Sandänglar

By Susanne Schemper

"Paulina var hennes öde. De var som två magneter som oundvikligen drogs mot varandra"Författaren Paulina Pihl ser fram emot både skrivtid och lugn nära hav och natur på nyöppnade Saltmålla Resort. Den senaste tiden har varit stressig och förhållandet hon har med den temperamentsfulla och svartsjuka Milla tar allt mer energi.Ingela Salo befinner sig också på hotellet. Hennes längtan efter gemenskap överskuggas av hennes förlamande rädsla för att inte passa in. När hon oväntat får uppleva hur det är att höra till, och sedan lika snabbt hamnar utanför igen, blir besvikelsen för stor att hantera. Hon finner sig beredd att göra vad som helst för att återigen få känna sig sedd. Samtidigt kan Ingela inte tolka de omvälvande känslor hon snabbt får för Paulina. Kan det vara äkta kärlek? Paulina, som till en början roas av den udda kvinnan, drabbas snart av en stark känsla av obehag. Är Ingelas intresse verkligen sunt - eller är hon rent av besatt av henne? "Sandänglar" är en mörk psykologisk spänningsroman. Det är en berättelse om att inte höra till och om en ensam kvinnas desperata längtan efter att bli omtyckt.Sagt om Sandänglar:"Gränsen mellan stark beundran och besatthet kan ibland vara hårfin och Susanne Schemper är skicklig på att skapa dessa små skiftningar, förskjutningar i det som sker. Knappt märkbara, och oskyldiga var för sig, men fogade samman visar de upp en helt annan bild. Hon är kort sagt en mästare på psykologisk spänning!" - Susanne Abel, Boksann -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 11, 2022
• ISBN: 9788726965780

Book preview

Susanne Schemper

Sandänglar

SAGA Egmont

Sandänglar

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Susanne Schemper och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726965780

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Jag låter blicken glida över havet. Fullmånens spegelbild dallrar i de vilda vågorna. Vinden är så stark att jag svajar fram och tillbaka trots att jag står på knä. Ögonen svider av salt och av sand. Låren skakar.

Jag ser på henne. Ser hur vågornas blöta tungor slickar sanden nära henne. Nuddar handen som tröstade mig när jag behövde det som mest. Handen som smekte min kind. Hon är så stilla. Utsträckta armar, slutna ögonlock. Hon är min sandängel som vilar i månskenet.

Jag har räddat henne. Hon har räddat mig. Jag lägger mig ner bredvid henne och vi andas i takt till vågornas rytm. Jag hör hur vinden viskar att allt kommer att bli bra nu. Allt kommer att bli bra.

1

Ingela rättade till vasen i klarblått glas. Knäppte en bild som hon snabbt inspekterade och lika snabbt dömde ut. Balkongräcket skymtade i ena hörnet; orangefärgat och fult. Hon gjorde ett nytt försök. Och den här gången blev det bättre. Blommorna hade hon köpt på torget tidigare. Blomsterhandlaren hade haft ett par buketter kvar från gårdagen, hon fick en för en tjuga. De blommor som börjat krokna slängde hon i en papperskorg på vägen hem.

Hon bestämde sig för att bilden fick duga och ställde ner vasen på balkongens golv. Satte sig tungt i den obekväma korgstol som hon fått av sina föräldrar. Stolen var hård och hon vickade fram och tillbaka på baken i ett försök att hitta en okej sittställning. Slöt ögonen och vände ansiktet mot den behagliga majsolen. Lyssnade på ljuden som signalerade att området höll på att vakna till liv. Gubben i fiskbilen hojtade något på grov göteborgska. Harangen följdes av skratt. Hon uppmärksammade gnisslet från en spårvagn som bromsade in och på oljudet visste hon att det måste vara en av de gamla vagnarna, de nya lät inte alls lika mycket. På avstånd hördes det alltid närvarande bruset från E6:an. Dygnet runt fanns det där. Bruset. Varje andetag var smaksatt med avgaser.

Det luktade stekos från korvkiosken, något som vissa dagar äcklade henne, andra dagar fick henne att springa ner för att köpa en tjock grillad med stark senap och mos. Men varken dofter eller oljud syntes eller märktes på bilden hon precis tagit. På den skulle betraktaren bara få se ljuvliga blommor, en fin vas, en blå himmel. En illusion av ett lyckligt liv. Eller åtminstone ett liv. Åtminstone en existens.

