Dömd på förhand

By Tove Klackenberg

Monika Larssons högsta önskan är att bli domare, och en lyckad tingstjänstgöring kan betyda allt för karriären. När hon hamnar på den lilla tingsrätten i Marviken verkar det till en början vara en beskedlig småstad där tiden nästan tycks stå stilla. Men Monikas nya arbetsplats visar sig koka av intriger, trakasserier och nedtystade konflikter. När en av ortens advokater dör genom hängning blir allt värre. Gruppen på den lilla tingsrätten glider sakta mot katastrofens rand och Monika märker att hon är på väg att dras med i fallet. Och samtidigt har hon en mystisk känsla av att hon går i ett upptrampat spår, att en annan Monika Larsson redan varit där och väckt ont blod

Dömd på förhand är en överraskande spänningsroman där inget är vad det verkar, där vardagen visar sig vara fylld av hemligheter och skräck.

Dömd på förhand är fristående från Tove Klackenbergs tidigare böcker, kriminalromanerna Påtaglig risk för skada, Självtäkt och Inlåst. Påtaglig risk att skada belönades med Deckarakademins debutantpris.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 6, 2020
• ISBN: 9789178295586

Book preview

[e-mail]

Tidigt 90-tal

Han gungade till. Svängde runt, oändligt sakta. Repet som en jordaxel kring vilken vi alla snurrar, fastskruvade i en berättelse som saknar slut. Rundgång. Hoppa av i farten vågade jag inte. Så det fick bli ett varv till, ännu en tur. Om jag hade varit starkare, mer som du. Då hade jag tagit risken: Kvävt, krossat, utplånat definitivt. Nu var det bara att stå ut.

En känsla av oövervinnerlighet följde mig under hela resan. Den hade fått strömmen av morgontrötta att dela sig och lämna plats medan jag och min otympliga resväska obehindrat flutit fram genom tunneln till Centralen, förts upp av rulltrappans hjälpande hand och lyfts ombord på tåget som välvilligt stått och väntat. Vagn fyra, plats tre. Jag var bäst och kunde bara bli bättre. Jur kand på fyra år blankt. Utmärkta betyg, i alla fall om man bortsåg från urtråkigheter som EG-rätt, inomkontraktuella förhållanden och konsumentlagstiftning. Men jag var en stjärna på att navigera genom rättegångsbalken och bena upp borgenärsbrottens alla delikt. Uppsatsen i processrätt hade jag inlett med att citera Olaus Petri: Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är för den menige mans bästa insatt, och icke för domarens eget bästa, och därför skall han bruka det den menige man, och icke sig själv, till godo, ändock det är honom väl själv med till godo, när det rätt brukat varder. Sedan blev det mer prosaiskt, en studie kring möjligheterna att besvära sig över ett icke slutligt beslut. Obegripligt men stringent. Så visst hade jag fått AB i betyg. Och nu var jag äntligen på väg.

Tåget dunkade fram genom skog och myrmark. Följeslagarna kom och gick: grå och värkvridna stängselstolpar, små gubbar med mossa i öronen och kvisthål till mun. Som uppvuxna ur marken och på god väg att åter förenas med sitt ursprung. En dag skulle de vara borta och ingen skulle sakna dem.

Jag bytte ställning och sökte stöd med ländryggen mot sätet. Landskapet höll på att mjukna. Även tåget tappade gnistan och lade sig jämsides med en rad egnahem för att slutligen stanna vid något som mest liknade en busskur. Det var dags att byta spår.

Ett järnverk, några hyreskåkar och en OK-mack. Tio minuters väntan på ingenting, sedan drog den lilla gula vagnen efter andan och lämnade brukssamhället bakom sig. Nu var jag på väg ut i ingenstans, det här var trakter jag aldrig tidigare hade besökt. Ändå kändes ortsnamnen hemtama när jag prövade att uttala dem tyst för mig själv. De spred en sötaktig smak i munnen, nästan fadd. Inbillning, intalade jag mig, bara en för tidig släng av hemlängtan. Det var naturligt att känna sig kluven när man skulle omplanteras i en ny miljö. Rälsbussen krängde men tappa fotfästet, svaja till i livet, inte klara att stå rak, det skulle jag aldrig mer. Marviken var ett okänt ställe som jag rimligen inte borde ha några förutfattade meningar om. Särskilt inte som det var just tanken på denna min hägrande arbetsplats som hade piskat mig vidare ända sedan den där dagen då min fete chef skissat på mina framtidsutsikter.

