Le och låtsas leva

By Annah Ovesson and Lisa Ahnlund

Det är vår i luften när Agnesbacken slår upp portarna för allmänheten.

Frida och Tobias har jobbat hårt under vintern för att få pensionatet färdigt men att samtidigt klara rollen som extramamma, sälja Runes hus och hålla Maryam med jobb tär på Fridas krafter.

När dagen för invigningen äntligen kommer är det med blandade känslor som allt drar igång. Och mitt i allt kommer Märta förbi och upptäcker städskåpet som gör att hon aldrig verkar vilja gå hem.

Köparen av Runes hus känns till en början som en lyckträff men visar sig snart vara en total katastrof. Plötsligt verkar sommaren inte alls att bli som den Frida hade hoppats på.

Hur ska hon lyckas sköta sitt företag och samtidigt hålla kärleken med Tobias vid liv när så mycket händer omkring henne?

”Le och låtas leva" är den tredje fristående delen i serien om Agnesbacken. Romanen handlar om styrkan i att hitta sig själv och om att våga be om hjälp när det krisar.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 24, 2022
• ISBN: 9789180004671

Book preview

Le och låtsas leva

Annah Ovesson

Copyright © Annah Ovesson, 2022

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-467-1

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Vårsolen värmer. Bakom Elofssons ladugård står Frida och håller en spade. Den brunmjuka gödselhögen framför henne luktar inte direkt hallon och det goda vädret gör osandet bara värre. Agneta, som äger gården, nickar belåtet åt rikedomen.

Jag lovar, din sallad kommer att växa av bara den när du har på det här.

Jo, jag vet att man ska ha gödsel, säger Frida och trycker till med spaden. Men ska den verkligen vara så här … öh, färsk?

Det klatschar till när hennes laddning skottas till plastbacken som står på marken.

Agneta ser fortsatt lika nöjd ut.

Du vet, de här kossorna har inte ätit annat än ekologiskt hö i vinter så bättre näring än vad de trycker ur sig kan du aldrig tänka dig.

Frida tar ett nytt tag med spaden.

Tack för att jag fick komma och hämta.

Ingen orsak, det tillverkas ständigt mer om du behöver, så att säga.

När backen är fylld hjälper Agneta till med att bära den till skuffen på Volvon.

Frida stänger luckan och borstar av händerna.

Tur att man inte har nån ny bil när man ska köra sånt här.

Jomenvisst, svarar Agneta och klappar biltaket. En sån här kärra är det bästa ute på landet.

Ja, det har sina fördelar att man inte behöver vara rädd om lacken. Tack så mycket då, och ha det så bra.

Frida vinkar innan hon hoppar in och startar bilen. Någonstans när hon lägger i backen för att lämna gården tackar hon sin lyckliga stjärna för att vägen hem inte är längre än vad den är. Oset är nämligen av den grad att det känns bäst att hålla andan, även om det går så där med den biten när hon kollar klockan. Shit, hon måste skynda sig om hon ska hinna allt innan flickorna slutar skolan!

Framme vid vägen som går upp till Agnesbacken svänger hon in. I krönet dyker postbilen upp från ingenstans. Hon tvärbromsar så att långa spår dras upp i gruset.

Postchauffören vinkar och drar förbi.

Själv ser Frida mer beklämd ut, trots att hon hälsar så gott det går. Hon är nämligen rätt säker på att hon hörde en rejäl duns där bak. När hon kört sista biten fram till huset, parkerat och klivit ur bilen, bekräftas hennes misstanke. Lasset har vält. Enda överraskningen är egentligen att smörjan även har färgat av sig med prickar här och där på sätena.

I ett par sekunder kan Frida inte göra annat än att tokstirra på katastrofen för att ta in att den faktiskt hänt. Efter det hämtar hon vattenslangen och börjar spola så att det bruna rinner ut i en maklig ström ner på gruset.

Lukten, när hon äntligen kan sätta sig i bilen, är inte lika överväldigande som den var för en stund sedan, men den är heller inte särskilt angenäm.

