Lithner: Utvalda svenska dikter

By Martin Tobias Lithner

Lithner är en diktsamling med utvalda dikter av författaren själv. Dikterna är hämtade från utgivna samt outgivna verk på svenska. Dikterna handlar till stor del om den rådande tidsandan, människans brister och styrkor. Lithner låter även läsaren få ta del av den dialog han för med sitt innersta väsen. Lithners dikter är oftast täckta i ett mystiskt dunkel, endast läsaren själv får hitta sitt svar, sin tolkning, sitt ljus för att kunna ta sig vidare i denna läsvärda diktsamling.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 25, 2015
• ISBN: 9789175698113

Martin Tobias Lithner

Martin Tobias Lithner född 1980, är tidigare utgiven i USA med diktsamlingen Reflections of Insanity (2011) och flertalet svenska diktsamlingar: Ljus ur Intet (2012), Trappsteg (2012), Transparent Sfär & Grön Kvadrat (2014), Avart (2015), Vishetens Käkben (2017). Lithners poesi har även blivit utgivet som en spoken word skiva (Within Shadow) av BTR (2011). 2014 gav Lithner ut sin andra engelska diktsamling The Illuminate Bile. 2019 kom den engelska faktaboken Super Retro:id, den första av två böcker om retrokonsoler. Martin Tobias Lithner är erkänd som en mycket djup tänkare, en vardagsfilosof med ett knivskarpt intellekt.

Book preview

Slutord

Förord

Lithner… Det finns alltid en tillbakahållen rörelse, en tanke som skriker hit men inte längre när det gäller som författare att förklara varför man döpt sitt alster till sitt eget efternamn, så tillsynes komprimerat, näst intill totalt egocentriskt, ett uttryck som i sin djärvhet kräver svar. Låt mig få misshandla dina små grå, eller rättare sagt, låt mig få förklara varför denna författare med sina hissnande metaforer och svårbegripliga symbolik kommit fram till just denna titel. Det är faktiskt i ärlighetens söndersvurna namn inte speciellt märkvärdigt, att döpa en skapelse efter sitt namn är minsann en urgammal företeelse, så låt oss skapa en imaginär brygga till det som skrevs under en vacker sommardag i Syrakusa, låt oss även säga farväl till lyriken oavsett hur temporärt det må vara. En annan horisont har tonat upp sig, inga hotfullt svarta moln går nu att skåda, endast det oändliga som är av lättsam rymd.

Martin Tobias Lithner

Juni 2015

INTERSTELLÄREN

Avart (2015)

Låt mig få leda dig genom livet,

genom mängden av grå massa.

Jag är interstellären, bortom

infektiösa tankar och substans.

Låt mig få leda dig genom livet,

en ljusstråle utskjuten ur ditt

bröst, drar dig mot rätta val,

lär dig att skåda misären.

Låt mig få leda dig genom livet,

samla ihop dina avbockade

dagar, lär dig att vinna sinnets

ro, lär dig att blicka tillbaka.

Låt mig få leda dig genom livet,

genom hopplöshetens törnar.

Jag är interstellären, bortom

den påhittade gudens kraft.

TRÄDET

Trollkarlar (c:a 1998)

Höstens kala fingrar grep tag om

den symboliskt skapade kvinnan,

stark och av frihet stod hon fången,

hon förblev ett med det sjuka trädet.

Urholkad och savtömd visade trädet

kvinnan sin grova fläckiga bark.

Potensen saknades, likaså minnet.

Det sista röda lövet föll med henne.

Under den lövlösa livlösa prakt som

trädet motvilligt försökte uppvisa,

skrattade svarta kråkor sig hesa.

Det var lögnen som de inte köpte.

Inte kan väl vintern klä dig i en

frosttäckt prakt?

Inte kan du skapa skönhet av det

som du fångat i ditt inre?

NÖJESPARKEN

Avart (2015)

Det gnisslande ljudet hemsöker

besökarna, de är av fyra ben och

skygga, det gnisslande ljudet

bryts ibland av ännu ett klagande,

en evigt svängande skylt.

