Det förlängda ögonblicket

By Anne-Sofie Nielsen

"Den 10 april 2004Han ringde och frågade, om jag ville ut och gå. Det ville jag inte. På kvällen då jag några timmar senare gick ut med Soten, såg jag honom komma gående, snedda över en gata. Hade tänkt ropa, men han var för långt bort. Vad jag kände var att där går han som jag älskar, men det var som om han var vem som helst." Det är mycket från det förflutna som Gunilla döljer inom sig när hon träffar Kjell. En helt lätt person är inte han heller. Faktum är att han är svår och lite kall. Men är Gunilla själv så lätt att vara med? Hon har ingen aning om var de står, men hon vet att hon älskar Kjell. Älskar honom även när han inte hör av sig. Samtidigt gör hela tiden händelser från det förgångna sig påminda, som minnena från den där stolen hon satt i, när slagen från en annan man haglade mot hennes ansiktet. Minnen av väninnan som försvann in i sig själv. Hon önskar att Kjell bara kunde höra av sig. Var är han egentligen nu? "Det förlängda ögonblicket" är en roman om en kvinnas kamp för respekt, kärlek och relevans. Dåtid och nutid flyter samman när hon står på scenen i Strindbergs tragedi Fadren.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788728311158

Book preview

Anne-Sofie Nielsen

Det förlängda ögonblicket

SAGA Egmont

Det förlängda ögonblicket

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2014, 2022 Anne-Sofie Nielsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728311158

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Vi som inte věta vad vi söker följer med osviklig konsekvens vår saknad

ELSA GRAVE

PROLOG

Solen återspeglades med ett hundratal av sina ansikten i smältvattnet. Den var ett enda löfte om värme och närhet. Den brann inne i mina ögon, dessa vilda vattenspeglar som tagit in så mycket under mitt liv. Ljusa aningar flög fram och tillbaka i luften, det surrade av insekter som brett ut sina vingar fastän det bara vař i mars, på trottoaren under fötterna på mig flög fåglar och högt ovanför huvudet vimlade björkarna, vinternakna, uppnålade. Då och då ersattes den nya lyckokänslan av en stilla gråt, för inom mig var det ett enda snärj av iskalla, uttorkade ledningar (ungefär som min ärvda kristallkrona i vardagsrummet som jag aldrig lyckats få att lysa).

På kvällen kom en månstrimma fram, tanig som själva vanvettet. Det var alldeles omöjligt att gå till sängs. (Som jag längtat efter att få komma ut ur det där blåsvarta skalet som jag fötts med.) Jag stod där i fönstret och tänkte på fåglarna som flugit fram under skosulorna på mig tidigare under dagen, stod där och tänkte på honom medan hela mitt undermedvetna sakta transformerades för att passa ihop med honom. Stod där och väntade på tider av ofärd, urskilde ett nytt förfärande ljussken irra omkring där utanför bland de vita björkarna, ett flämtande (bara glasbitar), såg upp mot den isiga himlen med mina nya nattliga ögon som aldrig mer skulle se klart.

Jag kände mig själv.

Från och med nu slutade jag att se klart.

Och nu…

Går jag här den dammiga sensommarvägen fram. För vart steg beledsagad av detta rusande havrefält alldeles intill.

Som plötsligt vänder och kommer emot mig.

Som en uppfordrande påminnelse.

Detta blåsiga hav av mässingsskimrande ax och långa underbart böjda stänglar.

Guldmärken så långt tillbaka som från småskolan viner i luften och sätter sig på huden.

Som blåmärken.

Vi älskade varandra som femåringar.

Utan ansvar.

Utan en tanke på den andre.

Steg för steg avverkar jag av rasande minnen. (Har det gått så långt som att han håller på att bli ett minne?) Och bredvid bara blomsterlikt döende fält med ax som knappt klarar att andas, gula i ansiktena som leversjuka. Jag går här den gropiga grusvägen fram (med en fem månaders hundvalp som ser ut att snart inte orka ta ett steg till), till de underbara tonerna från en senfärdig lärka som tar om samma stycke om och om igen högt ovanför motorsågarnas hårdtuggade requiem.

De två hundra år gamla lindarna i allén ska bort.

En ny väg ska fram.

Man ska spara några sekunder.

(För att en dag långt, långt in i framtiden dö några sekunder senare.)

