dromedar som en gång hade varit på besök i närheten. Jämt och ständigt hade han fått höra av alla kameltanter hur förtjusande stiligt det var med bara en puckel. En kamel ska ha två pucklar, tänkte han, det är fult, mycket fult med bara en.

— Och så en flicka igen, mumlade han, och det lät som en flecka, när han sade flicka, för hans underläpp hängde ner så att han inte kunde säga i.

Ja, det var tråkigt med flickor. Det hade inte gjort så mycket med bara en puckel om det hade varit en pojke, det är inte så noga med hur en pojke ser ut. Och en kamelpojke behöver inte hållas efter lika strängt som en kamelflicka, han får hoppa och sparka bakut och vara hur bråkig som helst. Det är helt annorlunda med en kamelflicka. Hon måste lära sig att gå långsamt och värdigt och vagga vackert med pucklarna — här tittade pappan igen på hennes enda puckel och slöt ögonen — och en kamelflicka ska hålla upp svansen stolt och fint och hon ska se ut som ingenting intresserade henne. Ja, det var alltid väldigt mycket besvär med flickorna, tänkte han.

— Vad ska vi kalla henne? frågade kamelmamman när hon kom tillbaka med ett jätteknippe tistlar. Vi måste ge henne ett namn. Vi hade ju alltid tänkt att kalla barnet Tuj om det blev en pojke. Men vi kan ju inte låta flickan ha ett pojknamn.

— Kalla henne Tuja då, sade kamelpappan och började äta.

När han åt fick ingen störa honom. Att äta är en av de viktigaste sysselsättningar en kamel har. Tistlarna måste tuggas mycket, mycket väl, först på ena sidan i munnen och sedan på den andra, och så skickas maten ner i den största av kamelens magar — han har ett par stycken. Så fortsätter han att tugga och svälja ner maten, och när han har fått nog med mat måste han ha många hinkar med vatten. När kamelpappan var mätt gick han därför till närmaste brunn och drack åtta hinkar vatten. Sen var han trött och lade sig att sova.

Under tiden låg kamelmamman och slickade sin lilla dotter, som hon tyckte var något av det vackraste hon hade sett i sitt liv. Hon älskade henne lika mycket som om det hade varit en pojke. Så fick Tuja sitt första mål mjölk och det var minsann inte lite hon fick, hon drack fyra liter på en gång.

Då och då vaknade kamelpappan upp och idisslade ett slag. Då stötte han upp maten från den stora magen upp i munnen igen, tuggade om maten och svalde så att den gick direkt ner i magen nummer två. Det kallas idissla.

Kamelmamman kunde inte se sig mätt på sin lilla dotter.

Vad hon var vacker! Så pälsen glänste, såna vackra, långa ben hon hade och såna söta små fötter! Hon kommer att bli en skönhet, tänkte kamelmamman, hon kommer att bli så vacker att alla kamelpojkar blir förtjusta i henne.

På eftermiddagen kom Tujas båda äldre systrar. Den äldsta var alldeles fullvuxen och mycket stor och ståtlig. Men ännu hade hon inte någon fästman, så föräldrarna började bli rädda att hon aldrig skulle bli gift. Den mellersta hade nyligen fått alla sina tänder, hon var nästan lika stor som sin mamma. Hon hette Kamelia. De båda systrarna betraktade Tuja och visste inte riktigt vad de skulle säga.

— Tänk, sade Kamelia till slut, ungen har ju bara en puckel, så underligt!

— Skönheten ligger inte bara i hur många pucklar man har, svarade kamelmamman. Och förresten, titta på dig själv och kritisera inte andra!

Kamelia gick bort och plockade upp de tistlar som var kvar efter pappans frukost. Hon var ledsen, stackars Kamelia, för hon hade bara en riktigt stor puckel och så en liten, liten en. Hur det kom sig kunde ingen förklara. Men Kamelia brukade berätta för sina väninnor att det fanns en mycket berömd och vacker kamel, som bara hade en och en halv puckel, precis som hon. Men ingen ville tro henne. Hennes pappa tyckte inte om henne, han tyckte bara om sin äldsta dotter, Saftiga Gräset. Hon hade två stora, jämna, feta och styva pucklar och hon hängde inte med halsen som Kamelia gjorde. Hennes underläpp var lika lång som hans egen och hon hade en vårta på högra kinden och det hade kamelpappan också. Ja, far och dotter var så lika som två bär. Saftiga Gräset drack sina sju hinkar vatten på en gång och kunde sen vandra i öknen flera dygn utan att behöva dricka en droppe. Hon kunde bära stora bördor på sin rygg utan minsta svårighet. Kamelpappen var mycket stolt över sin äldsta dotter.

