Barn 312

By Hans Ulrich Horster

"Röda Korsets huvudkontor i Wien efterlyser föräldrarna till Barn 312: Namn: Haake eller Harke eller Hanke Förnamn: MartinaFödd: Omkring 1943 Blå ögon, blont hårBlev funnen den 9 oktober 1944 på ett flyktingtåg från Östeuropa till Wien. "Tidningsnotisen är liten - ändå får Ursula Gothe sitt livs chock. Martina, hennes lilla dotter som försvann i slutet av andra världskriget, lever! Plötsligt står Ursula inför ett livsavgörande beslut. Om hon ger sig till känna och tar hand om Martina riskerar hon att förlora sin nuvarande familj. Hennes man skulle aldrig kunna förstå och förlåta. Men vad hon inte vet är att också Martinas far är vid liv och dessutom är han fast besluten att till varje pris återfinna både sin dotter och hennes mor. För var dag som går blir situationen även alltmer ohållbar för Martina själv. Kanske har tiden kommit för henne att ta saken i egna händer ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 28, 2021
• ISBN: 9788726428889

Book preview

www.sagaegmont.com

1

Vi inbillar oss ofta att vi har vunnit lyckan för alltid. Vi tror att allting skall få förbli som det nu är. Men det stora ödesuret tickar obönhörligt vidare, och en dag vaknar vi upp skrämda av dess slag.

Ödesuret slog för Ursula Gothe en lugn septemberkväll då hon satt och bläddrade i en veckotidning och plötsligt fick syn på bilden av en liten flicka på nio år.

Ursula höll andan. Det fanns något i flickans ansikte som hon genast kände igen.

»Barn 312» löd texten vid fotografiet, och på raden under stod det: »Röda Korsets huvudkontor i Wien efterlyser föräldrarna till:

Namn: Haake eller Harke eller Hanke.

Förnamn: Martina.

Född: Omkring 1943.

Blå ögon, blont hår.

Blev funnen den 9 oktober 1944 på ett flyktingtåg från Östeuropa till Wien.»

Ursula satt orörlig och bara stirrade på fotografiet av den lilla flickan. Pannan, ögonen, munnen, det blonda, glänsande håret … Å, Gud! Hon drog häftigt efter andan. Det är ju mitt barn. Det är Achims och mitt barn!

En bil tutade utanför, tre korta signaler. En bildörr smällde igen. Sedan hördes steg framför huset.

Ursula kastade förskräckt ifrån sig tidningen och rusade upp. Förvirrad slätade hon till håret och gick genom den stora, ljusa hallen bort mot ytterdörren. Hon gick som i sömnen. Hennes ben kändes underligt domnade.

Allting var precis som vanligt: de tre signalerna, bildörren som smällde igen, stegen i gruset. Och när Richard Gothe ögonblicket därpå steg in i hallen stod hans hustru där och väntade på honom.

Men denna dag log hon inte som hon annars brukade när han drog henne till sig och kysste henne.

— Förlåt att jag är sen, sa han brådskande. I dag hade det kört ihop sig riktigt. Jag hoppas du har ätit.

— Ja, svarade hon, och hon tyckte att hennes röst lät underligt främmande. Ja, jag har redan ätit.

Han satte från sig portföljen, hängde av sig ytterkläderna och gick ut i badrummet och tvättade händerna.

— Hur är det med pojken?

— Han sover, svarade hon med samma främmande röst. Han är feberfri nu. Doktorn sa att han får stiga upp en stund i övermorgon.

— Så ska det låta!

Hon hörde knappt vad han sa. Hennes tankar kretsade fortfarande kring bilden i tidningen. »Namn: Haake eller Harke eller Hanke. Förnamn: Martina, Född omkring 1943. Blå ögon, blont hår …»

Richard Gothe tog handduken.

— Du är så tyst i dag och så blek! Han gick fram till henne och såg forskande ned i hennes ansikte. Hur är det fatt? frågade han och strök henne över pannan med sin svala hand. Är du fortfarande ängslig för pojken?

Pojken! Barnet! Han menade sitt eget barn, lille Helmut — inte det andra barnet! Det visste han ingenting om. Fick heller aldrig veta något!

— Nej, inte alls! Han är ju över det värsta nu.

— Jag måste tyvärr fara bort till Lohmanns när jag har ätit, sa han. Det är ett par kontrakt vi måste diskutera.