Ting i Pajala, det är vad du får räkna med. Avpolletterad, det var vad jag blev. Nedplockad på jorden, framtiden som framgångsrik jurist blev söndersmulad och nedtrampad i heltäckningsmattan, till städerskans förtret. Och inte blev chefen mer vänligt sinnad när han förstod att jag knappast hade för avsikt att säga upp mig. Insikten om att jag i all enkelhet tänkte utnyttja den lagstadgade rätt till studieledighet som välfärdsstaten skänkt mig, fick ytterligare en valk att krypa fram över skjortkragen. Vit krage, vita manschetter, ljusblå skjorta med monogram på bröstfickan. Pinsamt förutsägbart för en stor groda i en mycket liten företagsdamm. Det enda som överraskat var originaliteten i de tillmälen som hans före detta hustru förärades vid varje förmiddagskaffe. Han bakom skrivbordet, jag sittande framför, liksom på språng, väntande på befrielsen i form av en stirrig telefonsignal. Aldrig förr och aldrig senare har jag fått ta del av så många nydanande och genomsnuskiga okvädningsord. Hon hade lämnat honom för en äldre man, bara en sån sak. Nu kämpade de förtvivlat i en bodelning som i alla fall han, i grund och botten, aldrig ville skulle ta slut. Det var en sorts kärleksförklaring han hade ägnat sig åt, pösmunken. Men på min bekostnad. Så han fick betalt med ytterligare ett svek när jag genom min otillständiga ledighetsansökan lierade mig med såväl sosseregeringen som hans före detta hängfitta, allt för att få svenskt näringsliv på fall.

Men det var tack vare min före detta chef som jag, till skillnad från inte så få av mina kursare, klarade företagsekonomin med glans. Jag hade ändå insupit att en affärsverksamhet förr eller senare behöver intäkter, inte bara aktiverade utvecklingskostnader. Även i övrigt hade det gått av bara farten, det var så mycket som skulle bevisas när jag ihärdigt betat av poäng efter poäng. Tvingat mig igenom tusentals sidor om oskäliga avtalsvillkor och oren accept. Lärt mig den utantill men knappast förstått.

Jag skänkte honom en tacksam tanke när rälsbussen kröp förbi Rob. Nilssons Bil&Plåt. Om det inte varit för honom så hade jag aldrig kommit så här långt. Och nu kunde det bara vara minuter kvar, kvinnan tvärs över mittgången hade rest sig upp och börjat plocka bland kassarna: KappAhl, SkoCity och någon garnaffär.

Nästa station Marviken. Avstigning till höger i tågets färdriktning. Tack för att du valde att resa med oss och välkommen åter. Vi önskar dig en trevlig omstart på ditt liv.

Jag måste ha hört fel.

Redan framme. Det hade gått för snabbt, jag var inte redo, inte riktigt färdig än. Det kändes både för tidigt och för sent. Om jag vågat hålla ut och chansa på att antagningspoängen för tingsrätterna i Stockholm med omnejd skulle sjunka framåt sommaren, om jag tagit ett städjobb så länge, om jag haft någonstans att bo sedan ...