Första stoppet när hon kommer till stan är bygghandeln. Där måste hon snabbt överväga alternativen på grund av all tid som slösades på att sanera bilen. Den billigaste skruvdragaren gör säkert ett bra jobb men batteriet räcker knappast länge. Att ta den dyraste är inte det smartaste för plånboken men kanske det bästa i längden. Det får bli den. Det blir nog bra, den ska ju hålla i flera år. Väskan med alla tillbehör känns rejäl när hon lägger den bak i Volvon och skyndar sig att stänga bakluckan för att kunna andas igen.

Nästa butik som hon åker till är den bästa att vara i. Blandningen av gammalt och nytt är spännande och priset är alltid det rätta. I hyllorna längst in låter hon handen följa de hopvikta tygerna ungefär som om hon skulle välja en bok från bokhyllan där hemma. Översta tyget är blårandig bomull som påminner om tapeten i salen. Av det borde det gå att få ut flera kuddar beroende på hur Maryam klipper det. Eller så använder hon alltihop till en duk, kanske gardiner rentav. Oavsett vad Maryam gör med tygerna så kommer det att bli lika fint och lättsålt som allt annat hon sytt.

Vid barnens klädavdelning blir det lite svårare. Var det Sara som inte gillade rosa och är Elina utan mjukisbyxor, eller var det tajts hon pratade om? Kunde de ha samma storlek på tröjor men inte på byxor? Eller var det tvärtom?

Hon lämnar butiken med inköpen, passerar centrum och tar av in på de mindre gatorna, vidare mot andra delen av stan. Gatan hon kommer till är sig lik och samtidigt så främmande att det aldrig känns lätt att parkera. Innan hon kliver ur bilen ser hon till att alla rutor är öppna så att den friska luften kan göra sitt. Det är mitt på dagen, vårfåglarna sjunger och sista snön verkar helt ha smält. Ändå känns det som om skuggorna hänger över murkanten där de går ihop med dunkla nyanser under alléträdens kronor.

På sätet intill står den bruna pappkassen från Ica. Den prasslar och är tung i handen. Ljudet från hennes steg i det svartvita gruset påminner om pepparkvarnen när den vrids om. Granitstenarna blänker där solen når igenom trädens väldiga kronor. Stenen där hon stannar är utan glans. Den är matt och skrovligt grå. De ristade årtalen och namnen sitter en bit upp. Det översta namnet saknar betydelse och tillhörde en man som inte var det minsta bra. Det undre namnet, Ruth, är desto mer guldigt och betydelsefullt, inte bara för att hon gav Frida huset, utan för allt som hon lärt henne. Och det utan att de aldrig någonsin träffats.

Det tredje namnet kom dit någon gång i mars och är det som får Frida att gå ner på knä med kassen. De fyra bokstäverna är kalla och hårda i kanterna när hon känner med handen. En liknande yta som även Rune hade utåt medan han levde. Det går inte en dag utan att hon tänker på den där gången då han låg död i sängen.

Han hade bestämt att det fick vara nog och slukade alla tabletter som han hade hemma. Tabletter som hon gång på gång tjatat på honom att ta. Men hur skulle han annars bli kvitt värken och lära sig att gå ordentligt igen? Bitvis hade hon varit lika drivande och hård som en diktator mot honom. Visst hände det att hon skrek också? Det gjorde hon nog. Men hur skulle hon annars ha gjort, så envis som han var.

Hon sträcker sig efter påsen och drar den närmare. Det är som om en kyla följer från skuggorna uppför hennes rygg medan hon breddar öppningen. Kanske var det till slut det som fick bägaren att rinna över för honom? Hennes bestämdhet och hårda sätt. Hon borde ha varit mjuk och inställsam, kanske så där som en av fröknarna då hon var liten. Vad hade hänt om hon alltid låtit glad och sagt ja de gånger Rune ville återvända hem eller inte träna benet?

Kanske hade han fortfarande levt då.

Med båda händer lyfter hon krukan ur påsen. Modellen är ny, ett slags test nästan. Glasyren är grönsvart och blank så där som mossan brukar bli på stenarna närmast sjökanten. Stjälkarna på pingstliljorna gnisslar då de rättas till. De krämvita blommorna liknar formarna på knäcken som hon gjorde till jul. Även det minnet är tungt, fastän Rune var missnöjd över det mesta. Enligt honom hade godiset passat bättre som konstruktionslim eller fönsterkitt. Något i den stilen hade han sagt.