Ingela plockade upp telefonen ur fickan igen och skummade igenom flödet på Instagram. Gillade slentrianmässigt inlägg efter inlägg. Tummen dubbelklickade i ett rasande tempo. Någon tog ett morgondopp i en stilla sjö. Hjärta på det. En annan var ute på promenad med sin fina hund i en skimrande grön skog. Definitivt hjärta på det inlägget. Hon önskade att hon hade en hund som sällskap, en kompis att ta med på promenad. Då skulle de vandra omkring tillsammans bland gravarna på Östra kyrkogården och beundra alla vackra gravstenar och blommor. Hunden skulle inte få kissa på gravarna, det skulle hon vara noga med.

Hon lät blicken vandra, betraktade allt det välbekanta. Hennes område, hennes kvarter, hennes hyreshus. Hon kände till varenda gatsten, varenda port, varenda butik. I fyrtioett år hade hon bott i samma område. Från sin balkong kunde hon se föräldrarnas balkong. Hyreslägenheten där hon växt upp.

Olskroken hade förändrats under åren, tänkte hon. Hon däremot hade inte förändrats särskilt mycket. Det knöt sig i magen. Så som det gjort allt oftare på senare tid. Som om en liten hand samlade upp inälvorna i näven och kramade hårt hårdare hårdast. Hon var så oerhört trött på allt. Trött på sin trånga omoderna lägenhet som hon försökte göra till något den inte var och aldrig skulle bli. Less på att aldrig ha några pengar, på att stå och stampa på samma ställe på livets knöliga stig. En tanke inom henne gick på repeat, hade gjort så hela våren. Vad höll henne kvar? Vad fanns att leva för?

Händerna grep om stolens armstöd. Tvångstanken, het och lockande, var där igen. Tänk om hon klättrade över balkongräcket nu? Och bara släppte taget. Om livet. Tanken svindlade. Dog man om man föll rakt ner i asfalten från andra våningen? Om hon inte dog skulle hon hamna på sjukhus, något hon fantiserat om allt oftare. För om hon blev illa skadad och fick ligga kvar länge skulle hon bli ompysslad. När hon slöt ögonen kunde hon känna en sjuksköterskas varma torra hand mot pannan. Hon kunde se en läkares bekymrade blick på sig. Hon skulle få mänsklig omtanke och kroppskontakt.

Det plingade till i telefonen och ljudet ryckte henne ur dagdrömmen. Det fladdrade i magen, ovanpå den knutna näven som höll i hennes tarmar. Tänk om det var återkoppling om något av de jobb hon sökt? Hon hade skickat så många ansökningsbrev under våren att hon tappat räkningen. I över sex månader hade hon gått arbetslös och hon orkade snart inte mer. Hon hade slutat att skicka ansökningar i förra veckan, fick ändå aldrig svar. Sysslolösheten och ensamheten gnagde oavbrutet, bröt ner henne. Ju mindre hon hade att göra, desto tröttare blev hon. Dagen före hade hon inte ens gått ur sängen, bara legat och tittat på serier, slumrat oroligt.

Hon skyndade sig att trycka fram mejlet. De fullkomligt oväntade och överraskande orden fick hennes hjärta att slå dubbelslag. Hon reste sig hastigt upp. Vankade fram och tillbaka på den minimala balkongen. Hon läste texten en gång till, riktigt noga.

Det var inget mejl – det var en livboj.

2

Paulina Pihl slet tvätten ur tvättmaskinen och tryckte in plaggen i torktumlaren. Då kom hon på att hon borde hänga ut kläderna i stället. Låta den ljumma vinden torka sommarklänningarna. Men då skulle hon ta ännu mer av sin skrivtid till hushållssysslor. Vilket i och för sig inte spelade någon roll, eftersom hon ändå inte kom någonstans med texten just nu. Hon drog ut de skrynkliga klänningarna ut tumlaren, tryckte ner dem i tvättkorgen och gick ut i trädgården, där hon så ofta lekt som barn. Huset hade varit hennes farmors och farfars.

