O, signade tid

By Novellmästarna

Julen - årets höjdpunkt och vår mest älskade högtid! Snöflingorna yr och det går nästan att ta på det magiska i luften. Men bakom allt som är vackert döljer sig det fula och obehagliga. Det som ingen ser i julbelysningens varma sken. Ett äktenskapsdrama kulminerar i tragedi, postkontoret drabbas av lömska stölder och Lucia är beredd att göra vad som helst för sina älskade gäster. När Novellmästarna skildrar julen finns det inga spärrar - och det är långt ifrån alla som får en god fortsättning. "O, signade tid" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Niki Loong och Helena Sigander.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726711431

Book preview

författaren.

Förord

Av årets alla högtider är kanske julen den mest spektakulära. Den kommer också sist och avslutar de tio månader av ond bråd död och annat elände som under året skildrats av nuvarande och tidigare medlemmar av Novellmästarna.

Alla stora helger har sina faror – också denna. Är jultomten den mysfarbror vi alltid försökt framställa honom som och vad kan egentligen döljas i en snögubbe? Polisen kan inte ta ledigt bara för att fridens tid är inne. De vet att människans natur inte förändras bara för att snön faller och bjällrorna klingar. Författarna vet det också och kan berätta skrämmande saker.

Här bjuds tio ruskigheter och som bonus ett extra paket som berättar om Novellmästarnas tio år på parnassen. Det är inte inslaget så ni får själva göra ett litet rött paket med vita snören.

Helena Sigander

Ordförande för Novellmästarna

Lucias kära gäster

av Helena Sigander

Fru Olssons svärdotter kammade sig tjurigt framför spegeln i sin svärmoders före detta sängkammare.

– Fem mil dit, fem hem. Tjugo grader kallt.

– Snälla, bara ett par timmar, sa fru Olsson ende son. – Vi kunde ju ta med papperen.

Hustrun drog honom till sig i slipsknuten och han glömde att modern kallade hustrun för satmara och att han nästan alltid höll med henne om det.

Lucia avbröt sammanträdet med Luciasången och serverade var och en som de ville ha det. Fru Olsson fick sitt kaffe med grädde. Gamla fru Ahlgren med två bitar socker och mjölk. Herbert fick te för magens skull.

– Du är världens vackraste Lucia, sa alla de gamla till henne.

Det sa Fabian också vid de kokande kastrullerna i köket på Säterby Hem. Rosig i bara linnet med utslaget hår var Lucia hans våta dröm.

– Vad skulle det bli av mig utan dig? andades Fabian vid hennes hals.

– Ingenting är jag rädd, sa Lucia och kavlade pepparkakor och kokade julkorv. Inte mina kära gäster heller. Du ser hur mycket jag har att göra här. Släktingarna förväntar sig extra gott på Lucia. Jag sätter serveringsfaten efterhand i jordkällaren. Skottar du vägen dit?

– Sandar också, sa Fabian förföriskt.

– Minus 1003 poäng, sa fru Olsson förskräckt.

– Du blir tvungen att sätta ned foten, sa ordförande gamla fru Ahlgren.

– Min egen son, sa fru Olsson. Men inte ringa på fyra veckor ger mycket minus. Ingen biltur under hans semester. Tigga pengar. Glömma ärenden.

– Denna medelålders hjärtlöshet tar på en, sa gamla fru Ahlgren. Man dukar fint med Lucias mandeltårta, ingen kommer. Inga mail. Inga telefonsamtal.

– Satmaran drev mig ur villan, sa fru Olsson.

– Sedan mina två mågar raderades ställer döttrarna upp så fint så, fortsatte gamla fru Ahlgren.

– Lucia gör allt för oss gäster, påpekade Herbert.

Fylla hade polisen sagt om hans son och sonhustrus avåkningen. De hade varit rejält försäkrade.

– Fattas bara. I sina bästa år som de brukade säga själva.

Gamlingarna skrattade så att de grät åt ordvalet.

Fru Olsson sa:

– Satmaran sa om mitt hem: Det finns inte en pinal som ska vara kvar här när jag har flyttat in.

– Satmaran har inget fint sätt, fastslog gamla fru Ahlgren.

– Bara satmaran då? sa Lucia för säkerhets skull en gång till.

– Ja, sa gamlingarna samfällt.

– Skriv räkningen på två, sa fru Olsson generöst.

– Ånej. Skinna mina kära gäster? log Lucia och tände sin krona igen. Påtår?

Fru Olssons ende son rattade bilen med säker hand.

– När vi har stoppat undan din mamma och fått pengarna, sa hustrun, kan vi bygga till en sovrumsdel med bad. Till mig.

– Ska vi inte sova tillsammans? sa sonen och höll på att köra av vägen.

– Du snarkar.

Den ende sonen såg i fantasin sin mor fastkedjad på ett dårhus och sig själv sittandes ensam med en ölburk i handen i sin del av huset. Bilden bleknade då hustrun kom nära trots säkerhetsbältet. Parfymen omslöt honom och hon gjorde det där med hans örsnibb.

Säterby Hem strålade