Hon lämnar kyrkogården och bilen för att den behöver mer tid att vädras ur. Med raska steg passerar hon gator och kvarter där nyväckta gräsmattor börjat ta sig efter vintern. När hon kommer fram står Sara vid staketet och håller båda händerna om ryggsäcksbanden.

Varför är du så sen?

Frida flåsar och hämtar andan när hon stannar. Hej, förlåt, det var inte meningen att ni fick vänta, men det blev kaos och jag behövde städa bilen. Har du haft det bra i dag?

Sara ler stort.

Ja, vi hade handboll på idrotten! Och så gjorde vi klart de här på bilden.

Hon tar av ryggsäcken, öppnar största facket och drar fram ett hoprullat papper som hon räcker över till Frida.

Som en karta breder Frida ut bilden mellan sina händer.

Men wow, vilken fin, vad duktig du är som fått färgerna så djupa. Är det vi på bilden?

Sara sätter fingret på papperet.

Ja, det där är du. Fast det var slut på grönt, så din klänning blev blå.

Vad fint, jag som älskar blått. Och kul att du gjorde mitt hår så långt också. Jag ser ju nästan ut som ett troll bredvid er.

Elina har lämnat gungorna och springer mot dem med snabba steg.

Varför kom du så sent?

För att bilen behövde skuras och måste stå och torka en stund, säger Frida och håller upp bilden framför henne.

Men kolla på coola familjen som din syster har gjort. Visst är den fin?

Elina vinklar huvudet.

Men pappa ser ut som en apa?

Sara slår till henne på armen.

Är du dum eller? Han har ju inte rakat sig, fattar du väl.

Elina puttar henne tillbaka.

Nä, det är du som ritar skitfult.

Frida rullar ihop teckningen och lägger en hand på deras axlar för att hålla isär dem.

Sluta nu, tjejer, jag tycker att det är på pricken lik allihop och jag ska sätta upp den på väggen när vi kommer hem. Kom så åker vi, jag hade tänkt hinna plantera innan er pappa kommer hem också.

Sara sänker axlarna så att hennes ryggsäck tar i backen.

Var har du bilen?

Den står borta vid kyrkan, det är inte lång bit att gå.

Åh, men måste vi! Sara suckar och sparkar i väg en liten sten med skon.

Det går fort, säger Frida. Ni vet att vi måste tänka på miljön och försöka minska på hur mycket bil som vi använder, och så är det alltid bra att röra på sig.

Men jag struntar i miljön, jag vill komma hem nån gång.

Frida rynkar på ögonbrynen.

Men dra inte ryggsäcken på marken så där, den blir ju alldeles smutsig.

Jag bryr mig inte, svarar Sara och fortsätter att gå framför dem neråt gatan.

Elina håller sin hand i Fridas. Det är inte det minsta ovant längre, inte alls som första gången hon kröp upp i hennes famn och ville höra saga. Vem hade trott då, när Frida kom och tog över Agnesbacken, att hon ett år senare skulle ha en familj? Två barn och en sambo som också gillar att hålla på med hus. Inte en enda dag har de varit ifrån varandra sedan den där natten.

Efter det gick allt fort. Väskor packades, flickorna fick ett av rummen på ovanvåningen samtidigt som tevespel och fiber togs in i huset.

Du måste satsa på det digitala, hade Tobias sagt och satte även upp en router och ordnade hemlarm innan han hängde upp sina skjortor i garderoben.

Något som också gick snabbt var beslutet att stänga Agnesbacken för en helrenovering. Med ett så stort hus vore det skam att inte satsa på att bli det bästa pensionatet i stan, vilket även banken höll med om och godkände lånet till att blåsa ut övervåningen.

Tack vare Tobias lägenhet i stan så har de haft ett andrum från allt stök och kaos som följt projektet. Och det bästa, nu när invigningen närmar sig, är inte så mycket det att allt är sprillans nytt, utan att de gjort det mesta tillsammans.

Ett par meter ifrån Volvon saktar Sara av på stegen.

Men varför är alla rutor öppna?

