Full fart mot det okända

By Novellmästarna

Inte ens en rysk atombomb kan få Novellmästarna att sakta ner i denna högintensiva samling berättelser. Målet är okänt, men med gasen fastnålad i botten är det bara att hålla kurs och hänga med. Det blir en omväxlande resa där vi får träffa jimbugar och rönnkvinnor, Ystads egen kommissarie Vafander och ett antal mer eller mindre mordiska figurer. Dessutom gör Norrland upp med sörlänningarna en gång för alla - och tjugofemtusen kronor går ett minst sagt överraskande öde till mötes."Full fart mot det okända" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Niki Loong, Helena Sigander och Cecilia Wennerström.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 20, 2020
• ISBN: 9788726711400

Book preview

författaren.

Förord

Vi gasar som vanligt på mot okänt mål med noveller av föreningens medlemmar, denna gång förstärkta av tre gamla skribenter som, likt Stieg Larsson fått finna sig i att ha typer som norpat, om inte alltid deras huvudpersoner så dock deras idéer. Till råga på allt får ni, kära läsare, stifta bekantskap med ytterligare tre novellförfattare som belagt de första platserna i en novelltävling där Novellmästarna varit en av sponsorerna.

I denna samling finns texter om naturliga ting, onaturliga ting, änglar, pulphjältar och skogshuggare, djur och både onda och goda människor i nord och syd.

Vi hoppas naturligtvis att du ska gilla dessa historier.

Om du gör det, berätta det för dina vänner och bekanta så att de också köper e-boken.

Om du inte gillar boken, skriv till oss och berätta. Vi har köpt en ny papperskorg.

Helena Sigander

Ordförande i Novellmästarna

Skyddsänglar

Av Ulf Broberg

Det här är ett riktigt jävla skitjobb sa Bjarte, den norska skyddsängeln som sa att han kommit före mig. Jag hade säkert ett skitjobb när jag levde, men det här tar priset!

Levde tänkte jag, du lever väl.

Nej, sa han. Jag är död. Stendöd. Du med!

Med ens insåg jag att han talade utan att hans läppar rörde sig, faktiskt utan att hans ansiktsuttryck förändrades över huvud taget.

Just det, sa han, "här talar vi med varandra på det sättet.

Så du kan läsa tankar?

Nej, sa han, inte riktigt så.

På en gång insåg jag att jag inte heller kunde se honom, han bara fanns där i mitt medvetande. Utan att överdriva kunde jag säga att jag fick en underlig förnimmelse av att själv sakna kropp och i detsamma märkte jag att det inte fanns någon omgivning, men ändå fanns något där som jag var en levande del i. Levande förresten? Nja…

Jag började långsamt vänja mig vid tanken att verkligen vara död och i mitt tänkande formulerades frågan hur jag hade dött och var jag nu hade hamnat. I himlen?

Rösten som kom från överallt och ingenstans svarade att såkanskeduuppfattardet. Jag fick uppfatta det hur jag ville.

Som för att citera Fem myror sa rösten att härärhärochnuärnu.

Men hur hade jag dött? Oavsett hur mycket jag försökte minnas fanns ingen minnesbild av det, eller av något annat heller för den delen. Det var som om hela jag hade reducerats till ett slags svävande, ja själ.

I mitt medvetande fick jag plötsligt en förnimmelse av en ljushårig och vacker ung kvinna i ljus bommullsklänning som tittade på mig med sorgsen blick.

Du har supit, misshandlat, stulit, bedragit och horat sa hon. Du bedrog mig med andra utan att känna minsta tvekan. Många gånger. Men du kommer inte ihåg något alls av det där. Det är så det är. Men nu har stunden kommit då du ska få återgälda allt.

Ja, nu är det dags, sa Bjarte. Du måste gottgöra allt det onda, om det nu går."

I himlen? Eller som jag uppfattar det.

Vad skulle hända nu?

På en gång uppfylldes allt av rösten som kom överallt ifrån, djup och melodisk och helt omöjlig att undvika.

Du ska få återgälda ditt förspillda liv på samma sätt som alla förtappade får göra. Du ska komma tillbaka till jordelivet som skyddsängel. Från och med nu kommer du helt enkelt att befinna dig i situationer där du som skyddsängel kan ingripa och rädda människor från att omkomma i hemska olyckor. Du kommer att förstå.

Med ens blev alltet till en enda eruption av starkt, vitt ljus och min förmåga att uppfatta omgivningen försvann.

Känslan av att flyga var sensationell.

Eller flyga, det var mera som att sväva omkring i luften.

Jag kunde känna av min kropp igen, även om den nog inte syntes, jag var mer som ett slags medvetande med fågelperspektiv. Jag kände igen hus och gator, det var staden jag bott och levt i länge. På något sätt visste jag att det skulle vara så där, ett stort centrum med en genomgående kanal och bilar överallt, bostadsområden i ring runt centrum och i en del stora industribyggnader.

Plötsligt insåg jag att alla mina minnen hade kommit tillbaka, många av dem var ju förbundna med staden nedanför mig. Någon egen vilja eller styrsel fanns inte, jag svävade omkring som styrd av en okänd hand.