Hon kastade en blick på veckotidningen som låg på tevagnen. Hon var glad att han måste i väg till Lohmanns.

Han satte sig till bords, lade servetten över knäna och började äta.

— Är du mycket trött? frågade hon — mest för att ha något att säga och för att komma över sin skälvande oro.

Han skakade på huvudet. Han var aldrig trött när han inte borde vara det. Och denna dag fick han absolut inte vara det eftersom han en stund senare skulle sitta i konferens med Lohmann. Lohmann var personalchef i AB Linz Konstsiden. Han hade ett ord med i laget när det gällde att besätta den ledigförklarade direktörsplatsen. Och chefen för exportavdelningen, Richard Gothe, var utsedd till den posten trots att han bara var trettioåtta år.

— Du, sa han, du tar väl inte illa upp om jag ögnar igenom kontrakten?

Hon såg förvånad upp. Richard som inte tålde att man läste vid bordet!

Han märkte hennes förvåning och skrattade litet generat.

— Du får naturligtvis också läsa, sa han.

Hon såg på hans smala, litet för magra ansikte och tänkte på hur mycket hon höll av honom när han var så där — glad och avspänd och inte så förtvivlat stel och korrekt som han annars brukade. Hon reste sig, tog veckotidningen och började bläddra i den. Hon försökte se så lugn ut som möjligt. Hennes blick for förstrött över bildsidorna men hennes tankar kretsade hela tiden kring bilden av den lilla blonda flickan. Tidningen prasslade i tystnaden då hon bläddrade framåt.

»Barn 312.»

Åter såg hon på barnet som hette Martina och hade Achims ögon!

»Den 9 oktober 1944 kom ett persontåg till Wien med österrikiska flyktingar från Östeuropa. Bland flyktingarna befann sig flickan Martina, som tillbringat resan i sin barnvagn. Barnet hade en adresslapp i ett snöre om halsen, men texten var utsuddad och nästan oläslig. Barnets hemstad var (oläsligt namn) i Ungern, godset Rositten eller Roselken; även de sista namnen var nästan oläsliga …»

— Du, Ursula, sa Richard och samlade ihop sina papper, kan du inte följa med till Lohmanns? Det skulle hans fru bli glad åt.

Ursula slöt ögonen. Sedan tittade hon upp och Richard läste en hjälplös skräck i hennes ögon.

— Men Ursula då, vad står på?

Hon bara såg på honom, och tidningen föll i golvet.

— Men barn lilla, hur är det fatt? frågade han igen. Har du läst något som har gjort dig upprörd?

— Han böjde sig ner för att ta upp tidningen, men Ursula förekom honom. Hon slog hastigt igen tidningen och lade den ifrån sig på bordet.

— Nej, nej, Richard, det är ingenting, stammade hon. Men jag kan inte följa med i kväll. Inte nu … Jag …

Han fann henne inne i barnkammaren, där hon stod böjd över pojkens säng. Den lille sov lugnt.

— Ursula, sa han och drog henne från sängen, vad gick det åt dig? Var det något med barnet?

Nu verkade hon alldeles lugn igen; endast en skälvning i rösten förrådde att hon fortfarande var starkt upprörd.

— Förlåt om jag skrämde dig, Richard. Men …ja, det var något med Helmut. Jag kom plötsligt att tänka på att Annie är ledig i dag, och så inbillade jag mig att hon hade låtit fönstret stå öppet. Det har ju redan börjat bli kallt om kvällarna … Och doktorn har sagt … Hon avbröt sig men fortsatte sedan: Jag kan inte följa med till Lohmanns. Jag kan omöjligt lämna pojken ensam hemma.

— Nå, ja, då får jag väl fara ensam, suckade han.

Han vände sig från henne, men hon grep tag i hans arm och tryckte sig intill honom med plötslig ömhet.

— Stanna hos mig litet, bad hon lågt.

Han såg förvånad på hennes spända, bleka ansikte.

— Men vad är det egentligen med dig i dag? frågade han förvirrad. Jag är så ledsen, Ursula, tillade han med en blick på klockan, men jag kan inte låta Lohmann vänta.

Hon följde honom ut till bilen. Han startade motorn och drog sedan på sig handskarna.

— Det blir inte sent, sa han. Jag är tillbaka vid tiotiden, hoppas jag.