För att bilen måste torka, svarar Frida när hon går fram och öppnar ena bakdörren. Den kanske luktar lite smuts än, men det går över om en stund. Skynda er att hoppa in nu så att vi kommer hem nån gång.

Sara sätter en hand för näsan när hon kliver in.

Men fy. Det luktar bajs.

Inte heller Elina ser särskilt nöjd ut när hon sätter sig och börjar vifta för att få undan lukten.

Blä. Jag kan inte andas.

Jag vet, men vi är snart hemma, säger Frida ursäktande. Ni får försöka tänka på blommor och maränger eller nåt.

Hemma på gården skyndar sig flickorna att lämna bilen medan Frida tar kläd- och tygpåsarna som hon lämnar i hallen.

Inne i salen blir känslan en annan direkt då hon öppnar dörren. Från alla fönster strålar solljus. I hörnet står öppna spisen med de mjuka fåtöljerna en bit ifrån. En av dem är gulgrön och passar stilmässigt lika bra in som påskfjädrar på en julgran.

Ena handen lägger hon på ryggstödets runda form, känner fram och tillbaka över de grovt vävda trådarna. Maryam lyckades riktigt bra med att laga armstöden och dynan. Nu ser man inte längre skumgummit eller trästommen. Även knapparna sitter som de ska utan att hänga i lösa trådar.

I mitten av rummet står bordet med alla fjorton stolar runtom. Det är knappt man ser att det är vitt för alla småkrukor som står ovanpå. Andetagen djupnar då hon kommer närmare alla plantor. Doften är som när gurka eller melon legat framme i solen en stund. Stjälkarna har skjutit upp en bit från jorden och känns stadiga och lagom vippiga. Bara namnet rosenskära får en att förstå hur färgerna kommer att spraka till sensommaren fastän bladen mera ser ut som dill. Svajande ovanför de lägre lobeliorna kommer de att stå. Till de större krukorna kommer petunia och stjärnöga snart att vara redo att börja spira och till perennrabatterna växer riddarsporrarna sig ståtliga med malva och olika sorters nejlika.

Det blir en fin kontrast till kryddorna och alla herrans luktärter som hon måste bygga stöd åt. Trädgården kommer att bli gigantisk, men inte alls lika storlagen som köksträdgården. I den ska allt möjligt ätbart växa. Maten till gästerna ska tas direkt från landet och flickorna ska kunna äta direkt från bärbuskarna. Det som inte hinns med att äta upp ska lagras och tas till vara så att de har under vintern. Tänk, vad underbart det kommer att kännas!

Hon lyfter vattenkannan. Strålen får jorden i krukan att mörkna och doften av solig klorofyll att lyfta.

Hej, jag gissade att du skulle vara här.

Frida ler åt rösten medan vattnet sjunker undan även i nästa jord. Stegen kommer närmare tills Tobias står intill och lägger sina armar om henne.

Vattenkannan ställer hon ner innan hon vänder sig och stryker hans kind.

Fint att du redan är hemma, älskling.

Kyssen är lika varm som hur rummet känns.

Ja, jag slutade lite tidigare. Vad har du haft för dig för spännande i dag?

Frida himlar med ögonen och vänder sig till en planta där bladen måste rättas till.

Du vill inte veta, om jag säger så. Men jag hann i alla fall åka förbi returstationen innan jag hämtade tjejerna, hittade massor av tyg och lite kläder åt dem och sen lite sängkläder till rummen där uppe.

Tobias skrattar till.

Ännu mer? Hur mycket sänglinne och tyg har du inte redan?

Men sänglinne kan man inte ha för mycket av, invänder Frida och vrider på krukan med timjan. Tänk om det skulle bli fullbokat en vecka?

Jag skojar bara. Klart jag förstår att du behöver ha en massa sånt på lager. Och på tal om det. När tror du att vi kan ställa ut alla växterna? Invigningen är snart och det går inte att städa så länge det är en djungel här.

Frida ser ut över allt grönt som trängs på bordet och i fönstren. Jo, jag vet, jag måste ta tag i det, men jag vill få trallen färdig först så att jag kan plantera i de stora krukorna på en gång.

Jag kan säkert sluta tidigt nån dag och göra grunden, så går det fort att få färdigt allt sen, säger Tobias och ser på henne.