Hon tassade barfota över den daggvåta gräsmattan, fram till torkvindan. Torkvindan påminde henne också om barndomen, om nytvättade sängkläder som fått torka i solen. Hon kunde nästan känna lukten av sköljmedel med doft av gröna äpplen, det hennes mamma alltid använt. Själv använde hon sällan sköljmedel nuförtiden. Det var inte bra för miljön. Inte för att hon riktigt orkade bry sig men Milla var petnoga med allt sådant, och hade nyligen hållit ett brandtal om icke nedbrytbara kemikalier i vattendragen.

Paulina skakade ut en kornblå klänning, hängde den över linan och strök med handen över det fuktiga tyget. Sträckte sig efter nästa plagg.

Godmorgon sötnos.

Paulina vände sig om. På altanen stod Milla med en kaffekopp i ena handen. Det blonda håret spretade åt alla håll och hon var spritt språngande naken. Paulina skrattade högt åt sin … Ja, sin vad egentligen? Flickvän? Särbo? Partner?

It’s complicated var helt enkelt den enda passande beskrivningen av deras förhållande. Milla fick henne att skratta, Milla lockade fram det barnsliga hos henne. Men Milla var också självisk, lynnig och till och från omotiverat svartsjuk.

God morgon. Du vet att det finns grannar här, va? Typ rätt nära. Gubben Blomdahl på andra sidan häcken sitter säkert och dreglar nu as we speak.

Milla vände sig om, vickade provokativt på rumpan och gick in i huset igen. Paulina skakade på huvudet. Tänkte som så ofta att Milla i alla fall var en frisk fläkt i det rätt konservativa kvarteret i Hovås där de bodde. Där hon bodde, rättade hon sig. Huset var hennes. Milla sov bara över då och då. Milla hade ett eget liv med en charmig lägenhet i Linnéstaden och ett toppjobb som säkerhetschef för en restaurangkedja. Dessutom var hon engagerad fritidspolitiker i Centerpartiet.

Paulina hängde upp resten och gick in. Milla satt i köket. Nu påklädd i vida mörkblå kostymbyxor och en vit kortärmad blus. Det tidigare så spretiga håret var välkammat och blankt. I ena näsvingen glittrade en röd sten.

Paulina gick fram till Milla. Strök hennes lugg ur pannan och såg henne i ögonen. De där uttrycksfulla ögonen. Som alltid verkade kommunicera, även när munnen inte gjorde det. Ibland gnistrade de av bus. Då och då mörknade de av otålighet och något annat. En helt obefogad svartsjuka. Allt oftare på senare tid, tänkte Paulina och smekte Millas fjuniga nackhår.

Men just den här morgonen kände Paulina att Milla var den person hon förälskat sig i och hon lutade sig nära, pussade Millas panna flera gånger. Huden varm och len mot läpparna.

Milla tog Paulinas hand. Lutade sig lite bakåt och såg på henne. Vad är det? Är något fel?

Nej, det är inget särskilt. Jag har bara ingen energi. Kommer inte i gång. Gör allt annat än att skriva. Vaknade alldeles för tidigt, kunde inte somna om. Jag har städat badrummet där uppe, rotat fram lite sommarkläder för att se vad jag ska ha med mig på resan, tvättat. Som sagt, allt annat än det jag borde göra. Det är pressen, den får det att låsa sig. Jag hatar orimliga deadlines. Jag vet inte varför jag gick med på förlagets idé. Men det lät i och för sig som ett så väldigt bra förslag då. Det är en bra idé, jag tycker också det. Det är bara jag som är lite ur gängorna.

Paulina gick bort till köksbänken och startade kaffemaskinen.

Vill du ha en espresso?

Nej tack, har redan druckit en dubbel. Ska jag fixa köket innan jag sticker?

Det är lugnt, jag diskar upp sedan när du har gått. Det är perfekt, ger mig ännu en anledning att skjuta upp det jag borde göra.

Okej, jag sticker om en kvart ungefär. Hinner vi träffas mer innan du åker? Sticker du på torsdag?