Med ens skiftade miljön därnere och jag såg att det nu var ett öppet landskap med en fyrfilig motorväg som sträckte sig fram genom skogsområden och åkermark. Det måste ha varit norr om staden, jag kände igen några landmärken, bland annat det ensamma träd som vägbyggarna av någon anledning hade lämnat kvar i mittremsan.

Vad skulle hända nu?

Dukommerattförstå, hade rösten sagt.

Och så blev det. Hur det gick till kunde jag inte förklara, men med ens visste jag att en man som körde en röd personbil norrut därnere strax skulle somna. Jag blev varse att konsekvensen skulle bli att hans bil kom över i mötande körfält och frontalkolliderade med en bil som kom från andra hållet. Jag blev också varse att jag kunde förhindra olyckan.

Duärskyddsängel, dumåsteingripa, sa Bjartes röst inom mig.

När jag som mest undrade hur det skulle gå till fann jag mig själv knästående på den röda bilens motorhuv och jag kunde sträcka ena armen in genom rutan och ruska om mannen som hade somnat bakom ratten. Han ryckte till och vaknade precis i tid för att styra bilen rätt igen och i ögonvrån såg jag bilen som kom från andra hållet passera och fortsätta söderut. Ögonblicket därefter fann jag mig själv svävande över stadens centrum igen.

I stadens västra centrum låg det stora sjukhuset, granne med monumentala byggnader som det gamla Wasaslottet, domkyrkan med sina höga torn och det välbekanta universitetsbiblioteket. Nu var det plötsligt en annan årstid, det var snö och mörkt därnere, men jag såg ändå bra. Det verkade vara en annan tid också, bilarna var genomgående äldre och inte så många.

Svävande över det stora sjukhusområdet visste jag plötsligt att något hemskt var på väg att hända. På den högsta byggnadens tak stod en ung kvinna, alldeles vid kanten. Som förra gången kunde jag se vad som skulle hända; hon skulle hoppa ut och ramla ner på vägen nedanför, där det nu kom både brandbilar och polisbilar.

Hon skulle slänga sig ut i avgrunden och slå ihjäl sig mot marken.

Jag kunde känna hennes förtvivlan och plötsligt stod jag där alldeles bredvid henne. Hon grät högljutt och den tunna kroppen skakade av gråten, när hon vände sitt påtagligt bleka ansikte mot mig, som om hon kände min närvaro där.

Så vände hon sig häftigt tillbaka och jag visste att hon nu tänkte ta steget ut i döden.

Som förra gången sträckta jag ut armen och kunde helt uppenbart ta tag i henne och dra henne bakåt.

Hennes blick var en blandning av förtvivlan och förvåning och jag skulle gärna ha velat säga någonting till henne, men det gick ju inte. Hon kunde inte veta vad som hade hindrat henne.

Just då kom en kvinnlig polis utspringande från en dörr uppe på taket och hon sprang direkt fram och tog tag i flickan. Bakom henne i trappan innanför dörren såg jag ambulanspersonal i sina vita jackor. En liten ljusexplosion kom och jag förstod att jag nu skulle sväva över staden igen.

Jag borde väl ha känt tillfredsställelse över två lyckade räddningar i min ofrivilliga roll som skyddsängel, men hur det nu var så hade jag blivit en slags existens utan känsloliv.

Inte riktigt, jag kände mig rastlös, utgick ifrån att händelserna skulle komma på löpande band nu när jag så att säga hade kommit igång. Jag behövde inte vänta länge. Utan att riktigt märka av förflyttningen såg jag nu att jag befann mig över en åker norr om staden.

Det var sommar och jag flöt omkring över ett knallgult fält med vajande raps. Det var en svensk sommaridyll, med det stora fältet och röda stugor med vita knutar alldeles intill. En liten flicka i vit bomullsklänning sprang barfota genom rapsen och jag blev varse att hennes väg skulle korsas av en stor svart huggorm.

Hon skulle bli biten om jag inte gjorde min plikt som skyddsängel och ingrep, det visste jag redan. Som styrd av dessa tankar stod jag plötsligt mellan flicka och ormen och undrade hur jag skulle göra. Kunde jag bara vifta bort odjuret från flickans väg?

Jag höjde handen lite prövande och jag måste säga att mitt absoluta intryck var att ormen kände min närvaro där. Den liksom höjde på nosen och tittade på mig innan den hastigt ringlade bort från platsen alldeles innan flickan kom springande förbi.

När hon passerat kom en ljusexplosion igen och jag förstod att jag nu skulle flyttas till en annan plats.

Den här gången var det uppenbart att jag hamnat långt tillbaka i tiden. Om sjukhushändelsen var 70-tal, så var det här snarast ett århundrade tidigare.

Staden var inte särskilt stor och mestadels koncentrerad runt slott och domkyrka. På en av gatorna därnere, som delvis blev gågata sedan i min livstid, stod en man och lastade av stora potatissäckar från enhästkopplad vagn. Det syntes tydligt att arbetet var mycket tungt och påfrestande och att han var mycket trött och kanske hungrig. Han torkade svetten ur pannan med en snusnäsduk och rättade till sin mössa innan han fortsatte.