— Ja, ja, svarade hon.

Om han ville köra snart, tänkte hon. Därinne ligger tidningen. Och i tidningen finns bilden av lilla Martina! Eller är det kanske inte Martina? Har jag misstagit mig?

— Adjö så länge, min vän!

Hon väntade inte som hon annars brukade tills bilen svängt om hörnet. Hon vände sig om och sprang genom trädgården tillbaka upp mot villan, störtade in i matsalen och ryckte till sig tidningen.

Hon lutade sig ivrigt över tidningen och fortsatte att läsa där hon blivit avbruten.

» … godset Rositten eller Roselken; även de sista namnen var nästan oläsliga. Godset kan mycket väl heta något snarlikt.

Kära läsare! Hjälp denna tidnings redaktion och Röda Korset att hitta barnets familj! Skriv till oss om ni sitter inne med upplysningar om flickan.»

Ursula vek ihop tidningen och lade den tillbaka på bordet. Hennes händer darrade, och hon slöt långsamt ögonen, i det hennes plågade tankar sökte sig tillbaka i tiden.

Hon står inte längre i sitt hem i Linz. Hon är i Rodeiken på sin farbror martins gods i Ungern, och det är 1942. Hon är aderton år. Europa befinner sig i krig, men kriget är så långt borta. Landskapets ändlösa vidder, flodens skönhet, sensommarsolen och den ljumma vinden, allt fyller henne med en glad förväntan inför framtiden. Livet är underbart, och än ljuvare blir det tack var en viss Achim Lenau, som alldeles oväntat kommer till Rodeiken.

Achim är en ung löjtnant, österrikare, inkallad som stabsofficer vid ett pansarförband som i dagarna återkommit från fronten för att vila ut. Han är tjugofem år och i det civila teknologie studerande.

Achim har inte varit många dagar i Rodeiken förrän han helt vunnit inte bara farbror Martins utan också Ursulas hjärta, och då han drar vidare en vecka senare efterlämnar han ett stort tomrum. Den långe, smidige unge mannen har inte bara ett charmerande yttre, han har också ett varmt hjärta, och farbror Martin säger adjö till honom med tårar i ögonen.

— Löjtnant Lenau, säger han, kommer ni någonsin tillbaka till den här delen av Ungern så välkommen till Rodeiken! Ni är alltid välkommen hit.

Senare vandrar Ursula och Achim genom frukträdgården. De håller varandra i hand som två barn. De vandrar allt längre in i den viskande sommarnatten.

Då de kommer fram till åkern med sädesskylarna stannar de och kysser varandra.

— När kommer du tillbaka, Achim? viskar hon.

— Snart! Om det inte händer mig något.

— Dig händer det ingenting. Achim! Det får inte hända dig något!

De kysser varandra, rusigt lidelsefulla. Då de äntligen skils, står månen lågt på sommarnattshimlen.

De följande dagarna är grå och ändlösa. På en enda natt har godset Rodeiken förlorat all sin förtrollning.

Ursula kastar sig in i arbetet. Hon vill helst glömma, glömma allt! Hon vill vara den hon var förut — innan Achim kom till Rodeiken. Men hon kan inte …

Farbror Martin och tant Helena reser till Budapest.

— Nu får du vara vår förvaltare, lilla Ursula, säger farbror Martin. Om en vecka är vi tillbaka igen. Om det skulle komma några gäster så får du uppträda som husets värdinna.

Ursula gläder sig åt att ha ansvaret för det stora huset. Hon får mycket att göra. Och arbete är bra; när man arbetar hinner man inte tänka så mycket på Achim, inte undra var han är nu med sina pansarvagnar.

Två dagar efter det farbror Martin och tant Helena farit till Budapest stannar en grå bil nedanför stora trappan, och en officer i svart uniform kommer upprusande.

Ursulas hjärta står stilla, Achim!

— Permission, skrattar han och kommer emot henne med utbredda armar. Tre dar. Sedan ska jag till fronten.

Det blir de underbaraste tre dagarna både i hennes och hans liv.

De rider över stubbåkrarna. Sadlarna knarrar i takt med de ädla djurens trav.

De sitter och ser ut över de blanka sjöarna, följer tysta vildgässens flykt med blicken.

De ligger i gräset i en glänta i skogen och ser upp i den sidenblanka, blå himlen.