Fredag. Gud, jag längtar. Jag kanske ska släppa alla krav fram till dess. För då kommer jag att ha en massa tid. Bara jag och mig själv och manuset. Kommer jag väl i gång är jag klar på ett par dagar. Fan, jag är ju nästan klar, ska bara fixa det sista. Jag vet egentligen inte varför jag stressar upp mig så mycket. Eller jag vet ju det. Det är så mycket som står på spel. Om inte nästa bok blir en lika stor framgång som min debut är det raka vägen tillbaka till brödjobbet.

Eller så kommer du att komma på en massa anledningar till att inte skriva när du är på hotellet också. Du kommer att dricka vin med Pia-Maria och Hannes, slappa i poolen och ligga och sola. Eller så kanske du blir en sådan där galen tysk turist, som springer ut i gryningen för att paxa bästa platsen. Eller …, nu log Milla, … så kommer du att bli en tvättäkta charterturist och stå först i kön till all-inclusive-buffén med en stor tallrik som du blandar allt på, typ inlagd sill bredvid fruktsallad och bacon.

Paulina svepte sin espresso och såg på Milla med road min.

Ja, för det är ju verkligen jag. Nej du, jag ska sitta på mitt bekväma rum med havsutsikt, sippa på bubbelvatten och skriva klart det sista. När jag har gjort det, ja då ska jag möjligtvis unna mig lite vin med det underhållande värdparet. Kanske till och med ett dopp i poolen eller en långpromenad på stranden. En tur in till Halmstad. Men inte förrän jag är klar. Och de andra gästerna kommer jag inte att beblanda mig med, kom ihåg att jag är en framgångsrik författare, en mästare, en Ranelid med kvinnliga former och mängder med ödmjukhet.

Milla skrattade. Kom hit, kvinna, sa hon och sträckte ut armarna.

Paulina gick fram till Milla igen, rakt in i hennes famn.

Milla viskade in i hennes hår. Kommer sakna dig. Saknar dig redan. Jag vill inte att du ska åka. Jag kanske bara ska låsa in dig här hemma. Jag gillar när du är här. När du har tid för mig. Bara för mig.

De höll om varandra en lång stund. Båda var tysta.

Jag måste gå nu, kommer för sent. Milla lösgjorde sig från Paulinas omfamning och skyndade i väg, plötsligt var hon affärskvinnan Emilia Jansen igen.

Paulina såg på Milla som effektivt samlade upp det hon strött omkring sig de dagar hon tillbringat i huset, såg henne försvinna uppför trappan. Strax var hon tillbaka med övernattningsväskan över axeln och datorväskan i ena handen. En doft av Armani Air omgav henne och Paulina andades in djupt, ville hålla kvar lukten länge. Hon öppnade ytterdörren. Milla gav henne en snabb puss och skyndade mot bilen som stod parkerad längre ner på gatan.

Paulina stod kvar i dörröppningen och vinkade. Som en övergiven hemmafru i någon amerikansk film. Hon vred på huvudet. Grannen, Blomdahl, hängde vid sin brevlåda. Han såg ut som en fransk bulldogg med sina blöta ögon och hängande underläpp. Hans blick var fäst på Millas bakdel.

Paulina gick in i huset, plockade undan frukosten, tog en espresso till. Hon startade ännu en maskin med tvätt. När hon kollade sin telefon en stund senare hade hon sju sms från Milla, som skrev att hon redan saknade henne. Som ville att hon skulle sova hos henne en natt innan hon åkte till Saltmålla, ville att de två skulle planera för en weekendresa i höst. Milla ville att hon skulle lova att inte flirta med andra när hon var bortrest. Lova. Lova. Lova.

Paulinas hand skakade lätt när hon tryckte ner telefonen i bakfickan på jeansen.

3

Ingela styrde planlöst kundvagnen fram och tillbaka i gångarna på Lidl. Hon hade varit framme vid samma korg med kläder flera gånger nu. Lyft på det skira plagget som kallade på henne, hållit upp det framför sig. Lagt tillbaka det i korgen. Ångrat sig och vänt tillbaka. Alla dessa beslut. De hade gett henne huvudvärk. Det pulserade i bakhuvudet, tryckte över tinningarna. Hon måste bestämma sig. Återigen lyfte hon upp sarongen. Ett stort tygstycke i en underbar turkos färg, med ett tryck av rosa snäckor. Hon kunde se sig själv ligga vid poolen, iklädd sin sprillans nya baddräkt med den här läckra tygbiten draperad över låren. Hjärtat slog en volt. Som det hade gjort om och om igen ända sedan hon fått meddelandet om att hon vunnit en hel vecka på en lyxig resort. Hände sådant verkligen?

