Det främmande ögat: utfall och infall

By Alma Söderhjelm

Det är i början av 1900-talet och Alma Söderhjelm är i full gång med att sätta världen i pränt. Vetenskapen och kulturen gör jättelika landvinningar världen över, men hon är skeptisk. Varför har det vid 1920-talet inte kommit fler bra filmer i Sverige? Och leder verkligen teknologiska framsteg till att våra liv blir lättare? Detta är en skarp samling texter som tar tempen på samtiden så som den såg ut för hundra år sedan: det är lyhört, kritiskt och ofta oerhört humoristiskt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 11, 2021
• ISBN: 9788726762754

Book preview

www.sagaegmont.com

Ansikte mot ansikte eller reflexioner pa en teaterpremiär.

V id premiären på »Femina» hade jag fått min plats ytterst i yttersta·parterrlogen och satt sålunda ansikte mot ansikte med Stockholms hela parkettpublik. Det var rätt intressant. I hela världen skulle man väl knappast kunna finna en så enhetlig samling som denna. Alla damer med precis samma koaffyr: onduleringsvågor, lock i pannan och kruseduller vid öronen, och så silverväskan icke att förglömma, prinsessans liksom backfischens. Och likformigheten bland damerna — ett intet mot herrarnas! Ty Sverige är visst det enda land på jorden, där herrarna äro så lika att det ej blir de utan deras damer, som markera kultur- och samhällsnivån.

Man samlas. Man sätter sig. Det är en tät skara högst korrekta individer, vilka förefalla att fungera mekaniskt. Hemma hos oss pratas det och hälsas och skämtas innan ridån går upp, man fraterniserar med varandra i loger och på parkett. Det starka ljuset och den förväntningsfulla stämningen med sin känsla av avkoppling från vardagslivet alstra vänlighet och förnöjsamhet, man letar rätt på varandra, utbyter några ord eller ser åtminstone varandra tillitsfullt och igenkännande i ögonen. Här inte ett spår av detta. De på parkett ta ingen notis om varandra och se ej åt dem i logerna. Alla stirra rakt framför sig mot en enda punkt: den nedfällda ridån. Det är som dockor med gammaldags huvuden utan mekanism — eller med söndrig sådan. Vilket stilla, livlöst och tålmodigt stirrande mot en scen, där ingenting alls ännu försiggår!

Men så börjar spelet och i detsamma är den enhetliga massan som förvandlad. Vår publik sitter dödsstilla, tinar endast mycket långsamt upp och ger sällan tillkänna sina verkliga sensationer. Och här! Munterhet och levnadslust i alla tonarter, spontan, tacksam glädje, vilken kommer från de sundaste och friskaste hjärtkamrar. Salongen följer med som en böljande sädesåker, lättrörlig, lättrörd, den är med i varje sekund. Vilken härlig publik! Man kunde tro sig vara mitt inne i en barnskara som åker karusell. Det skrattas och talas högt och applåder tas upp spontant, inkorrekt, mitt i en replik!

Hur kan en sådan förvandling vara möjlig? Den är så otrolig, så överraskande, att den som icke alls kände till svenskarna och särskilt stockholmarna säkert ej skulle kunna tro sina ögon och öron. Emellertid är det kanske inte så invecklat. Stockholmarna äro bara inte vana att låta sitt glättiga lynne och sin egenart spela in alldeles för sig själv, i det vanliga, verkliga livet. Men på teatern är det helt annorlunda. Man står ju inte så alldeles ansikte mot ansikte med livet och medmänniskorna på scenen. Gentemot dem riskerar man ingenting genom att visa sina verkliga känslor. Och i den mörka salongen är det ingen som ser om man skrattar eller gråter.

Ty är icke det mest karakteristiska för stockholmarna, och måhända för svenskar över huvud, att de, där det icke är av förhållandena bestämt påkallat, aldrig riktigt våga träffas ansikte mot ansikte? Hela den yttre och mycket väsentliga apparat som kallas gatlivet bestämmer ju redan detta ställningstagande eller frånvaron av sådant. Annorstädes går man väl ej som här framåt på en trottoar och tillbaka på en annan. Därigenom kommer man aldrig att möta varandra annat än på avstånd. Blir en trottoar fullpackad med folk, slår man ansiktet mot en annans nacke, men inte ens i den värsta folkträngsel kommer man att stå öga mot öga med varandra.

Främlingen älskar Stockholm för dess skönhet, dess vackra läge, dess blommor och träd, dess hus, gator och vackra omgivningar. Men man hör ibland fällas om staden och dess bebyggare epitetet tråkig. Jag tror det är orättvist. Men ett är sant: för den utanförstående, för främlingen ser Stockholm inte alltför roligt ut.

Betrakta blott människorna som vandra fram i skaror på de breda gatorna! Här finns ingen solighet, lustighet, munterhet. Folk rör sig inte ute som i andra storstäder, de samlas inte, stå och prata med varandra. De bara gå och gå. Med tåspets efter klack, med ryggarna efter varandra, en efter en eller två och två, men sällan flera i rad. De trampa och gå. De marschera. En likartad, enhetlig, likgiltig massa.

