Unga träd

By Alma Söderhjelm

Holger ska ge sig ut i kriget. Det berättar han för Signe under en promenad en kväll. Snön singlar ner från himlen och lägger sig som ett pudrigt täcke över världen. Det borde göra Signe varm inombords, men nu lägger sig vinterkylan som en kall död hand över hennes brustna hjärta. Hennes Holger – ut i krig? Det blir början på en känslomässig resa för paret, där ingenting kommer att bli sig likt igen. Kriget skördar många offer – men ibland är de värsta offren vi gör osynliga ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9788726762693

Book preview

NYLANDER

Första kapitlet .

Hemligheten.

— Du säger ingenting —

— Vad skall jag säga?

Fanns det något att säga? Och vad? Kanske hade en annan kunnat finna ord. Men hon fann inga.

Holger smög sin arm under hennes.

— Är du ledsen på mig för det? Det är du väl ändå inte?

Hon kunde inte svara. Hon kunde inte se in i hans ögon. Hennes egna skulle skvallrat om den skräck hon kände. Hennes blick följde snöflingorna, som lyste stora och vita i lyktskenet och sävligt och undrande lade sig ner på marken. De föllo ner på muffen, som hon höll i handen, och hon såg hur de samlades till ett vitt bräm på skinnet kring Holgers rockärm. Som en mjuk, kall hand lade de sig på hennes hjärta. Så mjuk, att den ej kunde taga ett fast grepp för att hålla det stilla. Så kall, att det långsamt stelnade bort.

Han drog henne tätt till sig— Hade du aldrig tänkt, att det skulle kunna hända?

— Vad då?

— Att jag skulle resa?

— Nej, hur skulle jag kunnat det?

— Varför skulle du egentligen inte? Hans stämma talade om besvikelse.

Signe såg upp på honom.

— Jag visste ju ingenting, sade hon.

— Vad var det, som du inte visste? Visste du verkligen ingenting om det hela?

— Nej.

— Inte ens att något var i görningen?

— Jo, det visste jag. Att det fanns något, som man inte fick veta. Men det är ju inte första gången. Sedan vi föddes, har vi ju inte hört om annat än sådant som man inte får veta. Jag fäste mig inte så mycket vid det. Jag hade ju inte en aning om vad det gällde — att det kunde röra oss — dig!

— Har ingen av flickorna sagt dig något?

— Vilka flickor?

— Elvi till exempel.

— Jag känner Elvi så litet, och du vet väl att Elvi aldrig säger ett enda ord.

— Men Märta? Eller din vän Rut?

— Har Märta — har Rut vetat av det?

— Ja, det har de. Och det är verkligen ståtligt, att de inte sagt något till dig. Vet du, det var rekommenderande för hela könet, tycker jag.

Han lät så förnöjd och tillfredsställd. Men Signe kunde inte följa hans stämning. Märta och Rut hade haft en stor hemlighet gemensam med Holger, som de ej talat om för henne. En hemlighet, som gällde allas deras välfärd, hennes lycka, Holgers liv —

— Hur länge ha de vetat det, frågade hon.

— Jag vet inte så noga. Några månader kanske.

— Ni berättade det således redan då för dem?

— Berättade? Nej, inte tror jag det behövdes. De ha gjort oss kolossala tjänster. De och ett par andra flickor.

Signe kände sig alltmera beklämd.

Holger tog hårt om hennes arm— Säg någonting, bad han. Jag kan inte uthärda, att du med ens blir stel och tyst. Jag har aldrig sett dig så här.

— Jag tycker det är så märkvärdigt att veta, att andra flickor, att Rut, som jag dagligen är tillsammans med, vetat allt detta så länge, och jag har gått här som en idiot och inte haft en aning om någonting.

Holger stannade, drog bort sin arm och såg på henne— Du har ju aldrig varit intresserad av politik, sade han.

— Politik!

— Just politik. Om något är väl det politik, att vi i över ett år haft en bataljon i fiendeland och oavbrutet matat den. Bakom Rysslands rygg. Att vi skall bli goda och glada soldater — med Guds och Tysklands hjälp. Rycka upp det hela ur den dypöl i vilken vi sjunkit ner och jaga ryssarna härifrån.

Signe gick tyst vid hans sida.