Ingela kramade hårt om tyget och slängde ner sarongen i kundvagnen. Där låg redan nya underkläder, två trepack trosor i vit bomull, och baddräkten som hon verkligen hoppades skulle passa. Himmelsblå, blank och med ett vackert guldfärgat spänne på ena axelbandet. Den var från den där speciella kollektionen Lidl precis lanserat. Bredvid korgen med saronger stod ett ställ med solkräm. Hon velade en bra stund mellan solskyddsfaktor femtio och solskyddsfaktor trettio. Hennes bleka, fräkniga hy blev lätt röd och fnasig i solen. Hon kunde inte bestämma sig. Och skulle hon ta den med doft av kokos eller den oparfymerade varianten? Stressen över alla val höll på att bli henne övermäktig.

Huvudvärkens beniga fingrar hade nu placerat sig strax ovan ögonbrynen, där de tryckte och klämde. Munnen var torr och hon ville bara ut från affären. Ville skynda hem och packa upp det hon inhandlat. Lägga upp det nyinköpta på sängen. Planera. Packa. Eller – det kanske var lite väl tidigt att packa redan? Hon skulle inte åka förrän på fredag.

Någon passerade bakom hennes rygg, alldeles för nära. Personens kundvagn stötte till henne lätt. Plötslig kändes gången så trång, luften i butiken kvav, alla människor för nära inpå. Hon kastade ner en flaska med solkräm i vagnen och skyndade mot kassorna.

När hon klev ut ur butiken ställde hon ner bärkassen på trottoaren. Hon måste hämta andan om hon skulle orka ens de få stegen hem till lägenheten.

Staden hade en klarvaken klang. Runt omkring henne skyndade människor dit de nu skulle. Alla verkade alltid vara på väg någonstans. En lång spinkig yngling rusade mot spårvagnarna på Redbergsplatsen, och slog nästan omkull henne i farten. Ett ungdomsgäng släntrade förbi, diskuterade högljutt, på gränsen till aggressivt. En mamma med ett strängt uttryck i ansiktet släpade en skrikande liten unge över övergångsstället.

Ingela stod alldeles stilla en stund. Hon tryckte in hörlurarna i öronen, startade ljudboken och lyfte samtidigt blicken mot den mäktiga Sankt Pauli kyrka. Fanns det trots allt en gud? Och hade han i så fall hört hennes desperata önskan om ett sända ett tecken på att livet var värt att leva? För plötsligt verkade världen ha fått en gnutta färg igen efter att ha varit svartvit så väldigt länge.

4

Paulina sjönk djupare ner i taxibilens mjuka baksäte. Blundade. Inte somna nu, tänkte hon och i samma ögonblick krängde bilen till. Hon satte sig rakt upp, rättade till säkerhetsbältet. Det luktade syntetisk citron i bilen, som om taxichauffören sprutat doftspray strax innan hon klev in. Säkert för att dölja lukten av något obehagligt, funderade hon och lade händerna till rätta på låren. Bilen susade förbi Frölunda Torg i riktning mot centrum och Paulina tittade ut på de höga husen som omringade torget. Tyckte att de såg hotfulla ut på något sätt där de tornade upp sig.

Från backspegeln dinglade en salig röra av amuletter och maskotar. En bild på något helgon och en leksakshäst i plast med regnbågsfärgad man. Ett stort guldfärgat kors. Det fick henne att tänka på en scen i manuset och hon rotade runt i den enorma handväskan efter block och penna. Alltid block och penna inom räckhåll, man kunde aldrig veta när en idé skulle slå ner som en blixt från klar himmel. Hon fick fatt på blocket, slog upp en blank sida och skrev: Karaktären har kanske ett guldkors runt halsen? Som hon fingrar på?

Hon hade mängder med lösryckta meningar nedklottrade i all hast. När som helst på dygnet kunde hon komma på att hon ville att en karaktär skulle ha ett visst drag, eller att en vändning borde komma tidigare, eller att hon måste omformulera något som skavde.

