Söder om det sannolika

By Novellmästarna

Hur går det till när det osannolika plötsligt blir till verklighet? Svaret finns närmare än du tror - fråga bara Uppsalapolisens Lisa Norén och Kenneth Klintman. Det kan vara en kyrkoherde som konfronteras med det övernaturliga eller en ung maka som på något förunderligt sätt aldrig tycks åldras. Kanske är det två bittra fiender som enas i ett högst oväntat gemensamt intresse. För att få hela bilden är det bäst du läser vidare i denna pinfärska samling från de berömda Novellmästarna. Det är här, utanför rimlighetens alla ramar, som det som inte borde kunna hända, händer. "Söder om det sannolika" är en novellsamling som sammanställts av Novellmästarna. Den innehåller texter skrivna av Ulf Broberg, Ulf Durling, Ahrvid Engholm, Bertil Falk, Kjell E. Genberg, Pia Lindestrand, Niki Loong, Helena Sigander och Cecilia Wennerström.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 1, 2021
• ISBN: 9788726815269

Book preview

Förord

Tage Danielssons klassiska monolog om sannolikhet nådde offentligheten 1979 i Hasses och Tages revy Under dubbelgöken. Sannolikheter intresserar också Novellmästarnas medlemmar.

I denna novellantologi finns människor som tampas med villkoren i tillvarons utkanter och andra som kämpar med kärlekens osannolika grepp i en tid när hormonerna borde börja mattas.

Här berättas om konstens inverkan och påverkan, inte minst när alster ska kritiseras. Det är en konst att berätta, särskilt om det går att överleva på den.

Dessutom finns en novell om hur en skara män på fisketur får sin vänskap testad.

Hur troligt kan det vara att ett gammalt brott kopplas till en födelsedag eller att man träffar på ett grått Medelhavsmonster med förkärlek för blod?

Detta får du med största sannolikhet veta när du läst klart denna novellsamling,

HELENA SIGANDER

Ordförande i Novellmästarna

Söder om det sannolika

Av Ulf Broberg

Det var inte så vanligt att krimjouren beordrades ut på trafikhändelser, men nu stod vi i alla fall där i regnet, jag själv och Lisa Norén. Mitt på den för tillfället avspärrade bron över sjön Valloxen, på E4 mot Stockholm, strax efter Knivsta eller trafikplats Brunnby som Trafikverket envisas med att kalla den. Bron bestod i själva verket av två broar, mellan körfälten mot Stockholm och de mot Uppsala fanns ett utrymme brett som en bil ungefär. Något tiotal meter under oss låg vattnet i Valloxen mörkt. Vi stod där tillsammans med en hel samling av uniformerade kolleger, brandmän och ambulanspersonal. All begrundade vi det vi såg därnere, i skenet från brandkillarnas starka strålkastare, med en viss förundran.

Det här, sa Lisa Norén, är inte bara söder om stan. Det är fanimej söder om det sannolika!

Jag heter Kenneth Klintman, närmar mig pensionsåldern och är veteran inom Uppsalapolisen. En del av de äldre kollegorna brukar kalla mig Clint, efter Clint Eastwood. Placerad på roteln för grova brott, men mestadels blir det tjänstgöring som krimjour tillsammans med min betydligt yngre kollega Lisa Norén, som väl genom åren har lärt sig att stå ut med mig; i praktiken fungerar vi utmärkt tillsammans och har på något sätt börjat tänka ganska lika i olika situationer och hon kallar mig Clint ibland med samma rätt som hennes betydligt äldre kollegor kan göra det.

Vad alla, poliser och andra, stod där och stirrade på var en bil, en vanlig Volvo som fanns därnere i vattnet. Den stod på alla fyra hjul och syntes utmärkt i Valloxens klara och rena vatten i kombination med brandkårens starka lampor. Det var ingen tvekan om vad som hade hänt, det fanns gott om vittnesuppgifter från bilister som stannat kvar och pratat med kollegerna. Dessutom fanns det tydliga märken på själva bron. Kort uttryckt hade bilen kört med hög fart in i brosidan mot vattnet och voltat över skyddsräcket där och därefter hamnat i Valloxen. På alla fyra, som sagt.

