Flickan från det stora vita skeppet

By Mich Vraa and Jesper Bugge Kold

Den 23 januari 1951 stävar sjukhusskeppet Jutlandia ut från kajen i Köpenhamn. Ombord finns den unga sjuksköterskan Molly Dahl. Med sig i bagaget har Molly erfarenhet från Odense sjukhus där hon på dagen för Danmarks befrielse tog emot döende och svårt skottskadade offer. Men befrielsen från tyskarna har satt sina spår hos Molly.I Korea har elvaåriga Yun förlorat allt. Napalmen har slukat hennes hem, familj och den by i Nordkorea där hon vuxit upp och Yun bestämmer sig att fly söderut tillsammans med två andra barn, rakt igenom ett brinnande krig. Både Molly och Yun lägger sina gamla liv bakom sig i hopp om att hitta en bättre tillvaro i Sydkorea. Men det blir en lång och oförutsägbar resa för dem båda. I den sydkoreanska hamnstaden Pusan flätas deras öden samman. Men kan Molly rädda Yun? Och vem ska rädda Molly? "Flickan från det stora vita skeppet" är en spännande och rörande roman om starka kvinnoöden, krig och kärlek. "Detta är proffesionellt arbete av högsta rang från Kold och Vraa. Den välbyggda handlingen, den minutiösa researchen och det effektiva och målmedvetna språket blir till gedigen underhållning." Berlingske"Sjuksköterskor, sjömän och ideal: det här är underhållning på hög nivå med starka kvinnor i huvudrollen." Politiken-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 13, 2022
• ISBN: 9788726908435

Book preview

Mich Vraa

Jesper Bugge Kold

Flickan från det stora vita skeppet

Översatt av Anna Gilham

SAGA Egmont

Flickan från det stora vita skeppet

Översatt av Anna Gilham

Originaltitel: Pigen fra det store hvide skib

Originalspråk: danska

Cover design: Imperiet/Simon Lilholt

Cover photo: © Magdalena Russocka/Trevillion & Erik Petersen/Ritzau Scanpix

Copyright © 2022 Jesper Bugge Kold, Mich Vraa och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726908435

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tillägnad de kvinnor och män som färdades med M/S Jutlandia från januari 1951 till oktober 1953

PROLOG

Odense, maj 1945

Det får man betala för

Jag hann uppleva befrielsens eufori. Först orden från BBC, Det här är London…, följda av en kort stunds tystnad och sedan glädjevrålen. Känslan av att staden vaknade till liv precis när mörkret hade sänkt sig. Som alla andra sprang jag ut på gatan. Vi ville träffa våra grannar och dela ögonblicket med dem. Eldar blossade upp, de förhatliga svarta rullgardinerna krusades i flammorna. Det var som om en pest, en dödsbringande epidemi, äntligen hade släppt taget om oss.

Vi hade förstås vetat om att det skulle hända. Att den skulle komma; den här dagen som visade sig vara en kväll. Det var kyligt och blåsigt, men vår gemensamma glädje värmde oss. Det var samma sak dagen efter, den officiella befrielsedagen. Grå moln lade sig över det befriade landet och det regnade. Man festade iallafall, även om den här lördagen skulle visa sig bli den blodigaste under hela ockupationen. I samma ögonblick som kriget skulle vara över bröt det ut i Odense. På flera platser runt omkring i staden utbröt strider mellan motståndsfolk och tyskar. Skott och explosioner ekade i gatorna. Ingen förstod varför, men följderna var förfärliga: tjugotals dödade och sårade män, kvinnor och barn.

Mottagningen och operationssalarna på sjukhuset gick upp i högsta beredskap så snart de första rapporterna började komma, alla kallades in, och bara i mitt lag utförde vi sex större operationer den dagen. Blödningar, krossade ben, en amputation, inre skador. Talrika köttsår efter projektiler. För en stund byttes det annars så välorganiserade arbetet på operationsavdelningen ut mot panik och rop och blodiga fotavtryck på det grå linoleumgolvet. Det var som ett fältlasarett, och trots att jag befann mig mitt i det kändes det overkligt, som en scen ur en groteskt explicit roman. Vi kämpade för att behålla överblicken och en lämplig ordningsföljd i våra insatser, att prioritera de allvarligaste blödningarna och erkänna för oss själva när det inte längre tjänade någonting till.