Stopp, stanna, backa, byt spår. Vad var det för fel på Marviken förresten? En stad tillräckligt stor för att hålla sig med två biografer, en glastäckt galleria, elva pizzerior och kulturvecka i augusti. Allt enligt den turistbroschyr som en personaladministratör snällt skickat över. Och jag som inte ens vetat att platsen fanns, trots att man höll sig med en tingsrätt. Tre ordinarie domare och en tillförordnad, lagom stor med andra ord. Man var inte så fullständigt utlämnad åt godtycke som på en riktigt liten domstol, och det var inte industriproduktion som i Stockholms tingsrätt. Marvikens tingsrätt verkade vara av passande storlek för den som ville visa upp sig och få närkontakt med lagmannen, han som höll i nyckeln till framtiden. För det satt ett stort lås på hovrättens port, den första anhalten efter tingstjänstgöringen för den som ville bli domare. Bara de duktigaste släpptes in och vem som var bäst, det bestämde tingsrättens chef. Och det var till hovrätten jag ville, mer än allting annat. Det var nu det gällde, det var under tiden här som jag var tvungen att visa att jag dög. Bevisa att jag inte bara kunde rabbla rättsfall utan också var av den rätta sortens råmaterial, av en sådan gedigen kvalité att jag kunde kvala in i juristernas högsta kast. De var inte de mest välbetalda, långt därifrån. Men de mest ansedda. De som slutligen bestämde vad som var rätt. Eller fel. Översteprästerna. Inte drivna av hunger på pengar eller uppskattning, utan av att finna rätt. Inget tyckande, inget velande. Fatta beslut, ta ställning när alla andra har gett upp. Det är då det behövs domare.

Äntligen, tänkte jag och reste mig och gick bort i gången och drog fram min resväska som hamnat på undantag bakom en ryggsäck. Jag tog spjärn med fötterna när lokföraren hittade bromsarna och vagnen med en svag suck tog perrongplatsen i besittning. Framför mig stod en tant med handväska, paraply och en välfylld bag i rött konstläder. Hon kunde inte få upp dörren på egen hand. Jag hjälpte henne. Det var ett tag sedan jag gjort något sådant. Ett tecken på att jag äntligen hittat rätt.

Marviken, here I come.

Järnvägsgatan först, sen Kungsgatan västerut. Jag stannade till på bron, mest för utsiktens skull. Älven hade befriat sina yttersta molekyler, givit dem lov att slita sig loss och sväva iväg likt gasfyllda ballonger, mikroskopiska i storlek men dansande av glädje över att ha sluppit ut ur vattenmassornas grepp. Några av dem skulle säkert landa på tingshusets tak. Jag slog följe med dem men behöll min markkontakt och sneddade genom något parkliknande. Två gungor bredvid en sandlåda, en inplastad fontän, säkert en massa fina blomsterrabatter till våren. Men hemmastadd kände jag mig först bland träden. Stammar med en omkrets som inte två personer kan nå runt. Fint att sitta här under lövverket sommartid, silat ljus ner på en utbredd filt. Prata lite. Eller inte alls.

En talgoxe prövade försiktigt att ta ton, fortfarande osäker på sin förmåga. Jag såg upp. Något bröts sönder inombords. Inte en gång till. Inte nu igen.

Lyktstolpen var en gammaldags sak av svartmålat gjutjärn, snirklig men stabil, den höll för en kropp i långsam vridning. Den blå nylonlinan hade fästs med ett dubbelt halvslag. Ett kvarts varv, sekunder bara, det var ändå tillräckligt för att jag skulle veta att jag hade sett allt förut. Rygg, nacke, axel. Ännu inga ögon. Låt mig få slippa ögonen, åtminstone denna gång.

Talgoxen hade tystnat. En lätt rörelse bland trädkronorna, inte mycket vind. Skorviga stammar, okända träd. Inga skyltar, inga små inplastade texter som berättade om ursprung och funktion. Det hade hjälpt, bringat ordning. I stället backade träden undan, lämnade mig ensam med denna kropp, satt i gungning. Någon måste just ha passerat, hoppat upp, gett fart med handen. En basketspelare på morgonpromenad. Jag stannade. Blundade. Spände magmusklerna. Såg upp.

Han saknade ögon.

Naturlig storlek, klädd i blå overall med Lantmännens grodd på bröstfickan. Kepsen på huvudet gjorde reklam för John Deere. Ansiktet var av säckväv med två svarta hål och en gapande mun. Tuschpenna, snabbjobb. Inga fötter, i stället hade byxbenen knutits ihop med grova snören. Sådana som hö buntas med. Jag kan fortfarande känna hur de skar in i händerna när ett ton med balar skulle in på loftet innan regnet kom. Det var åratal sedan, när jag ännu var en hästtjej bland alla andra. Stora djur med outgrundliga ögon och varma kroppar. Livsfara i tänder och hovar men beroende av min omvårdnad och möjliga att betvinga. Det var en bra tid.

