Första året på Malory Towers

By Enid Blyton

Darrell Rivers börjar sin första termin på Malory Towers. Hon vill väldigt gärna göra bra ifrån sig och få nya vänner. Men Darrell inser snart att allt inte kommer att gå så lätt som hon hade trott. Hennes häftiga humör gör att hon ofta hamnar i trubbel och hon verkar inte kunna hitta några vänner bland de andra flickorna. Kommer hon kunna passa in och få en nära vän innan första termen är slut?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 5, 2023
• ISBN: 9788728414958

Book preview

Första året på Malory Towers

Översatt av Maria Holm

SAGA Kids

Första året på Malory Towers

Översatt av Maria Holm

Originaltitel: First Term at Malory Towers

Originalspråk: engelska

Malory Towers®, Enid Blyton ® and Enid Blyton’s signature are registered trademarks of Hodder & Stoughton Limited. Text © Hodder & Stoughton Limited.

Alla rättigheter förbehålles

Copyright © 2024 SAGA Egmont.

ISBN: 9788728414958

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

MALORY TOWERS 1

Första året på Malory Towers

KAPITEL ETT

På väg till internatskolan

Darrell Rivers betraktade sig själv i spegeln. Det var snart dags att ge sig av till tåget, men hon hann kasta en sista blick i spegeln för att se hur hon tog sig ut i sin nya skoluniform. Den är jättefin, sa Darrell och snurrade runt. Brun kappa, brun hatt, orange band och en brun klänning med orange skärp under. Jag gillar den.

Darrells mamma tittade in i hennes rum och log. Beundrar du dig själv? sa hon. Men jag gillar den också. Jag tycker verkligen att Malory Towers har en snygg skoluniform. Men kom nu, Darrell. Vi får inte missa tåget till din allra första termin!

Darrell kände sig uppspelt. Det var första gången hon skulle gå på internatskola. Malory Towers tog inte in barn som var yngre än tolv år, så Darrell skulle bli en av de yngsta där. Hon såg verkligen fram emot de många terminerna med skoj och vänskap, arbete och lek.

Undrar hur det kommer att bli? funderade hon. Jag har läst en massa skolhistorier, men jag antar att det inte blir just så på Malory Towers. Alla skolor är olika. Jag hoppas jag kommer få några vänner där.

Darrell tyckte det var tråkigt att hon skulle behöva lämna sina vänner kvar här. Ingen av dem skulle börja på Malory Towers. Hon hade gått på en dagskola tillsammans med dem och de flesta av dem skulle antingen stanna där eller börja på andra internatskolor.

Hennes resväska var fullpackad. På sidan av stod Darrell Rivers målat med stora svarta bokstäver. Adresslapparna var märkta med bokstäverna M.T. för Malory Towers. Det enda Darrell behövde bära var sin tennisracket i racketpressen och sin lilla väska där hennes mamma hade packat några saker till första natten.

Du kommer inte packa upp din resväska första kvällen, sa hon. Så alla flickorna måste ta med sig en liten handväska med nattlinne och tandborste och sådana saker. Här är din tioshillingssedel. Det ska räcka hela terminen, för i din klass får flickorna inte ha mer fickpengar med sig än så.

Det ordnar sig nog! sa Darrell och stoppade ner den i sin portmonnä. Det är ju inte så mycket jag behöver köpa på skolan! Taxin väntar, mamma. Nu går vi!

Hon hade redan sagt farväl till sin pappa innan han åkte till arbetet på morgonen. Han hade kramat henne hårt och sagt: Adjö och lycka till, Darrell. Du kommer att få lära dig massor på Malory Towers för det är en bra skola. Se till att du ger nåt tillbaka till skolan också!

Så var de äntligen på väg, och resväskan var instuvad i taxin också, bredvid chauffören. Darrell stack ut huvudet för att ta en sista titt på sitt hem. Jag kommer snart tillbaka! ropade hon till den stora, svarta katten som satt på muren och tvättade sig. Först kommer jag att sakna er alla men efter ett tag kommer det att kännas som hemma. Eller hur, mamma?

Javisst’, sa hennes mamma. Du kommer att få det jättebra! Du kommer inte vilja komma hem på sommarlovet!"

De var tvungna att åka upp till London för att ta tåget till Cornwall, där Malory Towers låg. Det brukar alltid gå ett specialtåg till Malory Towers, sa mrs Rivers. Titta, där är en skylt. Malory Towers. Perrong 7. Kom. Vi är i god tid. Jag stannar några minuter och ser till att du hittar din husmor och hennes flickor, och sen ger jag mig av.

De gick ut på perrongen. Där stod ett långt tåg med en skylt där det stod Malory Towers. Alla vagnarna var reserverade för flickorna på skolan. Det hängde olika lappar i fönstren på tåget. På den första lappen stod det Norra tornet. På den andra lappen stod det Södra tornet. Sedan kom kupéer där det stod Västra tornet och andra där det stod Östra tornet.