Å, denna vidunderliga september!

De ser in i varandras ögon och lyssnar andäktigt till spovens klagande skri på andra sidan mossen. Och allt försvinner omkring dem. De sträcker sina armar mot varandra och ingenting annat betyder något.

Det är ett kort och saligt rus, ett rus som skänker glömska.

De glömmer det oroliga nuet, den mörka framtiden, allt glömmer de för varandra.

— Älskar du mig?

— Ja, jag älskar dig! Å, jag visste inte att det fanns något som det här! Visste du det?

— Nej. Jag visste inte att det kunde vara så underbart.

— Varför kan det inte alltid få vara så här?

— När bara kriget är över så ….

På kvällen den sista dagen går de åter genom fruktträdgården. Ursula stannar och klänger sig fast vid Achim.

— När kommer du tillbaka?

— Snart. Om det inte händer mig något.

Hon smeker hans uniformsrock med handen.

— Det får inte hända dig något, Achim. Då skulle livet inte längre ha någon mening …

Han drar henne intill sig och kysser henne besinningslöst.

— Det kan inte hända mig något så länge du finns! Nu måste jag gå, Ursula, tillägger han och väntar på att hon skall följa honom till bilen.

Hennes hjärta känns plötsligt tungt och kallt som en sten i bröstet. Hon trycker hans händer.

— Gå, viskar hon. Gå ensam. Jag stannar här. Det är bäst … Och se dig inte om! Jag bönfaller dig, se dig inte om!

Hennes fingrar gräver sig in i trädets bark. Plötsligt vet hon att hon aldrig får se Achim mer, att han är förlorad för henne. Men hon vet ännu inte att hon nästa år skall hålla hans barn i sina armar …

Ursula Gothe stod fortfarande i mörkret vid det öppna fönstret Hans barn, tänkte hon. Hans och mitt barn — och det är i livet! Hon är nio år, en söt, allvarsam liten flicka som ingenting vet om sina föräldrar.

Jag säger det till honom, tänkte hon. Redan i kväll! Vi måste ta lilla Martina till oss. Rickard kommer att bli en god far för henne.

Hon försökte föreställa sig hans min när hon berättade det. Hon försökte inbilla sig att han skulle dra henne intill sig och säga: »Ursula, varför har du aldrig berättat det här för mig?»

Hon visste mycket väl varför hon aldrig berättat något. Hon kände hans stränga moralbegrepp, hans fasta principer, hans bestämda åsikter om vad som passade sig och var korrekt.

Ursula hade aldrig berättat för Richard om Achim. Dels hade upplevelsen på godset långt borta i Ungern så småningom bleknat till ett avlägset minne, dels ville hon inte på nytt frammana minnet av de ohyggliga omständigheterna kring flykten. Men nu! Nu måste hon berätta allt, nu när hon visste att lilla Martina levde. Richard skulle förstå. Han älskade henne ju, och hon älskade honom.

Hon väntade otåligt på att han skulle komma hem, och så fort hon hörde honom sätta nyckeln i dörren, skyndade hon emot honom med bankande hjärta. Han kysste henne ömt på båda kinderna.

— Hur är det med pojken? frågade han.

Hon blev rädd. Hon hade inte ägnat pojken en tanke på hela kvällen.

— Bara bra, svarade hon hastigt.

De gick in i barnkammaren och böjde sig över sängen. Pojken sov — hälsans lugna, djupa sömn.

Ursula rätade lättad upp sig.

— Kom med in nu, sa hon lågt, och berätta hur det har gått.

— Fru Lohmann hälsade. Hon var ledsen att du inte kunde komma med. Lohmanns är verkligen rara människor. Vi får bjuda hit dem någon gång …

Ursula lyssnade bara med ett halvt öra. Hon funderade på hur hon skulle komma in på ämnet.

— Deras dotter ska gifta sig i höst, fortsatte Richard. Det ska vara stort kyrkbröllop. Svärsonen förefaller att vara mycket präktig. Han är jurist, av god familj. Vi blir naturligtvis bjudna. Du får skaffa dig en ny klänning …

— Ja, sa hon och fortsatte efter en andlös paus: Richard! Det är något som …

— Du, avbröt han henne, fru Lohmann vill gärna prata med dig om en del saker. Du kanske är snäll och hälsar på henne en dag.

— Ja, Richard.