Från den stund då hon börjat förstå något, hade hon hört talas om politiska förvecklingar och hemliga sammankomster, förräderi och förtryck, orättfärdighet och ofred, om våldshandlingar och grymhet. I synnerhet hade hon hört allt detta i Ruts hem. Signe visste, att det där ögonblicket alltid skulle komma, vid tebordet, när professor Holm kom in, gnuggande sina händer, satte sig på sin plats vid bordsändan och sade: — Nå, har Signe hört det nyaste? När hon var skolflicka, hade det smickrat henne. Men sedan hade hon tröttnat också på att vara smickrad av det. Det var så långa historier, och man blev tvungen att sitta dubbelt så länge till bords. Hon hade ofta beundrat Rut och hennes mor för att de dag efter dag förmådde visa samma levande intresse för allt vad han talade om. Ty Signe tyckte ofta, att det var helt obetydliga saker och kunde icke alls förstå, att en gammal professor kunde intressera sig för sådant. Hennes far berättade aldrig några sensationella historier. När han talade politik, var det alltid kortfattat och rörde sig endast om juridiska spörsmål, som hon ej förstod. Hon hade aldrig tänkt, att politik var något som hade med henne att göra. Hon hade tyckt, att den var så där som fattigdomen: den fanns och måste finnas, och man hörde alltid talas om den. Men hur det var, kom den en i alla fall aldrig riktigt in på livet.

— Och dina studier? Skall du alldeles lämna dem?

I samma minut hon sade det, förstod hon, att hon ej bort göra det.

— De kan vänta, sade Holger torrt. Det finns väl viktigare göra nuförtiden än att bli kandidat.

— Om alla skulle resonera så —

— Alla måste resonera så.

Det hade kommit beslutsamhet, ja, hårdhet i hans stämma och något stolt och flammande i hans milda blå ögon.

Hennes Holger, som Märta kallade »riddaren av barnboken», och vars känslor för henne hennes föräldrar slogo bort med en axelryckning, han skulle ut i krig, skulle kastas in i främmande äventyr, vars farligheter ingen kunde förutse. Och det kallade man politik!

Han tog åter hennes arm och drog henne till sig. Hon smög sig in till honom. Det var skönt att känna, att han inte var ledsen på henne, trots det där som hon sagt. Det kändes så tryggt, när han höll hennes hand inne i den stora muffen.

Det hade slutat snöa. Ett lysande vitt täcke låg över hela Senatstorget, täckte Nikolajkyrkans och Universitetets trappor som en mjuk vit matta och bildade huvor av mjuk ull på Alexanderstodens mittgestalt och emblemfigurer. Här och där skuttade en släde som en barnleksak över snön.

— Ser du, hur roligt det ser ut med alla de där vita mössorna på huvudena, sade Holger och pekade mot stoden. De ser ut som vita fårskinnsmössor, soldatmössor allesamman.

Signe ryckte till. Det hade känts så gott att gå där vid hans sida, att hon för ett ögonblick hade glömt, att det hängde ett svärd av olycka över deras liv och kärlek. Holger hade stannat och var upptagen av att betrakta kejsarstoden.

— Man skulle nära på kunna tro, att skulptören med flit har gjort kejsaren så liten och de där figurerna, som skall symbolisera oss, så oproportionerligt stora. Enkom för att i varje ögonblick påminna oss, att den ryska tsarens allmakt och storhet kanske ej är så kolossala, som man från barndomen präntat i oss.

Hans tankar kretsade bara kring detta.

— Är det många, som redan rest dit bort?

— Flera hundra.

— Hur har de kommit över gränsen?

— Med list och försåt, sade Holger stolt.

— Och du?

— Jag får väl göra som de andra.

— Hur då?

— Närmare bestämt som Erik Nordberg och Torsten Asplund.

— Du menar väl inte —?

— Jo, det är just det jag menar —. Han avbröt sig och knep henne i armen, medan han med sin blick ledde hennes till en figur i stor brun skinnkrage och slokhatt, som långsamt gick förbi dem, stannade och betraktade kejsarstoden med låtsat intresse.

När han kommit ett stycke förbi dem, återtog Iiolger, i det han sänkte rösten: — Jo, kära du, jag skall också resa till Sverge för att studera. Men eftersom de andra farit till Uppsala, har jag valt Lund. Det kan se misstänkt ut, ifall alla placera sig på samma ställe.