Tujas föräldrar tillhörde en kirgis. Kirgiserna är ökenmänni- skor som bor i små hyddor av filtar över en stomme av trädgrenar. De flyttar ofta från en plats till en annan, för så fort betet tar slut för deras djur måste de söka upp andra betesmarker. En kirgis behöver aldrig tänka på att betala hyra och sånt. Det är bara att lasta filthyddan på en kamel och söka upp ett ställe där det finns gott om tistlar och en brunn med gott dricksvatten.

Jag kan inte tala kirgisiska men jag förstår kamelspråket. Så jag vet inte vad kirgisen och hans fru sade när de fick se Tuja. Men jag tyckte de såg belåtna ut och de klappade både mamman och Tuja. Sen ropade kirgisen på sina barn för att de skulle komma och titta på Tuja, och alla beundrade henne. Det minsta kirgisbarnet, som var alldeles naket, strök Tujas päls med sin lilla hand. Kamelmamman var mycket stolt.

Efter ett par dar kunde Tuja spatsera omkring på sina långa ben. Hon började prata och fråga om allt hon såg, precis som alla barn brukar göra.

En dag kom Kamelia fram till henne och sade:

— När man bara har en puckel måste man lära sig att vagga mycket finare än när man har två. Annars blir man aldrig gift. Och du viftar alldeles fel med din svans, lilla syster. Se nu noga på hur jag gör! Först upp en gång och så ner en gång, så en gång åt höger och en gång åt vänster och så runt tre gånger. Det är inte så lätt men det ser fint ut. Försök nu! Så där ja! Men nu glömde du tre gånger runt. Det är svårt men du måste lära dig det. Kom ihåg att du är en fin kamelflicka. Jag har ju bara en och en halv puckel, men i stället kan jag vifta med svansen bättre än någon annan kamelflicka i hela öknen.

— Ett sånt underligt namn du har, sade Tuja.

— Det är inget riktigt kamelnamn, svarade systern, kamelia är en blomma som människorna odlar. Den duger inte alls att äta, säger de. Det är ett fult namn, jag tycker inte om det.

— Varför är det ett fult namn?

— Allt som inte går att äta är fult.

— Men månen och stjärnorna och molnen och fåglarna, de duger inte att äta, är de också fula?

— Man kan inte äta dem, men de är nyttiga. Saftiga Gräset, vår äldsta syster, hon har ett namn som hon kan vara stolt över.

— Men vad betyder Tuja då?

— Det betyder idissla och det är det härligaste som finns. Förresten tycker jag att du inte ska fråga så mycket, Tuja. Småbarn ska inte fråga om allting. Och kom ihåg att när du blir vuxen ska du inte prata för mycket heller, för då blir du aldrig gift. Ju mindre en kamelflicka säger dess fortare blir hon gift.

— Är det roligt att vara gift?

Det var en fråga som Kamelia inte kunde svara på, hon var ju inte gift själv. Hon ryckte bara på pucklarna och sade att små kamelflickor inte ska prata så mycket.

På kvällen drack Tuja sin mjölk och lade sig bredvid sin mamma.

— Nå, hur mår mitt hjärtegull, frågade kamelmamman.

— Bra, sade Tuja.

— Det heter tack, bra!

— Tack, bra, upprepade Tuja.

— Du måste jämt, jämt säga tack, sade mamman, annars blir du aldrig gift.

— Jag skulle så gärna vilja veta en sak. Jag har frågat Kamelia, men hon visste det inte. Är det roligt att vara gift?

Kamelmamman teg, och tänkte länge. Mycket länge. Till slut sade hon:

— Små flickor ska inte fråga så mycket. Nu ska du sova, det är nästan mörkt och kirgisfamiljen har redan tänt kvällsbålet.

— Kan mamma inte berätta något trevligt för mig? En liten, liten kamelsaga?

— Jo, det ska jag göra, sade mamman. Men då ska du blunda så att du somnar medan jag berättar.

— Nu blundar jag, sade Tuja.

— Det var en gång en vacker kamelflicka som hette… som hette Klöver. Å, kära barn, du har inte smakat klöver än, det är det bästa en kamel kan få att äta. Men här i trakten finns det inte nån klöver. Så småningom kommer vi nog ut på nån lång resa och då får du säkert smaka klöver och oljekakor och mjuka blad från buskar och träd.

— Men hur var det nu med den där flickan som hette Klöver?

— Jo, hon var mycket vacker och hade två pucklar och lång hals och fullt med krulligt hår på huvudet och en väldigt vacker päls, ljusbrun som