Ett par av de sårade hade förlorat så mycket blod att de var döda redan när de anlände till mottagningen; andra dog på operationsbordet. De flesta var vuxna, men inte alla.

Under eftermiddagen kom två ambulansmän inspringande på mottagningen med en bår som var alldeles nedsölad med blod. De hade gjort vad de kunnat för att stoppa blödningarna, men såren var för många, det fanns för många trasiga vener och artärer, patienten befann sig i hypovolemisk chock; nästan halva blodvolymen befann sig utanför kroppen på honom. När ambulansmännen blev stående andfådda ute i korridoren kom en av mina jämnåriga kollegor springande ut från receptionen. Jag gick så fort jag kunde; man springer ytterst sällan på en operationsavdelning. Jag såg henne böja sig ner över patienten och lägga en hand på hans ansikte för att vända det mot sig. Men när hon såg honom förvreds hennes eget ansikte och jag visste att det inte fanns någonting hon kunde göra, att hon bara skulle göra ont värre. När jag kom fram till båren sa hon någonting till mig, men orden försvann i hennes snyftningar och jag föste henne åt sidan och såg ner på den sårade. Det var en pojke i tioårsåldern.

Jag lade ett finger mot hans hals och kände efter en puls utan att förvänta mig att hitta en. Den fanns där, men den var alldeles för snabb, omkring hundrafemtio, och pojkens hud var kall. Jag tittade ner på hans ansikte, det var smutsigt och blodigt med skorpor av något slag kring munnen. Ögonen var nästan helt slutna och om det inte hade varit för den takykardiska hjärtrytmen hade jag gissat att han redan var död.

För stunden rådde ett kortare uppehåll i tillströmningen av sårade och med hjälp av ambulansmännen fick vi in pojken i operationssalen. Vi hade inte tid för mer än basal rengöring; sterilisering av området närmast bordet. Golvet var halt av blod som ingen hade haft tid att moppa upp. Det klibbade under gummisulorna på mina träskor.

Pojkens vänsterarm var alldeles söndertrasad; hans rutiga skjortärm var uppriven och när jag klippt av den kunde jag se blottade senor och blodkärl som blodet forsade ut från. En kollega fortsatte att klä av pojken medan jag satte klämmor på artärerna och kallade på blod. Instrument klirrade i sterila stålbyttor. Överläkaren kom in från kirurgisk tvätt med händerna lyfta framför sig och vi började.

Senare läste jag pojkens namn; det stod i alla tidningarna. Frantz. Tio år. Han hade lekt på gården bakom S:t Hedvigsystrarnas Barnhem på Absalongade när någon slängt in en handgranat över muren. Sex barn skadades. Frantz träffades av flera fragment. När vi började operera honom stod det snart klart att blödningarna i armen och axeln var nog så allvarliga, men att det stod värre till i bukhålan. Levern var perforerad och nästan avsliten; han hade flera inre blödningar. Vi tyckte att det var underligt att han hade varit vid liv när han anlände till sjukhuset.

Medan vi slet för att rädda pojken sänkte överläkaren plötsligt handen med den sterila sårhake som jag precis hade räckt honom. Jag följde hans blick och såg samma sak som han i pojkens kritvita ansikte. Han var inte där längre. Den snabba pulsen var borta. Det var nästan en lättnad; vi hade aldrig kunnat rädda honom. För en kort sekund var det som om jag såg pojkens själ lämna hans misshandlade kropp, cirkulera en gång runt taket och försvinna ut genom fönstret. Jag kände hur min hals snörde ihop sig men jag tog mig samman och klev bort från operationsbordet. Jag tittade på överläkaren; hans ansikte var allvarligt, men också i princip uttryckslöst. Vi nickade till varandra; vi visste att vi hade gjort allt vi kunde.

