Andra året på Malory Towers

By Enid Blyton

När flickorna börjar andra läsåret på Malory Towers får de möta sin nya klassföreståndare, miss Parker, och tre nya flickor som ska gå i klassen. Darrell och hennes vänner är mer än redo för ännu ett år av skämt och rackartyg, men snart upptäcker de att det finns en tjuv bland dem och att en av de nya flickorna, Daphne, inte alls är den hon utger sig för att vara ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 5, 2023
• ISBN: 9788728414842

Book preview

Andra året på Malory Towers

Översatt av Maria Holm

SAGA Kids

Andra året på Malory Towers

Översatt av Maria Holm

Originaltitel: The Second Form at Malory Towers

Originalspråk: engelska

Malory Towers®, Enid Blyton ® and Enid Blyton’s signature are registered trademarks of Hodder & Stoughton Limited. Text © Hodder & Stoughton Limited.

Alla rättigheter förbehålles

Copyright © 2024 SAGA Egmont.

ISBN: 9788728414842

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Tillbaka på Malory Towers igen

Åh, vad skönt det har varit med lov, sa Darrell när hon hoppade in i sin pappas bil, redo att ge sig av till skolan igen. Men jag är glad att det är skoldags igen. Nu har jag ju varit borta åtta veckor från den!

Ja, det måsta ha varit hemskt! sa hennes pappa. Är mamma klar eller måste jag tuta? Det är väldigt märkvärdigt att jag alltid blir först klar. Där kommer mamma!

Mrs Rivers skyndade nerför trapporna. Åh, kära du, har du fått vänta? sa hon. Telefonen ringde just som jag skulle gå. Det var Sally Hopes mamma, Darrell, och hon frågade vilken tid vi kommer och hämtar upp Sally.

Sally Hope var Darrells bästa vän. Mr Rivers, Darrells pappa, skulle skjutsa dem båda två ner till Malory Towers, deras skola i Cornwall. De skulle ge sig av tidigt så att de var framme innan det blev mörkt, och Sally skulle åka med dem.

Jag gillar inte att åka hemifrån, men jag är ändå så glad att få komma tillbaka dit igen, sa Darrell. Det här är min femte termin på Malory Towers, mamma – och jag går i andra årskursen nu. Vad stor jag kommer att känna mig!

Du är ju tretton nu så det var dags att du fick flytta upp, sa hennes mamma och satte sig till rätta i bilen. Nu kommer du nog att se ner på ettorna, eller hur? Du kommer tycka att de är småungar!

Det antar jag, sa Darrell och skrattade till. Men treorna ser ner på oss – så att alla håller sig på sin plats!

Titta, där står din lillasyster och vinkar åt dig, sa hennes pappa när bilen gled ner längs uppfarten. Hon kommer sakna dig, Darrell.

Darrell vinkade frenetiskt. Hejdå, Felicity! ropade hon. Snart får du också gå på Malory Towers och då ska vi vara tillsammans!

Med ett brummande läte lämnade bilen uppfarten och åkte ut på vägen. Darrell kastade en sista blick på sitt hem. Hon skulle inte få se det på tre månader. Hon kände sig lite sorgsen – men eftersom hon var en förnuftig flicka gaskade hon snart upp sig igen och började istället tänka på Malory Towers. Hon hade verkligen lärt sig uppskatta sin skola det senaste året och hon var stolt över att vara en del av den. Fyra terminer i första årskursen med miss Potts låg bakom henne – nu hade hon ett år i andra årskursen att se fram emot.

Efter en timme kom de fram till Sally Hopes hus. Sally stod redan och väntade på dem, med kofferten och den lilla nattväskan intill sig på trappan. Hennes mamma stod också där, och en liten parvel på ungefär ett och ett halvt år som höll Sallys hand i ett stadigt grepp.

Hej, Sally! Hej, Daffy! ropade Darrell uppspelt. Bra att ni är klara!

Och kofferten stuvades in i bilens baklucka tillsammans med Darrells. Nattväskan fäste de på bagagehållaren. Sallys lacrosseracket stuvades in bland alla de lösa sakerna och sedan hoppade hon själv in.

Vill osså mä! ropade Daffy med ögonen fulla av tårar när hon såg att hennes älskade Sally skulle ge sig av.

Adjö, mamma lilla! Jag skriver så snart jag kan! ropade Sally. Adjö, lilla Daffy.

Bilen gled iväg igen och Daffy började skrika. Sally såg lite ledsen ut. Jag gillar inte att åka ifrån mamma, sa hon, och nu vill jag inte lämna Daffy heller. Hon är så gullig – hon kan gå själv vart hon vill och hon pratar en massa.