Du ska bo i Norra tornet, sa hennes mamma. Malory Towers har fyra olika elevhem för flickorna, och alla har ett torn längst upp. Du ska bo i Norra tornet sa rektorn, och din husmor heter miss Potts. Det är henne vi ska hitta.

Darrell stirrade runt på flickorna på den fullproppade perrongen. De såg ut som om de gick på Malory för hon såg de bruna kapporna och hattarna med de orange banden överallt. De verkade känna varandra och skrattade och pratade högljutt. Darrell kände sig plötsligt blyg.

Jag kommer aldrig lära känna alla de här flickorna! tänkte hon medan hon såg sig omkring. Herregud, så stora en del av dem är! De ser rätt vuxna ut. Jag kommer att vara livrädd för dem.

Det var inte så konstigt att Darrell tyckte att flickorna i de högre klasserna såg vuxna ut. De lade knappt märkte till alla de små flickorna. De yngre flickorna gick åt sidan när de kom och de såg lite snorkiga ut när de klev in i sina vagnar.

Hej, Lottie! Hej, Mary! Åh, där är Penelope! Hej, Penny, kom hit. Hilda, du skrev inte till mig på hela lovet, din elaking! Jean, hoppa in i din vagn!

De glada rösterna ljöd längs hela perrongen. Darrell såg sig omkring efter sin mamma. Åh, där stod hon och pratade med en lärarinna med livligt ansikte. Det måste vara miss Potts. Darrell stirrade på henne. Ja, hon gillade henne – hon gillade glittret i hennes ögon – men det fanns något väldigt bestämt kring hennes mun. Henne ville man inte bli osams med.

Miss Potts kom fram och log mot Darrell. Jaha ja, en ny flicka! sa hon. Du ska åka i min vagn på vägen dit – ser du vagnen därborta? De nya flickorna åker alltid tillsammans med mig.

Jaha, finns det andra som är nya förutom jag – i min klass, menar jag? frågade Darrell.

Javisst. Två andra. De har inte kommit än. Mrs Rivers, det här är en av flickorna i Darrells klass – Alicia Johns. Hon kommer att ta hand om Darrell när ni har sagt adjö.

Hej, sa Alicia, och två klara ögon glittrade mot Darrell. Jag ska gå i din klass. Vill du ha en fönsterplats? I så fall ska du komma med mig nu.

Men då säger jag adjö nu, gumman, sa mrs Rivers glatt, och sedan kysste hon Darrell och gav henne en kram. Jag skriver så snart jag har fått brev från dig. Ha det så bra!

Tack, sa Darrell och såg på medan hennes mamma försvann längs perrongen. Darrell hade inte tid att känna sig ensam för Alicia tog genast hand om henne, puffade henne mot miss Potts vagn och föste upp henne för fotstegen.

Ställ väskan vid ena fönsterplatsen så ställer jag min vid den andra, sa Alicia. Sedan kan vi stå i dörren och se vad som händer. Åh – titta där. En praktlektion i hur man absolut inte ska säga adjö till sin älskade dotter!

Darrell tittade åt det håll Alicia nickade. Hon fick syn på en flicka ungefär i hennes egen ålder, klädd i samma skoluniform, men det långa håret föll nerför ryggen på henne. Hon klängde på sin mamma och grät.

Det är nu mamman ska le lite, trycka en bit choklad i handen på henne och sedan gå sin väg! sa Alicia. Det är det enda man kan göra om man har ett sånt barn. Stackars lilla morsgrisen!

Det stod nästan lika illa till med mamman som med flickan. Tårarna rann nedför hennes kinder. Miss Potts gick fram till dem med bestämda steg.

Titta på Pottan, sa Alicia. Darrell blev nästan chockad. Pottan! Kunde man verkligen kalla sin husmor det? Men miss Potts såg inte det minsta pottig ut. Hon såg väldigt snäll ut.

Jag tar hand om Gwendoline, sa hon till flickans mamma. Hon måste gå till sin vagn nu. Där lugnar hon snart ner sig, mrs Lacey.

Det såg ut som om Gwendoline var redo att ge sig av men hennes mamma klamrade sig fortfarande fast vid henne. Alicia fnös. Här ser man verkligen vad det är som har gjort Gwendoline till en sån idiot, sa hon. Hennes mamma! Jag är i alla fall glad att min är någorlunda vettig. Din såg också väldigt trevlig ut – munter och glad.

Darrell gillade att hennes mamma fick beröm. Hon såg på medan miss Potts bestämt skilde Gwendoline och hennes mamma åt och ledde henne bort till dem.

Alicia! Här kommer en till, sa hon, och Alicia drog upp Gwendoline i vagnen.

Gwendolines mamma kom också fram till vagnen och tittade in. Ta ett fönstersäte, gumman, sa hon. Och se till att du inte åker baklänges. Du vet att du blir väldigt åksjuk då. Och …

En annan flicka kom fram till vagnen, en liten, kraftig flicka med alldagligt ansikte och håret stramt hopsatt i en fläta. Är det här miss Potts vagn? frågade hon.