Telefonen surrade till i fickan. Milla på Facetime. Taxichauffören iakttog henne nyfiket i backspegeln när hon svarade och Paulina vände demonstrativt bort ansiktet.

Hej snygging. Vad gör du?

Millas röst var svag, drunknade nästan i stadens alla bakgrundsljud; gnisslande spårvagnar, tutande bilar.

Jag är i taxin. På väg till centralen. Susade precis förbi fiskehamnen. Du då? Du låter långt borta. Vad är det jag ser i bakgrunden?

Mässan. Ska in på ett möte alldeles strax. Ville bara säga puss och hej. En gång till. Hälsa havet. Ha det underbart. Inte flörta med långbenta blondiner, okej? Eller några andra heller för den delen. Jag menar det. Nu måste jag in, puss.

Puss, puss.

Paulina log när hon lade ner telefonen i handväskan och när hon tittade upp såg hon chaufförens blick i backspegeln igen. Road och nyfiken.

Var det din fästman som önskade dig lycka till på resan? Så romantiskt.

Paulina log.

Jag pratade med min flickvän faktiskt.

Chaufförens blick blev först en aning ställd. Sedan dömande.

Paulina plockade upp telefonen igen, orkade knappt bli irriterad. Hon mötte fördomar ibland. När – eller om – hon berättade att hon var bisexuell kunde reaktionen bli allt från överdriven nyfikenhet till genans eller som nu, tystnad och avståndstagande. Hon brydde sig sällan. Vem hon var attraherad av var hennes ensak. Just nu var hon förälskad i människan Milla. Före Milla hade det, förutom några kortare förhållanden med kvinnor i tjugoårsåldern, oftast varit män som fått hennes hjärta att reagera. Milla var den första kvinna som hon kallade för sin flickvän. De hade träffats från och till i snart fem månader.

Paulina släppte tankarna på chaufförens reaktion och fokuserade i stället på att skriva ett mejl på ett par meningar till sin förläggare, Katarina. Precis när taxin saktade in vid centralen tryckte Paulina på skicka.

I mejlet hade hon försäkrat Katarina om att den sista versionen av manuset skulle landa i Katarinas inkorg inom en vecka. Det var med en liten skärva av tvekan i magen som hon lovade det. För i ärlighets namn visste hon att det hon hade kvar, en omskrivning av en kvinnlig karaktär, var en svår bit. Det var också därför som hon hade skjutit upp just den delen.

Det var förlagets briljanta idé att släppa en ljudnovell som en sorts teaser några veckor innan det stora boksläppet i september. Då skulle hon nämligen lansera en helt ny serie och som ett sätt att skapa lite hype kring den första delen så tyckte alltså hennes kreativa förläggare att ett släpp av en ljudnovell kunde vara ett smart drag. Den skulle fungera lite som en lång prolog. Hon gillade idén. Det var ett roligt sätt att introducera läsarna till en helt ny miljö och nya karaktärer.

Tänk på det som en förfest, hade Katarina sagt. En digital smakbit för alla dina följare. Har de lyssnat på den kommer de inte att kunna motstå huvudrätten.

Den nya serien var annorlunda från hennes tidigare och första delen utspelade sig på Mallorca. När det gällde miljöbeskrivningarna kände hon sig helt nöjd. En researchresa till Alcudia under tidiga våren hade hjälpt henne med den biten. Egentligen var hon klar med det mesta. Det som återstod var att fila på några småsaker som hon visste kunde bli bättre. Bland annat så måste en bikaraktär, en udda släktning till en av de viktigaste huvudkaraktärerna, förtydligas. Detta var en karaktär som bara skulle skymta förbi i teasern, men som skulle återkomma i andra delen. Det kändes viktigt att få karaktären rätt från början.

Fyrahundraarton kronor, tack.

Paulina blippade sitt kort, väntade tålmodigt och tog sedan emot kvittot utan ett ord. Inget tack. Ingen dricks.

Hon lyfte ut sin väska från bagageutrymmet själv eftersom taxichauffören helt sonika satt kvar och demonstrativt stirrade rakt fram. Som om hon skulle bli smittad av något om hon mötte Paulinas blick. Paulina hade god lust att drämma igen bakluckan hårt, men hon hejdade sig själv i sista sekund.