Med fötter som en gång varit så stadigt förankrade i lera och gödsel borde jag inte ha gått på det här, blivit så grundlurad. Han till och med luktade: gammal jutesäck och småmögligt hö, snarare än död och förintelse. Det var ingen riktig man. Ingen levande hud, inga arbetsfyllda muskler. Definitivt inget hjärta och han var därmed lika tom på känslor som jag. Som jag tidigare hade varit, inte nu. Så löjligt att bli rädd för en docka. JAN-ERIK 40 ÅR stod det på lappen som hängde under hakan. Också ett sätt att fira ett födelsedagsbarn. Marviken låg allt längre från Stockholm än vad jag velat tro.

Jag vek ihop skräcken och stoppade undan den längst bak i byrålådan. Tryckte ner den bakom tröjan, den med fläckar som inte gått att tvätta ur. Spanade hastigt runt omkring mig men kunde inte upptäcka en endaste människa. På en plats där ingen känner en är det som om man inte riktigt finns.

Och utan iakttagare inga bevis.

Insidan fick inte vändas ut.

När chocken väl hade lagt sig började jag frysa. Gå, rör på benen, bry dig inte om åt vilket håll, Marviken är inte stort nog att villa bort sig i. Jag tog mig ut ur parken och vek av till höger. Trottoaren bestod av gatsten, foten vek sig vid en ojämnhet och väskan började bli ordentligt tung. Jag bytte hand och gick försiktigt, med korta steg. Tog till vänster och fortsatte ett kvarter. Kom ut på ett torg.

Där låg den. Som en borg, mättad med allvar och värdighet. Stadshotellet hade hövligt nog valt en lägre takhöjd, landshövdingens residens flankerade utan protest och Domusladan höll vederbörlig distans. Runt tingshusbyggnaden låg en frostad gräsmatta utrullad, kantad av hårt tuktade buskar. Två hängbjörkar svepte artigt ned sitt hårtrassel i en välkomnande gest och flaggan uppe på taket böljade vykortsaktigt. Jag saktade inte in stegen men hann registrera rangordningen på parkeringen: Närmast personalingången stod en mörkblå Volvo och skröt, sedan en Audi på armlängds avstånd, tätt följd av en grå Golf. Längst bort hukade en Fiat utan navkapslar.

Inte personalingången, inte ännu, idag skulle attacken ske framifrån. Men väl vid trappan tappade jag farten, blev stående. Det här var ett hus som hade byggts för att sätta folk på plats. Med sin överdimensionerade krokan över ingången och sina axelvaddar till hörnrum borde byggnaden ha lockat till skratt. Men det var liten jag kände mig, så här nära inpå. Förminskad. Överväldigad. Och iakttagen. Stränga ögon till fönster granskade nykomlingen och tycktes inte gilla vad de såg. Varför skulle jag duga nu när jag inte hade gjort det förut? Jag kände mig ihålig, bara sammanhållen av ett tunt skal. Vem som helst kunde se att det saknades substans där innanför.

Fånigheter. Trappan upp mot dubbelporten pryddes av två stenklot som man fick lust att knuffa till, för att få se dem rulla iväg. Ett par snabba steg och ett tveklöst tag om det smidda, mjuknötta handtaget. Det vispade till i magen och jag tvingade undan lockelsen att bara vända på klacken och rusa därifrån. Dörren gled upp och ett andetag senare kunde jag urskilja receptionens glasbur till vänster och kvinnan som iakttog mig. Det gick inte längre att ångra sig. Ögonen vande sig raskt vid bristen på dagsljus, näsa och hals registrerade den kalla lukten av sten. Till höger en anslagstavla med kryptiska protokoll ovanför en bänk som verkade obekväm.

Glasrutan framför kvinnan gled undan och hon lutade sig fram.

Monika, Monika Larsson, eller hur? Välkommen till Marvikens tingsrätt. Men du kommer ett halvår försent.

"Vi har haft det lite besvärligt på notariefronten, det är bara så. Alla är så ambitiösa när de kommer men sen vet man ju aldrig hur det går. Och det är tråkigt när dom försvinner utan att man får ta adjö. Du kom med rälsbussen antar jag."