— Du, Ursula, sa han och log litet generat som alltid när han talade om sin karriär. Lohmann antydde också något om direktörsposten. Han sa att Schultz på sätt och vis hade lika bra meriter som jag. Men Schultz ligger i skilsmässa. Det är visst en ganska underlig historia. För den skull kan han inte komma i fråga. Lohmann sa att de framför allt krävde en absolut fläckfri vandel och ett oklanderligt privatliv.

Fläckfri vandel!

Ursula kan plötsligt se sig själv under bröllopsfesten hos Lohmanns. Hon ser generaldirektörens imponerande gestalt, hans hustrus skarpa ansikte. Och de övriga direktörerna med fruar. Familjen Lohmann, brudgummens familj, hans »goda» familj! Ett stort bröllop! Herrarna i frack. Även Richard, chefen för exportavdelningen och firmans blivande vicedirektör. Han ser bra ut … Och sedan en viskning bakom hennes rygg: »Det där är herr Gothes fru. Ja, hon är vacker. Men har ni inte hört? Historien med barnet? Nej, inte hans barn. En annans barn. Ett krigsbarn, om man så får säga! Han försöker krampaktigt tysta ner saken … Vad det måste kännas för honom! Det här kan ju kosta honom hans karriär! Nej, vem skulle ha kunnat tro det! Denna förtjusande kvinna — och ett sådant förflutet! Kan just undra om han hade en aning om det när han gifte sig med henne.»

Nej! Ursula kan inte berätta det! Han skulle inte förstå.

Richard Gothe strök ömt sin hustrus arm.

— Jag vet att jag kan lita på dig. Du kan säkert hjälpa fru Lohmann. Eller hur? Det betyder mycket att vi håller oss väl med Lohmanns, det förstår du säkert.

Hon drog ett djupt andetag. Ja, det förstod hon.

— Ja, Richard, du kan lita på mig, sa hon och kysste honom. Men nu är jag trött — har litet ont i huvudet också. Du tar väl inte illa upp om jag går och lägger mig?

Den natten sov Ursula inte. Hon hörde hur Richard sakta smög sig in i sitt rum. Hon hörde klockan i vardagsrummet slå först tolv, sedan ett, två, tre …

Hon steg upp och gick in till Helmut. Vad skulle han säga om att plötsligt få en äldre syster? Skulle det inte vara nyttigt för honom? Men det gick ju inte. Det skulle aldrig gå. Hon måste bestämma sig, måste välja. Antingen Richard och Helmut eller den lilla okända Martina. Det finns bara en utväg. Hon måste glömma bilden i tidningen. För sin mans, sin familjs, för Richards karriärs skull.

Så dök en ny idé upp och skrämde henne. Tänk om någon annan fick se bilden i tidningen. Tänk om någon bekant från den där tiden långt tillbaka plötsligt erinrade sig just det namnet och de fruktansvärda händelser som utspelats i Ungern nio år tidigare! Om någon skrev till tidningen: »Jag har känt barnets mor en gång. Hon heter Ursula Hanke, och hon bodde år 1942 på godset Rodeiken i Ungern …»

Klockan i vardagsrummet slog fyra, men Ursula kunde fortfarande inte somna. Hon hade fattat ett beslut. Hon steg upp så tyst hon kunde, gick bort till skrivbordet, letade fram ett brevpapper och började skriva till tidningens redaktion.

Herr Chefredaktör!

Hänvisande till Eder artikel om barn 312 ber jag få upplysa om att jag har känt barnets mor. Under transporten från Ungern till Österrike lämnade fru Hanke barnet i en dams vård medan hon själv gick för att skaffa mjölk. Liksom jag själv kom hon för sent till tåget och senare kunde hon inte återfinna sitt barn. Hon omkom en tid senare under ett flyktförsök. Jag var enda ögonvittnet till hennes död. Fru Hanke var änka. Hon hade förlorat alla närstående. Barn 312 är alltså föräldralöst.

Högaktningsfullt

Ursula Gothe

Då hon skulle skriva avsändare bakpå kuvertet tvekade hon. Vad skulle hon uppge för adress? Ingen alls? Men skulle det inte verka misstänkt? Sin egen adress kunde hon emellertid inte sätta ut. Hon funderade ett slag och skrev sedan: »Avsändare Ursula Gothe c/o Fru Johanna von Müller, Langgasse, Linz.»