Som om inte det hade varit nog såg vi att brandkåren hade satt i en båt för att dyka ner till bilen. Skälet till det var alltför uppenbart. På förarplatsen satt nämligen föraren kvar i stolen, fortfarande med säkerhetsbältet på. Efteråt har jag börjat tvivla på minnets trovärdighet, men där och då var jag helt säker på att han satt med båda händerna på ratten. Medan vi stod där bärgade dykarna kroppen till sin båt och vi kom överens med brandbefälet att den skulle föras in till Brunnbybadet, en lämplig plats alldeles i närheten. Där kunde vi titta närmare på den och dit skulle regionvakthavande befälet inne i Uppsala beställa politibilen för transporten till Rättsmedicinska. En stor tungbärgare från Bärgningskåren skulle dra upp bilen till bron igen, med hjälp av dykarna, och sedan skulle en mindre bärgare ta in den till teknikernas tillhåll stadsdelen Boländerna i Uppsala, där de kollegerna skulle undersöka den.

Lisa körde oss snabbt till Brunnbybadet och vi kom dit en stund före brandkårens båt. Det blev en väntan i tystnad och eftersom det fortfarande regnade och var mörkt därute höll vi oss kvar i polisbilen. Vi funderade nog båda på hur bilen hade kunnat hamna mellan broarna och om det var en olyckshändelse eller ett självmord. Eller något ännu värre.

Brandmännen hade lagt kroppen på durken, i en ännu så länge öppen liksäck. De lyfte över kroppen och la den på bryggan. Mannen låg på rygg och såg i ljuset från våra starka ficklampor nästan levande ut, men väldigt blöt. Om man bortser från den gråblå hudfärgen och den stirrande blicken. Han hade en enkel manchesterkavaj på sig och i den hittade vi nycklar och en plånbok. I plånboken fanns inga kontanter, så var det ju ofta numera, bara några kreditkort och ett bankkort från Swedbank. Körkortet visade att han nyligen fyllt trettiosex. Mannen var helt okänd för mig och Lisa sa detsamma. Hon gick till polisbilen och ringde in till vakthavande med uppgifterna. Det visade sig att den omkomne mannen bodde i Uppsala och sannolikt hade varit på väg till jobbet, på Arlanda flygplats. Helt ostraffad, inga anmärkningar på körkortet, inga uppgifter i misstankeregistret. Fru och två barn. En vanlig allmänhet, som vi sa inom polisen. Vi såg inga yttre skador på kroppen, så det var bara att lämna över till politibilen som kom skumpande emot oss.

Vi fick ett anrop över polisradion, det var kollegan Axmon från radiobilarna som var kvar uppe på bron där bilen hade gått av och hamnat i vattnet.

Ni behöver komma hit och titta på en grej, meddelade han.

Det var bara att åka tillbaka. På bron stod nu Volvon i en stor vattenpöl och en lite mindre bärgare stod och väntade på att lasta den och ta in den till Uppsala. Men Axmon hade sett till att inget hände förrän vi hade kommit dit.

Jaha, sa Lisa, Vad har du hittat nu då?

Ja, kolla själva, i baksätet.

Lisa gick fram och fick med lite möda upp den vänstra bakdörren. Hon hoppade snabbt åt sidan, rutinerat eftersom hon visste att det skulle komma en liten flod med vatten när hon öppnade dörren. I Volvons baksäte stod en stor, riktigt stor, ljusblå hockeytrunk med reklam för sportkedjan XXL.

"Vad är det i den då?

Inte vet jag, sa Axmon. Ni får kolla själva."

Vi hade en kort överläggning med varandra om lämpligheten att titta i väskan nu i stället för att avvika teknikernas undersökning. Nyfikenheten tog överhand och jag gick fram, med latexhandskar på, och öppnade väskan, väldigt försiktigt.