Det var inte överläkare Schmidt den gången. Det var en äldre man, professor Ohlsen, som närmade sig pensionsålder men som tycktes vakna till liv den dagen och bli ung på nytt när kaoset bröt ut. Efteråt skrumpnade han ihop som en våt trasa. Kanske använde han sina sista krafter den där vansinniga dagen.

När jag lämnade sjukhuset tidigt på kvällen var jag så utmattad att mina händer skakade när jag fiskade upp mina cigaretter ur jackfickan. Jag stod ett slag under den grå himlen och fyllde lungorna med frisk luft innan jag tände en cigarett och började gå hemåt.

Jag visste att jag hade gjort allt som stod i min makt, så som det stod formulerat i den gamla sjuksköterskeeden. Det var tillräckligt. Jag skulle inte få mardrömmar om den här dagen på operationsavdelningen. Min mardröm väntade längre fram. Så nära att jag inte ens hann röka upp cigaretten.

Jag skulle oändligt gärna ha velat kunna säga att jag var utan skuld. Det låter kanske konstigt, men på sätt och vis skulle det göra allting lättare. En del av smärtan består just av mina skuldkänslor. Ja, jag kände en ung man som hette Leo, och jag tyckte mycket om honom. Och ja, han var soldat i värnmakten. Inte för att jag visste det när jag först träffade honom, men okunskap är knappast en ursäkt.

Leo var tysk, det förnekade han inte. Men han kunde dölja det om han ville. Han talade felfri danska. Hans familj hade bott i Sønderjylland, på Als och på fastlandet i flera generationer, och hade väl någon gång i tidernas morgon varit dansk. Leo föddes återföreningsåret 1920 och hans föräldrar tillhörde därefter den tyska minoriteten, men var också danska medborgare när Hitlers propagandister under slutet av 30-talet på allvar började agitera i Sønderjylland. Leo berättade för mig hur svår situationen hade varit för hans föräldrar. De kände sig som tyskar, men inte som nazister. Han fick göra militärtjänst och blev inkallad i armén och skickad norrut. Först till Fredericia, sedan Odense. Det var här vi träffades en sommarkväll på Kongensgade.

Mina föräldrar hade varit på bio och sett en ny dansk film som hette Det får man betala för. Redan dagen därpå uppsökte min mor mig i min lägenhet och gav mig en biobiljett. Jag måste ovillkorligen se filmen, sa hon. Det hade aldrig hänt förut.

Varför det? frågade jag.

Hon tvekade en smula. Det är en film som alla unga människor bör se, sa hon sedan.

Jag mindes att jag hade sett filmen nämnas i Fyns Venstreblad när jag satt i fikarummet på sjukhuset, och att ordet uppbygglig hade fångat mitt intresse. Det var inte ett ord som under normala omständigheter skulle ha lockat mig att gå på bio, men det var långt mellan förströelserna detta sista år under ockupationen.

Jag såg filmen ensam en torsdagskväll i Fønix-biografen och den var faktiskt mer underhållande än uppbygglig. Den handlade om lösaktighet och om könssjukdomar. En ung charmör träffar en kvinna på Tivoli i Köpenhamn och får gonorré. Medan jag satt i biografmörkret – nästan ensam på en stolsrad till den tidiga kvällsföreställningen – råkade jag då och då skratta åt karaktärernas löjligheter, och det slog det mig, att jag var i princip ensam om att göra det. Dock var det en annan, en man som satt snett framför mig och som jag bara kunde se axlarna och lite av profilen av, som också skrattade. Det blev nästan påfallande – som om vi tillsammans satt och gjorde oss lustiga över samma scener och de tramsiga unga männen som var så lätta att förvrida huvudet på.

Filmen slutade illa för charmören och när den var över var det veckorevy innan nästa föreställning. Många reste sig och gick, men mannen framför mig satt kvar så det gjorde jag också.

I biosalongen hördes spridda hurrarop och en busvissling över de tyskvänliga nyheterna. Men ljuset förblev släckt. Soldater marscherade över bioduken tills bilden plötsligt frös vilket fick lampan att omedelbart bränna sig igenom den frusna bildens celluloid. För ett ögonblick var det tyst, sedan hördes ett ljud från mannen på raden framför mig; en blandning mellan en hånfull fnysning och ett litet skratt.