Ursula Gothes brev vidarebefordrades till Röda Korset. Där hamnade det två dagar senare på sekreterarens bord. Samtidigt anlände ett brevkort, som också hade med barn 312 att göra. Sekreteraren jämförde de båda skrivelserna.

— Det här var märkvärdigt, sa hon till sin kollega. Här skriver en fru Gothe i Linz att barnets båda föräldrar är döda. Och samtidigt anmäler en man sig som barnets far. En man med ett helt annat namn. Om folk bara ville låta bli att skriva rakt ut i det blå.

— Vad skriver mannen? frågade kollegan.

Sekreteraren läste upp brevkortet:

Jag har i dag sett en bild av barn 312 i Er veckotidning. Efter att ha läst igenom barnets personalia och de omständigheter Ni redogör för är jag nästan säker på att jag är far till barnet. Var god meddela omgående var barnet är nu och var jag kan få närmare besked.

Högaktningsfullt

Achim Lenau

2

Några dagar efter det Ursula postat brevet ringde Richards syster. Johanna von Müller.

— Hej Ursula! Är du ensam?

— Ja.

— Det har kommit brev till dig under min adress. Sedan när har du hemlig korrespondens? Vad är egentligen meningen?

— Jos röst lät mjuk och glad i telefonen.

— Ett brev, utbrast Ursula och drog häftigt efter andan. Vem är det ifrån?

— Från Röda Korsets huvudkontor i Wien. Ska jag öppna det? Eller vill du hellre komma hit och hämta det? Ja, Ursula, kom och hämta det! Det var så länge sedan vi hade en riktigt trivsam pratstund, du och jag. Richard behöver ju inte få veta något.

— Jag hinner inte. Inte i dag. Men brevet, fortsatte hon och tvekade några sekunder. All right. Jo, öppna det och läs upp vad där står!

— Vänta litet då.

Ursula lyssnade med återhållen andedräkt då Jo började läsa upp brevet.

Bästa fru Gothe!

Vi tackar för Edra upplysningar beträffande barn 312. För att komma till rätta med problemet behöver vi emellertid ytterligare upplysningar, som vi hoppas Ni vill stå till tjänst med snarast möjligt.

Kände Ni barnets far? Var i Ungern låg det gods där fru Haake bodde? Kan Ni kanske uppge namnet på några andra vittnen till fru Haakes död? Vet Ni med säkerhet att fru Haake var änka?

Vi ber Er vara vänlig svara på dessa frågor och bifoga en beedigad bekräftelse på att Edra upplysningar är korrekta.

— Hallå, Ursula? Är du där? Varför säger du ingenting?

— Jo! Får jag komma bort till dig och prata nu med detsamma?

— Javisst. Kom du bara!

Johanna von Müller hade efter sin skilsmässa tvingats att helt bryta med sin bror Richard. Det var hon som var orsak till skilsmässan, hon som givit anledning till skandal.

Det fanns ingenting som Richard avskydde så intensivt som familjeskandaler. Han hade låtit Jo förstå att han skulle vara tacksam om hon flyttade från staden. Endast på villkor att hon gjorde det kunde han tänka sig att upprätthålla kontakten med henne.

Men Jo hade skrattat ut honom. Hon hade lugnt stannat kvar i Linz, och till sin brors förfäran hade hon öppnat en butik för konsthantverk och suvenirer.

— Jag vill vara självständig, hade hon sagt. Jag har fått nog av att vara beroende av en karls godtycke.

Hon hade tagit konsekvenserna av sitt handlande och helt brutit med brodern.

Ursula hade förståelse för svägerskans krav på självständighet och oberoende. Hon fortsatte att umgås med henne, mycket för att Jo skulle förstå att hon inte delade Richards trångsynta inställning.

Äntligen stod Ursula utanför Jos lilla butik. Hon skyndade in, och Jo kom leende emot henne.

— Du ser trött och ledsen ut, Ursula, sa hon och förde henne in i rummet bakom butiken. Är det för det där brevet?

Ursula nickade.

— Kom och sätt dig här, fortsatte Jo och räckte henne brevet.

Ursula läste igenom brevet än en gång. Sedan såg hon på Jo.

— Det är mitt barn, Jo, sa hon tonlöst.

Jo ryckte brevet ur handen på henne.

— Men