Ja, du Lisa, jag vet inte riktigt vad det här rör sig om. Det verkar vara någon medicin, hundratals askar. Sidenafil Citrate Flavoured, vet inte vad det är, men det är säkert hundra askar eller mer. Vi säkrar väskan själva och tar in den till tekniska.

Flavoured, sa Lisa. Smaksatt, vadå smaksatt? Är det narkotika?

Ingen aning. Vi får väl besked från tekniska, det är bara att vänta.

Min telefon ringde och jag insåg i samma sekund att jag hade förträngt vad som skulle komma nu. Det var vakthavande och han ville som jag just hade insett att vi skulle åka till en adress i Årsta i Uppsala, i bostadsrättsföreningen Gräslöken. Att underrätta anhöriga har jag alltid haft svårt för, och den här gången var det extra besvärligt eftersom vi inte kunde ge svar på vad som hade hänt. Tills vidare hade vi bara skrivit trafikolycksanteckningar i ärendet. Någon utvidgad rättsmedicinsk undersökning skulle det inte bli, bara en sedvanlig obduktion. Där behövde inte polisen närvara, vi skulle få obducentens utlåtande ganska snart.

Lisa pratade med frun och jag satt mest tyst. Barnen verkade inte riktigt ta in vad det handlade om men deras mamma förstod fullt ut och grät hjärtskärande. Vi var kvar hos henne till hon hade lugnat sig lite, nästan en timma. Då kom en kvinna från socialtjänsten dit och vi var lösta.

Redan tidigt på förmiddagen nästa dag kom obduktionsutlåtandet i mailkorgen. Mannen hade varit kärnfrisk när han dog. Inga skavanker alls, vältränad var han dessutom. Det fanns inga yttre skador eller tecken på våld annat de förväntade blåmärken som var resultatet av att kroppen hade fått en rejäl smäll när bilen slog i vattenytan. Dödsorsaken var som väntat drunkning. Huruvida han hade varit vid medvetande eller ej i dödsögonblicket gick inte att fastställa, men rättsläkaren menade att han i vart fall borde ha förlorat medvetandet när bilen slog i vattenytan.

Inget brott, således, vår trafikolycksanteckning skulle stå sig. Men som luttrad polis visste man att det kunde komma att ändras när vi fick in teknikernas utlåtande. Bilen kunde ju ha varit saboterad, till exempel. Och så hoppades vi få veta mer om trunken med tabletter.

Det skulle bli eftermiddag innan vi hörde från teknikerna, en veteran i kåren och mångårig kollega, Kurt Kjerrman, knackade på hos mig och Lisa i vår lilla modul på krim.

God eftermiddag i stugan sa han glatt. Kom ihåg att inga nyheter är detsamma som goda nyheter.

Jaha, sa Lisa. Så ni hittar ingenting?

Beror på vad man menar, sa Kurt. Vi hittar inga fel på bilen. Utifrån vittnesberättelser och färgavskrap och sånt på platsen kan vi utgå ifrån att bilen gick så att säga rakt snett in i räcket och voltade ner i sjön. Det var med stor säkerhet mycket vatten på vägen, så vi kan nog utgå ifrån att han körde ganska fort och fick vattenplaning, troligen strax före bron. Så det var en olycka, helt klart. Det där med vattenplaning styrks för övrig av analysen av lamporna i bromsljusen. Han bromsade hårt på slutet. Då får man lätt vattenplaning. Inget brott alltså.

Nähä, sa jag, mycket till mig själv. Då är det väl bara att avsluta ärendet här och nu.

Nja.

Kurt lät lite road på något sätt.

Ni borde prata med nån förståsigpåare på knarket. Om innehållet i den där hockeytrunken. Det var sammanlagt 312 askar av det här preparatet, Sidenafil. Rätt mycket och ett ganska stort värde skulle jag tro.

Har ni kommit fram till vad det är för nåt?

Viagra, sa Kurt och log brett. Nu fick ni nåt att bita i va? Det går nog inte att avsluta ärendet riktigt än.