Jag går förbi Hartwigshof, det gamla överstebostället som numera är inköpt av ett yngre par som brukar jorden. De stora almarna framför huset står kvar men tycks mycket mindre än förut, det kolsvarta tjärpappret på fasaden har ersatts av gulspräckligt tegel, stuprännorna är skinande nya, den lilla gräsmattan mitt på gårdsplanen numera snyggt inramad av oantastligt runda kullerstenar, den trasiga Cupidon borttagen och ersatt av en urna med pelargonior, ingen folkilsken tupp och inga vaggande ankor. – Jag skyndar förbi innan jag ska hinna se mer av allt det som inte längre finns. Och fortfarande kan jag i alla fall bada i Hökasjön om jag vill, höra de andras upphetsade skrik, stänka en hel kärve skrik tillbaka, simma med min lille hund, dansa och sparka vatten över de blå hinnorna, tänka på ängsladan där den låg alldeles sned och vind, trött vilande i sin nästan vita trästomme, lyssna efter foran som med bentorra hjul rasslade fram i gruset, till duvan som plötsligt lät höra sina mörka rop långt bortifrån skogsbrynet, hålla utkik efter den där taniga gestalten som gick över ängarna vissa kvällar, bärande på en cykel utan sadel, med tungan smackande i taktfasta trumvirvlar, som en hackspett, sitta och se på trollsländornas svirrande reflexer av purungt glas, återigen höra skogsduvan som dock plötsligt får en attack och fullständigt flödar över av en sedan länge uppdämd känsla av att livet inte är rättvist, ungefär som ett barn som får stryk, som det allra sista utbrottet innan det slutar reagera överhuvudtaget. – Själv dunkade jag huvudet i väggen tills smärtan inte kändes mer. Och blev på så vis fri. I alla fall för ett tag. För att kunna fortsätta och bli tre och fyra och fem och sex år. Gå ut småskolan och folkskolan. Med riktigt bra betyg. Fortsätta realskolan och gymnasiet. Med riktigt bra betyg. Fortsätta universitetsstudierna också det med riktigt bra betyg. Även om det var med hjälp av läkarintyg från en psykiater då jag inte orkade längre, men som dock avrådde mig: Detta var inte bra. Detta kunde ligga mig i fatet längre fram. I den allvarliga framtiden då jag skulle söka jobb. – Vilket jag dock avfärdade med ett hånflabb. Jag skulle aldrig söka jobb. I den avskräckande framtiden. Vad inbillade han sig? Jag skulle spela teater. Jag skulle bli en stor skådespelerska. Det var det enda jag ville. Ja, det absolut enda jag ville. Så du anser att ett sånt här intyg snarare blir en merit, minns jag hans sarkastiska kommentar.

Sinnesintryck, ett bombardemang av fragmentariska minnen.

Gamla skärvor som pulserar.

Inne i havrefältet ser jag människor som jag en gång känt.

Som djuphavsfiskar rör de sig långsamt där inne.

Skrikande med kroken i munnen.

-----Original Message-----

From: Gunilla Larsson <[e-mail]>

To: Kjell Ottenmark <[e-mail]>

Date: September 03 2004 13:17

Subject: Herre Gud!

Måste du låta det gå flera veckor utan att du låter höra av dig?

Eller flera månader?

Eller aldrig någonsin?

Måste du fatta så underliga beslut efter så här lång tid?

-----Original Message-----

From: Kjell Ottenmark

To: Gunilla Larsson <[e-mail]>

Date: September 03 2004 13:55

Subject: För fan!

Du är så negativ så du skulle kunna ta kål på en häst.

Jag bjöd på det allra bästa man kan bjuda på nästan, svenska kräftor, Smögenräkor och champagne, inklusive ganska gott humör.

Du bestämde dig för att stämningen skulle skjutas i sank.

Och du lyckades.

Vad vill du uppnå egentligen?

Det böljande landskapet kan förvandlas till sprickor och krevader, det vet jag, bitar av vassa kyrkfönster.

Det har skurit sig någonstans…

(Men Sot-Lugg, den knappt sex månader gamla valpen, hjälper mig att hålla mig själv på plats. Hur skulle det gå för honom om jag föll ihop i en hög här på vägen? Han skulle bli jätterädd. En sådan matte vill ingen valp bli köpt av.)

I den vackra sensommarkvällen ser jag långsamt döende getingar hasa sig fram i dikesrenen, vacklande och äckliga.

Den 4 september 2004

Ibland ser jag honom så tydligt framför mig. – Och då undrar jag vem det är jag älskar.