Jag kunde som förut se vad som skulle hända; han skulle lyfta ner en stor säck, tappa balansen och ramla in mellan hästen och vagnen. Där skulle hästen sparka bakut och träffa så illa rakt i pannan på mannen, att han skulle avlida direkt.

Men inte, det fanns ju en skyddsängel på plats.

I samma ögonblick stod jag bredvid mannen och såg när han lyfte ner den tunga säcken från vagnen. Jag såg att han var på väg att tappa balansen och sträckte ut handen för att knuffa honom åt sidan, bort från hästen.

Men, det fungerade inte. Inget hände och jag stod där och såg honom falla och få den kraftiga smällen av hästhoven rakt i pannan.

Att han dog direkt var det ingen tvekan om.

Vad hade hänt? Var min roll som skyddsängel överspelad? Inga röster hördes, inga svar fanns att få.

Det vita ljuset kom tillbaka och plötsligt fann jag mig någon annan stans. Inte svävande den här gången, utan mitt på gatan, mitt inne vid Stora torget i stadens centrum. Plötsligt insåg jag att jag kunde känna av min kropp, jag tittade ner och såg den också rent fysiskt. Ett signalhorn tutade ihärdigt och jag titta upp för att se vad det var fråga om. Så kom det explosiva vita ljuset tillbaka och jag uppfylldes helt av det.

Ljuset var fortfarande vitt och starkt, nästan outhärdligt. Så mildrades det långsamt och efter en stund sätt förstod jag på något sätt att jag var tillbaka igen, i det som jag kunde uppfatta som himlen om jag ville.

Den vackra, ljushåriga kvinnan fanns där.

Nu vet du hur du dog. Du blev överkörd av en buss.

Återigen förvandlades alltet till ett starkt vitt ljus och min omgivning utraderades helt.

Ulf Broberg är författare och frilansjournalist med ett tiotal böcker bakom sig. Han har en lång erfarenhet som radiojournalist på Radio Uppland och senare Sveriges Radios Sändningsledning i Stockholm. Under tretton år arbetade Ulf med ansvar för att information snabbt kom in till SR vid händelser, olyckor och samhällsstörningar. Den 30 juni 2007 var sista arbetsdagen på SR, därefter jobbar Ulf i flera olika egna verksamheter. Medlem i Svenska Journalistförbundet, Sveriges Författarförbund och Uppsala Författarsällskap – och sedan februari 2015 ordförande i Skönlitterära författarsällskapet Stockholm Nord. Senaste boken kom i september 2015, Dentredjemannen, om hur ett spår i Palmeutredningen får nytt liv.

En morbror att minnas

Av Ulf Durling

Efteråt skröt min morbror vitt och brett om sitt illdåd. Enligt egen utsago kunde han utan vidare mäta sig med de attentatsmän som på sin tid mördade Gustav III och president Lincoln i Amerika. Hur kände han förresten till något om dem? Knappast från byskolan, för dit gick han aldrig, och i hans föräldrahem lär de vuxnas ordknapphet varit i nivå med deras historiska bildning.

Det måste sägas att han inte var dum, bara lat och enstörig. Om dagarna hölls han nere vid älven och fiskade eller i skogen med bössan. Och när skumögdheten satte till, efter mörkrets inbrott och kvällsgröten, somnade han i samma stund som han släckte fotogenlampan på kammaren och kröp under fällen.

Det var sedan mamma deserterat som det brast för honom. De äldre syskonen hade redan flytt fältet och där stod han hux flux med ensamt ansvar för två griniga och ofärdiga åldringar, som vägrade flytta de fem milen till närmaste tätort och om inom kort skulle kräva tillsyn dygnet runt.

Han blev tvärilsken och menade att mor min svikit sin plikt. I stället för att snällt sitta kvar på glasberget – eller kalfjället för att låna hans eget uttryck – hade hon nappat på en notis under rubriken personligt i Norrskensflamman, vars namn kunde ha givit annonsören den felaktiga uppfattningen att tidningen var ett idealiskt kontaktorgan. Hushållerskasökes, eväkt. SvartillRökfriänklingiÄlta, stod det. Det erbjudandet hade hon inte kunnat motstå.

Hon hade tagit chansen och dragit till Stockholm. Mindre än en vecka senare bestämde sig min morbror för att fara söderöver, knäppa den karljävel som så fräckt lurat till sig hans syster och på så sätt tvinga henne att återvända.

Det var en aning primitivt resonerat, kan man tycka. Men han hittade ingen bättre lösning och vilade inte på hanen.

Hur han tog sig från Kallajaur har han förtigit. Man får anta att han liftade med timmerforor och gratisåkte på godståg för om det knep kunde han reda sig riktigt hyggligt. Han var som sagt inte direkt korkad. Street smart, heter det visst nu för tiden.

Fast väl anländ till huvudstaden låste det sig för honom. Tunnelbanan vågade han sig inte ner i och taxi var uteslutet av ekonomiska