Hon skakar på huvudet. Nej, det känns onödigt att du ska ta ledigt för det, jag kommer nog hinna rätt mycket när jag väl kommer i gång.

Ja, det tvivlar jag inte en sekund på. Men nu måste du följa med här, för jag har jag en sak som jag vill visa dig. Han tar henne i handen och leder henne mot dörren.

Vadå, vad är det för nåt?

Det är en överraskning. Kom, så får du se.

Deras steg knarrar över tröskeln förbi hallen. Frida ler då de kommer till köket.

Vad har du nu hittat på?

Du vet, en del tar hem blommor till sin tjej, men jag hoppas att nåt sånt här också kan gå hem.

Tobias går före och lyfter presenten från bordet.

Frida sätter händerna för munnen och skrattar förtjust.

Du skojar! Har du gjort dem?!

I sin hand håller Tobias en emaljerad kanna. Från den sticker träslevar upp. Det är olika form och längd på allihop. Frida plockar en från mitten. Den skålade delen är sammetslen, ljus och doftar trä. Nästa hon lyfter är lite mindre i storlek. Den tredje funkar mer som en gaffel och de andra är olika platta och breda.

Tobias kliar lite bakom ena örat när hon sticker tillbaka sista sleven.

"Du kanske tycker nu att det är lite hej femtiotalet ringer och vill ha tillbaka sin kvinnosyn att jag gör köksredskap till dig, men jag vet ju att du vill fasa ut alla plastsaker så jag tänkte att de här kanske kunde passa bättre. För oss båda alltså. Jag ska självklart använda dem lika mycket."

Frida lägger armarna om honom och låter kyssarna tala en lång stund.

Har jag sagt att du är otrolig? De är jättefina, precis vad jag vill ha. Det är inte klokt att du kan göra såna här saker.

Det kommer faktiskt mer, säger Tobias och går till soffan som står mot väggen.

Jag gjorde bara tre, och de är rätt enkla men lite tjockare, så att de ändå ligger stabilt på bänken.

Frida lyfter översta skärbrädan som Tobias håller fram.

Men gud, de är jättefina, har jag sagt att jag älskar att du kan göra såna här saker! Jag kommer aldrig att använda nåt annat.

Och överraskningen tar inte slut här, ler Tobias. Jag har en sak till där ute också. Kom, så ska jag visa dig.

Frida slår ut med händerna.

Men alltså, har jag en födelsedag som jag inte vet om? Eller, vänta nu … säg inte att du har köpt hönorna, vi har ju inget hus åt dem än!

Tobias lägger huvudet på sned.

Aj då, och jag som har hela släpet fullt med såna där hedemora eller vad du nu sa att vi skulle skaffa. Tror du att de kan få bo i sovrummet så länge?

Ja, så länge du mockar skiten så plockar jag äggen. Men berätta nu, vad har du hittat på för nåt?

Det får du se, sa jag ju.

Tobias tar henne till hallen och ropar bortåt korridoren:

Kom, tjejer, så ska ni få se vad pappa har köpt!

Vadå, vad är det för nåt?

Elina kommer före Sara från vardagsrummet.

Är det en hund?

Tobias slår frustrerat ut med händerna.

Varför tror alla att det är nåt som lever? Nä, kom nu så ska ni få se. Ta på jackorna, det är en liten bit att gå.

Flickorna hinner före ur huset och nerför backen. Ovanför träden strålar den låga solen och sjön ligger med en spegelblank yta. Långt bakom skogen breder berget ut sig i samma nyanser som blåleran Frida grävde med hink och spade som liten.

Frida tvärstannar när de kommit nederst i backen, släpper Tobias hand och slår händerna för ansiktet.

Men wow!

Tobias ser på henne.

Tycker du om den?

Skojar du, den är helt fantastisk. När har du hunnit göra den?

Jag satte upp den precis. Måste göra lite justeringar med fästet, men annars är den klar. Invigningen är ju snart och då måste gästerna veta var de ska svänga upp.

Frida går fram till skylten som hänger på en smidd stolpe. Fingret följer namnet som är slingrigt och glödritat med stora bokstäver i träet.