En fransman sade en gång till mig: Vi parisare ha vant oss så vid att vad som helst kan ske omkring oss i vilken stund som helst. Vi ha också blivit så slöa att jag försäkrar att om jag mötte en naken kvinna i min trappa, det inte skulle falla mig in att ens vända på huvudet. Det är karakteristiskt för liv och uppfattning i en verklig storstad. Men om det hände i Stockholm — — —

Det är det olikartade som främlingen saknar i storstaden Stockholm. Det är ojämnheterna så att säga, toppar och typer, originalet och kuriositeten. Det finns här intet — om man undantager teatrar och revyer — att le och skämta åt eller förfasa sig över. Det finns ingenting ute på gator och torg som för människor tillsammans i intresse eller nyfikenhet, där de vandra fram sin jämnstrukna väg i lika hattar och rockar, lika mänga centimeter promenaddräktsjakett och lika få centimeter kjol. Inga lustiga utropare av sensationella nyhetsblad eller skrala leksaker som i Söderns städer, ingen folkskockning kring en extravagant toalett som väcker samfällt löje, en blind sångare eller en stupad häst som rör upp samfälld medkänsla! Allt är jämnstrukenhet — uniformitet. Alla gå förbi alla och mötas endast på andra sidan gatan på just lagom avstånd för att de ej skola kunna värma varandra med soliga blickar och glada ögon.

Och präglar inte detta: att mötas på avstånd, på olika trottoarer, i någon mån hela Stockholmslivet? Penningbekymmer, — möter man dem inte helst på andra sidan gatan? Olycka, sorg, elände, sjukdom, — är det inte allt lämpligast när det trampas framför en med ryggen till eller går efter en med jämna steg utan att möta ansikte mot ansikte? Och kärleken? Är den dock inte slutligen anständigast på olika trottoarer? Utom på Strandvägen förstås. Men där finns ju heller ingen parallelltrottoar.

Det låter hårt, men är kanske inte så farligt. Svensken eller svenskan är helt säkert inte mera kall och hårdhjärtad än någon annan, inte mera skrämd för kärlek och lidande. Men denna stolta och tappra nations barn äro fega i en enda punkt: när det gäller att visa det som för dem är säreget, man kunde nära på säga eget, att vara olika andra och därigenom möjligen riskera att göra sig löjliga, att bryta sig ut ur uniformiteten. Det är därför som stockholmaren och stockholmskan våga vara sig själva först när mörkret faller på i en teatersalong, och ingen kan upptäcka vem det är som skrattar och gråter.

Det ligger kanske något förnämt och lugnt i uniformiteten. Men den är dödande ledsam. Och den kommer tyvärr helt säkert att bestå sä länge människorna inte våga möta varandra tåspets mot tåspets, ansikte mot ansikte, hjärta mot hjärta.

D. N. 1921.

Demonstranter och opponenter.

E n ståtlig och soagnerad herre med slätkammat hår som talar från en kateder, en estrad eller bara från sin egen lilla privatplattform — det är så jag alltid ser svensken. Han talar — eller rättare: han demonstrerar. Inte högt och bullersamt, men eftertryckligt och allvarligt och med en viss aktning för sina egna ord. Och egentligen behöver han inte ens tala. Redan genom att vara demonstrerar han på något påfallande sätt sig själv.

I de stora länderna är konkurrensen i allt så stor att man även kan se en påtaglig värdekonkurrens. I ett land böjer man sig för penningen, i ett annat för intelligensen o. s. v. Men Sverige står, skulle jag vilja tro, i det fallet som en enstaka företeelse att här alla värden äro goda. Äger man en förmögenhet, så blir man något genom den, äger man en titel, så är det lika bra, är man född och utgången ur ett adligt släktled, så är det ett synnerligen värdefullt inträdeskort var som helst, men är man född av goda, burgna borgerliga föräldrar, så är det också ungefär lika bra. Det är väl just därför som det är så frestande att demonstrera sig själv — man har så mycket att välja på.

Allt här ger skimmer. Allt ger prestige. Är man riksdagsman, så går man omkring och demonstrerar folkets förtroende, är man förmögen, så gör man reklam för förståndigt levnadssätt och sparsamhet, är man fattig och därtill konstnär, så demonstrerar man konstnärens oberoende av materiella behov och krav. Vad man än är, alltid är det någon storhet i det. Är man kammararkivarie, så är man en kolossal kaxe. Är man förste man i en klädeshandel på Västerlånggatan, så är man också en kolossal kaxe. Är man redaktionssekreterare i en större tidning, och därtill något fetlagd, så är man en ännu större kaxe. Jag var häromdagen inne på ett stadsbudskontor. Chefen över inrättningen — förste stadsbudet — uppträdde med precis samma pampighet som en arkivarie eller en riksdagsman. Och jag är övertygad om att om jag gick till andra stadsbudet, till andre direktören eller andre arkivarien, så skulle de alla vara precis lika demonstrativt överlägsna och pampiga.

Men svensken yvs icke endast över de värden han har, utan ännu mera över de värden han önskade ha. Det är kanske hans vackraste eller åtminstone trevligaste sida. En börsman demonstrerar sitt konstintresse, en lantbrukare som skrivit ett par jägardikter över ämnet »morgonstund har guld i mund» framletar felaktigheter i Frödings eller Karlfeldts dikter. En hårfrisörska demonstrerar gärna sina utmärkta musikaliska företräden, en dygdädel hustru sina filmanlag.

Detta är vackert, ty det är vardagssvenskens sätt att dikta. Hos svensken lever det gamla äventyrslynnet, gösse- och diktarlymiet, ännu kvar i naturlig ursprunglighet. Men det är så få som ha tillfälle att leva äventyret, de övriga få nöja sig med att dikta sig till det. Den som äger en