— Du kan väl inte mena, att de inte varit i Uppsala?

— De ha inte sett Uppsala mer än du och jag.

— Men jag har ju skrivit till Asplund. Jag skrev till honom det där som du bad mig om.

— Var inte orolig, det brevet har han nog fått.

Signe såg på honom, frågande.

— Vi har våra metoder. Alla brev läsas i Stockholm och läggas om där. För resten har han redan svarat på det brevet. Fastän svaret kom till mig. Holger skrattade triumferande.

Nej, nu gick det runt i Signes huvud. Det var en vävnad av hemligheter.

— Ja, sade Holger. Och du hade uträttat kommissionen alldeles ypperligt. Det där universitetsprogrammet, du skrev efter för min räkning, det var ett reglemente från tyska regeringen. Så du har gjort stor nytta utan att själv veta det.

Signe drog en suck av lättnad. Hon var då ej så alldeles onyttig! Plötsligt flög en tanke genom hennes huvud — Och Martin, frågade hon sakta.

— Goliat!

— Är han också där?

— Ja visst! Han var en av de första som reste. Du kan tro att han var i sitt esse.

Han talade som om det gällt ett äventyr. Någonting, som var roligt, självsvåldigt, skojigt

Goliat var Martins öknamn. I skolan hade de kallat Holger och Martin för David och Goliat, där de sida vid sida hade flyttat upp från klass till klass.

Martin var Holgers bäste vän. Han var stor och bredaxlad. I bredd med honom föreföll Holger som av en annan ras, med sina spensliga axlar, sitt finskurna ansikte och sin veka mun.

Holger var så trofast. Den han en gång hade fäst sig vid lämnade han aldrig. Skulle han svikit Martin, så hade det betytt att han svikit sig själv. Det var kanske just hans vänskap för denne som gjorde, att hon själv hyste en så trygg tillit till honom. Aldrig hade hon kommit på den tanken, att han skulle kunna lämna henne. Hon var en gång för alla hans vän, och hon visste att hon alltid skulle förbli det. Intet annat kunde skilja dem än döden eller en olycka. Men hade icke olyckan kommit nu?

— Har du haft brev från honom?

Holger gick några steg framåt, tyst. Sedan sade han sakta, som hade han talat för sig själv: — Han är här. Han kom i går. Det är också därför saken blivit aktuell för mig. Han reser tillbaka i morgon. Och då passar jag på och reser med honom.

— Skall du resa — i morgon? I m orgon, upprepade hon.

— Ja.

Hennes hjärta, som levat upp ett ögonblick, blev åter stelt och stilla.

— Varför har du inte sagt mig det tidigare?

Han hörde hennes ångest. Han strök med sin hand över hennes inne i muffen.

— Jag visste det inte själv. Jag fick veta först i morse, att han var här. Och nu för en timme sedan att han tänkte resa i morgon. Du kan väl förstå, att han inte kan stanna. Redan det att han kommit hit är ett förfärligt vågspel. Jag ringde till dig i samma stund jag fick veta det.

Ja visst, det hade han ju gjort. Han hade fullgjort allt. Hon hade intet att förebrå honom.

De slogo in på Nikolajgatan. Mekaniskt såg hon upp på kyrkans urtavla. Den visade en kvart över fem. Klockan halv sex satte sig hennes far till middagsbordet. I dag skulle han vara särskilt punktlig, då han hade sin kvällsföreläsning klockan sju. Hon började gå fortare.

Holger drog henne närmare, försökte sakta hennes steg.

— Jag måste skynda mig. Annars kommer jag för sent.

Han tog ett mjukt, smygande tag om hennes arm, bedjande, smekande.

— Skulle du inte för en gångs skull kunna låta bli att gå hem till middagen?

— Holger, jag kan inte.

— Du kan telefonera att du inte kommer.

— Då måste jag ha något skäl.

— Hitta på något!

— Det är inte så lätt.

— Du kan ju säga, att det är något du har att göra.

— Jag har ingenting annat att göra än gå på mina usla föreläsningar. Det vet de likaväl som du.

— Så säg dem som det är: att vi äro förlovade och att jag skall resa till Lund i morgon — för att studera nationalekonomi.

De hade vikit in på Kyrkogatan, och Signe stannade utanför en port mittemot Ständerhusskvären.