AGNESBACKEN

Du är verkligen bäst, säger hon och slår armarna om honom i en lång kram.

Han stryker henne över håret.

Åsså var det en sak till, men sen är det slut på överraskningar. Du får inte gå och bli bortskämd heller.

Hon ser upp på honom.

Men det är jag redan, som får vara med dig varenda dag.

Kan vi gå nu …

Sara suckar högt och drar skon en bit över gruset.

Tobias går för att lägga armen om sin dotter.

Nu ska ni få se vad jag har till er, gumman. Vi ska gå till sjön.

Stranden ligger snett nedanför Agnesbacken och på andra sidan vägen. Bryggan ligger ännu uppdragen efter vintern.

Frida smyger sin hand i Tobias och drar honom i armen.

Kan du inte säga vad det är?

Han ler och nickar bortåt vassen.

Där bakom är den.

Sara sätter fart med Elina tätt efter sig så att det bruna gräset prasslar runt deras ben. Sara når fram först och skriker så att de flesta i byn borde höra:

Har du köpt den, pappa?!

Träbåten, som ligger uppdragen en bit, är stor nog för åtta och har samma färg som sirap när den fått koka länge. Doften av tjära blandar sig med en svag vind som får vågorna att klucka mot strandkanten.

Frida rynkar pannan och vänder sig mot Tobias.

Jaha … du gjorde det ändå?

Ja, du har ju alltid sagt att vi borde skaffa en.

Jo, men jag menade inte att du skulle gå och köpa en på en gång, och särskilt inte nu när vi har gjort av med så mycket pengar. Hur mycket kostade den?

Inte mycket. Några tusen bara.

Nej, men på riktigt, berätta nu. Du kan inte gå och köpa dyra grejer hur som helst utan att kolla med mig först. Du vet att jag inte har så mycket pengar nu efter all renovering och …

Men snälla du …

Tobias drar henne till sig.

Vi bestämde ju att skaffa en, och det spelar ändå ingen roll vem som betalar. Du måste släppa sånt där nu. Det är till exempel ovärderligt för mig att du finns där för tjejerna alla dar i veckan. Det sätter vi inget pris på, eller hur?

Frida vilar huvudet mot hans bröst och ser på hur vågorna gungar mot båten.

Men du vet att jag inte gillar att släppa kontrollen på vissa saker. Jag menar inget illa med det. Båten är jättefin, men det har varit sjukt mycket räkningar ett tag nu och jag är rädd att det ska bli för mycket.

Han stryker henne över håret.

Det kommer att bli många fina sommarkvällar. Tänk så i stället.

Elina lägger sina händer om båtkanten.

Kan vi åka ut med den?

Tyvärr inte, gumman. Först måste jag köpa flytvästar åt alla och skaffa en motor. Jag tyckte bara att det var kul att få visa er den nu.

Frida ser på honom.

Men måste vi skaffa motor? Går det inte lika bra med åror? Det känns mycket mer genuint tycker jag, och du vet, för miljön också.

Sara drar ett grässtrå från marken.

Säger du bara för att du är för snål för att köpa en.

Tobias vänder sig till sin dotter.

Så där säger man väl inte. Det är självklart mycket bättre att ro än att puttra på med en motor som släpper ut en massa avgaser i sjön. Och man behöver inte köpa allt på en gång heller. Men nu tror jag att det börjar bli dags att gå tillbaka och börja med maten om vi ska få oss nån middag i dag.

På kvällen när flickorna lagt sig sitter de i fåtöljerna, han i den nyare med en kopp te, och hon i den gulgröna med en bok. I öppna spisen sprakar eld och rödflammande glöd. Tobias lutar sig bakåt med blicken mot lågorna som vrider sig uppåt.

Vad tror du om att börja med altanen nån dag så att det inte blir alltför stressigt innan invigningen?

Frida lägger ner boken.

Det vore faktiskt himla skönt att få det färdigt med god marginal så att man hinner städa runt gården och såna saker. Det är ganska mycket att göra med det också.

Tobias nickar mot elden. Vi skulle kunna åka och köpa virke nån dag i veckan och försöka göra allt i helgen. På torsdag borde jag kunna sluta tidigt.

Frida vänder på boken som om hon behövde läsa