Femte året på Malory Towers

By Enid Blyton

I femte årskursen får Darrell och hennes vänner till uppgift att skapa en julföreställning – en pjäs om Askungen. Darrell skriver texterna, Irene komponerar musiken och huvudrollerna spelas av Alicia, Mary-Lou och Bill. Men den hårdföra Moira orsakar många konflikter bland femteklassarna. Kommer flickorna lyckas med sin julföreställning?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2024
• ISBN: 9788728414927

Book preview

Femte året på Malory Towers

Översatt av Maria Holm

SAGA Kids

Enid Blyton ®

Femte året på Malory Towers

Översatt av Maria Holm

Originaltitel: In the Fifth at Malory Towers

Originalspråk: engelska

Malory Towers®, Enid Blyton ® and Enid Blyton’s signature are registered trademarks of Hodder & Stoughton Limited. Text © Hodder & Stoughton Limited.

All rights reserved.

Copyright © 2024 SAGA Egmont.

ISBN: 9788728414927

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Tillbaka

Felicity! titta – äntligen, där har vi ju Malory Towers! skrek Darrell. Jag försöker alltid få syn på det i den här kröken. Det är här man ser det först.

Felicity såg på den stora, liksom fyrkantiga byggnaden i grå sten som stod högt uppe på en klippa vid havet. I varje hörn fanns ett runt torn.

Norra tornet, Östra tornet, Södra tornet, Västra tornet, sa Felicity. Jag är glad att vi bor i Norra tornet och har utsikt över havet. Tycker du det är roligt att vara tillbaks, Darrell?

Ja, väldigt roligt. Gör du? frågade hennes syster som fortfarande hade blicken fäst på den smäckra byggnaden i fjärran.

Ja, det gör jag verkligen. Men jag gillar inte alls att ta farväl av mamma och pappa och Cook och Jane och hundarna och katten och —

Rödhaken i trädgårn och de sex hönorna och ankorna och guldfiskarna och tvestjärtarna på verandan! avslutade Darrell med ett skratt. Du är en dum gås, Felicity. Du vet mycket väl att så snart du sätter foten på Malory Towers mark kommer du att stortrivas!

Ja, jag vet, sa Felicity. Men det är en helt annan värld jämfört med den därhemma. Och det är lite svårt att bara plötsligt byta från den ena till den andra.

Ja, jag säger bara – vi har tur som har två så fantastiska världar vi kan vara i! sa Darrell. Hemma och Malory Towers! Titta, vem är det där i den bilen?

Felicity lutade sig ut för att titta. Det är June, sa hon. June och Alicia, hennes kusin.

Darrell fnös. Hon gillade inte förstaklassaren June. Se nu till att du inte blir kompis med den där lömska, uppkäftiga lilla June igen, varnade hon Felicity. Du vet vad som hände förra terminen. Håll dig till Susan.

Ja, det ska jag göra, sa Felicity. Du behöver inte säga sånt till mig. Jag är inte ny längre. Jag går andra terminen nu.

Det önskar jag att jag också gjorde! sa Darrell. Jag gillar inte att tänka på att för varje ny termin så kommer den dag då jag måste lämna skolan närmare.

Men det är ju samma sak för mig, sa Felicity. Enda skillnaden är att jag inte oroar mig för det än för att jag har så många terminer kvar. Och tänk att du ska gå i femte den här terminen! Femte årskursen på Malory Towers – ojojoj, det låter nåt det. Och jag går bara i första.

Ja, ni ettor är som småglin för mig nu, sa Darrell. Bara barnungar! Det är roligt att tänka på att jag brukade se upp till femteklassarna när jag gick i ettan och knappt vågade prata med dem, och om det var nån som sa nåt till mig så ville jag bara sjunka genom golvet. Men det jag har inte sett dig göra, lilla Felicity!

Antagligen att det är för att du är min syster, sa Felicity. Jag vill inte sjunka genom golvet bara för att du säger nåt till mig – inte ens om du blir prefekt för femmorna!

Ja, men det blir jag inte, sa Darrell. Jag fick nog av ansvar förra terminen när jag var prefekt för övre fjärde årskursen. Och jag skulle ändå vilja luta mig tillbaka och slippa ta ansvar den här terminen. Förra terminen var det ganska hektiskt att vara prefekt och dessutom satsa allt på slutexamen!

Men tack och lov så klarade du dig! sa Felicity stolt. Och med den äran också! Fick alla i övre fjärde klassen godkänt, vet du det?

Inte Gwen. Och inte Alicia heller, sa Darrell. Du minns väl att hon fick mässlingen under examen? Och Connie, Ruths tvillingsyster, klarade sig inte heller. Hon får gå kvar i fyran, tack och lov. Nu kan Ruth äntligen få en syl i vädret!