Lisa verkade tvivla.

Vafan muttrade hon. "Viagra, hundratals askar. Vad skulle det vara bra för? Och vad skulle han med allt det?

Som sagt log Kurt. Snacka med knarket.

Ibland kändes det som om det fanns fler specialister än vanliga poliser i regionen, inte bara det att antalet kolleger i yttre tjänst hade minskat så att allmänheten i stor utsträckning sluta ringa till polisen, eftersom det ändå inte kom ut någon. Mera det att jag i olika sammanhang hade kunnat konstatera att myndigheten hade stora resurser i form av experter, både kolleger och civilanställda. Mycket riktigt fanns det, på regionnivå såklart, en kriminalinspektör som var specialist på läkemedel. Johan Nilsson hade vi aldrig träffat tidigare, när han kom till vår lilla modul på jouren. Jag märkte att Lisa direkt blev reserverad och kände själv dåliga vibbar. Nilsson var helt skallig och hade ögon som gjorde att han såg ut som en psykopat av värsta sort. Dessutom luktade han tobak, piptobak vad det verkade, och det blev snabbt tydligt i vår lilla modul.

Men vi hade fel om Nilsson. Han visade sig vara en kunnig och engagerad kollega som hade specialiserat sig på den del av narkotikahandeln som handlade om medicinska preparat.

Jaha, sa han. Ni har hittat en hel väska Sidenafil i en bil, efter en trafikolycka, har jag fattat det hela rätt?

Ja, det stämmer,

Intressant sa han och tystnade en kort stund. Som ni vet så minskar ju kontanthandeln i Sverige dramatiskt och det blir allt vanligare att folk inte har kontanter i plånboken längre eftersom det går att betala allt med kort. Det finns ju till och med butiker som vägrar att ta emot kontanter, även om det egentligen inte går att vägra. Det hela har en intressant bieffekt, i det att du inte kan betala till exempel en narkotikaleverans med en kasse pengar längre. Och banköverföringar lämnar elektroniska spår. Ett svårt läge för kriminella helt enkelt. Därför har just Viagra blivit ett betalningsmedel kriminella emellan. Varför det blev så vet vi inte, men det kan ju ha varit behovsstyrt.

Så vår drunknade man hade inte rent mjöl i påsen sa Lisa.

Nej det hade han med säkerhet inte. Min gissning är att han var på väg att byta trunken mot någon form av leverans, oftast narkotika, men det kan ju också handla om anabola steroider till exempel. Kollade ni om han var idrottsledare?

Nej, och det lär väl aldrig bli utrett heller. Nu kommer vi inte längre med det här.

Jag har skrivit ett spanings-PM sa Olsson. Ifall det dyker upp nåt i framtiden.

Likvaka

Av Ulf Durling

Må de gamla få frid.

Må de trötta få ro.

Må det växa grönt gräs omkring gravarnas kors.

Må det blåsa god vind.

Må det falla vit snö.

HELMER GRUNDSTRÖM

Ur Prasslet i asparnas skog, 1954

Nathan, min son, du ska själv bestämma din väg. Må Gud stödja dig och leda dig rätt.

Byn ligger i Västerbottens län, Åsele lappmark, en dagsmarsch från norska gränsen. Om din farmor lever skulle hon kunna ge dig en noggrann färdbeskrivning men ber du henne om det kommer hon bara att se ledsen ut och skaka på huvudet. Därför har jag närslutit en kopia av det kartblad som jag rekvirerat från lantmäterikontoret i residensstaden.

Numera är husen öde och förfallna. Sedan Handlarn bommat igen har de få kvarvarande invånarna en efter en flyttat ner till kyrksamhället vid älven.

Trakten har länge varit gudsförgäten, dömd att gå under. Fördömd. Ingen av oss, varken du eller jag, kan föreställa sig det armod som rådde där uppe eller den hopplösa förbittring som förskansat sig på djupet av människornas sinnen. Och vad