Det är alltid någon som kontrollerar mig utifrån. Vilken självcensur!… Åh, om jag fick leva om mitt liv, tror jag, att jag skulle välja att leva. Inte avsäga mig livet för den motbjudande sysselsättningen att skapa en skenbild av det. Så säger den ålderstigne skådespelaren Sir Basil i Patrick Whites roman Stormens öga. Och hur oändligt trött är han inte på att vid ett åskväder höra teaterns rullande plåt i stället för verkliga knallar. – Men själv är jag inte så jättegammal. Jag är bara femtiosex. Sir Basil skulle väl föreställa sjuttio minst. Och jag skulle inte vilja leva om mitt liv. Jag skulle välja samma yrke en gång till. För mig betyder den där skenbilden nästan allt. Hur skulle man kunna leva utan den? Utan den där osynliga väggen ut mot salongen och publiken, utan alla dessa fantastiska roller som är skrivna för att tolkas om och om igen allteftersom tiden går och nya generationer skådespelare kommer upp på scen, utan medspelarna till vilka närheten stundom blir verkligare än nedanför scengolvet.

Många söker sig till andra för att få sig själva bekräftade, men inte jag. Jag vet vem jag är. Bara man själv kan veta vem man verkligen är. (Sir Basil igen.) Jag vet att jag är alla de där. Men samspelet dem emellan. Jag måste få till stånd någon form av harmoni dem emellan.

Det är så svårt att göra sig förstådd, orden faller verkligen som platta grodor till marken. Jag är medveten om hur jag hela tiden glider ifrån mig själv i umgänget med andra människor. Av artighet. Av lättja. (Och ren och skär feghet.) Sviker mig själv helt enkelt, liksom den jag talar med. – Kjell kan säga emot, hävda en ståndpunkt och stå för den. Röka sina cigaretter, skratta och prata och är egentligen mycket ärligare i sitt umgänge med andra än jag.

– Vad gör du egentligen med dina män? Vad gjorde du med din fästman som försökte ta sitt liv och hamnade på hispan med elchocker under ett helt år, så sa han, Tony, en gång trettiofem år tidigare.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Bara stod där. Hade precis kommit hem från Paris, där jag gjort en massa tests efter att ha blivit upptäckt av en världsberömd modellmamma från New York. Jag var bara hemma för några veckor för att sedan återvända och börja arbeta som fotomodell på allvar. Och han, demonregissören, det högt stående geniet, blev fullständigt rasande över att jag varit otrogen med andra män. Han rev sönder min book med alla fotografier, han misshandlade mig och drev mig till ett nervöst sammanbrott.

Han stod där framför mig och jag väntade på att slaget skulle komma. Jag visste att det skulle komma, rakt i mitt ansikte. Jag visste hur jag skulle se ut efteråt. Visserligen hade jag inga jobb inbokade just då, det var mitt i juli, men vad skulle jag säga till agenturen om de plötsligt ringde ändå. Hur skulle jag förklara mitt uppsvullna ansikte. Det var ganska ofta jag med kort varsel fick ta flygbåten över till Köpenhamn.

– Okej, då börjar vi väl med det samma, sa han och tog ett steg närmare stolen, där jag satt framför skrivbordet i min lägenhet.

Hon stod bakom min rygg och tillsammans bestämde vi oss för att strunta i honom.

Ett snedvridet leende kröp fram på mina läppar.

Jag satt där alldeles stilla och väntade på att slaget skulle komma.

Under de senaste veckorna hade hon alltmer fått övertaget.

Jag hade alltmer börjat reagera med hennes hala rörelser, använda mig av hennes hårda röst.

Och le med hennes hånleende läppar.

Jag väntade på slaget.

Varför dröjde han?

Det var mitt nya leende. Det överraskade honom.

Jag såg det i hans ögon.

Varför slog han inte? – Han hade höjt handen, men låtit den sjunka igen.

Jag måste se hemsk ut, så det förvånar mig inte att han kom av sig.

Mitt ansikte speglade sig i hans. Jag kände inte igen mig själv.

Mina ögon flimrade vita och sjuka.

Det var hon.

Det var så hon såg ut.

Det var hennes verkliga ansikte, ett rovdjurs som hon kamouflerat bakom ett fotomodellansikte.

Hon svällde och vällde fram på mina läppar, medan jag för min del väntade på ett slag som kommit av sig.

Vad väntade han på?

Hade han blivit så skrämd att han inte vågade slå till?

Han stod där med handen fortfarande höjd, men nu verkade den snarare vara höjd till självförsvar.

Hon satt där på mina läppar.

Han tog ett steg tillbaka. Höll han på att ta sats?

Nu kom slaget!

Nu kom det.