När ljuset äntligen tändes reste jag mig upp och tog på mig jackan. Jag hann inte få mig en ordentlig titt på honom, för han var redan ute i mittgången och på väg nerför den korta trappan mitt i salongen. Jag rotade efter mina cigaretter i fickan. Men när jag klickade med min tändare fungerade den inte. Därför gick jag ut från biografen med den otända cigaretten i munnen.

Utanför huvudentrén stod folk och tittade på bilder från kommande filmer på de tjocka pelarna framför biografen. Frihet, jämlikhet och Louise, stod det med vita, kantiga bokstäver högst upp i glasmontern. Han var en av dem; jag kände igen hans profil; hakan och det nyklippta, bruna håret. Han vände sig om samtidigt som jag kom ut genom entrén och när han fick syn på min cigarett stack han utan att tveka handen i fickan och fiskade upp sin tändare. Han log, en flamma tändes mellan oss och jag tog ett par steg framåt och böjde mig emot den.

Man säger att äkta skönhet kommer inifrån, men det ser man ju först när man har lärt känna någon. Det är den andra sorten som fångar ens blick på gatan. Sådan var Leo, en mycket snygg man. Lång och bredaxlad, markerat ansikte och nyfikna, intelligenta ögon. Han var välklädd, nästan elegant i en ljusgrå jacka och mörkare byxor. Skorna hade samma färg som hans hår och de var välputsade. Allt det där såg jag på en sekund, sedan böjde jag mig fram mot hans flamma och kände lukten av bensin från tändaren. Jag stoppade cigaretten i den gula flamman och tände den. Sedan lyfte jag blicken och såg på honom. Trots att han var ung hade han fina smilrynkor runt ögonen. Det gillade jag.

Tack, sa jag.

Han svarade inte, men nickade och log emot mig. Hans röst hörde jag först en stund senare när jag hade börjat gå hemåt längs trottoaren och han skulle gå samma väg. Då tilltalade han mig och jag svarade och vi följdes åt ner till hörnet av Vestergade.

Tanken på att han inte var civilist – att han var en tysk soldat på permission som hade klätt upp sig, kanske i hopp om att möta en flicka – slog mig inte för en sekund.

Under de kommande tre månaderna sågs vi så ofta vi kunde. Alltid i smyg. Det var sommaren -44, precis när de allierade hade gått i land i Normandie. Jag visste – jag vet – att Leo inte var nazist – tvärtom, han hade aldrig bett om att bli inkallad i värnmakten. Jag trodde honom när han sa att han helst av allt skulle vara dansk igen, ta av sig uniformen och lägga kriget bakom sig.

Strax därpå besökte han mig för första gången i min lägenhet i Nedergade. Under de följande veckorna försökte vi undvika att någon såg oss, men det lyckades förstås inte. Min granne, ett postbud, en annan grannes grabb. Kanske var det någon av dem som angav mig. Kanske inte.

Var det ett brott? Var det fel? Kan kärlek vara fel? För jag älskade honom. Och han mig. Vi började göra upp planer för ett liv efter kriget. Fred. Arbete. Barn. Ett hem.

Och så var han plötsligt borta. Trots veckorevyernas rapporter drog de allierade framåt. Tyskarna mobiliserade allt de hade. Jag såg aldrig Leo igen; han dog vid Atlantvallen eller i Ardennerna.

Aldrig, varken förr senare, har jag gråtit som den dag han reste. Jag var förtvivlad. Tanken att något ännu värre kunde komma att drabba mig som följd av vår kärlek slog mig aldrig.

Men det finns alltid någon som avundas andras lycka. Och i ett litet samhälle finns inga hemligheter. Så när krypen kom fram på befrielsedagen var det många av dem som kände till Leo och hans danska flickvän. Senare hittade jag mitt namn i de illegala tidskrifter som tyckte om att hänga ut misstänkta för värnmakteri utan minsta bevis. De visste vem jag var, var jag bodde och var jag arbetade någonstans. De kände till mina vanor och mina föräldrar och de hade förberett sig för den dag då de kunde utkräva den hämnd som de kände sig berättigade till.