Både Connie och Ruth hade gått i övre fjärde årskursen terminen innan och flickorna hade ofta blivit arga för att Connie aldrig gav Ruth chansen att tala för sig själv, utan alltid svarade i hennes ställe. Hon tog hand om Ruth som om hon var hennes lillasyster, inte en flicka i samma ålder, nästan sexton år gammal! Men nu när Connie gick i klassen under skulle Ruth ha en chans att vara sig själv istället för att vara Connies skugga. Det skulle bli intressant.

Då var vi framme – nu åker vi in på uppfarten! sa Felicity. Mamma, titta på Malory Towers. Är det inte toppen?

Hennes mamma vände sig om från framsätet och log mot de båda entusiastiska ansiktena där bak.

Verkligen toppen, som du kallar det, sa hon.

Ja, kalasbra!’ sa mr Rivers, som satt bakom ratten. Är inte det rätt ord, Felicity? Det är det ord jag har hört dig säga oftare än andra det här lovet."

Flickorna skrattade. De lägre klasserna kallar allt för kalasbra eller bara kalas, sa Darrell med lite överlägsen röst.

Och de högre klasserna är alldeles för snobbiga för att säga nåt alls! började Felicity som ville ge igen. Men ingen hörde henne, för mr Rivers stannade bilen nära den stora trappan och alla överröstades av grupper av glada flickor som sprang fram och tillbaka från bilar och bussar. Flickorna som hade åkt tåg hade just kommit i bussarna som körde dem från stationen, och det var ett så enormt oväsen från alla som skrek och tjoade och bilar som tutade att det var omöjligt att göra sig hörd.

DARRELL! skrek någon och stack in huvudet genom bilrutan. Bra! Jag hoppades att du inte skulle vara sen. Sally är här nånstans.

Ansiktet försvann och ett nytt stacks in. FELICITY! Jag trodde väl att det var du. Kom ut nu!

Susan! Jag har just kommit! skrek Felicity och hoppade ut så plötsligt att hon snubblade över en hög lacrosseklubbor och nästan välte en lång flicka som stod intill och sa farväl till sina föräldrar.

Felicity Rivers! Se dig för, sa en ilsken röst och Felicity rodnade och kände sig väldigt liten. Det var Irene som pratade, Irene som nu gick i femte årskursen. Darrell skrattade för sig själv. Ojdå! Felicity kanske var uppkäftig mot en tjej i femman, sin egen syster, men hon hade trots allt respekt för de stora flickorna!

Ledsen, Irene, sa Felicity med spak röst. Hemskt ledsen.

Darrell hoppade också ut och omringades genast av sina vänner.

Darrell! Jag hjälper dig med dina grejer!

Hej Darrell, har du haft kul på lovet? Och det gick ju jättebra på examen. Grattis!

Darrell Rivers! Du svarade inte på mina brev på lovet! Och jag som skrev jättelånga brev till dig!

Darrell log mot de glada ansiktena. Hejsan Alicia! Hej Sally! Irene, mina föräldrar höll på att ramla ur bilen när du skrek in genom rutan förut. Hej, Belinda! Har du gjort några fina teckningar på lovet?

Mrs Rivers ropade från bilen: Darrell! Vi åker om fem minuter, gumman. Säg till Sally att jag vill prata med henne.

Sally var Darrells bästa vän och hennes mamma var nära vän med mrs Rivers. Hon kom fram till bilen och mrs Rivers såg gillande på henne. Sally hade varit en så strikt och alldaglig liten elev i första klass – nu hade hon blommat ut och förvandlats till en vacker, glad tjej, stabil och pålitlig med ett mycket trevligt sätt.

Mrs Rivers talade några ord med henne och såg sig sedan omkring efter Darrell, som fortfarande pratade med några vänner. Felicity stod inte att finna någonstans.

Vi måste åka nu, sa hon till Sally. Vill du vara snäll och säga det till Darrell och Felicity?

Darrell! Du ska komma hit! skrek Sally och Darrell snurrade runt och sprang fram till bilen. Hon var redan halvt inne i Malory Towers värld.

Åh, mamma – ska ni åka nu? Tack för ett underbart lov. Var är Felicity?

Det gick inte att hitta Felicity. Hon var så lycklig över att vara tillbaka och höra sina vänners uppspelta röster att hon hade gett sig av med dem utan att tänka sig för! Darrell gick ut och letade efter henne.

Nån som har sett Felicity?

Det var det många som hade men ingen visste var hon var. Fy sjutton för henne! Hon har nog gått upp till sovsalen för att se vilken säng hon hade fått den här terminen, tänkte Darrell, och skyndade sig upp för att hitta henne. Men hon var inte där. Darrell gick ner igen och ut till bilen.