Hårt och tungt träffade det min vänstra tinning och hennes leende tänjdes ut i ett grin, läpparna svartnade och sprack och bredde ut sig ända till nacken, det gjorde oerhört ont, det kändes som det började blöda, hela mitt huvud värkte, tänderna värkte och blev långa och skarpa som knivar, saliven alldeles blå, kinderna täcktes av grå hårstrån, öronen växte ut och blev upprättstående så inte ett enda ljud undkom dem, ögonen smalnade av och slutade i fina uppåtgående vinklar vid tinningarna, fördunklades och blev helt uttryckslösa, likgiltiga, nacken blev stark och muskulös, näsan blöt och kall, omvandlad till ett mycket känsligt organ.

Hon förstorades, hon blåstes upp inifrån, svällde upp som det svampiga molnet som föregår själva explosionen för att med sin nya enorma storhet och fruktansvärda styrka sluka hela rummet (och halva stan samtidigt), ett nukleärt moln, anden i flaskan, en varg till för att bita ihjäl honom. Men innan hon hann ta sats för att göra språnget föll jag själv plötsligt bara ner från stolen (en varg kan inte sitta upprätt på en stol), så i stället för att kasta mig över honom och sätta huggtänderna i struphuvudet på honom, kröp jag ömkligt in och sökte skydd under skrivbordet med honom stående utanför, snurrade runt där under bordet i jakt på min egen yviga svans, flåsande med en tunga som blivit violett, med saliven rinnande nerför den starka bringan och med de nya tänderna (de i alla fall oerhört starka tänderna) beredda att hugga till med om han skulle komma på idén att förfölja mig in under bordet eller bara sticka in handen.

Värmen plågade mig, pälsen var för varm för att vistas inne i människornas hus med. Hon reste sig, snurrade runt ett helt varv igen men lade sig på nytt. Han satte sig på huk där utanför, försökte närma sig med handen men hejdade sig vid åsynen av hennes långa rovdjurständer.

Det gick flera minuter. Han tvekade inför vad han skulle göra. Hon såg det inte, för hon såg inte på honom, men jag kände det på lukten från hans kropp, på den fräna lukten av hans svett.

Till slut hotade han med att ringa efter en ambulans och då skärpte jag mig, på något vis nådde orden fram till mig – sjukhus och psykiatriska kliniker skrämde fortfarande – och jag kravlade fram från skrivbordet, ställde mig upprätt framför spegeln för att kontrollera att tungan inte var missfärgad. Och ovanligt lång. Kände på sprickorna i mina mungipor. Såg gång på gång ner på mina händer, att de var händerna på en människa och inte de grå tassarna på en varg, fingrarna inte tår med svarta klor i stället för naglar längst ut. Rörde vid handens ovansida för att försäkra mig om att där inte fanns någon sträv päls. Torkade av dreglet på min klänning. Smakade av tungan som fortfarande kändes alldeles blå (som bläck) och så väldigt lång. Den fick knappt rum i munnen.

Utanför blommade körsbärsträden i den förunderliga trädgård som blivit över som en underbar oas runt det nästan slottsliknande gamla huset från slutet av artonhundratalet, en stiftelse för obemedlade änkor av god vandel, mitt i trafiken i korsningen mellan Föreningsgatan och Amiralsgatan i centrala Malmö. De tre höga fönstren vände sig ut mot trädgården. Det var så ljust och så grönt i slutet av maj. Så oändligt vackert. Och där stod jag, tjugotvå år (lika gammal som Lovisa är nu) och med en erfarenhet av livet så långt som till att ha blivit en varg.

De två rummen i lägenheten var vitmålade.

Ljuset var alldeles vitt. Lite disigt.

Sedan han försäkrat sig om att jag blivit mig själv igen gick han.

Och jag försökte plocka ihop det som var kvar av mig, resonerade som så att jag inte var mer skadad än att det gick att reparera.

Jag blev en varg och det var det som räddade mig i det där uttänjda ögonblicket.

Det skrämde honom, fick honom att hejda, sig och efter det ville jag aldrig mer ha något med honom att göra.

Han hade kramat om mig innan han gick och försökt bortförklara det hela med att han sett sådant hända förut. Det var inte så ovanligt. Men jag… Jag hade aldrig sett sådant hända. Jag… Uppvuxen i en välbärgad medelklassmiljö i Fagersta. Jag trodde inte sådant kunde hända överhuvudtaget. Jag blev skrämd, bytte ut låset på min dörr så han inte kunde komma in mer. Men det räckte inte, så några veckor senare sökte jag hjälp på S:t Lars i Lund. Läkaren avfärdade dock det hela som ett utslag av hysteri, mumlade något om att han för närvarande ägnade sig åt hjärnkirurgi. Blev tvungen ägna mig åt dom nervtrådar som var synliga i stället för dom andra, som han uttryckte saken.