Jag kände inte någon av dem, men de kände mig. Och när jag lämnade sjukhuset den 5 maj så väntade de på mig.

Ibland funderar jag över vilka de var. Men ännu mer vem jag själv var innan det hände. På kvällen den 4 maj till exempel. Jag firade med mina grannar och jag minns hur glad och övermodig jag var. Jag skrattade och skrattade och snickaren i grannhuset, en snäll man med en vacker fru och tre barn, gick och hämtade en flaska Gordon’s gin och hällde upp i små glas som det fanns på tok för få av. Han och jag stod bredvid varandra vid den osande brasan, han räckte mig flaskan och jag drack direkt ur den. Jag blev en smula berusad, men ändå minns jag den kvällen så väl.

Vem var Molly Dahl den kvällen? Sjuksköterska, relativt nyutbildad, relativt ung, men ambitiös – ja, det var hon. Duktig. Glad och… tillitsfull? Ja, det tror jag. Jag var inte rädd för människor den gången. Jag sjönk inte ihop när män betraktade mig; kanske uppskattade jag det till och med. Männens blickar. Jag var väl medveten om att jag tilldrog mig dem. Men jag var inte rädd. Det är viktigt. Sådan var jag. Men det är som om jag inte riktigt minns. Jag ser det liksom utifrån. Jag ser Molly stå där bredvid snickaren och skratta och le och vara glad, men jag kan inte minnas att det var jag själv som var den flickan. Det som hände dagen efter skar av min anknytning till henne. Jag blev en annan.

Saxen

När jag fick syn på dem var det redan för sent. Jag var utmattad när jag lämnade sjukhuset och jag gick till fots. När jag blev inkallad på arbete samma morgon hade jag hittat min cykel punkterad och skyndat mig över till Flakhaven där jag hade hoppat på en spårvagn. Men efter den kvalfyllda dagen på operationsavdelningen hade jag lust att gå och skapa lite avstånd till dagens fasor. Det var bara två och en halv kilometer hem och vädret hade blivit bättre; det var stilla och vårlikt.

De flesta av dem måste ha gömt sig bakom stenhuggarens byggnad precis vid ingången till kyrkogården. Bara en av dem, en av kvinnorna, stod vid grinden som ledde in till kyrkogårdens område och jag fattade inga misstankar vid åsynen av henne, lade knappt märke till henne. När jag var framme vid grinden tilltalade hon mig plötsligt och jag stannade upp, förbluffad över att höra sådana ord från en vilt främmande människa.

Din lilla nazisthora, sa hon. Tonfallet var lågt, nästan en viskning och ordet var så chockerande att jag först trodde – hoppades, åh, vad jag hoppades – att jag hade hört fel. Men när jag vände mig om gick det upp för mig att jag befann mig i fara. Hennes ansikte var blekt och hatiskt och bakom henne stod nu en hel grupp vars stirrande inte lämnade något tvivel åt saken. Det var mig de var ute efter.

Det var sju män och två kvinnor. Senare förundrades jag över, att om även om männen var grova och tarvliga med sina glåpord, så var det ändå kvinnorna som var de mest brutala. Det var de som slog och sparkade mest. De klöste och morrade och spottade som ilskna kattor medan de slet i mina kläder och slog mig i ansiktet och på kroppen.

Jag sprang så snabbt jag kunde, vägen rakt fram, och snart befann jag mig utanför nästa grind. En ensam gestalt rörde sig lite längre fram. En man. Jag stannade och ropade efter honom, ropade på hjälp, men han reagerade inte, bara ökade på farten och fortsatte utan att vända sig om. Sedan kom förföljarna i kapp mig. En hand tog tag i min arm och höll fast mig och resten anslöt och de började släpa bort mig mot grinden medan jag skrek.