Ja, sa Alicia. "Är du den tredje nya flickan?

Norra tornet?"

Ja. Jag heter Sally Hope, sa flickan.

Var är din mamma? frågade Alicia. Hon måste lämna dig hos miss Potts först så att du kan bli avkryssad från hennes lista.

Åh, mamma orkade inte komma med mig hit, sa Sally. Jag åkte ensam.

Herregud! sa Alicia. Ja, alla mammor är olika. En del kommer med och ler och säger adjö och andra kommer med och gråter och jämrar sig – och en del kommer inte alls.

Alicia, prata inte så mycket, hördes miss Potts röst. Hon visste att Alicia var en pratkvarn. Mrs Lacey såg plötsligt irriterad ut och glömde bort att ge Gwendoline nya instruktioner. Hon stirrade argt på Alicia. Som tur var blåste konduktören i visslan just då och alla började rusa runt för att få tag på en plats.

Miss Potts hoppade in med några andra flickor. Dörren slog igen. Gwendolines mamma kikade in, men ack, Gwendoline låg på golvet och letade efter någonting hon hade tappat.

Var är Gwendoline? hördes mrs Laceys röst. Jag måste säga adjö. Var är …

Men nu började tåget rulla. Gwendoline satte sig upp och bölade.

Jag hann inte säga adjö! tjöt hon.

Hur många gånger hade du tänkt göra det då? frågade Alicia. Du har ju redan sagt adjö cirka tjugo gånger.

Miss Potts tittade på Gwendoline. Hon hade redan tagit sig en titt på henne och visste att hon var ett bortskämt ensambarn, självisk och svår att ha med att göra till en början.

Hon betraktade lilla tysta Sally Hope. Lustig liten tjej, med sina hårt knutna flätor och blyga, slutna ansikte. Någon mamma som kommit för att säga adjö hade inte synts till. Brydde sig Sally inte? Det kunde miss Potts inte säga.

Sedan tittade hon på Darrell. Det var ganska lätt att läsa av Darrell. Hon dolde aldrig något och hon sa vad hon tänkte, även om hon inte var så rakt på sak som Alicia.

En snäll, rättfram, pålitlig flicka, tänkte miss Potts. Kan vara en apekatt ibland, tror jag. Hon ser ut som om hon har ett gott huvud. Och jag ser att hon använder det! Jag behöver verkligen en flicka som Darrell i Norra tornet!

Flickorna började prata med varandra. Hur ser Malory Towers ut? frågade Darrell. Jag har förstås sett ett foto av det. Det såg väldigt stort ut.

Det är det också. Det har världens finaste utsikt över havet också, sa Alicia. Det är byggt uppe på en klippa, ser du. Du har tur som ska bo i Norra tornet – det har den bästa utsikten av alla!

Har alla torn egna klassrum? frågade Darrell. Alicia skakade på huvudet.

Nej, verkligen inte! Alla flickor från alla fyra tornhusen har samma klassrum. Det bor ungefär sextio flickor i varje hus. Pamela är ordningsman i vårt. Hon står därborta!

Pamela var en lång, tyst flicka. Hon hade kommit in i vagnen tillsammans med en annan flicka i ungefär samma ålder. De verkade komma väl överens med miss Potts och diskuterade ivrigt med henne om allt som skulle hända under terminen.

Alicia, en annan flicka som hette Tessie, Sally och Darrell pratade också med varandra. Gwendoline satt i sitt hörn och såg dyster ut. Ingen lade märke till henne, och det var hon verkligen inte van vid!

Hon snyftade till och sneglade på de andra. Alicia lade snabbt märke till hennes uttryck och skrattade till. Hon spelar bara teater! viskade hon till Darrell. Folk som verkligen inte mår bra vänder sig alltid bort och försöker dölja det på nåt sätt. Strunta i din älskling Gwendoline.

Stackars Gwendoline! Hon skulle bara ha vetat att Alicias brist på medkänsla var det bästa som hade kunnat hända henne. Hon hade alltid fått alldeles för mycket av den varan och livet på Malory Towers skulle inte bli lätt för henne.

Upp med hakan, Gwendoline, sa miss Potts vänligt, och vände sig sedan snabbt till de stora flickorna för att fortsätta samtalet.

Jag mår illa, upplyste Gwendoline till sist. Hon ville väldigt gärna stå i rampljuset och på något sätt få lite medkänsla.

Det ser det inte ut som, sa uppriktiga Alicia. Eller gör det det, miss Potts? Jag blir alltid grön i ansiktet när jag mår illa.

Gwendoline önskade att hon skulle bli sjuk på riktigt! Det skulle vara rätt åt den där näbbiga tjejen. Hon lutade sig mot ryggstödet och mumlade svagt: Jag mår verkligen illa! Åh, vad ska jag göra?

Här, vänta lite – jag har en papperspåse, sa Alicia och fiskade upp en stor påse ur