(Han hade tydligen blivit skrämd, han med.)

Men jag är starkare nu.

Jag vet.

Och ändå…

Suger jag åt mig på samma sätt som Siri von Essen anklagade sin berömde make för att göra för att ha något att skriva om?

Suger in andras neuroser och olyckor. För att använda mig av på scenen, för att rätt kunna gestalta Laura nu.

Men med Kjell har jag varit lycklig, så otroligt vidunderligt överlycklig som man bara kan vara när man är nyförälskad. – Jag hade varit mamma under så många år (och skådespelerska visserligen) och när min dotter nu började växa upp och var på väg lämna mig kände jag paniken komma och längtade så efter en man att älska. Alla promenader vi gjort utmed Oslos gator och kajer. Kvällar och nätter och morgnar och för- och eftermiddagar då vi älskat i hans säng. De långa, långa samtalen till det ena glaset vin efter det andra då vi berättade våra liv för varandra. Eller det var främst jag, hans liv hade inte varit tillnärmelsevis så händelserikt som mitt, något som grämde honom och gjorde honom lite avundsjuk. Han hade varit gift i tolv år, fått en dotter, levt ett ganska tråkigt Svensson-liv som han uttryckte det.

Jag litade på honom.

Han var tryggheten. – Under några veckor.

Till det första grälet.

Vändningen den gången.

En kärlek som gång på gång fick genomgå dessa helt oväntade metamorfoser, den kärleken blev vår. Dessa tvära omkast tills jag knappt visste vem jag var.

Eller vem han var.

Men jag var lite ursäktad, tänker jag, där jag nu tre dagar senare sitter på nattåget på väg tillbaka till Oslo. Utanför flyger granskogen, himlen är dunkelt grå och ruvande i sitt outsinliga svårmod. Jag befann mig i en smärre kris då jag träffade honom. Jag hade gått miste om att spela Nina i Anton Tjechovs Måsen, en roll jag länge drömt om att få göra. Jag var för gammal helt enkelt. Jag fick nöja mig med att spela Irina Arkadina, den hysteriska matronan. – Jag var fyrtiosex år, nästan fyrtiosju den gången. Att jag var för gammal för rollen som Nina, det kunde ju vem som helst begripa. Alla utom jag själv. Jag tyckte själv att jag såg betydligt yngre ut än mina fyrtiosex. Och det tyckte många andra också. Ändå… De hade naturligtvis rätt, de andra i ensemblen. Håkon hade på alla sätt försökt förklara det för mig på ett så skonsamt sätt som möjligt, men det fanns inget sätt nog finkänsligt för att jag skulle kunna acceptera det. Jag blev oerhört sårad. Uppträdde som en riktig diva. Och det fastän jag jobbade i en av de fria teatergrupperna med allt vad det innebar av ekonomiska svårigheter.

Dessutom hade jag haft ett missfall med de ofrånkomliga hormonrusningarna som följd bara två veckor tidigare, sviterna efter en kväll med alltför mycket vin med Fridtjof, en danspedagog, som jag haft ett sporadiskt förhållande med.

Egentligen var jag väl knappt vid mina sinnes fulla bruk när jag träffade Kjell på den där festen.

Den 7 september 2004

Han kanske ringer. Precis nu när jag sitter här på tåget på väg tillbaka till Oslo och skriver i min dagbok. (Det finns inte täckning på nätet hela vägen under resan.) Eller också ringer jag.