Jag kämpade emot, och när en av dem väste en rad skällsord tätt intill mitt högeröra svängde jag ut med armbågen; hårt, uppåt och bakåt och träffade ett ansikte. Jag kunde höra på tjutet att det var en av kvinnorna; hon försvann bakom mig medan de andra drog mig med in på kyrkogården. Jag förlorade orienteringen, men efter en liten stund kom vi till en liten öppning mellan buskar och träd. Det fanns flera pompösa gravar där, en av dem var prydd med en bronsstaty i naturlig storlek som föreställde en herde med lång stav och två lamm.

Där fick jag ett slag i bakhuvudet och sedan ytterligare ett och allting snurrade. Nu var de över mig, deras händer var överallt, tog på mig, slet mina kläder i trasor. Jag kämpade emot och fick ta emot flera slag innan de slängde ner mig på marken och jag blev fasthållen och låg till slut stilla. Jag såg upp. Kvinnan stod över mig. Det var henne jag hade träffat; hennes ansikte var blodigt, näsan bruten och blodet strömmade ner över hakan som på ett rovdjur som precis har tagit ett stort bett av sitt levande byte.

"Din fula hora, viskade hon. Hon böjde sig ner och slog mig med öppen hand rakt i ansiktet och jag kände blodsmaken på läpparna. Sedan stack hon in handen innanför min jacka som redan var uppknäppt, tog tag i hängslena på min uniform och slet till. Jag ville hindra henne, men mina armar var fastlåsta av två tunga gestalter som satt på knä i gräset; jag såg upp i deras ansikten och den ene av dem skrattade så hans tänder lyste gulaktigt i den stora, våta munhålan. Hängslena gav efter och kvinnan rätade på sig och höll upp någonting i ljuset framför sitt blödande ansikte. Molly, läste hon. Molly Dahl." Hon sa något mer som jag inte kunde tyda, och kastade sedan ifrån sig min namnbricka.

Sedan böjde hon sig ner igen, slet sönder min blus och arbetade sig brutalt nedåt med hjälp av männen tills jag låg nästan naken i gräset framför dem och jag hörde dem skratta. Männen pressade mig hårt mot marken och kvinnan satte sig grensle över mig. Hon hade något i handen nu, det påminde om en syltburk och med hela sin vikt vilandes på mina lår, stack hon ner en pinne som var omvirad med en trasa i burken och började måla eller skriva något på min hud. Jag kände den primitiva penselns kyla mot mitt magskinn, drag efter drag av breda tuschstreck, och jag vred mig desperat men de höll fast mig som i ett skruvstäd och kvinnan skrev och skrev och slet av mig min bh och förde penseln över mina bröst; först det ena och sedan det andra. En av männen som höll fast mig busvisslade, som om han visslat efter en flicka på gatan. Jag såg upp i hans blossande ansikte och blanka, upphetsade ögon. Han lyfte en hand och torkade svetten ur pannan och jag såg att han hade en tatuering på underarmens ovansida; ett fartyg och ett ord eller ett namn som jag inte kunde tyda. Han skrattade och slog mig med öppen hand i ansiktet.

Kvinnan reste sig upp och blickade ner på sitt verk. Låt det torka en stund, sa hon till männen och de stramade åt sina grepp så smärtan skar genom armarna på mig. Jag hade gett upp hoppet om att kämpa emot, men jag gjorde det ändå när jag hörde saxens stålklingor klippa i luften intill mitt öra och kände en hand som tog tag i min hårknut och började lösa upp den. Någon slog mig igen. Och sedan var det som om de försvann och ljudet av saxen blev mer avlägset, men det var bara tröttheten som äntligen vann över adrenalinet i mitt blod och lät mig få ett ögonblicks ro.

Odense, september 1950

Ett helvete

Man kan aldrig vara sig själv. I en mellanstor stad som Odense finns det ögon överallt. Om jag bodde på landet skulle det vara färre, men i gengäld skulle alla känna mig där. Det skulle vara ännu värre för de skulle veta vad jag en gång var. Och de skulle aldrig låta mig glömma det.