Kommer du ihåg att du avskydde henne när hon var liten? sa Darrell. Jag slår vad om att du inte skulle kunna leva utan henne nu. Det är roligt att ha en syster.

Ja, jag var elak mot henne, mindes Sally. Min första termin på Malory Towers var hemsk – jag mådde så dåligt och trodde att jag hade skickats bort för att Daffy, den nya babyn, skulle få plats. Jag avskydde dig med, Darrell – är det inte konstigt att tänka på nu?

Och nu är vi bästisar, sa Darrell och skrattade till. Undrar vem som blir prefekt för andra årskursen den här terminen, Sally? Katherine är i tredje årskusen nu så det blir inte hon. Det blir nån annan.

Kanske Alicia, sa Sally. Hon är nog äldst.

Jag vet, men tror du hon skulle bli en bra prefekt? sa Darrell tvekande. Jag vet att hon är väldigt klyftig och fått toppbetyg i allt, men tror du inte hon är lite väl förtjust i att spela pajas för det?

Hon kanske skulle sluta med det om hon blev prefekt i klassen, sa Sally. Alicia vill ha ansvar, tror jag. Men hon vill inte ta ansvar själv. För hon blev ju tillfrågad om hon ville stå för naturvandringarna förra terminen men det ville hon inte. Men det finns en annan orsak till att hon skulle bli en bra prefekt.

Vad då? frågade Darrell, som gillade att prata om sina skolkamrater.

Jo, hon är rätt hårdför, sa Sally. Hon skulle inte bry sig om att hjälpa folk om de råkade i knipa, hon skulle inte bry sig om att vara snäll. Hon skulle bara vara prefekt i klassen och ge order, och sen se om folk gjorde som hon sa och inget annat – och vad mer kan man väl begära av en prefekt?

Vem tycker du skulle passa som prefekt i klassen? insisterade Darrell. Kanske du? Du är väldigt bra på att bedöma folk och du kan hantera om nån blir ledsen eller råkar ut för nåt. Och du är så – ja, så stabil på nåt sätt. Du blir inte arg för minsta lilla som jag eller hetsar upp dig över en massa saker. Det skulle vara toppen om du blev prefekt.

Det vill jag inte, sa Sally, och det finns inte nån risk för det heller. Jag tror du skulle bli en bra prefekt i klassen, Darrell – det skulle du. Alla gillar dig och litar på dig.

Ett kort ögonblick undrade Darrell om det skulle vara möjligt att hon blev vald! Det var sant att alla flickorna, utom några få, verkligen gillade och litade på henne. Men så är det ju det där med mitt temperament, sa hon ledset. "Kommer du inte ihåg när jag blev så där arg förra terminen när Marigold läxade upp mig på till tennisen för att hon trodde jag var nån annan? Jag visste förstås inte att hon hade tagit miste – men tänk vad jag skrek på henne och kastade min racket och

klampade iväg. Jag fattar inte vad som tog åt mig."

Äh, du hade väl bara fått för mycket sol precis som så många av oss andra, tröstade Sally. Du brukar ju inte bli arg för småsaker som det. Du blir bättre och bättre på att spara ilskan tills den verkligen behövs! Som att ge sig på skitstöveln Gwendoline Mary till exempel!

Darrell skrattade. Ja, hon är verkligen en idiot, eller hur? Minns du vad idiotiskt hon betedde sig mot miss Terry, den där musikfröken vi hade förra terminen – hon som vikarierade för mr Young i två månader? Jag tyckte det var dumt att miss Terry fann sig i det.

Åh, Gwendoline kommer alltid bete sig idiotiskt mot nån, sa Sally. Hon är sån. Antar att hon kommer välja ut nån den här terminen också som hon kan beundra och följa efter. Skönt att det nog inte blir mig!

Jag hoppas det kommer några nya tjejer, sa Darrell. Det är roligt att försöka bedöma dem, tycker inte ni det också? Och se hurdana de är.

Det kommer säkert några, sa Sally. Men skulle det inte vara kul om Mary-Lou skulle bli vald till prefekt?

Båda flickorna skrattade. Mary-Lou var fäst vid både Sally och Darrell – även om Darrell var hennes hjältinna – och flickorna tyckte väldigt mycket om lilla Mary-Lou. Men hon var så blyg och ryggade undan vid blotta tanken på att få ansvar för något, så det var roligt att föreställa sig hennes ansikte om hon skulle få veta att hon skulle bli prefekt i klassen.