Jag hittar henne ingenstans, mamma, sa hon. Kan ni inte vänta lite?

Nej, det kan vi inte, sa mr Rivers otåligt. Jag måste tillbaka. Säg till Felicity att vi väntade på henne för att säga adjö. Vi måste åka.

Han gav Darrell en kram och sedan kramade hon sin mamma också. Mr Rivers trampade ner kopplingen och bilen började långsamt rulla iväg.

Då hördes ett skrik bakom honom. Pappa! Ni får inte åka utan att säga adjö till mig! Felicity hade dykt upp från ingenstans och hoppade upp på bilens fotsteg. Ni tänkte ge er av utan att säga adjö. Erkänn!

Ja, det tänkte jag, sa hennes pappa med ett exakt likadant flin som Darrells. Man kan ju inte sitta och vänta på nån som glömmer bort sin mamma och pappa en kvarts minut efter att man kommit fram.

Jag glömde inte bort er, naturligtvis gjorde jag inte det, protesterade Felicity, som fortfarande klängde sig fast på fotsteget. Jag ville bara gå upp och titta på vårt klassrum. Det har renoverats på lovet och såg toppen ut. Adjö, pappa. Hon gav honom en björnkram så hatten nästan åkte av.

Hon sprang runt till andra sidan och gav sin mamma en kram också. Jag skriver på söndag. Hälsa Cook och Jane och trädgårdsmästaren och hundarna och…

Bilen började röra på sig! Nu får du hoppa av om du inte vill åka med oss hem igen! skrek hennes pappa. Och då får du hoppa in där bak!

Men det ville hon inte! Hon hoppade skrattande av.

Felicity och Darrell stod och vinkade när bilen långsamt gav sig av nerför den fullproppade uppfarten. Sedan for den ut genom grinden tillsammans med andra bilar och var borta.

Felicity vände sig till Darrell med blanka ögon. Tycker du inte det är kul att vara tillbaks igen? Kände du också så andra terminen, Darrell? Jag är inte nervös eller blyg längre som jag var förra terminen. Nu hör jag hemma här. Jag känner alla. Det är kalas! Hon flängde uppför trapporna i full fart och kolliderade med mademoiselle Dupont.

Tiens! Ännu en galen flicka! Felicity, jag vill inte att du…

Men Felicity var borta. Mademoiselles ansikte sprack upp i ett leende när hon såg efter henne. Åh, dessa flickor! Man kunde nästan tro att de var glada att vara tillbaka.

KAPITEL TVÅ

Det kommer fler

Terminens första och sista dag var alltid spännande. Ingen brydde sig om regler och bestämmelser, alla pratade med gälla röster och ingen gick långsamt nerför korridorerna eller uppför trapporna, utom de präktiga sexorna och fröknarna.

Det var roligt att gå och se efter vilken säng man hade fått i sovsalen och vem som hade sängen intill. Det var roligt att kika in i sitt klassrum och se om det var något som såg annorlunda ut. Det var roligt att hälsa på alla fröknarna och särskilt att reta mademoiselle Dupont. Men inte mademoiselle Rougier, den andra franskafröken. Hon var lika sträng som mademoiselle Dupont var naiv och lika irritabel som den andra var godlynt. Ingen retade någonsin mademoiselle Rougier.

Darrell gick för att leta efter sina andra vänner i femman. Femte årskursen! Det lät så stort! Och hon gick faktiskt i femman nu och hade bara en årskurs kvar. Åh, herregud – hon höll verkligen på att bli vuxen nu.

Alicia och Sally kom upp tillsammans med Irene och Belinda.

Nu går vi och tittar på vårt nya klassrum, sa Darrell. Femman! Herre min skapare!

De gick dit tillsammans. Det nya klassrummet var väldigt trevligt, låg högt upp och hade utsikt mot klipporna. Under det bredde det blå havet utanför Cornwalls kust ut sig, och idag var det lika blått som blåklint och vågorna hade snövitt skum längst upp.

Är det här ett magiskt rum eller är det inte? sa Alicia och såg sig omkring. Fina fönster och fin utsikt – vackra tavlor – och allt i kräm och grönt.

Är det några nya, är det nån som vet? frågade Darrell och lutade sig ut genom fönstret och snusade in den saltbemängda havsluften. Det är nån som heter Maureen som kommer, sa Irene.

Jag har hört talas om henne. Skolan hon gick på stängdes plötsligt när rektorn dog – och hon kommer hit. Men jag vet inget om henne.

Jag antar att du kommer upp i femman, Alicia? frågade Sally. "För