Det har bara gått ett år sedan jag återvände till staden som jag lämnade hals över huvud omedelbart efter befrielsen. Under en lång period vikarierade jag på olika sjukhus från Sønderborg till Randers tills jag äntligen hade kommit tillräckligt mycket till ro för att acceptera en fast anställning på Faaborg Sygehus. Och nu är jag alltså tillbaka i Odense.

Jag arbetar så mycket jag bara kan. När jag är på arbetet är allting logiskt och mina tankar kretsar inte hela tiden kring det förflutna. Men ibland måste till och med jag vara ledig. Det är höst, men när jag gick en promenad genom staden idag sken solen, och för ett ögonblick kände jag mig oförklarligt optimistisk. Jag gick in på Brockmanns och beställde en kopp kaffe, men när den kom hade jag redan tappat lusten. Det fanns andra gäster där, förstås. De kastade förstulna blickar över kakor och serviser och tidningar och hattar som vilade på bordskanter.

Det är mest männen som stirrar. Ibland önskar jag att jag hade varit en annan. För jag vet vad det är de glor på – dessa män i alla åldrar, pojkar och unga män, familjefäder och grånade grosshandlare med cigarr och flint. Det var en gång en – nej om jag ska vara ärlig var det minst två, kanske snarare tre efter kriget – som sa att jag liknade Lauren Bacall. Jag håller inte med: Bacall ser ut som en opålitlig överklassflicka. När jag hörde det första gången såg jag mig i spegeln och förstod delvis vad de menade. Det var strax efter den där dagen, våren -45 och mitt hår var fortfarande kort och spretigt och mina ögon skrämda. Och ja, jag liknade henne, trots skräcken i mina ögon. Den finns fortfarande kvar, trots att jag har blivit bättre på att dölja den. Kanske bakom en blick som påminner om Bacalls.

När jag kom hem hade brevbäraren varit där med ett brev till mig och mitt hjärta slog ett extraslag när jag fick syn på kuvertet. Jag vet inte varför – så viktigt var det väl ändå inte för mig. Bara en möjlighet att komma bort, kanske finna ro någonstans, långt borta från Danmark. Men i sig betydde det stora högröda korset utanpå kuvertet ingenting; det kunde lika gärna vara det avslag jag egentligen hade förväntat mig. Jag hade läst någonstans att flera tusen sjuksköterskor hade ansökt om att få följa med på sjukhusskeppet och att de bara behövde max femtio. Så jag förberedde mig på att läsa det och kasta det i soporna och sedan lägga det bakom mig. Plötsligt insåg jag hur vansinnig idén hade varit. Jag på ett fartyg, inspärrad i en liten hytt med en annan, kanske flera andra sjuksköterskor.

Det skulle kunna vara ett helvete.

Jag slet upp kuvertet och plockade fram brevet.

Till Molly Dahl

12 september 1950

Tack för er ansökan om att delta i sjukhusfartyget Jutlandias färd till Korea. Vi har upplevt ett överväldigande intresse för färden bland danska sjuksköterskor. Danska Röda Korset har mottagit flera tusen ansökningar om upptagning i Jutlandias sjukvårdarstab och oavsett hur stor tacksamhet detta intresse har genererat, har vi naturligtvis varit tvungna att välja ut ett mindre antal till personliga anställningsintervjuer. Det är med glädje jag meddelar er att ni är bland de utvalda. Jag vill därför uppmana er att infinna er på danska Röda Korsets huvudkontor på Blegdamsvej 27 i Köpenhamn nästkommande måndag den 18 kl.14.00. Medtag alla relevanta dokument så som examensbevis, rekommendationer o. dyl. som ni inte redan har bifogat er skriftliga ansökan.