Hon skulle bli arg och sen gå i taket, sa Darrell. Men det går mycket bättre för henne nu, Sally. Minns du inte att knäna brukade skaka på henne när hon blev rädd? Det gör hon nästan aldrig längre. Vi har alla varit snälla mot henne och inte skrämt upp henne och vi har fått henne att tro på sig själv – så hon är förändrad. Hon kommer aldrig må så dåligt igen. Resan till Cornwall var väldigt lång. De tog små raster för att äta och satt i ljungen eller gräset vid vägkanten. Mrs Rivers körde också bilen för att avlasta sin man. Flickorna satt i baksätet och pratade eller dåsade eftersom färden drog ut på tiden.

Nu är det inte så långt kvar, sa mr Rivers som satt bakom ratten igen. Vi kanske ser andra bilar som också är på väg till skolan. Ni kan ju hålla utkik efter dem.

Snart fick de syn på en bil – en låg, röd bil som tillhörde Irenes föräldrar. Irene satt i baksätet och vinkade så häftigt att hon nästan höll på att smälla till sin pappas glasögon där han satt bakom ratten. Bilen krängde till.

Typiskt Irene, eller hur? sa Sally med ett skratt. Hallå, Irene! Haft kul på lovet?

De båda bilarna åkte efter varandra och flickorna vände sig om och såg Irenes glada ansikte. De gillade henne. Hon var en begåvad tjej, särskilt när det gällde musik, men för övrigt en rätt tankspridd person som alltid glömde bort och tappade saker. Men hon var så gladlynt att ingen kunde vara arg på henne särskilt länge.

Där kommer en till bil! Vems är det? sa Sally när en tredje bil svängde in från en sidoväg med koffertarna stuvade på bagageräcket baktill. Den åkte iväg framför dem.

Nog en av de äldre tjejerna, sa Darrell. Ser ut som Georgina Thomas. Undrar vem som ska vara prefekt för hela skolan i år. Pamela har ju slutat. Jag hoppas inte det blir Georgina. Hon kör alldeles för mycket med folk.

Nu var de alldeles i närheten av skolan och plötsligt syntes den när de svängde runt en krök. Flickorna såg tysta på skolan.

De tyckte både väldigt mycket om sin skola och var väldigt stolta över den. De såg den stora grå byggnaden med ett runt torn i vardera änden – Norra tornet, Södra tornet, Östra och Västra tornet. En klätterväxt som hade börjat bli röd sträckte sig nästan ända upp till taket.

Vårt slott! sa Darrell stolt. "Malory Towers.

Världens bästa skola."

Snart svängde bilen in mot den breda trappan som ledde upp till den stora ytterdörren. Det fanns andra bilar på uppfarten och grupper med småpratade flickor stod spridda runtomkring. Glada röster hördes överallt.

Hej, Lucy! Titta, där är Freda! Vad solbränd hon är! Haft kul på lovet, Freda? Du ser ut som om du har bott i vattnet, du är så solbränd.

Hej, Jenny! Fick du mina brev? Du svarade inte en enda gång, din taskpotta. Hallå, Tessie. Akta min nattväska! Ta bort dina klumpfötter från den!

Hejdå, mamma! Hejdå, pappa! Jag skriver så snart jag har kommit i ordning. Ni glömmer väl inte att mata mina möss?

Ur vägen! Annars blir du överkörd av den där bilen! Åh, det är Betty Hill. Betty, Betty! Har du med dig några roliga skämt?

Ett par retsamma ögon tittade ut genom bilrutan och en lugg föll ner över en solbränd panna. Kanske det, kanske! sa Betty och hoppade ut. Det vet man aldrig! Nån som har sett Alicia? Eller har hon inte kommit än?

Flickorna som åker tåg har inte kommit än! Tåget är försenat som vanligt!

"Darrell! Darrell Rivers! Hallå där! Och Sally.

Ska vi inte gå in och leta reda på vår sovsal? Kom!"

Vilket oväsen! Vilket tumult! Darrell kunde inte annat än att känna sig glad. Det var skönt att vara tillbaka i skolan igen – tillbaka på Malory Towers.

KAPITEL TVÅ

Tre nya flickor

Darrell sa farväl till sina föräldrar och de puttrade iväg i sin bil. Darrell tyckte alltid det var skönt att hennes mamma och pappa var så sansade när de skulle ta farväl. De började inte gråta som Gwendolines mamma alltid gjorde. De förväntade sig inte att hon skulle hålla sig i närheten av dem och se bedrövad ut. De skrattade och pratade precis som vanligt och lovade att komma ner till mitterminslovet. Sedan gav de henne en farvälkyss på kinden och åkte glatt vinkande iväg.

Snart var hon och Sally på väg uppför trappan med sina nattväskor, in i den stora hallen. De hade också med sig sina lacrosseracketar. De trasslade in sig i de andra flickornas ben när alla trängdes och knuffades överallt.

I hallen stod Miss Potts. Hon hade varit deras klassföreståndare i första årskursen och var fortfarande deras husfru, för hon