Han behöll hennes hand och smekte den stilla.

— Tycker du det vore för mycket begärt, om jag fick vara denna enda dag tillsammans med dig? Sista dagen. Gud vet, när vi träffas igen.

Signe ryste till.

— Fryser du? Han knäppte hennes kappkrage som hade gått upp.

— Jag tycker bara, att allt är så förfärligt.

— Det får du inte tycka, sade han beskyddande. Nu måste du vara min duktiga flicka, det kan inte hjälpas. Om vi inte offrar något, kan vi aldrig bli lyckliga. Hela vårt liv blir då bara neslighet och uselhet.

De stodo och sågo på varandra. Utan att göra det klart för sig mätte de varandra med ögonen. I detsamma slog klockan halv sex i Nikolajkyrkans tornur.

— Vilken tid i morgon skall du resa? Orden snubblade över varandra.

— Det vet jag inte ännu.

— Jag får väl träffa dig i morgon?

— Till och med i kväll om du vill.

— I kväll?

— Det är ett möte hos Elvi. Vi är där allesamman. Alla vi som skall resa i morgon. Du får komma med, om du vill.

Det ljusnade plötsligt till inom henne. Tanken på att hon skulle få vara med de andra kom hennes hjärta att klappa fortare. Men så kom tvivlet igen.

— Jag kan väl inte komma med som ingenting har att göra med detta.

— Det är något som jag avgör.

— Du?

— Just jag. Jag har haft hand om rekryteringen på sista tiden. I stället för en annan som blev alltför misstänkt.

Hennes glädje byttes åter i oro.

— Du kommer väl?

— Ja, naturligtvis.

— Säkert?

— Varför skulle jag inte komma!

— Du förefaller inte vidare entusiastisk.

Hon förstod, att det var illa att hon visat sig så föga entusiastisk. Det begärdes ju, tänkte hon, att man skulle vara entusiastisk även när man kände sig som mest förtvivlad.

De hade redan tagit farväl, och hon gick hastigt uppför trappan, när hon hörde Holgers steg bakom sig. Innan hon visste ordet av, hade han slutit henne till sig och kysst henne. En häftig, het kyss.

— Kom med mig! Kom så går vi och äter middag tillsammans. Bara vi två. Sedan i kväll äro de andra med.

Ett ögonblick var hon nära att ge efter. Så skönt det skulle vara att bara glida bort i detta obestämda, som hon kände, när han lade sin arm om henne och drog henne till sig. Inte tänka, grubbla, undra, oroa sig, bara glida — glömma —

Men så kom bilden av fadern för henne, där han satt vid middagsbordet, rynkade de buskiga ögonbrynen och gjorde den där gesten, att Miina ej skulle servera steken utan vänta.

— Jag vågar inte. Pappa skulle bli så ond.

Holger skrattade till— Du vågar ge bort, vad du har kärast på jorden till okända öden, men du vägar inte säga ifrån, att du inte kommer hem till middagen. Det är barockt.

Signe tänkte på att det inte var självmant, som hon gav bort det käraste hon ägde.

— Jag är kanske inte så stark som du tror, sade hon lågt, medan tårarna brände i hennes ögon.

Plötsligt kom en tanke för henne. — Hur länge är det sedan din mor dog, frågade hon. Hon hade aldrig förr kommit att tänka på att han var ensam i världen och sålunda kunde rå sig själv.

— Varför frågar du det?

— Jag undrade bara, vad hon skulle sagt om det här.

— Du menar, att det är en lycka, att hon är död, sä att hon inte behövde uppleva det. Det är märkvärdigt, att du kom att tänka på henne. Det är nämligen i dag jämnt två år sedan hon dog. Jag har hela dagen gått och tänkt på det. Ja, det kanske är bra, att hon är borta. Jag skulle aldrig fått resa för henne.

Hans röst blev så sorgsen. Signe visste ej, om det var för att hans mor var död eller för att han inte skulle fått resa för henne. Men hon kände det i alla fall som en förebråelse mot henne själv.

Hon tog hans hand— Holger, sade hon högtidligt. Jag skall vara så duktig, att du aldrig behöver ångra att du gjort det som du anser vara din plikt.

— Och din?

— Allt som är ditt, är mitt.