DEL I

KAPITEL I

Jag står på baksidan av huset i min trädgård. Almarna sveper sina grenar över huvudet på mig med storvulna rörelser, hårt så det knakar, alldeles beniga mot den grå himlen. Tjärpappret på fasaden fladdrar till, det liksom fortfarande klibbiga papperet som ger huset ett så säreget utseende av förkolnat ansikte som en gång brunnit och aldrig riktigt återhämtat sig. Överjordiskt vackra föll blommorna ihop för några månader sedan, plattades till, en efter en, som om de helt överraskande fallit offer för en rovgirig samlares neurotiska flit. Nervösa fåglar cirklade en stund över huset och flög så bort på den kalla hösthimlen. In i minsta lilla planta trängde kylan, hade häftigt och ändamålsenligt sönder sommarens sista blåklocka, fick nässlorna att sjunka ihop med de brännheta håren slagna till aska och det som blev kvar av rosorna syntes bara som hektiska fläckar nedanför de franska fönstren. Det var svårt att stå bredvid och se på. – Nu har kölden bitit sig fast ordentligt. På andra sidan fältet glor den fram med vita ögonglober mellan granarna. Morgondimman blir håglös och sträcker sig likt en gråhalsad hägring ända bort till skogsbrynet. Högst upp i trädtopparna sitter kråkorna ovigt gungande, hårda som stenar. När solen sedan plötsligt lösgör sig ur töcknet blossar några oroliga björkar upp och brinnande grenar faller ner på det isiga underlaget. Men bara inför mina ögon, inte inför tant Johansson som likt en tungt lastad vagn nu kommer vältrande i sakta mak borta vid husknuten. – Jag böjer mig framåt och smyger som en indian, så hon inte ska se mig. Tant Johansson är snäll, men just nu vill jag inte prata med henne. Men så hör jag till min förtrytelse henne glatt tjoa och undra om jag har fått ryggskott, unga människan, eftersom jag går så konstigt. Jag rätar på ryggen men låtsas för övrigt inte ha hört henne. – Egentligen är det knappt ens en trädgård utan bara en igenvuxen plätt på baksidan av huset med vildsinta ängar strax intill och granskogen en bit längre bort, men i slutet av sjuttonhundratalet var det en riktig trädgård som en viss överste R. von Hartwig anlade och vårdade så det var en sevärdhet.

Disponent Ahlstedt kommer ut från stora entrén och går långsamt bort mot garaget, beläget i det som förr i tiden varit ett stall. Han går där, tung och ovig, halkar i de breda traktorhjulen. Undrar säkert hur han ska få ut sin Peugeot. Det är samma problem var vinter. Han betalar en inte oansenlig summa för att Johansson ska ploga vägen, men blir det gjort? Så gott som aldrig! Johansson tror att det räcker att köra en vända med traktorn, när han ändå ska till logen för att hämta hö åt korna. Disponentens ansikte som alltid ser lätt uppsvullet ut, åker ännu längre ner i rockkragen och jag tycker oändligt synd om honom. Han bebor ena hälften av första våningen i det gamla överstebostället som mina föräldrar hyr övervåningen av. För sju år sedan lämnade hans hustru honom plötsligt. Ingen begrep varför. Hennes make minst av alla. Kanske hade de bruna sörjiga potatisåkrarna brett ut sig för mycket, kommit för nära huset utan att någon annan märkt det. Belamrat hennes inre. Hon som var född i Bohuslän intill det oändliga havet. Det svarta och instängda blev för mycket för henne. Så tror i alla fall jag och aldrig att jag ska bli som disponentens fru. Trolös. Så sa de att hon varit. Jag ska aldrig någonsin bli trolös eller inlemma mig i vad det nu kan vara för att bli en duglig människa heller för den delen. För att det är fråga om att inlemma sig, krypa ihop i ett hörn bakom några möbler och försöka bli osynlig, det har jag redan vid fem års ålder förstått att det är vad som gäller. Även om jag inte riktigt begripit vad det är som är så farligt. De andra. Sådana som tant Johansson. Hon ser inte så värst farlig ut. Med sitt välvilliga ansikte hälsar hon nu på mig, vinkar mig till sig och frågar om jag vill följa med och mata ankorna. Och det kanske jag vill, men inte just nu. Om en stund. Tant Johansson är lite tråkig, men väldig snäll. Och själv har jag ingen att leka med under dagarna, då deras dotter Rosmari går på en folkhögskola i Bodafors och min egen lillasyster Annika är alldeles för liten för att man ska kunna vara med henne. När Rosmari väl kommer hem på lördagseftermiddagarna föredrar hon att vara med Siv i granngården och då får jag inte vara med. Men någon gång kan det hända att hon låter mig få se på den uppsättning nagellack som hon har på det toalettbord hon ställt upp bredvid tältsängen i trapphallen på övervåningen, en bordskiva som hon klätt in med ljusblått pikétyg och kantat med en volang nertill. Lutad mot väggen står en spegel som återger hennes smala ansikte och forskande gröna ögon.

– Det här nagellacket har man bara, när man går på fest. Alltså stor gala. Kanske en filmpremiär. Vi kan ta lite, så får du se, säger hon och stryker ett tunt lager på min inte helt rena lillfingernagel som med ens börjar glittra som en kostbar juvel. Det finns lite guldstänk i det, ser du?

– Ja, svarar jag och vågar knappt andas, så upprörd blir jag.