På skylten går det att läsa;

Nöjespark Pripyat.

I pariserhjulets gondol når man

högre upp än kulturpalatset,

där på taket ligger endast ben,

en strålande bortglömd skatt.

Det gnisslande ljudet fortsätter.

Om fyra dar öppnar nöjesparken,

de kvarlevande resterna av

en röd politisk pamflett,

en clown med flagnat ansikte,

ler likt döden åt kärnans profeter.

RESURSER

Outgiven (2015)

Ögonbrynet skavde den hornbeprydda pannan,

inte hade vald neutralitet varit historiskt skadligt.

Dömd blir man först om tvåhundra år svarade det,

rösten bröt alltid på ett språk av okänd nationalitet.

Runt om den stad som mannen tillät sig vandra,

ekade en klagan om det som var förbrukat.

Ett berg tornade upp sig i den gråa horisonten,

det var massan av allt som blivit producerat.

Måste du och jag yttrade sig mannen,

förbli motsatser?

Du är mitt externa inre,

jag blott ditt interna yttre.

Så fortsatte de vandringen till dagen blev upplevd sen,

energin var tömd likaså deras vilja att fortsätta gå.

Det handlar om resurser sa rösten med en nu hes stämma,

jasså svarade mannen och lät det fysiska svimma.

I medvetslöshetens kylda källa satte mannen sig upp,

han var täckt av dagens alla registrerade intryck.

Allt kräver resurser påbörjade mannen i sitt mantra,

sedan fann rösten och mannen åter varandra.

TIDENS SLAVAR

Avart (2015)

Solens matta strålar letar sig

igenom grå ojämna persienner,

väcker långsamt tidens slavar.

Dagen anländer med en avund,

denna sömndruckna föreställning.

Komprimerade kroppar ruskar

sig till vakenhet under klockan.

Tidens slavar har ögon som skyndar.

Sekundvisaren styr objektet in

och mot nästa förlorade minut.

Där står de nu, så monokroma,

stämmer upp i en kör av klagan.

Tidens slavar svor en ed att

aldrig mera i dåtid återkomma.

Att spilla tid är att synda.

Att få mera gjort är nog en

lyx endast för de ambidextriösa,

eller rent av de strukturfyllda.

Dagen fortgick under mantran

av tysta tickande förtrollningar.

SKÄRSELDSDOP

Trollkarlar (c:a 1998)

Den utlovade väntade på en bekräftelse,

länge hade det väntat, länge blivit lovat,

fått sanningen för sig om och om förhalad.

Det inhägnade skällde så av vansinnet,

det som var den kedjade,

det som var den bedjande,

det vädjande,

men ingen, ingen utan den med

de två upplysta ansiktena lyssnade.

Skärselden är vårt moderna vuxendop,

rösten var kall och obehagligt ekande,

väggarna studsade med avsky orden.

Baptisten halade sedan upp ärmarna,

den brända inväntade så befriandet.

Det fanns inte nog med resurser,

så publiken fick stå för svabbandet.

Koncentrerat släpptes sedan de

fria under det falskt kupolformade,

lågorna lät sig inte hindras.

Det yttersta inträffade aldrig,

förberedelserna var åter

om inte mer sparsamma,

totalt onödiga.

MYTEN

Jagets Förintelse (2008)

Det finns inget kvar för oss att erövra.

Vår tids binära seglats för oss bort från

de vrak som var mäns mod och förnuft,

bort och upp mot en regnbågfärgad yta,

bort från de ben av män som brände

myter om den värld som lät dem leva.

I modern ålder fostras det androgyna,

det finns inget kvar för oss här att erövra.

Vi släpar oss fram till nästa trend, släpande

framåt till en förljugen staty av det mediala,

släpande och stönande, det utgör ljudkulissen

för de som i vår tid orkar leva.

Knäckta ryggar hissar nu glömda flaggor,

män