5

Så du tar spårvagnen till centralen? Jag kan köra dig om du vill. Följa med till tåget och ta väskan för dig.

Ingelas pappa Kaj såg på henne med vattniga ögon. Han ville alltid hjälpa till, alltid vara till lags. Snäll som en ko. Men han borde inte ens köra bil längre. Han närmade sig åttio och hon tyckte att han verkade se allt sämre. Ögonen såg ut att ha mist sin färg, som om en tunn ljusgrå hinna täckte irisen. När han läste Göteborgsposten hade han inte längre tidningen liggandes på bordet, utan höll den alldeles framför ögonen.

Absolut inte, pappa. Det är ju bara några minuters resväg med spårvagnen. Och väskan har hjul.

Pappa lilla, nu är du bara om dig och kring dig i onödan. Såklart vår Pingla löser det själv.

Ingela avskydde när hennes mamma kallade sin man för pappa lilla. Ännu mer hatade hon när mamman pratade om Ingela som hon inte var i rummet och dessutom kallade henne Pingla. Hon var ingen pingla.

Ingela tog en stor klunk av kaffet, svalde ner de elakheter som hotade att komma ut. Hon hade bestämt sig redan på vägen över till föräldrarna. Inga bråk, inga tråkigheter. Bara en trevlig stund tillsammans.

Mer kaffe?

Mamma Marianne kom emot henne med den orange termosen i högsta hugg. Det fanns alltid en termos med varmt kaffe inom räckhåll i det här hemmet. Marianne och Kaj Salo tillbringade merparten av dagarna i tevesoffan och svart kaffe var det som konsumerades dag som kväll.

Ingela skakade på huvudet.

Tack, men det är bra. Jag är helt uppe i varv redan. Jag sov nästan ingenting i natt. Men jag är ändå inte det minsta trött.

Så berätta nu, uppmanade Kaj henne på sjungande finlandssvenska, samtidigt som han bredde tjockt med smör på en halv fralla. Ingela hade gått förbi bageriet på vägen, köpt med sig varma nybakade frallor. Känt sig generös när hon sneddade över Olskrokstorget tidigt på morgonen. Ville bjuda de gamla på lite lyx i form av nybakat. Föräldrarna unnade sig sällan. Pensionen räckte säkert gott och väl till det mycket stillsamma liv de levde, men det verkade sitta i ryggmärgen på dem båda att utsvävningar inte var något för dem. Att köpa nybakat från bageriet, när man kunde baka finsk råglimpa mycket billigare, räknades definitivt som en utsvävning.

Berätta vad du ska göra på det där stället nu igen. Är du säker på att det inte kostar något?

Men pappa, jag har ju redan förklarat det. Det är en vinst. Det kostar inte en enda krona.

När hon sa det högt så blev det återigen uppenbart för henne vilken otrolig tur hon haft.

Jag tycker det låter skumt jag. Marianne borstade bort några vallmofrön från Kajs knä.

Vad då skumt? Jag har ju tävlat och vunnit. Det är väl inte skumt?

Ingela kände irritationen växa. Varför kunde de inte bara vara glada för hennes skull?

Jaja. Men jag såg på Dr Phil om en kvinna som blev lurad att delta i någon slags kurs, jag har för mig att det också var något gratiserbjudande, och väl där var det en sekt som hon sögs in i. Hon blev hjärntvättad. Helt och hållet.

Ingela stirrade på sin mamma.

Hjärntvättad?

Ja, så var det. Fast hon inte alls var särskilt ointelligent eller så.

Ingela skakade på huvudet.

Men jag ska alltså till ett lyxigt hotell, mamma. En resort. Eftersom jag, genom att gilla, kommentera och dela ett inlägg på Instagram, har vunnit en vistelse. Hur kan du tro att det är något konstigt med det?

Marianne drog ner mungiporna och tittade på Kaj, som för att söka stöd, men han var fullt upptagen med att lägga på tjocka skivor ost på ytterligare en fralla.

Hur som helst, fortsatte Ingela. "Ni vet ju att jag gillar att tävla. Jag har ju vunnit lite allt möjligt.