Tänk att hon sätter sitt dyra nagellack på min lillfingernagel!

Det är verkligen snällt.

– Man kan med fördel använda det till en klänning med paljetter, fortsätter Rosmari med en drömsk blick ut genom balkongdörren. Har du sett bilder på sådana klänningar i Veckojournalen?

– Ja.

– Det har du ju inte! säger hon plötsligt och vänder sig hastigt helt om, så hennes blanka halvlånga hår flyger runt och täcker ena ansiktshalvan.

– Det har jag visst det, säger jag argt. Min mamma har Veckojournalen.

– Prenumererar hon?

– Ja! svarar jag med det samma, utan att ha en aning om vad ordet betyder.

– Och Femina också, tillägger jag.

– Ja, ja. Vi säger väl det då, ger hon med sig, ser forskande på mig men ser inte ut som hon tror mig. Fast det heter inte klänningar, fortsätter hon. Det heter toaletter.

– Ja, det gör det.

– Visste du det?

– Det är klart.

– …

– Det är klart jag vet!

– Man kan också ha det här nagellacket till den lilla svarta. Det är aldrig fel.

– Visst kan man det!

Rosmari fixerar mig med sina vackra ögon som med ens blir alldeles gula.

– Äsch, du fattar ingenting. Du är bara en liten skitunge, fräser hon och knuffar plötsligt undan mig, just som jag försiktigt skulle syna det andra, det med silverstänk. Låt bli det där! Det är inte till för småglin, väser hon, tar nagellacket från mig och går in i badrummet, där hon stänger in sig för att i lugn och ro måla tånaglarna som är så svårt, man måste placera små bomullstussar mellan var tå för att lacket inte ska smeta över från den ena till den andra, det vet jag, för det har jag sett min mamma göra.

Jag sitter där och väntar på att hon ska komma ut. Sitter kvar en lång stund fastän jag egentligen skulle träffa Tage. Vi hade bestämt att jag skulle följa med honom på traktorn och köra kalvarna till bilen som står och väntar borta i kröken – den ska ha med många och bönderna kommer körande med sina djur från flera gårdar samtidigt – men han får ge sig iväg utan mig. Det här är viktigare än kalvar som ska få ut och åka. – Rosmari är min stora förebild. Hon ler jämt, höjer aldrig rösten. Ibland, men bara hemma, har hon på sig långa dinglande örhängen som hon gjort av svarta pärlor. Jag får aldrig vara med henne några längre stunder, men jag har Tage också som har en motorcykeln av silver. Själv ser han oerhört svårmodig ut med sina tunga ögonlock och lite tufsiga lugg (och hans motorcykel är inte av riktigt silver). Och jag har min pappa som är stor och stark. Men ibland krymper han, blir osäker och inställsam, nästan som en i min ålder. Det är därför att min mamma har haft tid att samla så mycket kraft under dagen, haft så mycket tid att tänka ut vad hon ska säga och hur hon ska lägga fram det för att han riktigt ska förstå hur tråkigt hon har haft det. Hela dagen har hon inte sett annat än foror och drängar, gödsel och smutsiga ankor som Valdemar, vår airedaleterrier, är så begiven på att döda. Så fort han ser dem börjar saliven rinna ur munnen på honom, snart vågar hon inte gå ut med honom, det är som om det inte vore en hund. Och så Vovven som inte gör annat än hänger den där drängen Tage i hasorna, hon luktar ladugård när hon kommer hem, det sätter sig i kläderna, deras egna också, mockapumpsen som hon köpte förra veckan luktar redan, det kvittar hur mycket hon sprejar dem med mockarengöring, det är bara en tidsfråga innan det sätter sig i hans egna kostymer också, han kan ju inte gärna gå omkring och lukta dynga på kontoret, vad ska klienterna tänka. Och varenda fredag måste de bada i det där äckliga badkaret som är helt omöjligt att få rent, det blir ju nästan som att bli en av dem, de där på undervåningen och vem är man då egentligen? – Och han som hela dagen varit absorberad av skatteavdrag, juridiska spetsfundigheter och hisnande köpesummor (och sin gamla mamma i Uppsala som han knappt har någon kontakt med längre, eftersom hon aldrig kunnat accepterat hans val av livsledsagare men ändå skramlar omkring som ett dåligt samvete längst bak i hans medvetande, i synnerhet nu sedan hon brutit lårbenshalsen) kommer hem och är trött och det till en fru som knappt längre vet vem hon är (säger hon ju). Hon som gjort den klassresa som några decennier senare skulle diskuteras så livligt, hon som inte ens kunde engelska där vid köksbordet bland sina glatt pladdrande döttrar, då de kommit upp i tonåren och hem från sina språkstudier på Isle of Wight med sina utländska, inbjudna vänner. (Men hos farmor var det jobbigt. Vad och hur man än gjorde, så var det fel. För slängigt, för hastigt, för glatt. Man sa goddag, inte hej. Man skulle helst inte spela på den lilla orgeln som stod i ett rum för sig, inte fingra på tofsarna som hängde ner från bordsduken och absolut inte gå in i farmoderns sovrum och fram till det magnifika toalettbordet som tornade upp sig som en katedral bredvid sängen med dess hårt åtdragna lakan. Däremot fick man gärna bidra med sina vackra barnaröster när farmor satte sig vid pianot i den stora salen och det skulle musiceras, frireligiösa sånger om frälsning och Jesus – den allestädes närvarande som ser allt – inte kramas men niga djupt och ta i hand och aldrig tala om något som kändes viktigt för en själv när man så småningom blev äldre.) Och jag själv då? Vem är jag barn till? Den där underbare som stiger ur sin Mercedes eller den förkrympte framför modern? Och vem är min mamma? Någon som i själva verket bara sitter där i alla sina ljusa rum och röker och talar i telefon och är rädd för att bli besmittad. Av vad? Av misslyckandet. Att som Johanssons i och för sig kunna inreda en sjuttonhundratalssalong till belåtenhet men sedan inte ha råd med en anständig dörr till ladugården och korna? Att bara sitta där hela dagarna med alla ställen i våningen som hon bestämt att man inte får gå på (det fanns flera ställen i våningen som man inte fick beträda, exempelvis den dyrbara persiska mattan i salongen) det är ju att vara lika konstig som de på Ekensberg några mil bort som Tage kom ifrån den dag de städslade honom. – Och jag själv. Om jag en dag vägrar se den gula lilla kycklingen som flyr för livet när tant Johansson kommer där med sin stora bruna hand, bara några dagar gammal och redan medveten om att han inte blivit född till höna som kan lägga ägg och därför inte kommer att få fortsätta äta av de goda kornen som kastas till dem, utan så fort han fått tillräckligt med kött på sin tunna lilla kropp ska halshuggas och omvandlas till söndagsmiddag, då dröjer det inte länge förrän jag blir som de, jag med, det känner jag alldeles tydligt.