Med vänlig hälsning

J. Roos

Rekryteringschef

Jag blundade och tog ett djupt andetag. Jag visste inte om jag skulle tolka brevet som en god eller en dålig nyhet. Ville jag verkligen resa så långt bort? Och om jag ville det – om det var min önskan – hade jag precis kommit mycket närmare att få den uppfylld? Det hade säkert kallat in flera hundra till intervjuerna. Brevet var ett standardsvar. Mitt namn och tidpunkten för mötet hade tillfogats med ett typsnitt som kom från en annan skrivmaskin än den som hade författat själva brevet. Men längst ner hade någon bifogat ett par rader med samma typsnitt:

PS. Jag bör tillägga att ni är kallad till intervju er ålder till trots. Vi förväntar oss att arbetet ombord på Jutlandia kommer att innebära våldsamma och dramatiska upplevelser och vi strävar efter att anställa erfaren vårdpersonal som har uppnått en viss ålder och robusthet i sinnet. Att ni ändå har kommit i beaktning beror på att ni enligt era papper och rekommendationer trots er unga ålder tycks ha stor erfarenhet som operationssjuksköterska. /JR

Jo, det var verkligen en fin rekommendation som överläkare Schmidt hade skrivit åt mig. Inte för att det överraskade mig; vi kom väl överens och det var något med Schmidt som fullständigt uteslöt att han betraktade mig som någonting annat än en duktig sjuksköterska. Det är förresten inte riktigt sant, för jag kände ofta att han var mer förtrolig med mig än vad våra kollegiala förhållanden krävde. Det jag menar är att han inte betraktade mig som andra män gjorde. Och det berodde inte på hans ålder, för han var sjukhusets yngsta överläkare och hade ännu inte fyllt fyrtio år.

Schmidt var en mycket skicklig kirurg, kanske den bästa på hela sjukhuset och det var den praktiska kirurgin som intresserade mig; möjligheten att lappa ihop något som hade gått sönder, få en kropp att fungera igen efter att den hade varit nedlagd, söndersliten, uppbruten. Jag arbetade helst med somatiska åkommor, akuta trauman. Jag skulle kunna arbeta på ett fältlasarett, mitt i en krigshärd. Som fältsjuksköterska. Och nu skulle jag kanske få chansen, i Korea.

Jag visste inte särskilt mycket om Korea. Jag hade ett intryck av att det var ett litet land, som Danmark. Kanske var det därför som så många danskar hade intresserat sig för invasionen. För att den hade fått dem att tänka på den 9 april? Men hur Korea såg ut på en karta och om landet låg nära ekvatorn eller kanske söder om den, det visste jag inte. Var det kanske tidig vår nu i september, i Korea?

Jag letade reda på min gamla skolatlas – en sönderläst sak som jag hade glömt lämna tillbaka när jag slutade realskolan – och lade den på mitt slitna skrivbord. På andra sidan fanns en världskarta med Danmark i princip mitt på sidan, alltså i förhållande till öst-väst. Jag sökte med blicken österut. Mongoliet, Kina, Ryssland, Japan… och där var det. Korea. En del av Japan. Jag bläddrade i atlasen och hittade kolofonen. 1926. Jag hade varit två år gammal när atlasen trycktes, så ur Koreas synvinkel hade den varit föråldrad sedan världskrigets slut. Så mycket visste jag i alla fall: Landet var inte en del av Japan längre utan hade – precis som Berlin – delats upp mellan de segrande parterna.

Jag studerade atlasen ändå. Korea låg ju där det låg, även om det inte längre var japanskt. Ett litet land, men ändå betydligt större än Danmark. Jag mätte med fingrarna på atlasens sidor: Hela Korea var ungefär lika stort som Italien. Medan jag betraktade kartan gick det upp för mig att det påminde om en del av den mänskliga anatomin som man kan se avbildad i tvärsnitt i en anatomisk eller kirurgisk lärobok: Koreahalvön hängde som en blindtarm under den kinesiska landmassans uppblåsta tjocktarm. Japan låg ungefär där ändtarmen borde vara. Japan som hade förlorat allt när atombomberna föll. På kartan såg landet sorgligt ut, som en sönderriven trasa vid Stilla havets rand.

Medan kolmörkret sänkte sig över min lilla lägenhet satt jag med den gamla atlasen och betraktade landmassorna på andra sidan jordklotet; virrvarret av stora och små öar i den här delen av Stilla havet. På världskartan försökte jag följa rutten från Danmark till den