Föräldrarna sutto till bords, när hon kom.

— Var har du varit så länge? Signes mor såg upp på det höga, smala mahognyuret mellan fönstren. Signe följde hennes blick. Då såg hon till sin häpnad, att hennes far gjorde ett tecken till modern liksom för att hindra henne att säga något.

Jag var ute och promenerade.

— Du kunde kanske hädanefter välja en lämpligare promenadtimme. Du vet att pappa ej tycker om, att du kommer för sent till middagen. Hon sade det stilla, och när hon sagt det möttes de smala läpparna i ett streck av lidande.

— Ja, mamma, det skall jag, sade hon. Men hon hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

Hennes far rynkade ögonbrynen, som han alltid gjorde, när han blev missnöjd över något— Det är väl inte så farligt, om det en gång händer. Signe är ju vanligen punktligheten personifierad. I detsamma sköt han sin stol från bordet till tecken på att det var tid att stiga upp.

Modern såg på honom med ett uttryck som hade hon velat be om ursäkt och försvara sig på samma gång. Sedan gjorde hon en tveksam rörelse, som om hon inte vetat om hon skulle sitta kvar eller ej.

— Signe kan väl sköta sig själv, sade fadern vänligt, medan han gick fram och kysste modern på hand till tack för mat.

Signe såg efter sin far. Det var så olikt honom att taga hennes parti emot modern. Och att stiga upp från bordet.

Andra kapitle t

Rekryterna.

Det var Rut som öppnade.

Holger och Signe hängde upp sina överplagg i Elvis lilla tambur. Den var verkligen ovanligt liten. »Men det är min egen i alla fall», brukade Elvi säga. Elvi hade förut bott på ett pensionat, men det sprang så mycket folk hos henne, att hon hyrt sig ett rum med egen tambur, där ingen kunde se vem som kom och gick. Hur det var, så kommo alla alltid till Elvi. I synnerhet de som sysslade med sådant som var viktigt och sådant som var farligt. Signe visste ej mycket härom, annat än vad Rut brukade berätta henne. Rut och Signe kände varandra sedan barndomen, och Ruts föräldrar och Signes bodde i samma hus. De träffades ofta. Just därför var det så mycket bittrare för henne, att Rut och Holger inte sagt något till henne.

Signe och Elvi kände varandra endast obetydligt. De hade ej växlat många ord. Men ibland hade Rut föreslagit Signe att komma med till Elvi, när det var något praktiskt — och ofarligt — att göra. Egentligen hade hon aldrig frågat sig, vad hon tyckte om Elvi. Man gjorde inte alls klart för sig vad man tyckte. Man måste tycka om henne. Det var ett axiom, att hon var duktig och modig, uppoffrande och offervillig, utomordentlig i alla avseenden. Det hade tusen gånger sagts och aldrig motsagts. Om man inte tyckte om Elvi, så var det detsamma som att prisge sig själv.

Liksom också Elvis rum.

Hur det var, kunde ej Signe se något märkvärdigt i det. Visserligen var det trevligt med den gamla ryan hängande på väggen och den stora tavlan av Finch, föreställande Helsingfors under storstrejken. Men hur mycket sades det inte om hur förtjusande det var här inne! Till och med det som klandrades hos andra, blev hos Elvi en förtjänst. Hur många gånger hade inte Holger sagt, att han avskydde det där, när människor hängde väggarna fulla av allehanda politiska allegorier och porträtt. Men när Elvi radade upp på sin byrå och sitt skrivbord politiska mördare och martyrer i jätteramar, då tyckte han att det just var som det skulle.

Rummet var fullt av rök, så att man i första ögonblicket hade svårt att se, vem som var där inne. Men när de kommit in, fick Signe syn på Märta, som satt på en stor kudde framför brasan och bolmade så det stod högt i tak. I samma ögonblick Holger och hon stego in, rusade Märta upp, ropade till och drog sin klänning till sig för att skydda den för eldskotten, som från det färska barrvirket sköto långt in i rummet.

— Usch, min nya klänning, sade hon förargad.

— Var är Elvi? Holger såg sig forskande omkring.

— Ett ögonblick! Det var Elvi, som ropade. Och nu sågo de henne, till hälften dold av dörren till den skåpliknande kokvrån, som var infälld i väggen. Hon höll på att koka kaffe,