Hon hade släppt in mig genom dörren med patentlås. Nu stod jag bredvid ett formidabelt kassaskåp och kunde konstatera att Siv-Inger Andersson liknade sin arbetsplats. Rak kjol och blekrosa blus under en matchande väst. Lågklackade men snygga skor. Pärmar i givakt, semesterschema och telefonlista på anslagstavlan framför skrivbordet. På väggen bredvid ett inramat bevis på nit och redlighet. Och så vid sidan om, lite diskret: studiotagna kort på barnbarnen, två halvstora pojkar och en bebis som knappast kunde kallas söt.

Jag ska visa dig runt. Men först vill lagmannen ha en liten pratstund. Lämna väskan hos mig så länge, du ska ju bo här i huset har jag förstått.

Siv-Inger klapprade iväg och jag följde efter. Det där sista var en nyhet. Den lilla notariebostaden, en etta med kök men utan dusch, hade varit upptagen när jag hört mig för. Bostadsmarknaden i Marviken var dock ingen katastrof så jag hade bokat in mig på vandrarhemmet och bestämt mig för att lära känna stan innan det var dags att hyra lägenhet. Det kommunala bostadsbolaget hade lockat med en gratis månadshyra om jag valde en trerummare ute på nåt som hette Myra. Men instinkten hade tackat nej. Och nu var ändå allting redan ordnat tydligen.

Vi passerade genom ett slags kontorslandskap, följde en rundad trappa med vackra vita stenväggar upp till övervåningen och hamnade i en korridor. Jag skymtade folk bakom skrivbord, högar med akter och en uppslagen brottsbalkskommentar. Det kändes lite ofint att inte stanna upp, hälsa och presentera sig.

Lagmannen först, viskade Siv-Inger, det är så vi brukar göra här. Han sitter en trappa upp, strax bortom rådmännens korridor. Du kommer snart att lära dig hitta, var inte orolig.

Men var jag rädd för något så var det inte för att gå vilse. Det var som om jag visste exakt åt vilket håll lagmannens hörnrum låg, som om fötterna fann vägen utan hjälp uppifrån.

Vi gjorde halt utanför den öppna dörren. Siv-Inger hostade till och försvann. Lagmannen bytte ställning i sin svarta skinnstol och såg upp. Jag tog några steg in i rummet och blev stående i höjd med en snurrbokhylla där Statskalendern stoltserade i sitt röda band tillsammans med Rättsfall från hovrätterna, de senaste åtta årgångarna.

Rummet var stort och kändes smått ödsligt, trots värmen från några koloristiska landskap som prydde väggarna. Ovanför det stora, tomma skrivbordet svävade dammpartiklar runt i solgasset från fönstret. Bakom det stod en rad jalusiskåp i mörkt trä. En alkov mitt emot rymde en liten hårdnackad soffa och ett soffbord i rökfärgat glas. Rummet sa mig inget annat än att lagmannens smak inte var min. Och att jag borde ...

Monika ..., började han.

Monika Larsson, sa jag och sträckte fram handen när han reste sig och kom emot mig. Den nya notarien.

Larsson var det, ja. Jaså, det är så här du ser ut.

Gösta Modigh var ett huvud längre än jag. Mörkt gråsprängt hår, lätt vågigt, kortklippt i nacken. Välsittande kostym, diskretrandig slips. Inte särskilt tjock, såg faktiskt riktigt trevlig ut för sina dryga sextio år. Han släppte inte min hand direkt och stod någon decimeter närmare än vad som var nödvändigt men retirerade sedan kvickt till stolen bakom skrivbordet. Välvillig och omtänksam, tänkte jag. Men handslaget hade känts ... poröst? Bjud till lite, uppmanade jag mig själv och försökte slappna av. Bli mjuk i ansiktet, framstå som rar. Han har aldrig träffat dig förut, du kan bli den önskenotarie han vill ha. Duktig och framför allt lättlärd. Och serviceinriktad, medgörlig och glad. Lagmannen strök med handen över sitt hår och jag undrade om jag hade bedömt honom rätt. Kokett var han i alla fall. Det var något jag borde kunna använda mig av ...

Slå dig ner, sa Gösta Modigh och pekade mot besöksfåtöljen med fingrar som liksom spelade i luften.