Innan jag kom hit till den här ursinnige överstens hus levde jag i verkligheten, ett helt år i en villa i en stad, det kommer jag mycket väl ihåg. Jag var en helt vanlig flicka med gummistövlar och inte ett dugg galen. Men sedan vi flyttat hit har jag börjat göra om mig hela tiden, till hund och anka och ibland är jag en döende ko. Jag har börjat sitta ner och tänka, tills min mamma oväntat dyker upp bakom dörren, tar tag i mig och frågar om jag blivit döv helt plötsligt, hon har stått och ropat i en kvart nu. Först var det bara en helt vanlig flicka som min mamma tog tag i och stod där och skakade, men när armskakningarna så småningom övergick i knuffar som omvandlades till örfilar, vilka ledde till att flickan en dag plötsligt fann sig hängande i luften med fötterna fritt dinglande ovanför parkettgolvet och med håret i ett fast grepp i sin mammas knutna hand, då hade kroppen blivit alldeles förlamad och det gjorde inte ens ont. Men det var bara på skoj. Hennes mamma bara skojade med henne och hennes pappa gick bara skeptiskt leende in i ett annat rum. (Och hon hade ju rätt. Varför skulle jag sitta där bakom fåtöljen och önska att jag var en sjuk ko, när jag var en liten flicka med massor att göra?)

Det finns så många ställen där uppe i våningen som jag inte borde vara på, det känner jag på mig, även om min mamma aldrig sagt det rent ut. I synnerhet den persiska mattan i salongen framför plyschsoffan, den borde jag egentligen aldrig gå på. Och själva soffan bör jag heller inte sitta i. Kuddarna i den mår inte bra av det. Och inte det glänsande skinnet i soffan i vardagsrummet heller. Mina händer är aldrig tillräckligt rena, men det är så svårt att veta, när man får röra vid saker och när man inte får. Inte ens när jag precis varit och tvättat mig bör jag sitta i skinnsoffan eller i den där speciella Bruno Mathsson-fåtöljen som var så dyr. Det finns så många förbjudna ställen i våningen och i synnerhet i salongen. När jag rusar genom salongen och vardagsrummet för att